Konst

”Att dö är en konst, som allting annat.
Jag kan den ovanligt bra.
Jag kan få den att kännas som helvetet.
Jag kan få den att kännas verklig.
Ni skulle troligtvis säga att det är min kallelse.” Sylvia PlathVinden fick hennes mörka hår att ihärdigt leta sig framför ögonen och skymma hennes sikt. Det var högt. Jättehögt. I vattnet speglades den uppgående solens värmande strålar. Stockholm var verkligen en vacker stad att se på denna morgon. Hennes morgon. Hon knöt nävarna och de grön-bruna ögonen fick en beslutsam glimt. Inombords kände hon sig kall. Långt nedanför sig kunde hon skymta bilarna åka fram och tillbaka på vägen. Hon drog ett djupt andetag och tog ett trevande kliv fram. Konstigt nog kände hon sig helt lugn och samlad. Känslokall. Hon kände den fuktiga muren under fingrarna och hävde sig smidigt upp. Benen kändes skakiga. Att vara så långt ifrån marken gjorde henne lite yr i huvudet, men paniken kom fortfarande inte. Ingen skräck, ingen vrede, bara en lugn orädd förståelse för vad hon tänkte göra. Smärtan och sorgen hade gjort henne likgiltig inför allt. Hon var tom. Allt var tomt. Inget och ingen betydde någonting längre. Det fanns ingen annan väg ut. Hon kände något vått rinna ner för kinderna och tog ett sista berusande andetag. Vinden rufsade om håret när hon föll längs med den karga bergsväggen. Ett litet glädjetjut hördes komma ur hennes strupe. Hon var lätt och fri. Inget mer lidande, aldrig mer…

Nathalie och Ulrika gick skrattandes och sjungandes under det rosa och prickiga paraplyet och såg regndropparna dansa framför ansiktena. De var bästa vänner sedan tio år tillbaka och visste allt om varandra. De hade träffats av en slump när Ulrikas mamma, som var fritidsledare på deras gemensamma skola, hade satt flickorna i samma målargrupp. De hade målat och Ulrika hade avundsjukt sneglat på Nathalies teckning som var otroligt vacker – i Ulrikas ögon i alla fall. Hon hade lutat sig fram och viskat ”Gud vad fint! Kan inte du lära mig att rita sådär?” Nathalie hade gett henne ett stolt leende och sagt att visst kunde hon det. Efter det var dom oskiljaktiga, man kunde inte hitta den ena utan den andra. De såg ut att vara varandras direkta motsatser; Nathalie hade mahognybrunt hår och brun-gröna ögon, Ulrika däremot var ljusblond och blåögd. Hon var orolig för sin bästa vän som hade verkat så glad och skrattade mycket förut men nu var hon rätt så tyst och hennes skratt lät ihåligt och tomt. Vad var det med henne egentligen? Hon synade Nathalie ingående. Hennes mörka, förr så glansiga hår, hängde livlöst och platt. Först nu märkte hon hur liten och tunn hon var, man kunde nästan se igenom henne. Hon tycktes helt försvinna i de stora säckiga kläderna som hon för tillfället hade på sig. Ulrika suckade tyst av oro och försökte att negligera den tyngd av olust och fruktan i magen som hon upplevde.

Nathalie var olycklig. Hon kände sig trött och likgiltig inför allt, hon orkade inte ens gå till skolan längre. Om dagarna låtsades hon att gå men drev istället runt vid Mosebacke och spenderade kanske sina lunchpengar på en kaffe Latte eller en Thé. Hon hade ingen aptit längre så hon brukade inte ta någonting till drickan. Kanske tog hon en fralla för syns skull och bet håglöst i den. Den mesta tiden tiggde hon cigaretter av passerande människor och satt huttrande och rökande med huvudet fullt av förvirrade tankar. På sista tiden hade hon känt att hon och Ulrika gled mer och mer ifrån varandra. Hon kunde inte anförtro sig på samma sätt till sin så kallade bästa vän längre. De hade ingen samhörighet alls, Ulrika hade numera fullt upp med allt annat än henne; sin snobbiga pojkvän Lukas och sina nya vänner i Östra Real där hon gick i gymnasiet. Inte nog med det så hade hon sin perfekta lilla familj, där föräldrarna bodde tillsammans och hade en liten villa och ägde en stor grön Volvo. Nathalie kände sig hela tiden åsidosatt. På kvällarna grät hon sig till sömns. Hon hade ingen längre. Ingen alls. Nej, Nathalie var ingen lycklig människa.

