Ensamhet

Vad är det som är så fel med mig? Det är ingen som förstår mig och det kommer aldrig vara någon som kommer förstå mig.

Klockan ringer och det är dags för ännu en lektion, en lektion utan koncentration. Att bara sitta och tänka på vad som kommer att hända mig nästa rast, kommer jag undan eller kommer de plåga mig? Det brukar aldrig gå en dag utan att det händer. Då det går 2dagar är det undantag då de kanske är sjuka eller har något annat offer.

Har det någon som helst att göra med att jag är från en annan kultur? Jag har alltid lärt mig att man ska vara trevligt mot allt och alla. Oavsett hur dumma de är mot en tillbaka.
Men när jag sedan blir så illa behandlad mår jag bara dåligt. Det är mig det är fel på och inte på alla andra. Eftersom det bara är jag som är utanför och inte alla andra på skolan. Alltså är alla på skolan normala och ja är udda. Men varför ska det vara så fel att vara udda. Alla är ju inte likadana och så är det bara.

Min lärare pratar om kemi och om elektroner, men ja bryr mig inte så mycket det blir mest att man sitter av lektionerna. De förstår ju ändå ingenting. Vad hjälper det mig att jag ska gå till kuratorn. Det är ju inte mig det är fel på… eller? Är det mig det verkligen är fel på? Det kanske är fel på mig.
Att jag har haft självmords tankar är inget ovanligt. Det har jag haft ända sen jag började skolan, eller var det kanske i 2: a klass? Jag menar jag har alltid varit ensam, mina föräldrar har alltid undrat varför jag inte är ute och umgås med mina kompisar.
Men jag har alltid vita lögner att komma med.
”Nä jag orkar inte vara med någon idag” eller ”vi har massor av läxor att göra så ingen har tid” eller som det ofta blir ”vi umgås ju ändå så mycket i skolan” Alla mina födelsedagar har jag tillbringat ensam. ”Varför kommer inte dina kompisar” brukar mamma fråga mig. Jag brukar säga att jag inte bjudit några, att jag inte orkar med massa liv hemma.

Kalle, Joel, Jakob är bara de namn jag kommit på om mamma frågar vilka det är jag umgås med.
Det brukar ofta låta.
”När får jag träffa honom? Ni har ju faktiskt umgåtts en lång tid nu!” Jag brukar inte ha något svar, jag lossas som om jag inte hört vad hon sa och går upp på mitt rum.

- Så vad är nu en elektron Peter? Hon kan ju knappt uttala mitt namn. Det är liksom inte som det vanliga svenska Peter namnet. Mamma och pappa säger alltid ”Petar” men det stavas med e liksom. Det går nästan inte att förklara.
- Va? Em. en sån med minus?
- Bra… Jag lever i en värld utanför vardagen.
Det är ingen som har lyckats ta sig in där förutom jag. Och det kanske aldrig kommer in någon där heller.

- … Läxa sidorna 134-144… att hon ens orkar, fattar hon inte att det inte är någon som lyssnar på henne.

Alla reser sig upp och det bullriga ljudet tränger igenom mitt huvud. Först var det bara en tomhet och helt och hållet stillsamt, men när det sedan störs blir det som om jag kommer tillbaka till verkligheten igen.

Vi är 23stycken i våran klass, 17tjejer och resten är killar.
Av de umgås jag med 0. 5 av killarna är mina hatobjekt och i den andra klassen är det ytterligare 4 killar som jag hatar, eller rättare sagt hatar mig. Men jag förstår inte varför, jag kan inte komma på någon anledning.

