Final Fantasy

Den tidiga morgonsolen låg gassande över Midgars gator. Och trots det tjocka avgasmolnet som beslöjade himlen var vädret riktigt klart. En vindpust rev upp lite skräp från marken under sin framfart, för att sedan lämna gatan lika stilla som innan. Ett par konservburkar hade blåst någon meter. Det var en helt vanlig morgon i början av Eldens kvartal. I de här delarna av staden var det mesta förfallet. Taken hade rasat in på många av husen och vissa stod helt i ruiner. Det faktum att denna gata innan kriget tillhört en av de exklusivare delarna av staden föreföll vid blotta åsynen helt otänkbart. Det enda som var sig likt sedan dessa svunna tider var den emaljerade trottoaren, som fortfarande låg kvar, utan tecken på slitage. Stora reklamskyltar av alla de slag prydde det fåtal hela byggnader som fortfarande fanns kvar. I en gammal övergiven affär hade en flicka placerat sitt stånd. Med röd målarfärg stod det skrivet på fönstret: ”Aeris Blommor”. Den till synes kontinuerliga tystnaden bröts av ett metalliskt klingande; ljudet av kängor som med jämna mellanrum slog ned mot trottoaren. Detta ljud skvallrade om att någon var på väg. En bit ner på avenyn skymtade en oklar människogestalt.

Den unge mannen styrde långsamt sina steg nedför gatan. Han slängde en snabb blick på uret: 25-12 (ca. 06.07 enligt vår tideräkning). Det var nästan inga vakter ute så här tidigt på morgonen, därför gick det i stort sett att röra sig fritt. Claude Strife var inte mer än 19 år gammal; redan en avdankad förstaklassoldat från elitavdelningen SOLDIER på Shinra Inc. Han var en medelstor man med ett ganska behagligt utseende överlag. Det blonda håret var rufsigt och prytt med så kallade ”spikes”. Hans blå uniform var av militant modell. Han bar ett stort tveeggat svärd på ryggen och runt midjan en livrem där han förvarade sin materia. Detta utseende kan tyckas avvikande och i viss mån skrämmande, men i de lägre sektorerna var det en alltjämt vardaglig klädsel. Det enda som egentligen skiljde Claude från den grå massan var hans ögon. I dem fanns en viss intensitet som nästan fick dem att se ut som om de glödde.

Under sin promenad ner längs gatan kunde han inte undgå att kasta en blick på den lilla affären. Blommorna som prydde golv och väggar där inne fick honom att tänka tillbaka på dagarna innan kriget, innan SOLDIER; då han var liten och allt bara varit en lek. Då brukade han plocka sådana blommor på ängarna utanför hans hemstad Nibelheim.
Klockan visade nu 25-18.
- Jag hinner, mumlade han tyst för sig själv.
När han steg in genom dörren sken flickan upp. Hon var förmodligen inte så bortskämd med kunder. Hennes ålder var svår att placera, delvis p. g. a hennes frisyr. Det långa, ljusa håret var uppsatt i två flätor. Det var så medelålderskvinnorna brukade se ut. Trots att hon gjorde ett vuxet intryck, så var det någonting hos henne som sade Claude att hon inte kan ha varit mer än 16-17 år.
- Kan jag hjälpa dig med något? frågade hon med ljus och glad stämma.
- Två beliusrosor, svarade Claude med ett leende.
- Här! Två gil tack.
Claude räckte över de triangelformade mynten i utbyte.
- Tack ska du ha och välkommen åter……och du; jag bjuder på den här.
Det var en rödaktig blomma, inte helt olik våra prästkragar.
- Nio kronblad. Det bringar tur. Jag ska ta väl vara på den.
Han nickade åt flickan bakom disken, varefter han stegade ut genom det som en gång varit en svängdörr (den stod numera konstant öppen) för att sedan fortsätta sin färd där han avbrutit den.

