Jenny

Det var en härlig eftermiddag solen sken fåglarna kvittrade, en absolut underbar vårdag i april. Den här dagen var den första i år som solen verkligen värmde mot kroppen. Man kunde gå utan jacka och strosa runt på gator och torg. Jag satt på café Lundberg och smuttade på min dagliga Espresso. Det var ovanligt lite folk på caféet idag, alla kanske var ute och njöt av solen istället för och sitta här och fika. Det är bara den där gamla damen med rosa hatt och grå rock som alltid sitter och dricker sitt kaffe och äter sin bulle, som är här. Konstigt att hon är så tanig, hon borde ju vara åtminstone lite tjock eftersom jag alltid ser henne här varje dag, sitta och äta sin bulle. Lite längre bort i caféet sitter det två byggarbetare som skrattar och tjoar högljutt. Nej, det var verkligen tomt här idag. Fast det är ju bättre att sitta här än att vara i min stora tomma lägenhet. Jag känner mig verkligen ensam, det var längesen nu jag bröt upp med Camilla, två år om jag inte minns fel. Nej jag får inte deppa ihop igen, men det känns som om jag aldrig skulle kunna träffa den där rätta tjejen. Det är en härlig känsla att vara kär. Damen med den rosa hatten och den gråa rocken reser sig hastigt, det ser ut som hon ska hälsa på någon. Jag vrider på huvudet för att titta vem det är hon vinkar till. Genom dörren kommer den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Hon har en rosa klänning med en svart kavaj och blommor i håret, hon ser väldigt somrig ut. Hon ler och vinkar till damen.
- Hej mormor, hur är det? – Jo tack bara bra, svarade damen.
De satte sig ner och började prata. Jag började dricka ur min espresso medan jag tjuvlyssnade på deras konversation. Jag hörde nästan igenting för byggarbetarna satt och berättade något lustigt som hänt på jobbet i tisdags. Istället vilade jag ögonen på hennes vackra ansikte. Jag lade märke till de vackra bruna ögonen, aldrig hade jag sett så vackert. Dessa djupa ögon var som en ocean som man drunknade i. Plötsligt tittade hon på mig, jag blev generad och tittade ner i min mugg. Plötsligt reste hon sig upp, skulle hon gå. Jag ville inte att hon skulle gå, tänk om jag aldrig skulle få se henne igen, jag måste gå efter, tänkte jag. Hon började gå, jag reste mig upp, tog min jacka och följde efter. Men hon gick inte mot dörren utan mot disken, hon skulle beställa något. Jag blev lättad men vad gör jag nu, tänkte jag. Hon tittade fundersamt på mig. Jag stod alldeles bakom henne med jackan hängande över armen.
- Två bullar och kaffe, sa hon.
Hon tittade bakåt frågande på mig. Jag fumlade med jackan och sa: – En espresso tack.
Medan vi väntande på fikat så sa jag.
- Fint väder det är idag, solen skiner och man blir glad och pigg av det eller hur.
- Ja det är härligt, svarade hon.
- Så vad har fört dig hit till detta café, jag har aldrig sett dig här tidigare.
- Jag är nyinflyttad här faktiskt, min mormor går alltid hit och fikar så hon ville att jag skulle komma hit och se hur det ser ut, sa hon.
- Ja det är verkligen ett mysigt litet café det här. När flyttade du hit till Karlstad då? Har du sett något av staden? – Om jag har sett något av Karlstad? Nej det här är faktiskt första gången jag är här. Jag bodde i Norrköping innan så det har aldrig blivit att man har åkt hit förut. Jag flyttade hit för några dagar sen bara, jag fick ett jobb som jag bara var tvungen att nappa på.
- Jaha, vad är det du jobbar med då? – Jag är advokat och jobbar på Johanssons Advokatbyrå på Herrhagen.
Medan vi pratade kom plötsligt servitrisen med kaffet och bullarna.
- Tack så mycket, säger vi samtidigt.
Fickan med de vackra ögonen log, för att vi samtidigt sagt tack. Jag fumlar generat med plånboken, betalade och frågade.
