Jag finns!

Hastigt tog han smörgåspaketet och mjölken och stängde dörren det tystaste han kunde. Dimman låg över byn och höstlöven prasslade under hans skor, när han sprang till skolan. Han hade just lämnat sin gråtande mor Dagmar, där hon satt vid den gamla järnspisen. Dagmar hade en gång i tiden arbetat som växeltelefonist. Där de nu bodde fanns inga sådana möjligheter. Hon skötte hushållet. Familjen hade flyttat mycket beroende på faderns arbete. Fadern hette Joel. Han var säsongsarbetare och för tillfället arbetslös. Han var av en rastlös natur och ekonomiska problem gjorde att han lätt tog till flaskan. Tidigare hade familjen fått hjälp utav mormor, som hade städat hos fint folk i stan. Nu var mormor sängliggande och låg på ålderdomshem. Under det senaste året så hade Joels problem förvärrats. Långa perioder så var han borta från hemmet. Det enda som Bertil hörde från sin far var alltid ett evigt hostande bortifrån soffan. Var fanns han, när han var borta? Varför kom han aldrig hem? Vem var det, som ringde till grannen om nätterna och skulle ha tag i honom? Historien om hur det var när farsan var full
- den tyckte kompisarna var rätt kul -eller?? Vad hade tanten som var hemma igår pratat med mamma om? Var det nya skor? Bertil tyckte inte om den där tanten. Vad var klockan?

Vägen svängde. Han tittade upp mot kyrkklockan. Vad är egentligen klockan, frågade han sig. Långt där framme cyklade några pojkar. Han började springa. Han sprang och han sprang. Han började hosta. Till slut var han framme vid sin gamla skola. Det blev för sen ankomst. Han satt en timme i korridoren. Han satt så nära kaminen hon kunde. På golvet låg det två råttfällor. Sjöng de ”Röda stugor” nu? Var magister Johansson fortfarande arg på honom? Plötsligt rycktes dörren upp! Någon skulle hämta ved. Han passade på att smyga in till sin bänk. Det var välskrivning på schemat. Bertil tittade ut genom fönstret. Han tittade på den stora eken. Fåglarna skrek och samlade ihop sig. Vart skulle de flyga? Bertil hade aldrig flugit. Han undrade hur det skulle vara. Tänk att få se världen uppifrån! Mitt i sitt dagdrömmande så stötte han till bläckhornet, så att allt bläck flöt ut över skrivboken och bänken. Det blev helt tyst i klassrummet. Alla tittade på Bertil. Det fnissades runt omkring honom. Johansson blev röd i ansiktet. Då visste alla vad som skulle hända. Bertil fick en örfil. Det gjorde ont i örat och det sved. På rasten fick han torka bläck istället för att gå ut och leka med klasskamraterna. Men förresten så fick han ju sällan vara med.
Resten av dagen fick han liksom hålla sig undan lite. Magister Johansson sa att han inte skulle ställa till några fler besvär. Han kände sig hungrig och hade ont i huvudet. Så här var det ibland. Men han fick inte svimma nu….inte nu….! Bertil kunde inte höra vad hans lärare sa, han kunde inte läsa vad som skrevs på svarta tavlan. Det kändes som om han skulle somna. Det svartnade framför ögonen på honom….TACK FÖR IDAG! Bertil ryckte till. Magistern satt vid katedern. Hans klasskamrater var på väg ut genom dörren. Kvickt plockade han ihop sina saker och sprang efter de andra. Precis när han skulle springa ut på gården, så var det någon, som satte krokben för honom. Han snavade nedför trappan, han kunde inte hålla balansen. Bertil försökte förtvivlat fånga räcket när han föll.
Bertil vaknade till. Skolgården låg öde. När han reste sig upp, fick han fruktansvärt ont i huvudet. Vad hade hänt? Varför hade han legat på marken? Minnet började komma tillbaka till honom. Han såg sig själv ramla nedför trappan, men efter det var allting svart. Vem var det som hade varit så elak? Bertil ställde sig upp. Förmodligen hade han slagit i hakan när han ramlade, för den var alldeles öm. Nu var det bråttom! Han skulle ju hjälpa till att plocka potatis i granngården.
Han skyndade sig hemåt till. Han sprang hela vägen. Plötsligt fälldes järnvägsgrindarna. Han hade varit i sina tankar och därför inte hört några signaler. Tåget körde förbi i sakta mak. Han hade bara åkt tåg en gång. Det var till doktorn inne i stan. Han skulle vilja stiga upp på tåget. Han skulle vilja åka långt bort. Långt, långt bort skulle han åka. Vart skulle han åka? Till Stockholm skulle han kanske åka. När tåget passerade honom, såg han i ett av fönstren en man som liknade hans pappa. Mannen hade en hatt på huvudet. Hade hans pappa en hatt? Det hade Bertil aldrig sett. Han tittade länge efter tåget. Vem var det egentligen som åkte med tåget? Nu hörde han kyrkklockorna. Han sprang hastigt vidare.
Nu var han framme vid Johanssons gård. Han sprang förbi husets stora fönster. Där inne såg han Johanssons Lisa i sjömansklänning. När hon såg Bertil, räckte hon ut tungan åt honom men han låtsades som om han inget såg. Fort slank han in genom köksdörren på baksidan. I köket var det varmt och hemtrevligt. Alla som skulle arbeta var där. Det serverades potatis och fläsk. Sedan bar det av bort till åkern. Bonden körde upp en fåra med hästen. Efter gick 7-8 man och hackade och tog upp potatisen. De gick timme efter timme. Det började bli dimma och mörkt. Det hade börjat regna. Himlen var olycksbådande mörk. Det värkte i ryggen. Det värkte i händerna. Bertil ville gå hem. Potatiskorgarna växte och växte. Ryggen värkte. Han var trött och ville gå hem. Han började tänka på sin mamma…