Den lilla ingången till gömstället var i stort sett omöjlig att urskilja bland allt skräp på den överfyllda soptippen; skickligt kamouflerad under ett gammalt flipperspel, mer än så krävdes inte för att undgå helikoptrarnas bevakning.
- Kom! Den här vägen. Följ mig.
Claude fann det onödigt att inte lyda den andre mannens uppmaning. Han såg inte ut som någon man sticker upp mot. Barret var fruktansvärt muskulös, men utan att se osmidig och klumpig ut. Han bar en uppsättning slitna kläder som bestod av en väst, ett par jeansliknande byxor, kombinerat med ett par tunga arbetarboots samt en kanon där andra människor har sin högra hand. Hans svarta hår var kortklippt och inte särskilt välvårdat, men det gjorde sig ändå bra med hans negroida drag: den något stora, platta näsan, den mörka huden och de tydliga kindknotorna. Allt detta skapade en helhet som fick folk han mötte att vilja vara hans vän.
- E’re kanonen du glor på? Ja” ble” av med handen i kriget. De” va” så’na som du som tog ”ren: SOLDIER!! Men ja” kan inte klandra ”rig för’e'………… ja” vet att du e” annorlunda.
Den ena funderingen efter den andra sökte sitt svar inuti Claudes huvud: ”Vem var det som hade tipsat honom?” Det vågade han inte fråga; inte än.

Väl nere i det lilla krypinnet uppenbarade sig ytterligare fyra figurer.
- Hey, killar!…..å” tjejen för all del. Här e’ren där höjdaren från SOLDIER som jag berätta” om! Kom å” presentera er! Barrets grova röst var bestämd och strikt; men samtidigt uppspelt och med inlevelsen hos ett barn.
- Är det verkligen han? utbrast en något överviktig man som slagit sig ner i en gammal soffa i ena hörnet.
- Japp! Visst e’re han allti’! Claude, de” här e” Biggs, Wedge, Jesse och min dotter Tifa.
De såg alla fyra ut som pålitliga och trevliga personer i Claudes ögon, men den han fäste blicken vid var givetvis Tifa, som var en mycket vacker flicka i ungefär samma ålder som Claude. Hon var atletiskt byggd och besmyckad med alla de detaljer som gör en kvinna attraktiv.
- Nog me” artigheterna. Som ”ru kanske redan räkna” ut så har vi ett jobb ti” dig.
Än en gång var det Barrets hårda stämma som ljöd.
- Låt höra, blev Claudes svar.
- Du e” lika medveten som vi om att Shinra suger ut planetens energi. Eller hur? Utan att vänta på något svar fortsatte Barret.
- Vi hade tänkt göra nå’t åt dom där parasiterna, men vi behöver din hjälp me” att…
Plötsligt blev han avbruten.
- Det trodde jag aldrig jag skulle få höra: Barret Wallace tiggandes efter hjälp.
- Tifa! Du vet att jag ogillar när du avbryter mig. Har jag inte lyckats uppfostra dig bättre.
Det var Barret, som med en nu mycket lugnare och mjukare röst än innan försökte tillrättavisa sin dotter.
- Ti’baka ti” uppdrage’. Du ska hjälpa oss å” spränga makoreaktorn i sektor sju. Du får 2200 gil för jobbe’.
- 2200? Det är ju nästan ingenting.
- Det e” allt vi kan avvara……..Å” att vi står här och tjafsar hindrar inte ”re faktum att Shinra har din far.
- Men! Hur visste du? Det förvånade uttrycket började ta form i Claudes ansikte.
- Han har skrivi” ti” oss å” vädjat om hjälp. De” va” oss han vände se” till när hans son inte fanns å” nå.
Utan eftertanke, verkade det, hade Claude bestämt sig.
- OK! Jag är med, utan betalning. Ni kan behålla era pengar. Men bara på ett villkor.
- Vi e” idel öra. Svarade Barret.
- Ni ska hjälpa mig att rädda min far, efter uppdraget.
- De” låter som en rättvis överenskommelse. Vi tar gladeligen varje chans som ges att göra ”re där tyrannernas liv till ett helvete. Förresten! Du kan vila några timmar på nybörjarstället tvärs över gatan. Jesse visar dig dit. Men kom ihåg: du ska vara vid sektor sjus tågstation kl 75-05 i eftermiddag.

