HÄMND!

Ända sedan jag var liten har jag känt ett hat mot kvinnor, tjejer, flickor ja helt enkelt det andra könet. Men jag har aldrig riktigt fattat varför. Kanske för att min mamma inte varit den bästa förebilden. När jag var liten var hon ständigt full och tvingade mig göra saker som jag inte ville. Som till exempel den gången när hon tvingade mig städa toaletten. Jag gjorde det hon sagt åt mig att göra. Men hon var inte nöjd med mitt arbete och skrek åt mig att slicka rent toalett ringen. När jag gjorde motstånd blev hon rasande och tog tag i tag i toalettborsten och tryckte upp den i mitt ansikte. Den händelsen kommer aldrig suddas ut från mitt minne.

Några dagar efter händelsen dog min mamma, Lena, efter att ha tagit en överdos.
Sen den dagen har ingenting varit sig likt.
Jag var tolv år när hon dog, nu är jag femtiotvå. Men ändå känns det som om jag inte har förändrats någonting.

Några veckor efter Lena dött tog socialen hand om mig, eftersom min pappa försvann när jag bara var tre år gammal och jag hade heller ingen kontakt med några andra nära släktingar. Jag flyttades från hem till hem. Jag kunde aldrig känna mig trygg. Alla hade ett hem att gå till, där det fanns en mamma och en pappa som kunde förstå dem när de var ledsna, den tryggheten fick jag aldrig uppleva och det värsta av allt… JAG HADE ALDRIG VARIT ÄLSKAD!

Mitt offer var redan bestämt, allting var bestämt och allting var perfekt.

Jag såg flickan där i parken, hon log. Hennes ögon strålade av glädje och hennes solblekta hår virvlade mjukt runt hennes lätt solbrända ansikte. Hon hade en mamma och en pappa som älskade henne. Känslan av att någon brydde sig om henne. Det var det som störde mig mest tror jag, att hon hade allt det jag aldrig fick när jag växte upp.

Jag gick ofta till parken, nästan varje dag. En dag när jag satt där på bänken, precis under den stora eken intill dammen, kom flickan springande mot mitt håll med en brödbit i handen. Hon stannade när hon kom fram till dammen och ropade ”Kom då pippifåglarna, så ska ni få mat!” Jag studerade henne noga. Jag kollade på hennes små barnhänder, hur hon fnittrade av förtjusning när fåglarna kom och snappade åt sig brödbitarna hon gav dem.

- Hej, sa jag milt och log mot henne.
Hon kollade på mig utan att säga något. Sedan log hon.
- Vad heter farbrorn?
- Oskar, sa jag, du då lilla vän?
- Lena Johanna Alfredsson, svarade flickan artigt.
- Lena.. Det var ett mycket fint namn. Jag har en hund som heter så, sa jag.
- Åh, har farbrorn en hund? Det vill jag också ha, en sån där liten hund som har jätte mycket hår. Men min mamma säger att jag inte kan sköta om ett djur själv och att jag kommer att tröttna efter ett tag.
- Om du följer med mig hem kan du få kolla på min hund. Jag bor inte alls långt härifrån, bara runt hörnet här, sa jag.
- Jag vet inte… började flickan osäkert, men sken sedan upp som en sol. Mamma har sagt att jag inte får följa med någon hem utan att fråga, men hon är i affären nu så om vi inte är borta så länge går det nog bra. En stund i alla fall.
Jag nickade och sa åt henne att hålla mig i handen.

På vägen hem stannade jag till vid en leksaks affär. Flickan släppte min hand och satte ansiktet mot skyltfönstret.
- Vill du gå in? frågade jag och kände mej som hennes egna pappa.
- Jaa! svarade hon glatt.
Vi gick in i den lilla affären och jag tyckte det kändes som om alla kollade på mej.
”Tänk om de misstänker något” tänkte jag.
Jag kände hur svetten började pärlas i pannan på mej.
- Välj nu något fint du vill ha, sa jag med lätt darrande stämma.
- Får jag välja precis vad jag vill? frågade flickan med hopp i rösten.
- Klart du får! sa jag och såg hur glädjen spred sig i hennes ansikte.
Hon pekade på en docka med ljust, lockigt hår, som liknade flickan på många sätt.
Jag betalde och vi lämnade affären under tystnad.

