Novell

Ljuset silade in genom de vita gardinerna. Hon kände tröttheten sänka sig över henne, trots att hon precis hade sovit.
Hon var gammal, uppemot 80 år. Kvinnan hade levt ett relativt bra liv. Växte upp på landet i en by i mitten av Sverige, flyttat därifrån i 20-års åldern.
Hon var omtyckt, väldigt snäll och generös. Hon tänkte ofta sist på sitt egna välmående. Det kanske var därför hon hade blivit så trött och sliten på de senare åren.Helvete ! Hon hade försovit sig igen. Hon visste att om hon kom för sent idag igen så skulle hon ligga illa till, kanske till och med få sparken.
Hon drog på sig lite kläder och kastade sig ut ur den lilla och sunkiga lägenheten. Hon sprang ner till bussen och åkte till jobbet.

Det fanns en sån stark livslust i henne. Det var så mycket kvar som hon ville göra, ville se, fast, det var ju svårt nu. Svårt att gå, kunde mest bara röra sig runt i lägenheten. Men det blev så ensamt nu, efter att Bertil hade dött.

Hon tittade på klockan. Hon skulle hinna i tid till mötet. Hon rusade upp på kontoret för att ta av sig den slitna och fula jackan. Hon la håret rätt fixade till kläderna som hon hade kastat på sig snabbt och tog hissen ner till första våningen.

Bertil, hon hade träffat honom när hon var 23 på det lilla cafét i hamnen. Det med de små gulliga tavlorna på väggarna och med den trevliga servitrisen som alltid var glad. Det spelade ingen roll när, hon var alltid trevlig och glad.
Han var lång och mörk, väldigt stilig i sin grå-gröna kostym och hatt. Hon var vacker med sina naturliga drag.
Hon brukade gå dit nästan varje dag med Jenny, och denna onsdagen var han också där. Han kände Jenny och de blev presenterade för varandra. Sen började de träffas där varje dag, både med Jenny och utan.
Åh, Bertil. Så hon saknade honom. Hon var så vilsen och ensam utan honom.

Hon gick i korridoren och kom fram till den röda dörren. I korridoren var det så tyst. Hon öppnade dörren och den bröts den så fort, för fort tyckte hon. Därinne var allt så annorlunda, hon hade trivts i korridoren, hon hade alltid trivts ensam och tyst. Här inne var det vitt, bullrigt och så tråkigt.

Ibland tog hon sig ner till centrum och satt där och tittade på alla unga människor som drog förbi, de hade så bråttom. De visste inte hur lång tid de hade kvar.
Hon kunde se sig själv stå där, ung och vacker.
Hon hade på sig sin gamla röda kappa och sin matchande mössa. Den hängde fortfarande kvar i garderoben, längst in. Hon hade inte kunnat haft den på länge, även om hon alltid hade varit väldigt liten. Då kände hon sig vacker. Aldrig var hon riktigt olycklig, aldrig ensam.
Nu var det annorlunda. Hon ville inte se sig själv mer, med alla rynkor av ålderdom. Ensam var hon också nu. Alla vänner borta eller så var det för svårt att träffa dem. Ändå var det något, hon visste inte vad eller varför, men något litet som hon ville i sitt liv.

Hon stängde dörren med en liten smäll och några blickar vändes mot henne men de flesta tittade på Axel, chefen för företaget som precis hade kommit in från andra änden av rummet.
Hon gick in i rummet och satte sig bredvid en tjej i rosa tröja.

Hon steg upp ur sängen och tog på sig sin morgonrock och tofflorna. Hon gick ut i det lilla gröna köket och tog fram lite frukost. Under tiden hon satt där och åt tittade hon ut genom fönstret.
De hade fått bra utsikt när de köpte lägenheten. Man kunde se ända bort till stortorget.

Så fort Axel började prata kände hon panik, hon ville ut ur rummet genast. Det kändes instängt här, som sjukhus salen. Såg ut som den också. Vita väggar, vita gardiner. Bara vitt, vitt, vitt.

Barn i 5-års åldern var ute och lekte på dagiset Västbacka.
Ett barn hade hon alltid drömt om att få. Hon visste att hon skulle blivit en sån bra mamma. Om hon bara hade fått den chansen, men hon hade det ju bra ändå, hon och Bertil, även om barnlösheten var ledsam.

Hon var så liten då, kanske runt 8 men hon var gammal nog för att förstå vad som höll på att hända.
Folk sprang runt överallt och var så oroliga. Och pappa, pappa satt och grät. Sen dess har vitt påmint henne om hennes mammas död.
Nej vitt, vitt tyckte hon inte om.

Hon dammade av träbyrån och alla kort på den. Där var hon och Bertil, när de gifte sig och ett på dem på Bertils morbrors kalas.

Hon kände inte lättnad förens hon kom hem igen.
Nu kunde hon koppla av, lägga sig ner med en smörgås, fast först skulle hon till centrum och handla.

På kortet hade hon hade på sig sin röda kappa med en svart kjol och röda klackskor.
Hon gick till garderoben och letade fram den. Vad skulle hända med den sen, efter henne? Det skulle nog slänga den. Nej, det fick de inte !

