Lämna mig inte, Wille!

Jag vaknade på morgonen av att solen sken in genom fönstret, det var en ljuvlig vår morgon och jag kunde känna solens värme i ansiktet. Innan jag ens slog upp mina ögon spred sig ett leende över mina läppar och jag slet av mig täcket och sprang ner för trappan och i bara pyjamasen sprang jag vidare över gårdsplanen och in i ladan. Jag var ju tvungen att säga god morgon till min kanin Wille. Det har jag alltid gjort som första prioritering ända sedan jag fick honom på min födelsedag för 1 år sedan och han är min bästa vän i hela världen.
- God morgon Wille, vilket härligt väder det är ute! Har du lust att gå ut i kopplet idag tro? sa jag när jag lyfte upp honom i min famn och borrade ner ansiktet i hans silkeslena päls. Det tror jag nog du vill, inte sant gubben? Wille gav mig ingen respons så jag satte på honom kopplet och gick ut med honom på gården. Han älskade att vara ute i kopplet för då kunde han i princip gå precis vart han ville för han visste att jag skulle följa honom åt vilket håll han än skuttade. Hans favoritplats är vid den stora stenen till höger om ladan, för där växte det jätte mycket maskrosor. Och maskrosor, det var det Wille tyckte var det godaste på hela planeten. Så självklart var det dit han gick allra först. När jag satt där i gräset och matade Wille med de gula maskrosorna så han blev alldeles guld om hans annars vita nos såg jag pappa komma gående över gårdsplanen.
- Hej pappa, vad tidigt du är hemma. Du brukar ju inte komma hem fören runt 12? sa jag och tittade frågande på min far.
- Jo det är något jag måste berätta för dig gumman. sa han och jag kände genast paniken stiga för jag såg bekymmersrynkan han hade i pannan. Den förutspådde alltid en dålig nyhet.
Han satte sig ner bredvid mig och sträckte fram ett maskrosblad till Wille.
- Du vet ju att din mamma har varit snuvig på sista tiden och varit alldeles rinnig i ögonen? sa han och tittade in i mina ögon
- Ja, vad är det med det?
- Vi har varit och kollat upp det hos läkaren och det visade sig att hon har en allergi.
- Okej, vad för slags allergi? frågade jag.
- Elin, hon är allergisk mot kaniner. Sa min pappa och jag riktigt såg förtvivlan i hans ögon.
- Nej… Jag tänker inte! Ni får inte ta Wille ifrån mig! skrek jag och tog tag i Wille och sprang in i ladan och låste in mig.
- Älskling, du måste förstå att vi inte kan ha honom kvar. Mamma kan ju knappt andas. Gumman kom ut så får vi prata om det. försökte pappa med en sådan mild röst han kunde.
- Nej! Jag tänker inte, jag vägar. Ni kan inte tvinga mig. Jag hatar er! Sa jag medan tårarna rann längst mina kinder och gjorde Willes päls alldeles blöt.

Jag gick till slut ut ur ladan när klockan var runt 12 på natten. Både mamma och pappa hade försökt fått ut mig men jag sa att jag inte skulle komma ut så länge dem var uppe för jag ville inte träffa dem, så dem gav upp och gick och la sig. Jag smög upp för trappan med Wille under min tröja och la mig i sängen med honom. Jag viskade i hans öra: jag kommer aldrig att lämna dig, förstår du det? Jag älskar dig mest av allt på denna jord! För alltid, gubben.

När jag vaknade nästa dag tog det ett tag för mig att komma ihåg gårdagens händelser. Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen och kollade runt i rummet efter Wille, men jag kunde inte se honom någonstans. Då kände jag paniken igen och började leta i vild förtvivla runt i rummet. Men när jag inte kunde hitta honom sprang jag dundrandes ner för trapporna och skrek med sprucken röst till mina föräldrar:
- Var är han?! Säg för in i helvete att ni inte hade lämnat i väg honom?! När jag mötte deras ögon och såg deras ansiktsutryck förstod jag direkt. Dem hade lämnat i väg min bästa vän och jag skulle aldrig få se honom igen. Jag föll ner på knäna i köket och skrek ut min sorg, jag kurade ihop mig med armarna över huvudet och grinade så hela min kropp skakade. När jag kände min pappas hand på ryggen slog jag genast bort den och reste mig blixt snabbt upp. Jag hade aldrig någonsin känt sådan ilska som jag kände just nu. Med håret klistrade mot mina blöta kinder sa jag med en för lugn men sammanbiten röst, till mina föräldrar:
- Jag kommer aldrig att förlåta er igen, förstår ni det? Jag hatar er och jag är inte längre er dotter.
- Men älskling, nu överdriver du väl ändå. Klart du är vår dotter, det kommer du alltid att vara. sa mamma och jag kunde se hur sårad hon var över mina ord.
Men jag ignorerade henne totalt och gick upp till mitt rum och låste in mig. Jag kom inte ut på säkert 4 dagar och jag hade inte sagt ett enda ord till mina föräldrar under den tiden. När jag väl lämnade rummet för att gå till skolan sa jag inte ens god morgon till dem, utan jag tog bara min smörgås och gick mot busshållplatsen. När jag hade klivit av bussen vid min busshållplats där jag skulle byta till nummer 45 som gick till min skola såg jag en moped på långt avstånd. Jag kunde se att han hade lådor eller burar av något slag men inte vad det var i dem. När han kom närmare såg jag med förskräckelse vad det var i dem. Det var kaniner! Ihop tryckta som sardiner i en sardinburk och dem fick nästan inte ens plats i burarna så vissa hade bakben, framben, ja till och med huvudena uttryckta mellan gallren för att det var så trångt. Modig och inte ett dugg konflikträdd som jag var gick jag fram och ställde mig i vägen för han på mopeden.
- Vad i… började mannen på mopeden man jag gav honom inte en chans.
- Vad sjutton tror du att du håller på med?! Hur kan du göra sådär mot dessa stackars djur? små skrek jag till honom med sammanbitna tänder.
- Lägg inte din lilla söta näsa där den inte hör hemma! svarande han och startade mopeden igen.
När han åkte förbi mig såg jag en hel svart kanin med en vit nos i den ena buren. Det var Wille!
- Du, vänta! Stanna! skrek jag och började springa efter mopeden men det var lönlöst. Jag skulle aldrig ha hunnit i kapp honom.
Istället för att ta bussen till skolan hoppade jag på bussen tillbaka hem igen. När jag kom hem sprang jag genast och ringde pappa och sa att jag inte hann förklara vad det gällde utan att han lära åka hem omedelbart! Tjugo minuter senare slängdes dörren upp och instormande kom pappa med andan i halsen.
- Vad är det? Är du skadad? Brinner det? Är mamma på sjukhus? Han blåstirrade på mig och såg riktigt rädd ut.
- Nej det är inget sådant men du kan aldrig gissa vad jag har sett! När jag väntade på bussen till skolan kom det en man på en moped och han hade två burar på varsin sida av mopeden med en massa kaniner i. Dem var verkligen ihop tryckta, dem fick nästan inte plats och jag såg Wille i en av burarna. Jag försökte springa ikapp mopeden men det gick inte. Vi måste hjälp honom pappa, snälla! Ring polisen eller vad som helst.
- Är du säker på att det var Wille du såg? frågade pappa och bekymmersrynkan kom fram i pannan igen.
- Ja, jag är helt säker. Jag skulle aldrig se fel på honom.
- Okej, men kom då så åker vi och letar efter honom.