För 2år sen började en kille i skolan. Mikael hette han. Han var en blyg liten typ som inte vågade göra eller säga så mycket. Jag började umgås med honom på rasterna i skolan.
Han var faktiskt rätt trevlig. Fast för mig är ju alla trevliga som inte är som ”dom’.
De har liksom något emot mig, tydligen räckte det inte bara med att tycka illa om mig utan även de jag umgicks med. Nu när jag äntligen hade hittat en vän så var jag tvungen att bli av med honom.
En rast kastade de hårda snöbollar av is på killen. Andra dagen slängde de ut honom i snön utan tröja. Den stackars lille killen fick lida p g a mig. Enbart för att han umgicks med mig, Det är så orättvist att det ska drabba dem som inte gjort någon skada.
En dag stod vi och pratade när hela gänget med killar kom fram till oss, lyfte upp oss och gick iväg med oss. När jag sprattlade i händerna på killarna slängde jag ett öga på Mikael. Han var helt lugn han liksom lät de göra va de ville med honom. Han var för snäll han vågade aldrig göra något.
De drog iväg med oss till toaletterna som låg längst bort i korridoren, långt från närmaste lektionssal och personalrum.
Nu förstod jag vad som skulle hända oss. Hit gick ofta elever som skulle göra mer än att släppa ur sig urin, det var också därför det luktade som det gjorde. Eftersom det låg en bit bort var det inte många elever som gick dit för att gå på toaletten, därför gick de nödigaste dit eftersom de kunde vara för sig själva och ingen kunde höra dem.
När de väl drog in mig på en toalett såg jag endast botten på toalettstolen, det var brunt på sidorna, och vattnet var inte det renaste. Plötsligt blev mitt ansikte blött och jag kände hur håret flöt runt på vattnets yta.
Det kalla vattnet svepte mitt ansikte, och snart kunde jag inte hålla andan längre, och om de inte tog upp mig snart skulle jag börja klunka vattnet.
Hur mycket jag än kämpade emot kunde jag inte komma loss och därför inte heller knipa efter andan. I sista sekunden tyckte de väl att det var slut med det roliga och lät mig komma upp för att andas. Jag hade ingen ork och kunde inte längre stå på bena själv, jag föll ihop på golvet bredvid toaletten och började hyperventilera efter luft. De stod precis bakom mig och bara kollade på, innan de gick loskade de riktigt rejäla snor loskar på mig och gick sin väg.
Det var inte den enda gången då killarna ”terroriserade” mig och min nyblivne men även enda vän. Efter att ha kletat bajs på hans skåp, kastat vatten på han, dragit ner byxorna på honom i korridoren och dragit undan stolen i klassrummet, som vilken dag som helst brukar vara för mig.
Orkade den lille killen inte stå ut mer, jag fick endast veta att han bytte skola men vart han tog vägen eller vart han nu flyttade visste jag inte. En dag slutade han bara och bänken bredvid mig var tom än en gång.

- Din fula lilla turk att du alltid ska förstöra dagen för oss! Fy fan säger jag bara.
- Så jävla ful är du, det är fan synd om dig Medans jag hörde orden som slog ner mot mig, kände jag att jag bara vill bort därifrån, jag ville bara smita undan, komma bort jag ville inte blir mer sparkad i magen. Jag låg och vek mig, mitt huvud höll på att sprängas och jag blödde näsblod, min läpp var spräckt och det kändes som om jag skulle börja hosta upp blod.
- Hur känns det nu din jävla turk?! Nu är du inte så katig längre va?!
- Vill du dö din jävel?!
- Nej, låt mig vara. Pep jag som nu nästan inte hade någon luft kvar jag tror inte ens de hörde vad jag sa för det fortsatte att sparka på mig,
- För fan nu killar han kommer ju dö om vi håller på såhär, jag menar snart kommer vi inte ha någon att tracka på längre!
- Ah du kanske har rätt han får fan ta o ligga här nu!

De spottade på mig o gav sig iväg.
Jag blev upphittad av en kvinna som gått förbi och sett mig ligga där helt ihopkrupen.
Jag hamnade på sjukhuset med lindrande smärtor, brutna revben, och vissa inre blödningar.

Jag har nästan alltid levt i denna ensamhet. Jag vet inte riktigt hur det är att inte vara sådan. Men en sak vet jag, att ingen kommer någonsin att kunna ta ifrån mig min ensamhet, I alla fall inte den jag hade som barn.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Ensamhet, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

2 kommentarer

  1. Jonathan Skriver:

    Den var spännnde men samtidigt vill jag sparka skiten ur de där killarna ;@

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  2. Izabelle Skriver:

    Hej,väldigt bra story och bra skrivet.En väldigt sorlig historia det här:(

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.