Lyckan

Johan var ute och gick en kylig, stjärnklar natt.
Hans kort klippta, spretiga hår såg ut som en risbuske i skuggan. Hans näsa var röd och hans ögon tåriga.
Han var ute för att rensa sina tankar lite.
Hans tjej, Nina, hade för några dagar sedan blivit påkörd av en bil, på storgatan inne i stan.
Hon var på väg hem från ett tjejparty.
Nina hade kommit gående på trottoaren när det plötsligt kom en stor, svart skåpbil runt hörnet.
Föraren måste ha varit full.
Han körde vingligt, tutade och körde sen i riktning mot Nina.
Nina blev livrädd, men hon hann inte undan.
Den svarta skåpbilen körde på henne.
Föraren måste ha blivit rädd när han kört på henne, för han hade bara lämnat henne kvar på trottoaren alldeles själv.

Johan hade legat och väntat på henne hela natten, men hon hade aldrig kommit.

Tidigt nästa morgon åkte han iväg i sin lilla röda Peugeot till polisstationen och anmälde henne försvunnen.
Han berättade hur hon såg ut och vad hon hade på sig när hon försvann.
Polisen sa att dom skulle höra av sig om dom fick reda på något.
Johan hann inte mer än att sätta sig i bilen förrän det kom en polis springandes efter honom.
Han sa att dom precis nyss fått in en rapport om att det hade under natten kommit in en tjej på sjukhuset som stämde in på Ninas signalement.
Han körde iväg till sjukhuset och sökte upp avdelningen som hon skulle ligga på.

Väl inne på avdelningen sa dom att hon hade blivit flyttad till Lund så fort hon kommit till sjukhuset, för hon hade haft så allvarliga skador. Sen, tidigt på morgonen, hade hon avlidit av en blödning i hjärnan som inte gick att reparera.

Johan rusade ut till sin bil med gråten i halsen.
Han körde långt. Ut till havet där dom en gång hade träffats.

Johan satte sig ner på en klippig klippa.
Han tittade ut över det glänsande, blågröna, glittrande vattnet.
Han tyckte inte att det var rättvist. Hon hade bara blivit 24 år.
Han tänkte på hur bra dom hade haft det tillsammans, och alla mysiga hemmakvällar.
Han kände sig ensam, men just nu ville han vara ifred.
När han satt ner och var inne i sina djupaste tankar ringde den lilla gula mobilen.
- Aaa…det är Johan.
- Hej! Det är mamma. Hur är det?
- Dåligt…
- Jaha? Vad är det som har hänt?
- Det är Nina…hon är död…
- Va? Vad är det du säger?
- Ja, hon omkom i en bilolycka inatt.

Johan orkade inte prata längre. Han tryckte på avstängningsknappen och brast ut i gråt.

Tidigt nästa morgonvaknade Johan av att det ringde på dörren.
Åååå nej, sa Johan för sig själv. Jag vill inte ha besök.
Han låg kvar i sängen och brydde sig inte om att öppna. Ringningarna på dörren upphörde och Johan somnade om.

Nästa gång vaknade han av att han hade solen i ögonen.
Det var en underbar morgon.
Solen sken, fåglarna kvittrade, himlen var alldeles ljusblå och allt var lugnt och stilla.
Men det var ju klart tänkte Johan. Det hade varit en ännu bättre morgon om Nina varit där.

Idag kände Johan för lite sällskap så han ringde till sin kompis Robert.
Robert var en lång, brunhårig, rolig kille med blå små ögon.

RRRRRR……

- Ja, det är ”Robban”.
- Hallå! Det är Johan här.
- Hej! Hur är det med en sådan gammal polare då?
- Sådär. Nina gick bort för några dagar sedan.
- Vad hände?
- Jag vill inte prata om det, sa Johan.
- Ok! Jag är hemskt ledsen.
- Tack. Jag bara undrar om du har lust att komma hit och prata lite? Jag behöver lite sällskap.
Mamma går det inte att prata med. Hon gör det bara värre för mig.
- Javisst kan jag komma, men kan vi inte gå ut ikväll också så kanske du glömmer allt för en stund? Jag kan ta med mig lite snyggare kläder så byter jag om hemma hos dig.
- Ja! Det var en bra idé! Sa Johan.
- Bra! Då kommer jag till dig snart.
- Ok. Hej!
- Hej!

Snart kom Robert. Dom satte sig inne i Johans lilla trånga, ovädrade lägenhet hela dagen och pratade om allt möjligt.
Johan tyckte att det var skönt att ha någon att prata med och tänkte inte så mycket på Nina.

När kvällen kom bytte killarna om och sedan gick dom ut tillsammans.
Båda var klädda i blå jeans och en grön skjorta.
Dom gick till en krog som hette Svartapannan.
Johan och Robert satte sig i baren och beställde varsin starköl.
Servitrisen som stod i baren hade långt blont hår ända ner till mitten av ryggen och två stora blåögon som glittrade i diskolampans ljus.

När hon skulle sätta upp glasen på ”barbänken” råkade hon välta omkull ett av ölglasen och all öl hamnade på Johan.
Johan skrek rätt ut:
- Vad tar du dig till?
- Oj! Förlåt! Det var inte meningen. Låt mig hjälpa dig.
- Nej! Jag klarar det själv.
- Ok! Förlåt mig.
- Ja, det var inte min mening att låta så arg.
- Nej, det är ok.

Nu stank Johan öl lång väg.
Han ville inte vara kvar, men ändå ville han.
Ha tyckte att servitrisen var söt och verkade trevlig.

När servitrisen kom fram till honom för att lämna tillbaka pengarna för ölen, kände Johan hur det hettade om kinderna. Hon var verkligen söt.
När hon sa att hon skulle lämna tillbaka pengarna för ölen sa han bara att det inte gjorde någonting och att hon skulle behålla dom.
Hon tittade på Johan rodnande och sa:
- Ok! Dom stod och pratade en stund om alltmöjligt.
Dom pratade om hur hon fått sitt jobb på krogen och om Ninas död.

Rätt som det var sa hon:
- Vill du ha en ny öl?

Johan bara skrattade. Han visste att han stod öga mot öga med sin blivande tjej. Han kände sig inte ensam längre.
- Javisst, jag kan väl ta en till, och så bara skrattade han.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.