Medaljongen

August lyfter försiktigt på mörkläggningsgardinen som hänger för det enda fönstret i lägenheten. Utanför är det skymning och det snöar. Han hör skrik långt borta. Kanske ett barn som är hungrigt. Då och då avlossas ett skott. För varje skott som avlossas dör nästan alltid en människa. Varje gång August hör ett skott tänker han på sin far. Någonstans i världen finns han och kämpar för att kriget ska ta slut, om han inte redan är död. Det var tre år sedan August såg sin far. Den dagen han försvann glömmer han aldrig. Hans far, Paul berättade att han skulle åka senare på eftermiddagen och att han skulle komma tillbaka om ett par veckor när han hade blivit hjälte och stoppat krigen. August var så stolt över sin far. När familjen vinkade av Paul på stationen senare på eftermiddagen grät hans mor. August försökte trösta henne och sa att han snart skulle komma tillbaka när han vunnit över Hitler. Då började hans mor gråta ännu mer.
När tre veckor gått och hans far inte var tillbaka började August undra vad som hade hänt honom. Nu 3 år senare förstår han att hans far inte åkte iväg för att få Hitler besegrad utan för att strida med honom mot judarna, mot hans egen familj.
August släpper mörkläggningsgardinen och tar upp en medaljong ur fickan. Han fick den av sin pappa innan han for. Inuti finns en bild av hans far. August har alltid burit den med sig, för även om Paul hade svikit familjen så älskade han sin pappa ändå.
Hans mamma är nere i affären för att få tag i lite mat. Hon tog lillasyster Gerda med sig. August tar fram en fotogenlampa och sätter den på bordet. Själv sätter han sig i den gamla stolen bredvid.
Efter att hans far åkt iväg har de flyttat flera gånger eftersom de varit rädda för att någon skulle hitta deras gömställen. För tillfället bor de i en liten lägenhet i en by ute på landet.
När de bodde i Berlin för 4 år sen var allt fritt och man fick var ute när man ville. Han fick leka varje dag. Här får han knappt ta ett steg utanför dörren. August hade många kompisar i Berlin. Men han fick flytta från dem. Många av dem var säkert redan döda eller satt de som han själv och gömde sig någonstans i en liten skrubb och väntade på att kriget skulle ta slut.
Familjens enda kontakt med omvärlden var med människorna de bodde hos. Fast det var inte så ofta de var hos deras familj. De hjälpte flera judar med förnödenheter som mat, mediciner och bostäder.
En knackning väcker August som måste ha slumrat till där han satt på stolen. Han reser sig upp och går fram till dörren för att öppna för sin mamma. Men innan han har kommit fram till dörren slås den in. Två män kommer in i lägenheten. Två soldater.
August skriker till och springer in till sovrummet. Han försöker låsa dörren men innan han ens har hunnit stänga den har en av soldaterna kommit fram och satt foten emellan så att August inte kan stänga dörren. Soldaten sliter upp dörren och går in. Han stänger dörren efter sig och lämnar den andre utanför.
- August?, säger soldaten och tar ett steg närmare pojken som förskräckt slänger sig i sängen.
- August, känner du inte igen mig? Du är väl August?, fortsätter han. Pojken är fortfarande stum och bara tittar på honom. Var har han sett de där ögonen förut?
- Pappa?
- Det är du. Vad skönt det är och se dig, säger soldaten.
Pojken tittar fortfarande misstänksamt på mannen framför honom. Han kan inte förstå att han både älskar den här mannen och hatar honom på samma gång. Alla känslor gör att hans ögon fylls med tårar som rinner ner för hans kinder. Sakta går det upp för honom att hans älskade far som förrått familjen står framför honom. Han vet inte vad han ska göra utan bara tittar på honom. Han har förändrats så mycket på de här tre åren.
Även Pauls ögon har tårar men det är inget som August kan se för att rummet är så mörkt. Med försiktiga steg går han fram till sängen och sätter sig bredvid sin son.
- Vet du, jag har saknat dig.
- Jag med pappa. Kan du inte komma tillbaka hem?, säger August fast han inte vet om han menar det eller inte. Han vet inte om han är arg på sin pappa eller glad att han fortfarande lever.
- När kriget är slut kommer jag tillbaka.
August vet att det kommer att betyda att det kommer att dröja länge innan han kommer tillbaka hem.
För första gången tittar de på varandra. De tittar in i varandras ögon. Paul ser att hans son gråter det gör även August. Men det är något som inte stämmer. De varma och vänliga som fanns i hans fars ögon är borta. Istället syns någonting annat i ögonen bakom tårarna. Han vet inte vad. Men han känner inte igen de bruna ögonen. August tar upp sin medaljong i fickan och hans far ler. Pojken jämför bilden med soldaten framför. Visst är det samma person. Det är åtminstone samma vänliga leende.
August ler tillbaks och hans pappa flyttar sig närmare sin son och ger honom en stor kram. Den avbryts av att den andra soldaten bultar på dörren.
- Är du klar?, frågar han.
- Ja, vänta lite. Fadern släpper sin son och reser sig från sängen och går mot dörren. Han vänder sig om mot sin son. Han tittar på sin enda son en lång stund. Tårarna börjar rinna igen.
- Jag är ledsen, August för att jag måste göra så här, säger han. Medan tårarna faller ner på golvet tar Paul upp sitt vapen och siktar mot sin son.

Ett par kvarter där ifrån går Gerda tillsammans med sin mamma. De är glada för de har fått mycket mat den här gången. Längre bort hör de ett skott. För varje skott som avlossas dör nästan alltid en människa. Men de vet inte om att det är deras egen son och bror som har förlorat sitt liv den här gången. De vet inte heller om att när de kommer hem kommer de att få se deras August död i sängen. I den dödes hand ligger det en medaljong med ett foto i.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (1 röst)
Medaljongen, 3.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.