Claude hann inte ens få upp ögonen innan han panikartat försökte sätta sig upp i sängen. Detta gjorde han utan att ägna minsta tanke åt att han faktiskt inte var hemma. Det blev ett misstag han snart fick ångra…
…DUNK!!
- Aj, helvete också!! Vad faan var det? Den hårda smällen fick det att kännas som han nyligen blivit skjuten. Inte för att han någonsin blivit skjuten. Men han trodde i alla fall att han kunde föreställa sig hur det skulle vara. Han slog upp ögonen och såg sig runtom i rummet.
- Just det, ja.
Han hade slagit huvudet i den lågt placerade vägglampan. Konstigt nog hade han inte någon uppfattning om vad klockan var.
75-01(ca. 18.00)
- Djävlar! Jag kommer missa tåget! Claude flög upp ur sängen och drog på sig kläderna. Han störtade ut genom dörren och började springa mot tågstationen; inte utan att dra blickar på sig från folk runt omkring.
Tre centoner senare stod han där, på perrongen. Där var tomt, förutom på ett övergivet lok på rälsen längst bort och på ett ungt par som stod och fnissade lyckligt under en av stationens två lyktstolpar.
Men inget tåg stod där.
”Det finns en liten chans att jag hinner”, tänkte han. ”Jag måste springa till nästa station.” Ögonblicket efter var han på väg; över ett staket och vidare in mellan husen. Han fortsatte springa tills han kom framtill ett vägsjäl.
”Höger eller vänster?… Höger!” Med facit i hand skulle han senare kunna konstatera att vägvalet inte var det bästa. Mot slutet av den lilla allén stod till hans förfäran en av Shinras vaktposter utplacerade. Utan att bli upptäckt vände han tvärt, och sprang in i den andra gränden, för att sedan upptäcka att även denna väg var blockerad.
- En fälla, viskade han tyst för sig själv.
- Halt! Stanna där du är! Han var nu omringad av soldater. Minst ett dussin till antalet.
”Men varför? Varför skickar de tolv soldater för att fånga mig?” Tiden var knapp.
”Brandstegen……. varför tänkte jag inte på det?” Han greppade den första stegpinnen och började klättra uppåt.
Zhing! Zhing! Laserskotten ven runt omkring honom.
- Era idioter! Sluta skjut! Ni kan ju träffa honom.
Gruppbefälets order föreföll Claude aningen underliga.
- Koppla om till bedövningsstrålar! Väl uppe började Claude springa igen; tätt följd av ett tre av soldaterna. De var jägare och han var deras villebråd. Han sprang tvärs över den rektangulära takplatån och vidare bort mot bron som var belägen en bit bort. Där fanns ingen bro. Där den tidigare funnits, återstod nu bara det ynkliga stålskelettet. Claude kastade en blick ner i avgrunden.
”Att ramla här hade inte varit roligt.” Det var ca. fem meter ner till järnvägsspåret under honom och ytterligare tio till marken. Hans förföljare hade nått toppen av stegen och den förste hade precis lyckats kravla sig upp över kanten.
Nu kvarstod endast ett alternativ: att hoppa. Med en otillräcklig ansats på bara ett par steg kastade han sig ut över stupet. Plötsligt brände det till i ryggen på honom. Det svartnade för ögonen och han började falla.

……..fortsättning följer.

VN:F [1.9.11_1134]
2.5/5 (4 röster)
Final Fantasy, 2.5 out of 5 based on 4 ratings

2 kommentarer

  1. Arianna Skriver:

    Den var intressant :) Men Cloud stavas inte Claude, Aerith stavas inte Aeris. Men det kanske var meningen :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Aller Skriver:

    Gud vad den var bra! Jag älskade speciellt att det handlade om framtiden :)

    Vill verkligen läsa andra delen :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.