Mystiska händelser i Smalltown

Det var en helt vanlig lördag och Sam och hans farmor och farfar hade bestämt sig för att ha picnic, då våren äntligen kommit.
Vintern hade varit lång och kall så folket i Smalltown var glada när det började bli varmare och soligare.
Picnickorgen var fullpackad med mat och godsaker som Sams farmor hade köpt på konditoriet inne i centrum.
De plockade fram de gamla cyklarna och började cykla mot skogen som låg några kilometer från hemmet. Där skulle de säkert hitta en mysig glänta där de kunde slå sig ner.

När de bara hade cyklat några meter stötte farmor Matilda på en gammal väninna som hon var tvungen att tala med. Väninnan verkade ledsen och lite upprörd. Sam och farfar George orkade inte vänta utan gick in i en nyöppnad cykelaffär under tiden Matilda stod kvar och pratade.
Sam tittade på alla nya fina cyklar. Han hade sparat ett bra tag för att kunna köpa just en ny och fin cykel. Kanske skulle han gå in i denna cykelaffär och köpa en någon dag.
När de tittat runt ett tag så gick de ut till farmor Matilda. Hon hade precis pratat klart och var redo att cykla vidare.

Under tiden de cyklade berättade hon vad väninnan hade sagt.
Hon hade berättat för Matilda att hennes yngre broder försvunnit för några dagar sedan, och att det inte fanns ett spår av honom. Det enda polisen hade sagt var att de inte fanns mycket de kunde göra förutom att efterlysa honom.
Hon var självklart mycket orolig för sin broder.

Efter ungefär en kvart kom de fram till skogen. De parkerade sina cyklar och började gå längs den stig som gick en bit in i skogen. Där hade Sam gått ganska många gånger, bland annat när han plockat svamp. Det fanns gott om kantareller i skogen när det var svampsäsong.

Efter ca tio minuter lämnade de stigen för att leta reda på en solig glänta. Rätt så snart fann de en och bredde ut den medtagna filten på en lämplig plats. De åt och pratade länge. När det inte fanns något kvar av maten lade sig Sam och läste samtidigt som han lyssnade på musik i sin freestyle. Hans farmor och farfar meddelade att de skulle ta och gå en liten runda i skogen.

Sam låg länge och lyssnade på musik och läste. När bandet tog slut, reste han sig och undrade vart hans farföräldrar var.
Han började ropa på dem. När de inte svarade blev han lite orolig. De hade ju faktiskt varit borta i en timme. Han tänkte att han borde leta efter dem, så han började gå mot det ställe där han såg dem gå iväg. Snart kom han fram till en stig som han aldrig gått på förut. Han följde den.

När han hade gått i ca fem minuter tyckte han sig se något konstigt lite längre in bland träden. Det var någonting som skimrade. Han gick lite närmare för att se vad det var för något. Det enda han kunde se var någonting i marken som påminde om glas som lyste i grönt. Han undrade vad det kunde vara. Någonting som såg ut som glas, men lyste i grönt och låg begravt i marken? Sam började flytta på lite grenar och stenar för att bättre se vad det var. Den gröna glasplätten blev bara större och större.

Sam höll på i flera timmar. Det enda han kunde tänka på var vad det underliga i marken var. Sin farmor och farfar hade han helt glömt bort. När han till slut slutade med grävandet var han smutsig över hela kroppen och väldigt trött. Han beslöt sig för att cykla hemåt och fortsätta arbetet dagen därpå. Då skulle han försöka få med sig sin kompis Kim också.
Vad gällde George och Matilda så hade de säkert redan cyklat hem.
När Sam kom dit där de hade ställt cyklarna såg han att deras cyklar var borta, de hade alltså redan cyklat hem.

Sam kom hem tio minuter senare. Till sin förvåning var George och Matilda inte där. Han blev ännu mer orolig. Var kunde de vara? Han tänkte att han borde ringa polisen och be dem leta efter hans farföräldrar. Men då kom han på vad Matildas väninna hade sagt, att polisen inte gjorde någonting. Han tänkte att Matilda och George snart säkert skulle dyka upp.
Efter ett tag började han tänka på något helt annat, saken i marken. Han var så nyfiken på vad det kunde vara.

Han vaknade tidigt morgonen därpå. Han ringde genast till sin bäste vän Kim och berättade om sitt fynd, och frågade om han ville följa med. Kim hade inget annat för sig, så han följde gärna med. Efter att ha ätit lite smått packade han ihop mat i en ryggsäck och gick sedan ut i redskapsboden och hämtade två spadar. Sedan cyklade han till Kim.

En halvtimme senare kom de fram till utgrävningsplatsen. Det var ganska varmt så de båda tog av sig sina tröjor.
De började genast med grävandet. Den gröna plätten växte och växte. När de tog en paus för lunch var den säkert större än tio kvadratmeter. Och det enda som syntes var det där grönlysande glaset. De fortsatte ända till kvällen.

När de cyklade hem bestämde de sig för att fortsätta grävandet dagen därpå. De behövde inte oroa sig för att missa skolan eftersom de hade ledigt hela veckan.
När de inte var långt hemifrån träffade de sin kompis Stu. Han verkade lite skärrad. Sam och Kim frågade vad som stod på, och Stu svarade att flera invånare, däribland hans egna föräldrar, hade försvunnit mystiskt de sista dagarna. Polisen letade efter de försvunna, men de hade inga spår. Sam och Kim sade till Stu att de hoppades att hans föräldrar snart skulle återfinnas, och cyklade sedan hemåt. På vägen hemåt började Sam tänka på sin farmor och farfar igen. Under dagen hade han helt glömt bort dem. Det enda han hade tänkt på var det gröna i marken.