Under hela vägen hem var vi tysta, båda två. Det var först när vi kom fram till mitt hus som någon sa något.
- Bor du här? frågade flickan och kollade med stora ögon på mitt mycket välordnade hus. Jag log mot henne och kollade upp mot mitt vita stenhus.
- Ja! Det gör jag, svarade jag frånvarande.
Flickan började gå mot dörren, det knarrade under hennes små fötter när hon gick där på grusgången. När hon var framme vid dörren vände hon sig om och ropade ”Kom då!”.
Jag gick fram till henne, låste upp dörren, steg in och låste sedan dörren efter oss igen.

- Vill du ha någonting? Glass kanske? frågade jag.
- Ja, tack! Jag serverade henne en stor tallrik med vaniljglass och choklad sås. När hon ätit upp sa jag till henne att hon kunde rita en teckning medan jag skulle gå på toaletten. Jag gav henne en penna och ett papper att rita på.

Jag mötte min spegelbild, jag granskade den noga och länge. Jag kollade på mitt gråspräckliga hår, på mina djupt blåa ögon och på mitt välordnade, nyrakade, vita skägg. Jag tog tag i kniven och drog med fingerspetsen mot eggen, plötsligt började någon rycka i toalett handtaget. Jag öppnade och mötte flickans blick. Hon kollade på kniven med skräckslagen blick och började backa bakåt.
Hon började gå fortare bakåt och började sedan springa. Jag gick efter henne med stora, stadiga kliv.

Först såg jag inte flickan stå gömd där, bakom gardinen i köket. Sedan såg jag att det var något där bakom som darrade och man kunde höra små snyftningar. Nu blev jag riktigt arg! Det är ju inte hon som ska vara ledsen. Det är ju jag, jag, JAG! Hon hade ju redan levt ett perfekt liv!

- Kom fram nu! viskade jag med en mörk, hes röst.
Fram kom en skakande, liten flicka med rödsprängda ögon. Och innan jag hunnit tänka ut hur mordet skulle gå till, högg jag med kniven mot hennes bröstkorg. Hennes rosa klänning blev nu rödare och rödare. Men hon var fortfarande vid liv.
Hennes blick var fruktansvärd, den värsta jag sett i hela mitt liv. Men det var den där blicken som gjorde att jag kände den där känslan. Det var ingen vanlig känsla, utan en känsla av stolthet samtidigt som jag kände mig älskad. Det var som om all den kärlek hon fått under hela sitt liv nu överfördes till mig.

Jag tryckte kniven mot hennes hals och började långsamt dra den fram och tillbaka. Den gick segt igenom hennes hals och hennes små skrikande läten tystnade. Nu var hon död. Jag log åt mig själv medan jag låg där på golvet och funderade på om det skulle bli något andra offer. Men kom fram till att jag inte skulle hitta någon flicka som skulle vara lika perfekt som hon. Då kom jag på att dockan som låg där i påsen i hallen kanske skulle kunna vara som något tecken. Jag gick ut i hallen och hämtade den lilla påsen och plockade upp innehållet. Jag kollade på den och pillade försiktigt i dockans hår. Jag gick tillbaka till platsen där den döda flickan låg och doppade dockan i blodet som låg runt flickan. Sedan skar jag av dockans huvud med samma kniv som jag skurit itu flickans hals med.

Jag bytte om till rena kläder och gick sedan ut ur huset med dockan i handen. Jag gick snabbt förbi alla affärerna, genom parken och sedan bort till området där flickans föräldrar bodde. Jag kom fram till huset där flickan hade bott och lade ner dockan i brevlådan. Jag lade även ner en lapp där det stod: ”SOM HÄMND”.

Jag gick sedan där ifrån med ett leende på läpparna. Jag hade nått mitt mål. Jag hade fått det jag ville… HÄMND!

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
HÄMND!, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Ruby Skriver:

    Äckligt säger jag bara – men den fångade iallafall mitt intresse!

    Vad novellen däremot har med kärlek att göra har jag lite svårare att förstå…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.