Kärlekens drog

Sara satt inne i tv-rummet men hörde ändå att det var några som bråkade utanför huset. Det är väl lika bra att jag går ut och tittar till dom innan det blir slagsmål, tänkte hon. Hon gick ut ur rummet och det tog inte lång tid innan hon förstod vem det var som stod och skrek; Jonas. Jag förstår inte vad det är med honom ikväll. Jag har aldrig sett honom såhär. I alla fall inte sen han kom ut från behandlingshemmet. Men det var ju länge sen han använde droger. Sara försökte sära på Jonas och den andra killen då hon såg ett välbekant ansikte.
- Men ser man på, när man talar om trollen, sa Micke och log mot Sara. Han tittade på henne med en gillande blick.
- Det var länge sen, hur är det med dig?
- Du ska låta henne vara har jag sagt, skrek Jonas. Han puttade ner Micke på marken och sparkade honom på smalbenet. Sara drog bort honom runt huset. Hon blängde på Jonas med en blick som var allt annat än glad och lät väldigt arg på rösten när hon sa; Vad håller du på med egentligen?
- Han sa ju massa äckliga saker om dig. Jag ville bara försvara dig. Jonas tittade ner i marken, det märktes att han var generad. Men samtidigt var han arg.
- Sluta nu Jonas. Det är dags för dig att gå hem och sova. Jag följer dig hem. Nu blir jag nästan irriterad, vad är det med honom, tänkte Sara. Hon tog tag i honom och drog ut honom på vägen.
- Mamma kommer att bli så arg, kan jag inte få sova hos dig istället, frågade han ömt och klappade henne på kinden. Sara blev helt ställd. Dom hade sovit hos varandra många gånger förut men nu verkade han så konstig. Han var inte densamma. Jonas tog tag i hennes hand och kramade om den. Snälla Sara, bad han henne. Sara tänkte efter. Vi är ju bästa vänner, klart han ska få sova hos mig. Men han beter sig så konstigt. Har det kanske hänt något? Men då borde han ha talat om det för mig. Han kanske är ledsen för något. Sara nickade tveksamt och sa sedan; Okej du får sova hos mig. Men ta det lugnt. Han höll om henne tätt intill sig och pussade henne på kinden.
- Du vet att jag älskar dig. Viskade han i hennes öra. Sara ryggade tillbaka lite grann. Tankarna bollades runt i hennes huvud. Det var inget ovanligt för oss att säga så. Men nu var han så annorlunda. Han var så, intim. Men han hade ju faktiskt druckit mycket ikväll. Det skulle säkert bli bättre så fort han fick sova ruset av sig. Jonas tog Sara i handen och fortsatte gå. Det tog inte alls så lång tid att komma fram till huset, Sara bodde bara några hundra meter från killen som hade haft festen. Hoppas nu inte att han för massa liv, tänkte Sara när dom klev in genom dörren. Men det var ingen fara. Jonas tog fort av sig jackan och sprang uppför trappan till Saras rum. Vad bråttom han fick helt plötsligt. Han kanske har insett att han behöver sova, tänkte hon fundersamt.Sara gick uppför trappan och klev in i rummet. Hon hann inte komma långt innan Jonas plötsligt greppade tag i henne. Han höll henne så hårt att hon fick ont och därefter kysste han henne, Sara vände huvudet åt sidan. Vad håller han på med? Varför beter han sig såhär? Jag får ju ont
- Sara, du förstår inte. Det enda jag vill är att vara med dig. Jag älskar dig. Han lät helt besatt på rösten.
- Varför säger du sådär? Både du och jag vet att det inte är sant.
- Jaså, ska jag bevisa det för dig då? Jonas lät arg på rösten, nästintill grym. Han tog tag i henne och slängde henne mot väggen. Jonas var stor och stark så det smärtade till ordentligt. Han tog tag i hennes armar och tryckte henne mot väggen.
- Jag vet att du vill ha mig. Erkänn att du vill ha mig! Skrek han våldsamt.
- Sluta, snälla Jonas sluta. Fick hon fram mellan tårarna som rann nerför hennes kinden Jonas slängde henne på sängen och höll fast henne hårt.
- Jag ska visa dig att det jag känner är äkta. Tårarna sprutade från Saras ögon. Hon försökte knuffa bort honom men han höll i henne för hårt. Jonas började slita av henne kläderna. Sara stretade emot allt hon kunde men det kändes nästan lönlöst. Hon skrek och grät och bad honom att sluta men han vägrade lyssna. Allt han hade i huvudet var att få av henne kläderna. Sara tittade in i hans ögon, dom var alldeles rödsprängda. Han tittade på henne med en gillande blick. Sara visste inte vad som hände längre, det gjorde bara ont inom henne. Det enda hon kände var tårarna som rann nerför hennes kinder. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Varför gör han såhär mot mig, det är inte han. Det här är inte min bästa kompis, tänkte Sara förskräckt. Men det var han, det var killen som Sara spenderat hela sitt liv med. Det var killen som hon kunde lita på till hundra procent, hade hon trott. Just nu förstod hon inte vem han var. Han gjorde henne illa. Han kränkte henne totalt. Det spelade ingen roll hur många gånger hon bad honom att sluta. Han bara fortsatte. Sara visste att han var inne i henne nu, han rörde hennes privataste del. Men hon kunde inte göra något. Hon orkade inte streta emot längre, det fanns ingen kraft kvar.
- Jag hoppas du har förstått vad jag känner nu, din slampa. Sara hörde hans röst som om att den var långt ifrån men på samma gång kände hon hur hans grova ord studsade fram vid hennes öra.

