Förlorad kärlek

Han smeker min panna med sin lena hand.
Ord behövs inte, vi vet att det är äkta kärlek.

Kap 1.

Jag sitter bak på hans vespa, allting känns så rätt. Men vad händer ?! Plötsligt ligger jag ner på asfalten.
- Jag har ingen känsel i benen! En främmande människa kommer fram och försöker lugna mig. Det går inte, vad har hänt? Lever Ola, Lever jag? Jag somnar in och vaknar senare upp på sjukhuset. Mamma sitter bredvid mig, hon gråter.
- Varför? Vad har hänt? – Kom ihåg att jag alltid finns här för dig gumman, nu gråter mamma ännu mer.
Doktorn kommer in, mamma ser nästan döende ut.
- Jag har dåliga nyheter, sa han med en nedstämd röst.
- Din dotter är förlamad i båda benen, säger sjuksköterskan bredvid.
- Neej! Nu börjar mamma gråta hysteriskt.
Jag känner med ena handen på högra knäet, jag känner inget.
Jag tar nu andra handen på vänstra knäet, ingen känsel.
Jag försöker röra ena tån, det går inte.
Det är nu jag börjar inse att jag verkligen är förlamad.
Men Ola då? Tänk om inte ens han lever? – Ola, jag måste träffa Ola ! Jag kollar på dom andra i rummet.
Inte ens ett andetag hörs längre i rummet. Sen säger doktorn tyst.
- Vi gjorde allt vi kunde, men inget kunde rädda honom.
- Det kanske var hans öde säger mamma.
Fast jag vet att hon inte menar det. Hans öde var ju med mig! Tårarna rinner nerför min kind.
Smärtan känner jag, men inte mina ben. Kunde dom inte tagit bort smärtan istället? Nu känns det bara som att mitt öde är att dö. Varför ska jag behöva leva? Nu orkar jag inte ens tänka mer. Jag kollar på mamma än en gång.
Hon har slutat gråta.

Kap 2.

Nu är vi på väg till rehabiliteringen. Doktorn ska kolla och undersöka mig.
Vi ska försöka göra mina ben bättre, dom säger att det finns hopp.
Det skulle varit jag som dog istället för Ola.
Mamma börjar prata i bilen om alla saker vi ska hitta på mär jag blir friskare.
Men jag vill inte, jag vill inte lyssna. Jag tror inte jag kan bli bättre När vi kommer fram välkomnar doktorn mig, jag sitter i en rullstol.
Jag skäms, jag skäms inte bara för att jag sitter i rullstol utanför att jag lever och det gör inte Ola.
När vi kommer hem mår jag faktiskt bättre. Men efter maten spyr jag, jag gör det nästan hela tiden. Mamma vill åka till doktorn och kolla vad det är, men jag orkar inte.
Krafterna är döda.
- Du kanske är gravid? Svaret blir fundersamt, jag kanske är gravid?

Kap 3.

På testet mamma har köpt står det att svaret kommer efter någon minut, vill jag verkligen veta om en minut? Efter exakt 1 minut och 4 sekunder visar det den färgen jag inte ville se, eller? – Det är ett stort steg att bli mamma. Speciellt ensamstående och förlamad i båda benen.
- Du tror visst aldrig att jag klarar nått själv, eller hur mamma? – Klart jag gör gumman, men du har också varit med i en olycka. Barnet i dig kanske inte överlever?

Nu börjar jag gråta igen, om barnet i mig lever och kommer överleva så kommer jag behålla det.
Dagen efter åker vi till doktorn för att kolla, dom sa att det var 90% säkert att barnet överlever.

Jag ber och tackar gud för det som han har lämnat kvar av Ola.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.