FRÅN PUPPA TILL FJÄRIL

I mitten av april klockan 07.50 var det oväder i Rasmus rum.
– Jag har inga kläder! Skrek han från sitt rum med huvudet i garderoben. Kläder flög omkring och hamnade sedan på golvet. Han suckade och tog sedan på sig en Los Angeles tröja och ett par svarta jeans, tittade på sig själv i spegeln och drog ner byxorna lite nedanför rumpan. Det här får duga, tänkte han. Efter en snabb blick på klockan slet han tag i sin slitna väska och rusade mot bussen.

Hon sitter på skolbussen och ser sin spegelbild i fönstret. Hon skymtar sitt bruna axellånga hår samtidigt som hon tittar ut och får syn på ett par som går hand i hand. Åh, om jag ändå kunde visa mina känslor så öppet. Imorgon tar jag det stora steget, imorgon ska det ske. Så här hade hon tänkt under större delen av sitt liv, men när det väl kommer till kritan hittar hon på undanflykter för att inte behöva göra det definitivt.
Det har tagit henne hela hennes ungdom att bygga upp den fasad som hon nu gömmer sig bakom.
Skratten. Falska skratt. Vad är det för idioter hon umgås med? Märker de inte att någonting inte stämmer? Ständig rädsla. Hon är rädd för sig själv. För att någon skall avslöja hennes hemlighet, samtidigt som det är det enda hon vill. Att bli fri. Att vilja och våga.

Den 21 april klockan 16.08 vände Rasmus på tuggummit i munnen. En svag smak av mint fanns fortfarande kvar. Han suckade av tanken att ännu en skoldag hade gått utan att han fått någonting gjort. Solen kisade in mellan persiennen och bildade ränder på köksbordet. Rasmus pillade på brödsmulor som kvarlämnats efter mellanmålet. Klockans tickande sekundvisare fyllde hela rummet.
– Fan, ska vi hitta på något, Josefin? Vi kan spela kort, sa Rasmus och tittade rakt in i hennes ögon. Josefin jamade, hoppade ner från kökssoffan och sprang till sin matskål. Rasmus suckade, och vände på tuggummit.

Precis när man har fötts, då gäller det att överleva. Då kan man bara tänka på sig själv. Skrika tills någon lyfter upp en. När man blir större brukar man tänka mer och mer på vad som är rätt och fel, roligt och tråkigt. Ibland kan allt som är rätt verka tråkigt, och allt som är fel desto mer spännande. Varför ska man göra rätt när det är roligare att göra fel? Eller. Vem tackar en för att man är god? Hon slänger ner pennan och dagboken på golvet, lägger sig på rygg i sängen och tittar upp i taket. Hon suckar och sluter sina svidande ögon. Hon känner inte, men hon vet. Hon somnar.
Han säger att han inte klarar sig utan mig. Sårbarheten ligger strax under hans släta hud.

Rasmus sitter på en träbänk just utanför korvkiosken runt hörnet. Himlen har ändrat färg från klarblå till rosa. Gräset är fuktigt och vinden ligger stilla i luften. Han tar en stor klunk av sin läsk och lyfter bort kepsen från ögonen. Den anställda i kiosken är en underbart fin människa. Nästan olagligt fin. Allt är perfekt. Vinden, ljuset, den totala känslan av fulländning, trottoaren, den heta husväggen.
– Eh, eh.. en läsk till, tack. Stammar Rasmus till den anställda i kiosken, men försöker se så grym och manlig ut han kan. Han får ett leende tillbaka. Tio kronor, säger den anställda och ger Rasmus läsken. Snabbt tar Rasmus emot den, så snabbt att han hinner snudda handen. Han försöker att inte visa, men han vet att han ler.

Bröstet trycks ihop, ett band av lycka, hon blir andlös, tårögd. Ljuset hänger vid henne, gör henne stark och hel. Berusningen, viljan. Hon trodde kärleken bara var för andra, för dem som syns och räknas. Hennes misstag sjunger i henne, ett jubel av lycka. Vad ska hända härnäst? Det hon lovade har hon inte hållit. Det var idag det skulle ske. Hinner inte tänka, vill inte tänka. Men imorgon, då sker det hon undanhållit så länge. Orkar inte dölja sanningen längre. Men även den längsta resan börjar med ett enda fotsteg.

