Midsommar med Renquists

Albert satt på verandan till sitt stora sommarhus i skärgården. Vid stranden anlände ytterligare en liten träbåt med puttrande motor.
Solen stod högt och sken rakt in i ögonen på honom, så han kunde inte se vilka det var som kom, men antagligen var det Gustavf och Liselott, för båten påminde om deras gamla fiskebåt.
Han sträckte ut sin gamla och skrynkliga arm efter ölen som stod på verandaräcket. Ölen var ljum och lite avslagen, men ändå uppfriskande. Efter att ha tagit en klunk ställde han tillbaks ölen på sin plats och sträckte sig istället efter ett paket cigariller.
Han tände en och drog ett djupt bloss för att sedan luta sig tillbaks och slappna av.
Charlotte kom ut på verandan endast iklädd morgonrock. När hon fick syn på gästernas båt återvände hon in för att klä sig.
Imorgon den 22 juni skulle de fira Alberts 85 årsdag, och därefter skulle de fira midsommar.
Bakom grannön skymtade plötsligt Bozzes stora segelbåt. Han lade båten på svaj i viken, medan folket i den andra båten började trava upp mot huset. Ju närmare de kom desto säkrare blev Albert på att det var Gustavf och Liselott.
Albert reste sig för att möta dem, men Gustavf visade med en gest att han kunde sitta kvar.
De stannade när de kom fram till verandan, där de stod tysta för en kort stund.
”Välkomna till Renquists lilla hus”, sade Albert. ”Var har ni lilla Saharra?” ”Trevlig att få komma”, svarade Liselott. ”Saharra har gåt och gift sig med Bozze nu, så hon kommer med den båten, berättade hon inte det?” ”Jo nu minns jag”, skrockade Albert. ”Mitt minne har blivit lite sämre på gamla dar.” ”Vad har du gjort med Charlotte då?” frågade Gustavf.
Innan Albert han säga något hördes snabba steg inifrån huset, och Charlotte steg ut på verandan, nu iförd en enkel sommarklänning.
”Här är jag!” sade Charlotte med ett brett leende.
Charlotte stod med sitt ljusblonda hår i stor kontrast med de andra som hade mer eller mindre mörkt hår.
Ute i viken sänkte Bozze och Saharra ned den lilla jollen i det lugna vattnet, för att sedan ro iland.
Efter att alla hade kallpratat med varandra en stund begav sig Gustavf, Charlotte och Liselott ut med nät för att fånga lite fisk till middagen.
Under tiden förberedde Saharra och Bozze lunchen som bestod av fil och färska jordgubbar.
När fiskarna kom tillbaks stod lunchen dukad på ett bord vid den lilla bergknallen med utsikt över havet.
Vid kvällningen rodde fiskarna åter ut för att tömma näten.
När de återvände med fångsten hade Albert redan gått till sängs.
Saharra och Bozze tillagade maten medan resten satt på verandan och njöt av kvällssolen.
Maten som bestod av fisk, sill, lövbiff och kokt potatis avnjöts med mycket alkohol i den stora matsalen.
Efter maten raglade alla utom Saharra, som skulle se efter hur Albert mådde, ned till stranden för att beskåda solnedgången.
Saharra gick med bestämd steg upp till Alberts rum, där hon skulle betala en muta för att inget skulle nämnas om hennes förflutna.
Hon förstod att om Albert avslöjade Saharras förflutna som porrstjärna skulle Bozze dumpa henna, och då skulle hon inte komma åt hans pengar.
När hon öppnade dörren tittade Albert upp och sade: ”Jag har väntat på dig, har du med dig pengarna?”.
”Nej, skulle det inte passa bättre om jag betalade i natura?” svarade Saharra med skällvande röst.
En mörk skepnad lösgjorde sig från gruppen nere vid stranden, och rörde sig försiktigt upp mot huset.
Saharra kände att någon iakttog henne, men innan hon han se vem det var så slogs hon medvetslös.
Dagen därefter vaknade hon i sin säng av ett fåtal ansträngda knackningar på sin dörr.
”Vänta lite, jag ska bara klä mig ropade hon”.
När hon kom ut för att äta satt alla tysta i den stora matsalen.
”Varför är ni så tysta?” frågade hon glättigt, samtidigt som hon försökte dra sig till minnes vad hon gjort kvällen innan. Hon hade betalat Albert, men sedan kunde hon inte minnas mer.
”Albert har försvunnit”, sade Gustavf. ”Och du var den som såg honom senast, vet du vart han har tagit vägen?” Saharra stod tyst en stund, hon kunde ju inte gärna berätta var hon gjort med sin farfar.
”Efter att ni begett er ned till stranden gick jag upp till honom. Han sade inget om att han skulle ge sig av någonstans. Sedan gick jag till sängs.” ”Saharra”, sade Bozze, ”jag vet att du måste ha gjort något, en gammal man som han kan väl knappast försvinna?” När ingen sade något fortsatte han. ”Och imorse hittade jag det här i ditt rum”. Han höll upp ett kuvert. ”Det är ett testamente där du ärver hela hans förmögenhet som du fick honom att skriva på igår kväll, tillsammans med honom is hans säng.” Saharra reste sig utan ett ord, och gick ut. Hon gick mot dasset, för hon hade blivit illamående av händelserna där inne.
Hur hade det gått till? Hon hade inte tvingat honom att skriva på något. Sedan slogs hon av en tanke, Bozze visste vad hon gjort med Albert, och han hade inte varit bakfull som de andra, vilket tydde på att han varit nykter kvällen innan. Så fulla som de andra varit kunde det inte varit svårt att smyga iväg den tid det tog att slå henne medvetslös och skriva ett falskt testamente.
Då återstod frågan vad som hänt med Albert.
Den frågan fick hon besvarad när hon steg in i dasset, en fot stack upp ur dasstunnan, Alberts fot.
När hon sansat sig återvände hon smygande till huset bakvägen, för att sedan smyga sig in på Bozzes rum.
I en skrivbordslåda hittade hon de papper han använt för att lära sig härma Alberts handstil. Hon hittade också ett till testamente, där familjen Saharra-Bozze, och därmed Bozze, fick ärva en stor del av Alberts tillhörigheter.
Med dessa bevis återvände hon till matsalen, där alla fortfarande satt under tystnad.
”Jag har lite nya uppgifter som pekar på Bozze”, sade hon självsäkert, för att sedan tillägga. ”Och jag har hittat Albert.”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.