MÖTET

Elden sprakade, jag kände hettan mot mina plädinlindade ben. Jag satt och drack te tillsammans med mitt yngsta barnbarn Sophie, som ville att jag skulle berätta något från min ungdom. ”Mormor, varifrån har du fått medaljongen du alltid bär om halsen?” frågade hon nyfiket. Jag visste inte riktigt om hon var gammal nog att höra historien om min syster, men chansade på det i och med att hon var så mogen för sin ålder. ”Det ska jag berätta för dig, kära du.” log jag, glad för att någon ville lyssna på en gammal toka som jag.

Jag kände hur jag fördes tillbaka till tjugoårsåldern. Jag befann mig i ett kallt och mulet London, det var vintern 1867. Jag drog kappan tätare om mig medan jag gick mot en ganska illa medfaren port. Jag knackade försiktigt på och dörren öppnades av en flicka i 10-årsåldern ”Yes, mam?” sa flickan med bred cockneydialekt och såg uppfordrande på mig.
”Goddag, mitt namn är Jaqueline Chantalle. Jag söker Nicole Chantalle. Bor hon här?” sa jag med hjärtat hamrande i bröstet av nervositet.
”Nicole Chantalle?” Flickan såg fundersam ut. ”Näe…eller vänta, du måste mena Nicky!” utbrast hon nöjt. ”Bara följ korridoren tills du kommer till trappan, hon bor däruppe, första dörren till höger.” Flickebarnet såg lite undernärd ut, men var åtminstone hel och ren.
Jag gick igenom en korridorliknande hall vars väggar var slitna och prydda med vackra tavlor. De såg ut att komma från ett rikemanshem men var förmodligen bara billiga kopior. Så det var här min syster hade gömt sig, tänkte jag för mig själv.
Trappan knakade lite när jag gick upp mot övervåningen, spänd på hur Nicole skulle reagera. Ville hon ens ha något med mig och familjen att göra? Dörren slogs upp, och en kvinna med blonda lockar, något yngre än jag sprang in i mig. ”Oj, förlåt, va´nte meningen, bråttom.” sa hon med stressad röst utan att titta upp. Det var min syster.
”Nicole” sa jag försiktigt.
Hon såg upp och när hon insåg att det var jag väste hon ”Du? Vad gör du här?” Hon hade gått ner lite i vikt men såg ändå ut att må bra.
”Vi har varit så oroliga för dig” sa jag vänligt.
”Pah! Bespara mig ert medlidande, låtsas som om ni bryr er, det vore ju att kasta pärlor för svin.” muttrade hon ironiskt. ”Jag vet nog vad ni tycker om mitt livsval! Det duger ju inte att lämna man och familj i ”våra” kretsar.” Jag förstod varför hon var defensiv, men jag hade ju faktiskt rest långväga för att få träffa henne, så jag bad henne lugna ner sig och följa med och prata någonstans där vi kunde sitta ner i lugn och ro.
Nicole gav mig en hatfylld blick.
”Tyvärr ”kära” syster så har jag faktiskt ingen som helst lust att följa med dig någonstans över huvud taget. Du får minsann nöja dig med min enkla boning om du har något att säga!” vräkte hon ur sig.
Jag kände hur ögonen tårade sig, men höll huvudet högt och sa med ett ansträngt leende att det nog skulle gå bra.
”Nå, vad har ni hittat på den här gången då? Får jag prinsen och halva kungariket om jag följer med?” log hon hånfullt medan vi gick mot hennes rum.
”Nej, Nicole, det enda jag vill är att du ska komma hem…far är döende, och hans sista önskan är att få se dig innan han går bort.” sa jag bedjande.
Rummet var mörkt med ett fåtal möbler, inga av rummets detaljer skvallrade om rikedom. Nicole satte sig på sängen och sa: ”Ha! Varför skulle jag det. Han har ju gjort ”så” mycket för mig i sitt liv, han kan lika gärna dö i fruktansvärda konvulsioner vad mig anbelangar.” fnös hon.
”Men Gud! Nicole det kan du väl ändå inte mena! Han har ändå försökt visa oss kärlek trots sitt vresiga humör.” sa jag chockerat.
I det tysta höll jag dock med henne om att far inte alltid hade varit den far vi önskat oss, men bakom hans hårda fasad anade jag ändå ett hjärta av guld trots att han uttryckte sig väldigt klumpigt många gånger.
”Förlåt, det var kanske lite väl dumt sagt.” sa hon ganska spakt, men med en trotsig blick.
”Nicole, jag vet att far inte alltid är den du vill han ska vara, men kan du inte komma tillbaka när det är hans sista önskan?” bad jag.
”Tyvärr, jag önskar att jag kunde, men jag kan bara inte.” sa hon sorgset. ”Jag vill faktiskt inte ha något att göra med vare sig dig eller någon annan i familjen hädanefter. Jag kommer aldrig förlåta er för att ni stod på Johns sida” sa hon och slet av sig medaljongen hon bar runt halsen och slängde den på golvet, ”och jag behöver inte den här heller!” Medaljongen hade funnits i familjen ägo i flera generationer och var en dopgåva till Nicole när hon föddes. Jag visste hur värdefull den var för henne så jag förstod att hon var på gränsen till sammanbrott.
”Du kan inte fly från din rädsla eller dina tvivel.” sa jag mjukt.
”Nej, men jag kan i alla fall försöka. Gå nu och kom aldrig mer tillbaka.” sa hon med trött röst och vände sig bort.
Jag stod kvar en stund och hoppades att hon skulle ändra sig, men när hon gav ifrån sig en suck och med bestämd röst bad mig att gå än en gång, så var jag tvungen att inse mig slagen. Jag plockade upp medaljongen och gick ut ur rummet och nedför trappan med tunga steg.

Jag fördes tillbaka till mitt varma vardagsrum där elden nu höll på att falna.
”Det var sista gången jag träffade min syster och jag ångrar än idag att jag inte kämpade mer, men jag hade så mycket med mig själv under den perioden av mitt liv att jag inte orkade.” sa jag tyst. ”Nu vet du i alla fall var medaljongen kommer ifrån.” suckade jag, ovillig att berätta mer.
Tiden hade sprungit iväg och det var dags att gå till sängs.
”Kom så går vi och lägger oss.” uppmanade jag Sophie, som inte var sen att hörsamma mitt förslag.

THE END

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.