Vi åkte mot det håll jag såg mopeden åka åt men vi såg ingenting. Vi letade i säkert 4 timmar utan resultat när vi plötsligt såg den. Den stod parkerad inne i en gränd och vi kunde inte se mannen någonstans.
- Kom så går vi och kollar vad det är frågan om. sa pappa och steg ut ur bilen med mig hack i häl.
Jag sprang mot mopeden och såg genast Wille igen.
- Pappa, pappa där är han! Du måste hjälpa honom och de stackars andra kaninerna. bad jag honom med tårar i ögonen. Det gjorde så otroligt ont i hjärtat när jag såg min stackars älskling hur illa behandlat han blivit.
Pappa tog upp mobilen och slog 112 till polisen.
- Hej hallå. Detta är Tomas Engdal. Jag skulle vilja anmäla en man för djurplågeri, det är bäst ni kommer direkt. Han har säkert 15 stycken kaninen intrycka i två små burar på en moped. Jag tror det finns ett antal döda kaniner där bland också.
Han lyssnade en stund och fortsatte sedan prata.
- Den står i gränden mellan Vallongatan och Norra Halléngatan. Kom så fort ni kan, mannen kan komma tillbaka vilken minut som helst.
Jag stod hukad framför buren och smekte Wille mellan ögonen och talade milt till honom och när jag tittade upp såg jag mannen komma gående med bestämda steg över gatan med en fast blick på mig och pappa.
- Pappa, han kommer! Mannen som körde mopeden. Han kommer tvärs över gatan.
- Lugnt stumpan jag ordnar det här.
- Jaha och vad tror ni att ni håller på med, sa inte jag till dig unge att inte lägga näsan i blöt i morse?! sa han med en ilsken röst.
- Det är faktiskt min kanin där inne! Om du så ens har krökt ett hårstrå på honom ska jag…
- Tyst Elin och låt mig prata. sa pappa med en bestämd röst och jag tystnade direkt.
- Detta som du håller på med är djurplågeri och jag har ringt polisen. Dem är på väg hit nu precis som vi står och pratar.
- Som om ni eller dem kan göra något! sa mannen och knuffade undan pappa och satte sig på mopeden och började starta den.
Då tog pappa tag i honom och slet av honom från mopeden och slängde in honom i några soptunnor. Precis då såg jag polisbilen komma runt hörnet och stannade framför öppningen till gränden. Två polismän klev ut och gick rakt fram till pappa och pappa nickade mot mannen med huvudet. Polismännen gick då fram och satte handklovar på honom och sa att han blivit arresterad för djurplågeri.

Jag och pappa fick följa med till polisstationen medan dem skulle kolla upp hur kaninerna mådde, det var sammanlagt 17 kaniner i de där två burarna och olyckligtvis hade 6 kaniner redan dött. Polisen sa att vi fick ta med oss Wille hem om vi ville och sen var det klart med det. Och inte nog med det, vi fick även ta med oss resten av kaninerna hem om vi ville. Mamma mötte upp oss på polisstationen och jag fick behålla dem alla på ett villkor, att jag tvättade händerna efter jag lekt med dem och alltid ta på mig rena kläder efteråt. Och så klart gick jag med på det villkoret bara jag fick med mig Wille hem igen, plus att han hade fått ett helt gäng med nya kompisar.

En vecka efteråt satt jag med Wille i mitt knä och hade 11 kaniner till springande runt omkring mig i hagen pappa byggt åt dem av nät. Jag kände åter solen värma mig i ryggen och när jag satt där med min bästa vän i mitt knä och matade honom med en maskros så han blev gul om nosen kände jag att jag var den lyckligaste matten i världen.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Lämna mig inte, Wille!, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.