Hon ville egentligen inte åka hem. Ångestkänslorna kom och hon mådde illa på grund av all skräck hon kände, över att behöva åka dit. Hon ville inte, ville inte alls. Men hon hade ingen annanstans att ta vägen. Ingen att åka till. Hon smög sig tyst hem i den kalla natten. Nycklarna klirrade till lite när hon öppnade den vita lägenhetsdörren. Östberga var en otäck plats att vara på efter att mörkret hade fallit. Om hon hade tur så hade pappan redan däckat vid det här laget, om hon inte hade tur så.. Hon rös till av bara tanken och tårarna brände bakom de hårt sminkade ögonlocken. Nathalie hade varit ute och hängt i stan med några äldre killar, de hade bjudit henne på öl och cigaretter. Efter ett tag hade hon mått illa och åkt hem snabbt innan de hann protestera. Hon var helst inte hemma när pappan drack, då blev han våldsam och… Dörren smälldes upp med en hög skräll. Där stod han, en skallig, skäggig och rundmagad man, ögonen var blodsprängda och uppspärrade. Nathalie kunde känna spritlukten ända bortifrån dörröppningen där hon stod. ”Så den förlorade dottern har visst bestämt sig för att dyka upp..!” Han sluddrade och tog ett vingligt steg fram. Nathalie kände hur hela hon frös till is, rädslan förstenade henne och hon kunde inte göra någonting för att stoppa honom. Pappan tog sats med armen och Nathalie blundade. Slaget kom hårt och hon föll handlöst till marken. Hon skrek av smärta blandat med fasa över vad som skulle hända. Hon visste det. Det hände nästan varje gång som han var full. Pappan tog ett hårt tag om hennes händer, så att hon inte skulle kunna vrida sig loss och öppnade hårdhänt knapparna till jeansen och drog av dem… ”Nej pappa! ”Skrek hon. ”Snälla sluta!”

Tårarna rann. Hennes omsorgsfullt sminkade mascara flödade oupphörligt ner för kinderna. Hon satt och höll om sig själv, gungandes och gnolade litet för sig själv. Hon kände sig smutsig och äcklig. Varför hade hon ätit den där frallan!? Tyngden efter den kändes i magen. Hon måste bli ren och få ut all den äckliga maten. Straff. Hon måste få ett straff. Nathalie var en dålig dotter och förtjänade att straffas. Hennes panik ångest växte sig större och större, sakta men säkert. Det fanns bara en utväg. Hon stoppade fingrarna i halsen och kände hur kväljningarna kom direkt utan att hon behövde anstränga sig. Efteråt kände hon ingen lättnad, utan bara tomhet. Vanligtvis så brukade hon känna en känsla utav befrielse och att vara lätt. Det kunde beskrivas som en härlig kick som resulterade i att det fungerade på samma sätt som en drog. En gudomlig och obeskrivlig drog. Utanför dörren kunde hon höra pappan och hans flickvän bråka. En hög smäll och ett skrik hördes i natten. Nathalie satte på kranen och lade händerna för öronen och sjöng högre.

Dagen grydde och hon vaknade upp på toalettgolvets kalla klinkers. På darrande ben reste hon sig upp och smög ut genom ytterdörren. Hon hann inte ens ta med sig sina slitna converse skor i all hast. Hon var tvungen att ta sig därifrån. Nathalie sprang. Sprang till bussen in till stan. Sprang längs med Fjällgatan och ned mot Mosebacke. Vinden fick hennes mörka hår att ihärdigt leta sig framför ögonen och skymma hennes sikt. Det var högt. Jättehögt. I vattnet speglades den uppgående solens värmande strålar. Stockholm var verkligen en vacker stad att se på denna morgon. Hennes morgon.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.