Mot alla odds

Jag heter Joakim Fransson, men jag kallas Frasse. När jag gick i nian berättade jag för alla att jag är homosexuell. Mina föräldrar sa att det inte gjorde något, men jag märkte på dem att de hatade det. Andra elever i skolan mobbade mig för det.

Det blev bättre när jag kom in på estetiska linjen på ett gymnasium i Stockholm. Alla accepterade att jag var bög. Jag flyttade till en studentbostad. En gång blev jag nedslagen av ett gäng på skolan. Jag rapporterade händelsen till rektorn på skolan. Han relegerade dem omedelbart.

När jag gått klart den estetiska linjen sökte jag till teaterhögskolan. Dagen jag fick brevet om att jag blivit antagen till teaterhögskolan blev jag överlycklig. På kvällen gick jag till min favoritklubb; ”Heaven” en klubb för bara killar. Där träffade jag Adde, han var helt underbar. Nu i efterhand känner jag både att jag inte borde ha gått dit och att jag gjorde rätt som gick dit.

En vecka senare skulle jag få träffa Addes föräldrar, Leif och Mona, för första gången. Addes föräldrar hade inget emot att Adde var bög, jag var avundsjuk på honom. De tyckte synd om mig som fått en sådan negativ reaktion från min familj.

En vecka senare började jag på teaterskolan. Jag förstod att det skulle gå bra. Det var till och med två andra bögar i klassen. Under min tid på teaterhögskolan hände inget speciellt. När vi skulle ta examen fick vi spela Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Jag spelade Oberon.

Adde och hans föräldrar satt på första parkett. Jag hade hoppats att mina föräldrar ringt och sagt att de skulle komma men de svarade inte ens på breven jag skickat. Faktum är att jag inte pratat med dem sedan jag flyttade till Stockholm för åtta år sen. Jag har inte hört av dem överhuvudtaget. Jag skrev i mitt sista brev att om de inte hörde av sig innan jag slutat på teaterhögskolan skulle jag aldrig prata med dem mer.

De hörde inte av sig. Adde, jag, Leif och Mona skulle gå på restaurang, efter föreställningen för att fira. När vi var på väg ut stoppade en kostymklädd man mig. Han presenterade sig som Krister Arvidsson. Han är personalchef på Dramaten. Han sa att han ville ha mig som statist i uppsättningen av ”Hamlet”.

Helgen före premiären ringde min mamma och sade att hon och pappa ville ha gratisbiljetter till premiären av ”Hamlet”. Jag skrek åt henne att hon bara ville utnyttja mig för att få komma till Dramaten. När jag lade på luren ramlade jag ihop. Jag var så ledsen, jag hade i den stunden tackat nej till min sista chans att få träffa mamma och pappa igen.

Dagen efter premiären kom ett brev till mig där det stod att jag skulle sluta på Dramaten och göra slut med Adde, annars skulle de döda mig. Jag hade hört att flera på Dramaten som fått hot, men de hade slutat bry sig. Jag eldade upp brevet för att inte Adde skulle få reda på något.

Några av Addes och mina kompisar skulle ha fest för att fira min nya karriär. Adde och jag bestämde oss för att gå hem för att det var så fint väder. Vi var ju dessutom lite berusade så vi kunde inte köra hem. Vi gick genom Gamla Stan mot vår nya lägenhet. När vi gick förbi Sturegränden kom fyra-fem personer klädda i läderjackor. De tvingade in oss i gränden.
Jag träffades av några knytnävslag och ramlade ihop, sen träffades jag av en spark i magen. När det gått ett tag sen sparken tittade jag upp och såg att Adde försökte försvara mig. Han träffades av många fler slag och sparkar än jag blivit men jag vågade inte säga till gängledaren att det var mig de letade efter. Adde föll ihop. Jag såg gänget springa iväg.

Jag kröp fram till Adde och tog hans högra hand, han kramade min hand. Jag såg att han var alldeles blodig. Han sade till mig att han älskade mig, sen var det ingen som kramade min hand. ”Jag älskar dig” blev hans sista ord. Jag tror att han gav upp när han fick säga det.

Efter det vaknade jag på soffan, Mona satt i våran fåtölj. Jag berättade för henne vad jag drömt, att Adde blivit mördad. Hon sade att det inte varit någon dröm. Jag hade sovit i två dygn. Jag sade till Mona att hon skulle gå hem. Hon vägrade. Jag sade till henne att hon kunde komma tillbaka på kvällen, eftersom hon hade egen nyckel var det inga problem. Då gick Mona med på att gå hem.

