NATASCHA

Jag hade aldrig träffat honom förut. Han stack den dagen jag föddes. Mamma hade alltid sagt att anledningen var att han var för ung för att bli pappa.
Men nu när mamma hade dött så var han min enda släkting, och det var till honom jag var tvungen att flytta.
- Göteborg, ropade de ut i högtalarna på tågstationen. Det var mitt tåg.

Äntligen framme. Jag hade fått reda på att Anton, min pappa, skulle komma och hämta mig. Jag tittade ner, det var så han skulle se ut, som på det skrynkliga foto jag höll i handen.
Jag började gå mot utgången, men vände när jag gått ända bort till dörrarna, ingen av de jag sett likade mannen på fotot.

Jag kollade på klockan, den visade 2, jag hade alltså suttit här i 1½ timme nu. Jag antog att han inte skulle komma och hämta upp mig.
En man i 30 års åldern kom fram mot mig.
- Är det du? Natascha Skog? Frågade han och pekade på ett kort han höll i handen.
- Ja det är jag, svarade jag när jag konstaterat att det var ett 2 år gammalt skolkort på mig. Är det du som är Anton Sjöberg? Frågade jag då.
Det var han.

Vi åkte bil. I 15 minuter hade vi åkt nu och hela resan hade varit pinsamt tyst.
- Hur dog Veronica? Frågade han då.
- Hon tog en överdos. Sa jag och tittade ner på mina skor.
Det var alltid lika pinsamt att berätta för någon att ens mamma var knarkare. Hon hade börjat när jag var 12, då dog min låtsas pappa och hon blev sparkad från jobbet. Innan hon började hade vi levt ett helt normalt liv, men efter att jag fyllt 12 blev ingenting som förut, hon kom alltid hem påverkad och sent på natten.

Framme. En grå lägenhet. Området var lika äckligt som det mamma och jag hade bott i strax innan hon dog.
Anton gick före bort mot lägenhetsdörren, han gick in i en dörr på bottenplan som ledde ner mot källaren. Jag kom ner i en hall och såg att det var hans lägenhet, Anton pekade mot en dörr längst bort i hallen och sa att det var där jag skulle bo. Det stod bara en säng och en byrå i det lilla rummet. Jag tog upp min väska och packade upp mina kläder. Det var det enda jag ägde, allt annat hade mamma sålt när jag inte visste om det för att få pengar till hyra och mat.

- Jag sticker ut! Skrek Anton innan dörren smällde igen.
Jag gick ut i lägenheten och kollade runt. Ingen tv, ingen dator, inget som hade stort värde fanns i lägenheten. Det låg burkar och flaskor över hela golvet och det gick nästan inte att sitta vid matbordet. Kylen var dessutom tom.
De som tog hand om mig efter mammas död hade sagt att jag skulle komma till ett ”normalt” hem, men om dom tyckte att det här var normalt så tänkte jag inte stanna kvar länge till.

Det smällde i dörren och tre män i 30 års åldern kom in. Jag gick snabbt in i mitt rum för att inte störa dom, allihop hade verkat fulla när de kom, och jag ville inte störa dom för jag visste hur de var. Men direkt efter jag stängt dörren knackade de på och Anton öppnade och kom in. Han satte sig bredvid mig i sängen och de två andra ställde sig runt om mig.
Anton kom närmare och började ta på mig.
Jag hade ingen chans att kunna klara av dem alla tre men jag försökte. Anton sa att om jag inte var still kunde det gå riktigt illa med mig, men jag fortsatte att kämpa emot dom.
Ett hårt slag mot huvudet och allt blev svart.

Det var ljust när jag öppnade ögonen igen. Jag försökte resa mig men jag var öm i hela kroppen. När jag tillslut tog mig upp haltade jag mot dörren, tog min jacka och tog mig ut. Och jag tänkte aldrig mer komma tillbaka.

Jag gick på den långa asfalts vägen. Jag visste inte vart jag skulle men bussen stannade in 6 meter framför mig och jag gick in i den. Jag betalade busschauffören med de hundra kronor jag fått med mig ut.

Sex busshållplatser längre bort gick jag av. Jag såg ICA och gick dit bort. Jag gick in och köpte mig något att äta och satte mig sedan i spelbutiken som var utanför kassorna.

Klockan 8 stängde butiken och de slängde ut mig. jag gick på gatan, det måste vara minst -15 grader ute. Jag frös i den tunna höstjackan jag hade på mig, och jag hade ingenting varmt jag kunde värma mig med.
Jag gick bort mot en bänk på en busshållplats, där fanns det i alla fall tak och två väggar. Min kropp var fortfarande öm och jag lade mig ner på bänken. Jag fick inte somna för det var så kallt ute att jag nog inte skulle vakna igen då, men jag hade ingen annanstans jag kunde gå. Jag hade varit här en dag och kände inte till staden.

Jag kände att mina ögonlock blev tyngre och jag tänkte på mamma, och jag visste att det inte var såhär hon ville att jag skulle få det, hon var alltid så ledsen för att jag fick bo kvar hos henne när vi hade det så dåligt. Och om jag somnade nu skulle jag inte vakna igen.
Men jag somnade, och den sista jag tänkte på var mamma.

Dagens löpsedel: ”Okänd 17 årig flicka i göteborg hittad på parkbänk, ihjälfrusen, misshandlad och misstänkt våldtagen. Vi söker nu anhöriga.”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Lina Skriver:

    gud vad bra den var! den sorgliga verkligheten :(

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.