Hans mamma satt nog och sydde just nu. Hon hade ärvt en gammal symaskin av sin mamma. Mormor kunde ju inte sy längre. Mamma Dagmar sydde lite kläder åt folk i byn ibland. Och alltid fanns det lite att lappa och laga. Förtjänsten var dock liten. Tillsammans med hans potatisplockning så blev det lite pengar i familjens hushållskassa. De fick vara försiktiga och gömma en del av pengarna, för att inte Joel skulle använda pengarna till sprit. Joel hade en rik faster i Amerika, men hon var snål. Någon gång vid speciella tillfällen kunde hon dock skicka några dollar till familjen. Då for Joel in till stan. Han var borta några dagar.
Ekonomin var ett ständigt bekymmer. Det skulle säkert…..
Bertils tankegångar blev avbrutna av att Johansson stod och svor över att hästen hade trampat i en grop. Förmodligen hade den brutit något, för Johansson fick inte hästen att röra sig. Arbetet avbröts för dagen.

Nu gled han sakta hemåt. Det var som om han var utanför sig själv. Då såg han ljuset i köksfönstret där hemma. Ljuset både värmde och skrämde. Om mor var ensam hemma, så skulle det vara skönt att komma hem. Han skyndade på stegen.
Mor var ensam hemma. Han berättade om, hur duktig han hade varit i skolan idag. Han sa så för att glädja sin mor. De åt gröten under tystnad. Bertil gick och lade sig i soffan i köket. Han var trött och frusen. Järnspisens sprakande ljud, gjorde att han snart somnade. Han hostade lite i sömnen. Byxorna, med förtjänsten i fickorna, låg nära intill hans säng på en stol. Dimman hade lättat utanför fönstret. Det var frid och ro.
En bil närmade sig huset. Strax hördes en kraftig knackning på dörren. Bertil vaknade. Mor stod bakom rullgardinen och tittade ner på gården. Bertil smög upp vid hennes sida. Där nere stod länsman och prästen.

Detta kapitel är skrivet för att läsaren ska bli intresserad och vilja fortsätta läsa. Det ska nämnas att detta är en inlämningsuppgift i Svenska. Kapitlet som skrivits ovan är skrivet utav mig, Fredrik Linderos.Om ni kopierar eller ”rippar”, nämn namnet….ok? Skulle det vara så, att någon har laddat ned detta, så vore jag tacksam om ni skickar ett mail till mig. Detta för att kolla hur många som använder sig av mitt material. Hoppas att det är nå’n som får användning av det….

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.