Hanidal

Hanidal vandrade på vägen fram. Han visste inte var han var på väg och han hade ingenstans att gå. Runt omkring sig såg han bara mörker. Han kunde skymta några träd ur mörker. Plötsligt såg han ett ljus. Det var dagens första solstråle. Hans ben värkte och han föll till marken. Han låg där väntade på att solen skulle resa sig upp på himlen. Det började bli varmare och snön smälte på marken. Solen hade rest sig på himlen och han ställde sig upp på benen. Några meter ifrån sig såg han en liten damm. Eftersom han var törstig gick han fram till dammen för att dricka. Han tittar ner i det klara vattnet han såg än en gång sitt fula ansikte och sin klumpiga kropp. Det är anledningen till att han var på flykt. Ingen hade någonsin trott att han kunde vara till någon nytta. De Äldre hade sagt att han inte passade in och därför fick lämnas efter. Men han tänkte ak vad fel bara för man är klumpig och ful behöver man inte vara oduglig. Nu hade hans släckt törsten och han började vandra åt ingenstans. Han vandrade och vandrade och efter ett tag började hans mage att kurra. Han började söka efter lämpliga byten. Men fick ingen framgång. Solen hade nästan gått ner och han titta efter ett lämpligt ställe är att vila för natten. Efter ett tag fick han syn på en väl passande grotta och närmade sig den. I grottans mörker skymtade han en gestalt. Han närmade sig för att få en bättre uppfattning. Nu såg han var det var. Hon var ung och vacker men ändå såg hon mager och sliten ut. Hon verkade vara medvetslös. Han gick fram och luktade på varghonan men lukten var inte bekant. Han visste inte vad han skulle göra men han hade bestämt sig för att han skulle hjälpa denna vackra hona. Han undersökte honan och det verkade som om hon hade skadat sig i sin högra fram tass. Hon måste ha legat här länge och måste vara ursvulten, tänkte han. han sprang ut ur grottan och började söka efter föda. Efter ett tags letande kände han lukten av en hare. Jakten hade börjat och slutade med en död hare. Han tog bytet till grottan. Honan ville inte vakna och han la sig ner för att vila. Nu la han märke till hur hungrig han själv var och han började att festen på haren. När han var mätt och belåten la han sig ner för att vila.

Nova kände fortfarande smärta i högre fram tass. Hon öppnade ögonen och kikade ut i grottan. Där skymtade hon en varghane. Han verkade sova. Han såg väldigt stor och klumpig ut och hans päls var en aning brun. Hon kunde inte se hans ansikte eftersom han låg med ryggen åt henne. Hon försökte resa sig men misslyckades. Hon la sig till ro och väntade på att hanen skulle vakna. Hon tänkte på hur hon hade ramlat ner från klippan och skadat sig och hur hon hade släpat sig själv till grottan. Efter ett tag så började han röra sig. Han reste sig upp och tittade på henne. Hon låtsades att hon sov. Hon hörde hur han närmade sig henne. Hon öppnade ögonen och tittade på honom. Hon hade aldrig sett en så ful varghanne och hon vände bort blicken.

Hanidal tittade på honan och hon öppnade ögonen. Han tänkte på hur vacker hon var. Hon kan aldrig bli min, tänkte han. Hon vände bort blicken precis som alla andra hade gjort i hans liv. Han gav honan resterna av haren. Efter några dar lyckades hon resa sig på benen. Hennes blick mötte hans och hon log.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (2 röster)
Hanidal, 1.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.