Dimman hänger i luften som ångan efter en varm dusch. Ute är det fortfarande ljust men ingen sol på himmelen. Myggorna har lagt sig och det enda ljud som hörs är Josefin som ligger och spinner i gungsoffan på verandan. Gud vilken död stad, det är tyst som i graven, säger Rasmus tyst för sig själv. Han ryser till när han tänker på döden. Han vill inte dö, speciellt inte nu. Inte någon gång. Men han vill heller aldrig bli gammal och sjuk. Vad finns det för alternativ? Rasmus sätter sig på trappsteget och tittar ner på sina fötter. Tår, manliga tår. Han tänker tillbaka på en sommardag för 10 år sedan, då var Rasmus drygt åtta år. Det var den dagen Rasmus fick sina tånaglar målade för första gången. Det var hans kusin Rita som envisades med att få göra det. Då var tårna lika små som en bebis tummar.
Han skrattar lite för sig själv. Rosa små tånaglar. Sommar är nog det bästa med livet. Rasmus liv.

Hon lever i samma samhälle som alla andra, en av många som inte klarar av de vardagssysslor de flesta anser vara lika naturliga som att andas. Men hon kan inte andas. En sån sak som frasen ”Hur mår du?”. Den tillsynes oskyldiga vardagsfrågan hänger i luften. Förhatlig. Den väcker en rad otrevliga känslor. Man tvingas känna efter, vill inte ljuga och säga ”bra”, men vet att ”inte så bra” skulle leda till följdfrågor. För personen som frågar inte bryr sig egentligen. Man vill bara blunda, sluta lyssna. Koppla bort omvärlden. Bara leva, leva sitt liv utan onödiga hinder av problem. Likt en huvudperson i ett Super Mario spel så vet man inte riktigt åt vilket håll man ska gå, på vilken platå man ska hoppa eller hur man ska klara sig undan hinderna. Ett slags vägskäl. Säsongsbetonat. Men det är väl som det var med årstiderna en gång i tiden, när det är sommar vill man ha vinter och tvärtom. Problemet är bara, att numera vill hon ha evig sommar.

Den sista april är Dagen med stort D. Rasmus står framför spegeln i sitt rum och tittar på det han kallar sin kropp. Hans egna kropp. Den kan ses som ett territorium av tankar och känslor. Ett territorium som endast han har nyckel till.
Han tar av sig sin munktröja och sätter kepsen på sned. Där står han, endast i vitt tight linne och byxor nere vid knäna. Vad ska det bli av denna kille? Denna oemotståndligt snygga varelse som alla tjejer suktar efter. Han som alla killar vill vara som och den som alla rättar sig efter. Han har så mycket att tänka på. Måste tänka på vem han är, utan och innan. Han måste tänka på hur han ska bete sig och hur han ska agera. Så mycket att tänka på.

Hon låg ihopkrupen i fosterställning. Det var sen eftermiddag och nästan helt mörkt i rummet. Hennes högerarm var alldeles stickig eftersom hon hade sovit på den. Det kunde lätt jämföras med livet. Ibland blir det inte som man tänkt sig, det sker en kris i livet. Men den krisen går över, precis som sticket i armen. Det är idag det gäller. Hon har inte kunnat tänka på annat. Hon har till och med drömt om det och halva hennes dagbok är fylld av ord som bildar meningar om just det. Idag finns det ingen återvändo.

Rasmus svävade på moln hem från skolan den majdagen, seglade in genom dörröppningen och landade på sängen. Kan man verkligen förklara alla sina starka känslor för någon med bara tre ord, tolv bokstäver, fyra vokaler och åtta konsonanter? I så fall skulle Rasmus göra det till personen i hans hjärta. Nu visste alla. Alla på skolan, familjen, och till och med Josefin visste. Alla hans vänner visste, alla utom den anställda på kiosken, men han skulle snart få veta. Men mest visste nog dagboken. Äntligen får han lätta på alla sina inre känslor öppet. Allt han har försökt dölja bakom alla stora kläder, alla lögner. Alla bortförklaringar. Allt kommer fram och pusselbitarna fallet på plats. Imorgon går Rasmus till skolan som den tjej som varit instängd i honom i hela hans liv. Som den tjej han är. Äntligen får han visa sina känslor så öppet som paret han såg från bussfönstret gjorde. Imorgon går han till skolan som sig själv.

Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan, bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern, vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Dikten. Hon älskar den, det måste vara den absolut bästa. Beskriver henne från början till slut. Karin Boye vet verkligen hur man skriver. Rätt ord på rätt plats. Karin beskriver mig, Rasmus, som ett frö som blivit till blomma, eller en puppa blivit till fjäril.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.