Hon gick in på den gamla konsum butiken. Det var smutsigt och nästan helt tomt. Ett barn hördes skrikandes långt ifrån. Hon gick vant fram till mjölken och tog två paket.

Hon gick ner till centrum med kappan prydligt lagd på den gamla gröna rollatorn. Hon satte sig på en av de nerklottrade bänkarna, pustade ut och tittade sig omkring på alla människor omkring.
På torget stod det stånd överallt och lyckliga barn sprang runt och köpte saker.

Där stod en man, kanske 40 år. Han såg bekymrad ut. Han var medellängd och halvfula och säckiga kläder. Hon undrade vad det var som bekymrade honom. Problem i familjen kanske. Om han hade någon. Det trodde hon. Han såg så typisk familjefarsaktig ut. Eller kanske var det jobbet? Han kanske precis blivit sparkad. Hon kunde se allt så tydligt framför sig. Hon älskade att leva sig in i andra människor, trots att det oftast inte alls var så som hon tänkte sig, men ändå kul eftersom man aldrig kan veta.
Då kunde man tänka på någon annans liv, tänka på andras problem istället än sina egna. Det kändes mycket bättre då.
Han gick därifrån och hon vaknade upp ur sina tankar. Hon gick vidare mot smöret.

Bredvid henne på bänken fanns andra pensionärer, precis som hon, svårt att gå, inget bättre för sig än att sitta här och titta på andras liv och vänta på den dag då de inte längre kan sitta här. Alltid är det samma människor och när det går hem för dagen vet man aldrig vilka som kommer tillbaka imorgon. Det var deras vardag, deras liv.
Hon kommer inte ihåg hur många som inte längre kommer dit, bara några få svagt. Man pratade inte med varandra där. Men Allan kommer hon ihåg. Ja, Allan, han var snäll. Honom brukade hon prata lite med.
Det var väl ett halvår sen han slutade komma. Hon förstod direkt, han brukade komma dit varje dag.
Han var brunhårig, väldigt konservativ. Han ville inte ens köpa tv eller brödrost. Hon kommer ihåg hur han brukade säga, ”Radio duger gott åt mig”.
Han hade väldigt djupa rynkor i hela ansiktet. Han var alltid glad och när han skrattade såg man hur han hade fått alla rynkor.
Han hade en son och två barnbarn. De brukade komma och hälsa på var eller varannan vecka. Nu hade hon inte sett dom på länge. Undra hur stora barnen var nu, hur det var med dem.

När hon kom ut ur butiken kände hon vårsolen sticka i ögonen och hon var tvungen att blinka flera gånger innan hon kunde se tydligt igen.
Det var på väg att bli sommar och solen lös starkt och hon kände värme från den i hela kroppen. Hon blev alltid glad då, det kändes som om det skulle bli bättre i livet, för att vädret blev bättre, på samma sätt som hon blev ledsen när hösten och kylan kom.
Ännu var det kvar slask på vägarna, men det var mycket av snön som hade tinat bort på bara en vecka.
Hon började gå hemåt, det var en ganska lång bit, fast det gjorde inget, vägen var trevlig och hon kände sig upprymd av vädret.
Hon gick förbi en liten skog och några radhus, likadana utanpå, förutom färgen, men så olika inuti. I varje hus bodde en liten familj, med eget liv.
Hon kände påshandtagen stramas åt i handen och hur de töjdes ut mer och mer. Påsen skulle inte klara det länge till.
Hon gick fram mot en bänk där de satt fullt av pensionärer och satte sig ner.
Hon kände sig iakttagen som om hon inte fick sitta där. Trött var hon också, trött på allting. Hon hade aldrig kunnat vara glad åt något så litet som väder väldigt länge.

En ung kvinna satte sig ner bredvid henne på parkbänken. Hon var runt 20 år. Söt, mager och blek. Det passade henne, särskilt till hennes ljust bruna hår. Det var tjockt och gick ungefär till axlarna.
Stora bruna oskyldiga ögon tittade trött runt på alla pensionärer som tittade tillbaka. Hon hade på sig en svart sliten jacka. Hon såg vilsen ut, snäll, men sorgsen och ensam.
Hon kunde se sig själv i flickan på något sätt.

- Din påse håller inte så länge till, vill du låna en bättre? Sa en tant bredvid henne.
Hennes röst var svag och vänlig.
- Gärna, sa hon.
Tanten vred runt rollatorn och en röd kappa ramlade ner i en slaskpöl. Den unga sträckte sig efter den, tog upp den och började borsta av det värsta.
- Det gör inget, den ska ändå slängas, ljög tanten.
- Varför det? Frågade hon snabbt.
- Jag kan inte ha det längre och har ingen att ge den till, sa hon och tog tillbaka den med ett ryck med intryck att hon hade blivit sur.
- Det var synd, den var väldigt fin, sa hon hoppfullt.
Den var verkligen fin, såg ut att kunna passa henne.
De satt några sekunder i den tystnad som omgivningen gav dem.
Flickan reste sig upp för att börja gå igen, tanten verkade ha glömt bort påsen hon skulle få.
Hon tittade tillbaka en sista gång på jackan och tanten. Hon höll hårt i den och tittade ner på den tveksamt. Hennes ansiktsyttryck förändrades och såg inte längre så argt ut.
- Vill du ha den? frågade hon lätt.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.