Normandie 8 Juni 1944

Det är tidig morgon längst fram på den tyska fronten i Normandie. Regnet piskar oss hårt i ansiktet från en mörk och dyster himmel. Det mesta är tyvärr övervägande negativt för mig och mina tyska kämpar, inget gynnar oss, allra minst vädret. Det är trots allt motsatsen till situationen för två dagar sedan när vi mötte fienden på denna plats. Då gavs man nämligen känslan av att det var vi som skulle ta hem denna kamp.
Vid den tidpunkten lyckades bara ett fåtal fiende- soldater uppnå land utan att bli skjutna. Detta sköttes av våra orubbliga kulsprutor som stod väl gömda i bunkrar. Då våra angripare till slut lyckades ta sig upp på strandbanken så fick vi mångdubbelt med motstånd och tvingades tillbaka flera hundra meter. Det var också då som vädret skiftade till regn och rusk.
Efter denna oväntade och olägliga motgång tvingas vi nu att ligga och trycka i våran hastigt grävda skyttegrav samtidigt som vår fiendes artilleri exploderar mäktigt just ovanför våra huvuden. Samtliga avfyrningar ger oss rysningar. Varje enstaka sekund känns som minuter fyllda av smärta, rädsla och farhågor. Den ständigt gnagande oron om hur länge vi kommer att ligga och plågas i denna kalla, våta och leriga skyttegrav. Som inofficiellt blivit kallad dödens dike, då det förmodligen inte stupat så många tyska soldater i samma fåra som i just den här.

Trots att vi utvändigt framstår som en mycket stark och vinnande nation så måste jag medgiva att vi var förlorare redan från början. Vi förlorade kriget redan då vi soldater insåg att vi endast kämpade mot fienden på grund av att vi var mer rädda för våra egna tyranner till överhuvuden.
Avfyrningarna blir allt aggressivare och fienden kommer allt närmare, slaget i Normandie har vänt totalt och det går fullkomligt uselt för oss. Vi har inte ens någon sammanhållning kvar, alla ännu levande tyskar i denna skyttegrav kämpar endast för sin egen överlevnad.
Fienden är nu så nära att jag nästan kan höra deras tunga kängor marschera mot oss. Jag hör dem skrika på ett språk som jag inte förstår. Plötsligt beskådar jag en kraftig explosion bredvid mig. Våra mannar flyger som om de vore dockor. Trots att jag vet att det är fullkomligt livsfarligt sticker jag upp huvudet för att se vad som orsakade denna explosion. Jag kastar mig tillbaka i vallgraven nästan direkt efter att ha sett vad som finns där uppe. Det mina ögon beskådade var en skräckinjagande överblick av pansarvagnar, många pansarvagnar. Jag inser att det inte finns något att förlora. För att undvika att bli tagen som krigsfånge eller skjuten av någon av de aktningsfulla och mycket mäktiga Sherman-pansarvagnarna bestämmer jag mig här och nu för att uppoffra mitt liv. Jag tänker fly framåt mot en ganska säker död. Med förhoppningen att jag kanske avfyrar någon kula i rätt riktning.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (30 röster)
Normandie 8 Juni 1944, 3.8 out of 5 based on 30 ratings

1 kommentar

  1. EnGladMan :D Skriver:

    Hej!

    Vill bara säga att det är helt perfekt! Jag läste upp den för min klass i 9:an och dom var förstummade.

    Lycka till med fortsatt skrivande

    Mvh///Jörgen

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.