HAT

Jag hatade henne, föraktade hennes själ, tyckte illa om varje steg hon tar. Hon är svag och söker hjälp, sa de. Nå? Jag föraktade hennes svaghet, jag hatade hennes små ynkliga kvidande på hjälp. När jag hörde hennes röst förundras jag över att jag en gång i tiden älskat den, den tysta stämma, en rädsla av att inte överösta någon. Ja, jag har en gång i tiden älskat den kvinna vars liv förstörde min lycka med sitt eviga lidande.
Vi träffades, jag minns inte riktigt hur, antar att det var en gammal vän som introducerade mig för henne, minns inte var. Ha, har väl förträngt den, förträngt detta ögonblick som sedan förstörde mitt liv. Då älskade jag henne, hennes bruna ögon lyste, fulla av outtalade ord; hennes svarta hår låg rakt och perfekt, och glänste i ljuset. Hon log och hennes mun var något av de vackraste jag någonsin skådat. Jag förundras över det, nu när jag står här, att jag tyckte hon var vacker. Hennes ögonbryn som är ett buskage av vildvuxet gräs; hennes spetsnäsa ger henne nästan ett något komiskt intryck och hennes tänder är röriga, slumpens näste, som om gud och djävulen spelat tärning om hur de skall sitta.
Hon är ful! Djävulen vann!

Jag dyrkade varje steg hon tog, ville vara där hon var, ville leva resten av mitt liv tillsammans. Där hon fanns, där fanns jag, lyckades hela tiden hitta på ursäkter för att vara vid hennes sida. Jag visade mig förstående, tyckte synd om henne när hon grät, gladdes med henne när hon log. Och det lyckades, hon log mer, fann ursäkter att få vara där jag var. Hon älskade mig. För mig var hon mystikens gudinna, vem var hon egentligen, vad för hemligheter ruvar hon på. Vem är hon. Hennes mystik vann mitt hjärta.
Folk ansåg att vi såg vackra ut tillsammans. Vår kärlek visste inga gränser, vi blev det typiska unga paret. Vi flyttade till en vacker liten lägenhet hade en trevlig bil, och var evigt lyckliga. Men jag avslöjade henne. Mystikens dimmor som för legat täta kring henne lättade, jag dök in under hennes skinn. Nästlade mig in i hennes djupaste hemligheter och blev… besviken. Hon var inte mystiskt. Jag började irritera mig på hennes små patetiska skämt. Alltid samma, korkade skämt. Humor hade hon inte, men jag fortsatte skratta.
”Eva, älskar du mig? Ja Adam, vem annars”. Och så skrattade jag. Lätt! Jag lärde mig henne utan och innan. Om man inte skrattade åt hennes skämt blev hon sårad. Hon brukade vara deprimerad på torsdagar, som om hon följde en viss rytm. Glad på tisdagar och likgiltig på onsdagar. Hon följde en evinnerlig rytm, och jag använda alltid samma botmedel. Jag började nu hata henne. Hittade små fel överallt, men jag sa inget. Bara suckade djupt, riktad djupa sorgsna blickar. Det fick henne osäker. Hennes deprimerings perioder ökade till att ibland innefatta hela veckor. Och jag suckade! Jag slutade säga att jag älskade henne, jag hade faktiskt slutat att älska henne. Men vi hängde kvar höll ihop. Varför vet jag inte, omgivningen tryckte väl på. Vi var det ”perfekta paret”, alla gladdes åt att vi var så lyckliga. Man fick bra skådespelar-talanger, att kunna hålla god min är en konst. Och jag lyckades, är nästan lite stolt. När det väl hade börjat så var det bara att fortsätta. Jag gillade spelet, att säga de rätta sakerna, säga det man egentligen inte menade. Hon, hon blev mer och mer olycklig. Hennes vänner förstod henne inte, och jag suckade och log. Hon skylde på sig själv, det var henne det var fel på. Hon hade upptäckt det tänkte jag, men jag log och förklarade med mjuk röst att hon duger som hon är. Oj vad jag ljög. Så for hon iväg på diverse kurser, självförverkligande, andasrätt-kurser, men jag hatade henne bara mer. Visst är det patetiskt, hennes små tappra försök att vara annorlunda. Jag skrattade åt dem, jag hatar när hon går omkring i rummet och aaaannnndddaaasssss. Men jag sa inget, jag suckade, såg ner på henne. Och slutade tala med henne.
Ja, det gick inte på en dag. Vi minskade när det suggestivt. Det gäller att svara rätt. När hon kom med långa utlägg om sina känslor slutade jag svara och analysera dem. Jag nickade, svarade med ett kort ”mmm” med blicken hängande på böckerna ovanför soffan. Efter ett tag slutade jag svara alls. Jag tvingade henne till att efter ett par minuters tystnad tveksamt fråga ”Jaha? Vad säger du?” ”Jo jag lyssnar”, svarade jag. Detta bröt ner henne fullständigt. Osäkerheten växte och de ord som förekom i huset blev mest åt hållet: ”tar du disken”, ”ja”. Vi skildes åt men hon följde med i det hemska förvirrade spelet utåt. Fast jag flydde, det var allt mer sällan vi sågs tillsammans. Var och en skötte sitt, det är underligt nu när jag tänker på det. Att folk inte märkte något.
De kommer fram till mig ser medlidande ut, fylld av sympati. ”Beklagar sorgen”! Vilken sorg! Jag är glad att hon är död. Hon tog livet av sig, olycka säger de. Hon kastade sig framför ett tåg, föll säger de! HA! Men jag är fri nu. Äntligen fri från hennes patetiska lidande. Hennes klagande. Fri. Jag ser på dem med sorgsna ögon, jag är bra på det här, och svarar. ”Tack!”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Mirjeta Skriver:

    Jag är mållös, bra jobbat du som skrivare! Tycker du skriver bra.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.