När jag låst efter henne bröt jag ihop. Jag hatade mig själv! Tänk om jag berättat om brevet för Adde, då hade han velat ta bussen hem och vi hade suttit i soffan och tittat på TV nu. Jag tog mig upp ur soffan. Sen gick jag in i köket. Jag tog av mig vigselringen, och gick in i badrummet och tappade upp vatten. Jag tog fram ett rakblad och klev ner i badet. Jag skar upp handlederna. Det sved förfärligt.

Jag trodde att jag skulle få träffa Adde men jag vaknade upp på sjukhuset. Mona berättade för mig att hon hittat mig i badet, vattnet var rött och jag hade varit blek. Hon hade kommit tillbaka tidigare för att prata med mig. Hon sade att hon blivit så rädd att hon skulle förlora mig också. Då fick jag dåligt samvete, Mona och Leif tyckte om mig som deras egen son, fast jag var gift med deras son. De skulle inte klara av att förlora mig också.

När jag kommit hem från sjukhuset hade Mona flyttat in i gästrummet, hon ville se att jag klarade mig. När jag kom hem från en repetition på Dramaten sade Mona att vi skulle till polisen. Jag skulle få göra en konfrontation. Mona körde mig och vi togs emot av kommissarie Lundbom. Jag ville först inte, men Lundbom sade att de inte kunde se mig. Jag tänkte på att om jag inte gick in dit skulle Addes mördare få gå fria.

Jag kände igen dem direkt. Nummer ett, fem, sju, nio och tio. De hade relegerats från ett gymnasium i Stockholm berättade Lundbom. Polisen hade gripit dom tillsammans. Jag sade att det var nog hämnden för att jag fått dem relegerade. Det var de som slagit ner mig i gymnasiet. Hade jag vetat att jag skulle träffa en underbar kille som de skulle mörda skulle jag aldrig ha berättat för rektorn. Men då kanske jag aldrig fått leva med Adde de år vi fick tillsammans.

Mona och jag träffade Leif på begravningsbyrån för att välja ut kista. Mona och Leif hade fixat allt annat, men de ville att jag skulle vara med och välja kista. Jag tittade på många kistor, sen såg jag en vit kista med små vingar som handtag. Jag sade att vitt står för oskuld och Adde var så oskyldig när han dog, det borde vara han som valde kista åt mig, det var ju jag som orsakat allt. Då blev Mona och Leif arga på mig för att jag tänkte så. Det som hänt har hänt och inget kan ändra det.

Före begravningen skulle rättegången hållas, jag fick vittna utan att de skyldiga var närvarande. Jag berättade om Adde, och om gymnasietiden och teaterhögskolan. Jag berättade allt. Det var nog därför de dömdes skyldiga och fick livstids fängelse. Försvarsadvokaten överklagade till Svea Hovrätt. Där dömdes alla till 20 års fängelse och att betala mig 500 000 kronor i skadestånd. Jag tänker ofta på det. Pengarna hjälper mig inte med sorgen efter Adde.

Begravningen var så fin. Jag satt längst fram. Adde hade fått den vita kistan, som kistdekoration var ett foto på Adde, ett vitt ljus och en regnbågsflagga. Jag hade valt regnbågsflaggan för att visa att han stod för att han var homosexuell. Ett sista avsked togs vid graven, jag böjde mig fram till kistan och viskade till Adde ”Jag fick sitta på första parkett på din sista uppvisning, som du önskade”. Jag lade min handbukett på kistan och gick därifrån.

Nu, 10 år senare, står jag vid graven. Jag lägger ner en stor röd ros. Jag börja gråta, Peter kramar om mig och säger ”Du klarade dig igenom allt det här mot alla odds”. Vi kom direkt från sista inspelningsdagen av filmen ”Mot alla odds”. Jag spelade mig själv. Imorgon ska jag och Peter gifta oss, och jag tror att Adde är med oss.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (4 röster)
Mot alla odds, 3.5 out of 5 based on 4 ratings

1 kommentar

  1. Morgan Skriver:

    Hej.

    Det är en riktigt hemsk novell/historia. Serien finns ju på riktigt likaså teatern du pratar om så jag undrar, är detta en biografi? Jag mådde rentav dåligt när jag läste den. Du sätter ord på en verklighet jag aldrig vill uppleva men som ständigt kan gömma sig runt gatuhörnet, även i ett ”homo-vänligt” land som Sverige.

    Jag hoppas att livet rullar på idag och att du, trots saknaden, känner den glädje du förtjänar. :)

    Kram
    Mogge

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.