När han kom hem hittade han en lapp på köksbordet, skriven av farmor Matilda. På den stod det att hon och George hade beslutat sig för att åka iväg några dagar och att de inte visste när de skulle komma hem.
Sam tyckte att lappen var lite skumt skriven. Hon hade ju inte skrivit vart de hade åkt, varför de inte sagt till honom innan de åkt och varför de fått för sig att åka iväg just när han var hos dem. Och varför hade han inte sett lappen igår? Han var dock inte lika orolig längre, nu visste han i alla fall att hans farmor och farfar inte försvunnit.

Dagen därpå fortsatte de att gräva. Och på eftermiddagen hittade de äntligen någonting som skilde sig från det där grönlysande glaset som de hittills hade grävt fram. De hade hittat något som såg ut som en port eller någonting liknande, med en massa konstiga krumelurer runt omkring. Porten var svart och krumelurerna röda.

De stod ett tag och tittade på det de hade funnit. Sam började sedan att känna på porten och krumelurerna. Till sin förvåning kände han att de var varma. Plötsligt öppnades porten. Först tvekade de, men gick sedan in. När de tittade sig omkring såg de att de befann sig i en lång gång. Det luktade illa. De var väldigt nyfikna på vad de hade upptäckt, så de började gå åt det ena hållet och kom efter ett tag fram till ett större rum. De möttes av en ohygglig syn. Längs väggarna stod det fullt med en slags behållare, och i varje behållare fanns det en människa. Behållarna var fyllda med vatten, och på människorna satt det flera slangar fästade. Människorna verkade leva men de såg frånvarande ut på något sätt. Pojkarna gissade att det var luftslangar som satt fästade på människorna. Kim försökte slå sönder en behållare, men det var omöjligt. Då, helt plötsligt, såg Sam sin farmor och farfar i var sin behållare. Han blev bestört. Nu förstod han vart de egentligen tagit vägen, de hade blivit fångade och instoppade i dessa behållare, och inte alls åkt iväg självmant. Men varför? Och av vem? Sam försökte få kontakt med dem, men de bara stirrade rakt fram utan att visa något tecken på att de uppfattade honom. Han och Kim försökte länge få upp behållarna utan att lyckas. De kände sig tvungna att gå vidare för att få reda på vad det egentligen var de hade upptäckt. De gick ut ur rummet och började följa en av de många gångar som gick därifrån.

De gick i ett par minuter innan de kom fram till ett enormt rum. Rummet var uppdelat i två delar, en övre och en undre. De kom ut på den övre delen och hade därifrån uppsikt över hela rummet. Längst fram fanns det en enorm monitor, fylld med tecken och annat som de inte förstod någonting av. Längs väggarna stod det fullt med konstiga maskiner som blinkade och lyste. I mitten fanns det någonting som såg ut som en kontrollpanel. Också den blinkade och lyste. Det var först då, många sekunder efter det att de hade kommit in i rummet, som de upptäckte det mest fantastiska. Rummet var fullt av varelser som sprang omkring till och från de olika maskinerna. Varelserna liknade inte på något sätt människor, förutom att de gick på två ben. De var väldigt långa och smala, hade långsmala otäcka ansikten och såg allmänt hemska ut. De hade också några slags känselsprön i ansiktet. Sam och Kim var livrädda. Vad skulle monstren göra om de upptäckte dem?

De satt länge gömda och bara hoppades på att de inte skulle bli upptäckta. De visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Men så helt plötsligt började allting skaka och bullra. Alla maskiner började blinka ännu mer än förut, samtidigt som mullret bara blev högre och högre. Först visste inte pojkarna vad de skulle göra, men sedan började de springa mot det håll de kom från. Bullrets styrka bara steg och steg och det skakade mer och mer.

Snart kom pojkarna fram till rummet som var fyllt med människobehållare. Sam stannade och tittade på sin farmor och farfar. Han kände på sig att han aldrig mer skulle få se dem. Han kände att han var nära att brista i gråt. Sedan skakade det till så mycket att Sam ramlade omkull. Han reste sig genast och började springa igen. De lämnade de hjälplösa människorna bakom sig. Mullret hade då blivit så högt att det gjorde ont i öronen på Sam och Kim. Det kändes för dem som att det tog väldigt lång tid innan de såg porten de kommit in igenom. Till sin fasa såg de då att den höll på att stängas. Kim som sprang först var tvungen att huka sig för att komma ut, Sam var tvungen att slänga sig och åla ut. Han hann nätt och jämnt ut. De sprang vidare en bit innan de stannade och vände sig om för att titta på det de nyss hade kommit ut ur. Marken skälvde och det mullrade fortfarande väldigt högt.
Så helt plötsligt steg saken ur marken. Marken rasade omkring den när den långsamt flyttade sig uppåt. Snart uppenbarade sig någonting pojkarna aldrig trott sig få se, saken som svävade några meter över marken verkade vara ett rymdskepp. Det var otroligt stort och lyste i röd-grönt.

De stod där och bara stirrade i någon minut. Sedan sade det bara svisch och skeppet försvann upp mot himlen. Snart såg de ingenting.
Allting var över, rymdskeppet hade försvunnit med dess passagerare.
Det enda som fanns kvar var Sams frågor.
Vad hade de gjort här? Varför hade de kidnappat människor och placerat dem i de där behållarna? Hur hade farmor Matildas lapp hamnat på köksbordet hemma hos honom? Var kom de från? Hur länge hade de varit på jorden? Skulle de komma tillbaks? Sam förstod att han antagligen aldrig skulle få svar på sina frågor.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.