Plötsligt slutade allting. Hon kände inte längre hans hårda kraft tryckt emot henne. Det var över. Sara ville inte titta, hon vågade inte se vad som hände. Istället blundade hon bara och önskade att allt skulle försvinna, tårarna, smärtan, känslan av att bli nerkränkt och framför allt; Jonas. Hon hörde hans tunga fotsteg ner för trappan och en stund efter slogs dörren igen. Sara blev helt stel. Hon visste inte vad hon skulle göra, allt kändes så overkligt. Hur kunde detta hända? Hur kunde han göra något så grymt? Hon satte sig sakta upp i sängen. Hon tittade på sin nakna kropp och kände sig äcklad. Tårarna kom över hennes ansikte igen, det gjorde så ont. Hon hade blåmärken runt hennes handleder och stora rivsår på ryggen, inte för än nu började hon känna hur det smärtade. Men den smärtan var ingenting emot vad hon kände i sitt hjärta. Hon kände sig otillräcklig och avskyvärd och visste inte vad hon skulle göra åt det. Försiktigt ställde hon sig upp, hon rös till. Jag måste få bort den här känslan, tänkte hon medan hon gick bort till duschen. Men det spelade ingen roll hur mycket hon skrubbade och tvättade sig, hon kände sig fortfarande lika smutsig.

Sara gick ner till köket och satte sig på en stol. Hon kände sig trött och utmattad. Sakta skönk hon ner på bordet. Det var tyst och tomt. Hennes föräldrar hade åkt bort över helgen och det stora huset kändes plötsligt väldigt rysligt. Tankarna började komma upp i hennes huvud. Varför lät jag honom sova här? Varför gjorde han så emot mig, vad ville han bevisa? Var det mitt fel? Ilskan började sakta komma över henne. Hon ville bara skrika åt honom, slå honom. Hon önskade att han skulle försvinna, för evigt, bort från denna jord. Plötsligt ringde telefonen, Sara var så svag att det kändes tungt att överhuvud taget resa sig. Hon tog upp luren och svarade men det var ingen som sa något i den andra änden. Allt hon hörde var någon som flämtade till, en snabb andning och sen bröts samtalet. En kall kår kom över Saras rygg, hon släppte bara luren och lät den hänga. Sara tittade på klockan som hängde över köksdörren; halv sex på morgonen. Vem ringer nu, tänkte hon. Kunde det ha varit Jonas? Skulle han våga ringa nu?

Bara tanken på honom gjorde att hon kände sig illamående. Hon var arg på honom men mest var hon arg på sig själv. Hon klandrade sig själv för att hon låtit honom göra det. Hon klandrade sig själv för att hon under all denna tid hade litat på honom. Han hade svikit henne. Han hade kränkt hela hennes integritet. Sara tittade upp, när hon såg rosen som hon fått av Jonas dagen innan kokade hon av ilska. Hon tog tag i vasen och kastade den mot golvet. Glasskärvorna flög åt alla håll och vattnet flöt ut över golvet. Hon skakade nästan av ilska. Tårarna rann nerför hennes kinder men det märkte hon knappt själv. Hon såg bara svart, det började snurra i hennes huvud och hon var tvungen att lägga sig på soffan. Det gjorde så ont inom henne. Det kändes som ett tungt lager låg över henne. Hennes ögonlock kändes tyngre och tyngre och efter någon minut somnade hon.

Sara vaknade hastigt upp av att det ringde på dörren. Hon öppnade ögonen och kom genast ihåg vad som hade hänt. En rädsla kom över henne, hon visste inte mot vad men av någon anledning kändes det hemskt att bara resa sig upp ifrån soffan. Hon svepte en filt runt om sig och gick för att öppna dörren. Sara tappade hakan när hon såg vem som stod utanför dörren, Charlotte
- Jonas mamma. Hon var röd i ögonen. Sara undrade om hon hade gråtit. Charlotte berättade att hon inte hört av Jonas sen igår kväll. När hon steg upp imorse låg det ett brev på köksbordet. Hon räckte fram brevet till Sara och sa; Det är till dig. Jag vet inte vad som har hänt men jag hoppas att du i alla fall kan ta dig tid till att läsa det. Hon la sin hand på Saras axel och försökte le men i själva fallet hade hon svårt att hålla tillbaka tårarna. Charlotte vände sig om och gick sin väg. Sara stod helt stilla, nästan som att hon hade frusit till is. Länge följde hennes blick Charlotte bort ifrån huset och bort från gatan.

Hon stängde dörren och gled ner mot väggen. En lång stund satt hon bara och tittade på brevet, hon ville inte öppna, hon ville inte läsa något som en sådan grym människa hade skrivit. Men tillslut vek hon upp pappret och började läsa. ” Sara, jag vet inte ens vad jag ska skriva för att få dig att läsa. Igår berättade mina föräldrar att dom ska skiljas. Pappa ska flytta, ifrån Sverige. Jag visste inte hur jag skulle kunna hantera något sånt. Tankarna blev för många och känslorna svallade över. Jag var tvungen att ta något lugnande och det enda jag hittade var några tabletter rohypnol. Senare på festen drack jag och allt gick överstyr. Det jag har gjort kan aldrig förlåtas. Drogen är ingen ursäkt för vad jag har gjort. Jag vet inte vad som hände, det känns som att det inte var jag. Jag ville bara berätta hur mycket du betyder för mig, sen vart allt plötsligt svart för ögonen och jag visste inte vad jag gjorde. Jag älskar dig mer än något annat på denna jord. Du har alltid varit den som betytt mest för mig. Men jag förstår att du aldrig mer vill se mig. Ett liv utan dig är inget liv för mig. Du är meningen med mitt liv och nu finns det inte längre någon mening att leva. Jag kommer alltid att finnas med dig. Jonas.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Kärlekens drog, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.