- Jag kanske kan få visa dig lite av stan efter att du fikat klart med din mormor? – Ja det vore jättetrevligt, jag säger till när jag fikat klart.
- Ja, vad bra, svarade jag.
Vi gick tillbaka till våra platser på fiket. Hon satte sig vid sin mormor igen. De två högljudda männen hade gått, nu var det bara vi tre kvar. Jag hängde jackan på stolen, satte mig och började sörpla i mig min varma espresso. Klockan började närma sig tre nu och det var fortfarande strålande väder. Jag tittade ut genom fönstret där gick det ett ungt par som kysstes och höll om varandra. Det såg så härligt ut att ha något att hålla kär. Jag vände blicken mot den vackra kvinnan, och kom på att jag visste ju inte hennes namn. Jag drack upp min espresso och tittade ut igen. Då reste sig tjejen och damen upp.
- Nej, nu ska jag knata hemåt, sa damen.
- Ja, du får ha det så bra mormor, sa tjejen.
Damen gick sin väg och tjejen kom gående mot mig.
- Ja, ska vi gå då? frågade hon.
- Ja, det kan vi göra men jag måste få fråga en sak först, vad heter du? Jag heter Peter.
- Angenämt Peter, jag heter Jenny. Kom så går vi, sade hon.
Jag tog tag i min jacka och vi gick. Vi gick runt och tittade i en massa affärer. Hon tyckte att Karlstad var en mycket fin och mysig stad och att värmländska lät väldigt roligt. Vi pratade om allt möjligt från kärlek till sport. Jag blev mer och mer förälskad ju mer vi pratade med varandra. Jag tror vi gick flera varv runt staden. Tillslut stannade vi vid Stora torget där vi skulle säga hejdå.
- Jag har haft det mycket trevligt Jenny. Vill du ses imorgon igen på caféet klockan elva? – Ja, jättegärna det vill jag. Då ses vi imorgon, sa hon.
Vi kramades och sa hejdå. Jag började vandra hemåt. I mina tankar fanns Jenny hela tiden. Hennes bruna ögon, den rosa klänningen, blommorna i håret ja allt på den kvinnan var perfekt. Jag hade blivit förälskad. Den härliga känslan som jag så länge hade sökt efter, äntligen hade jag fått den. Jag kom hem käkade lite mat slog på tv-n och tittade på tv resten av kvällen. När jag väl skulle lägga mig kunde jag inte sova för att Jenny sprang runt i mina tankar. Men så tillslut så somnade jag.
- Ahh lördag morgon, gäspade jag.
Jag gick och satte mig vid köksbordet och åt frukost, duschade, borstade tänderna och satte på mig kläderna. Jag satte på tv-n och tittade på text-tv nyheterna. Klockan började närma sig elva så jag satte genast på mig ytterkläderna. Idag fick man ta på sig en tjock jacka eftersom det hade regnat hela natten och det regnar och är grått även nu. Men vad gör det jag ska ju få träffa Jenny igen. När jag klev ut genom dörren möttes jag av en mycket kraftig blåst och ett strilande regn. Jag gick där i rusket och bara tänkte på Jenny. När jag väl kom fram till café Lundberg tog jag av mig jackan och beställde som vanligt en espresso. Jag gick och satte mig vid samma bord som jag suttit vid igår. Idag var caféet näst intill fullproppat med folk. Mina blickar sökte sig genom rummet efter den vackra Jenny men utan framgång. Ögonen letade även efter den gamla damen, Jennys mormor, men inte heller hon syntes till inne på caféet. Tiden gick men ingen Jenny syntes till. Klockan var nu halv ett och jag var inne på min tredje espresso, helt otroligt. Jag började bli mycket ängslig över att Jenny inte skulle dyka upp. Jag väntande och väntande medan regnet öste ner över staden. När klockan var halv två började jag inse att Jenny inte skulle dyka upp. Kanske var hon bara en dröm, en fantastisk dröm. Gårdagen var inte som mina andra dagar utan, solig, lycklig och helt fantastisk. Jag reste mig upp tog på mig jackan tittade ut genom fönstret med en sorgsen min, sköt in stolen och gick min väg tillbaka till ensamheten.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.