En sån dag

Tårarna trillade ner för hennes kinder. Hon visste inte varför, men plötsligt kom hon på sig själv med att brista ut i gråt. Det bara kom. Kanske hade hon burit på det för länge. Det var ju inte så att hon inte hade någon anledning till att vara ledsen. Hon såg på sitt liv som en smutsig pöl. Något som folk inte tyckte om. Något som de antingen trampade på eller undvek. Egentligen tyckte inte Martina att hon hade så mycket att leva för. Men, kanske väntade hon sig en vändpunkt.
Förtvivlad granskade hon sitt hem, för det var där hon befann sig just nu. Det var inte heller mycket att hurra för. Martina bodde helt klart enklare än genomsnittet i Sverige. Hennes hem bestod utav några efterlämnade flyttkartonger, en och annan gammal trasig möbel och en hängmatta. Hennes käraste ägodel var en gammal gitarr som hon hittat bortsläng i ett hörn. Slutsatsen av detta var helt enkelt att hon var en hemlös tjej. En uteliggare, en lodis som bodde i en övergiven gränd. Hon livnärde sig i och för sig på det hon tyckte mest om här i världen. Att sjunga. Men eftersom hennes utseende på något sätt smutsade ner hennes röst var det knappt att hon fick äta varje dag.
Hon bestämde sig för att rycka upp sig och skaffa sig något att äta. Hon greppade sin gitarr och gick mot torget.Daniel suckade och tittade upp i taket. Mötet som han för tillfället var med på lät som om det hölls någonstans långt borta. Tanken slog honom hur otroligt tråkigt konferensrummet såg ut egentligen. Med gråa väggar och vitt tak gav det intryck av en psykiatrisk mottagning. Daniel rös.
”Daniel! Alla är väldigt nyfikna på hur det går med din rapport!” Daniel vaknade upp ur sin dvala och mötte Stefans iskalla blick. Stefan Kristengroop gjorde vad som helst för att bevisa att Daniel var en usel chef. För det var vad han var. Ja, inte usel, utan chef. Nyinsatt chef på ett skivbolag.
”Jaa, du Stefan.” Daniel gav honom ett stelt leende och började sedan räkna upp diagram och diverse planer. ”Var det meningen att livet skulle vara så här tråkigt?!” tänkte Daniel för sig själv.

Martina försvann när hon sjöng. Hon blev någon annan. En kändis, en stjärna. Hon kände sig till och med lycklig emellanåt. Log mot alla och respekterade de flesta. Just nu spelade hon en slags ballad. Folk brukade gilla den. Framför henne låg en upp och ner vänd hatt. Hittills låg där en tjugolapp och några mynt.
Efter några minuter kom ett gäng och ställde sig framför henne. Dom blockerade folk från att lägga pengar i hatten. Martina anade trubbel. Killarna såg ju inte snälla ut precis, men dom bara stod där. Martina hade varit med om att folk tagit hennes pengar och stuckit förut. Därför förde hon penga-hatten närmare sig. Den ena killen reagerade:
”Tror du att det är dina pengar vi vill ha?? Det är ju äcklande att man ens behöver andas samma luft som dig!” Killen spottade i hennes hatt med pengarna och gick sedan vidare. Likadant gjorde resten av gänget. När dom hade gått hade Martina tappat all lust för att sjunga mer idag. Men hon var trots allt tvungen. Skulle en tjej lämna sitt arbete på en riktig arbetsplats bara för att några idioter gjorde narr av henne? Knappast. Dessutom var hon van.

Efter att mötet var slut bestämde sig Daniel att sluta för dagen. Han gjorde det sista som behövdes, plockade undan på sitt skrivbord och sa till sin sekreterare att han gick för dagen. Nu för tiden började Daniel ge upp hoppet om att han skulle få stanna kvar som chef. Han orkade inte ha Stefan emot sig hela tiden. Dessutom var det inte bara Stefan som var emot honom längre. Det kändes som om hela hans arbetsplats hade vänt sig emot honom. Han kände hur blickarna brände i ryggen när han gick igenom djungeln av skrivbord. Han kände sig befriad när han kom in i hissen.
På väg hem funderade han på vad som hade fått honom att tacka ja till jobbet. Det var ju klart att det var ett bra jobb med bra lön, men Daniel hade satt karriären långt framför eventuell familj och privatliv. Var det offrandet verkligen värt detta?
Innan han gav sig hem tog han en sväng förbi torget för att handla middag.
Plötsligt hörde han en röst. En vacker sjungande kvinnoröst mot ljudet av en gitarr. Han följde rösten för att få reda på vem det än var som sjöng. När han kom fram blev han överraskad. Framför honom satt en tjej i tjugoårs åldern. Hon var hemlös och smutsig. Men ändå kunde han inte släppa hennes röst. Hon tittade på honom medan hon sjöng och spelade.

Martina visste inte riktigt vad hon skulle göra. Framför henne stod en man. Rätt stilig i kostym och allt. Han tittade rakt på henne utan ett enda uttryck i ansiktet. Hon var lite rädd för att han var en sån typ som dom andra killarna tidigare. Ändå kände hon att det inte var så alls. Inte för att hon visste varför.
Plötsligt rodnade hon och tittade ner i marken. Hela tiden hade hon sjungit. Men inte lika högt som innan han kom. Hon slutade. Mest för att se hur han skulle reagera.

”Nej! Sluta inte!” Daniel sa det som om han var ett litet barn som ville ha mer godis. Det var inte alls meningen. Det bara brast ur honom. Tjejen såg förbryllad ut. Daniel var lite rädd för henne. Han hade ju hört många historier om att de flesta hemlösa knarkade och var galna. Men i och för sig såg hon relativt pigg ut. Lite sorgsen, men ändå pigg och frisk.
”Vad vill du?” Plötsligt var det som om tjejen liksom reste ragg. Hon litade inte på honom en sekund. Daniel klandrade henne inte.
”Bara att du sjunger vidare.” Daniel tittade lite osäkert på henne. När hon inte reagerade fumlade han fram några mynt ur fickan och lade dem i en hatt hon hade bredvid sig. Hon tittade misstänksamt på honom, men började ändå spela på sin gitarr.

Martina sjöng. Vad skulle hon annars göra? Tänk om mannen var en galning som plötsligt fixerat sig vid hennes röst och skulle göra henne illa om hon inte sjöng vidare. Men någonting sa henne att det inte var så. Han såg ju ändå rätt snäll ut. Med tiden hade hon lärt sig att tyda huruvida människor var något att ha i deras ögon. Det var en bra egenskap för en utelämnad tjej som henne. Den här killen såg rätt harmlös ut. Hon såg att han var smått förtvivlad, men han hade inga onda avsikter vad hon kunde se.
”Vad heter du?” Mannen frågade henne som om det inte fanns något naturligare än att fråga en uteliggare om hennes namn.
”Martina.” När hon svarade fick hon det att låta som om hon ville att han skulle gå. Men det ville hon inte. Varför visste hon inte. För att ändra hans intryck av henne räckte hon fram handen.
”Martina Karlsson.” Han sträckte fram sin hand och tog hennes.
”Daniel Wallberg.”

Daniel visste inte riktigt vad han ville ha ut av mötet med Martina Karlsson. Kanske var hon hans räddning från alla motgångar på jobbet. Kanske skulle de tillslut få respekt för honom om han lyckades fixa kontrakt med den här tjejen som hade en sådan sång röst.
Utan att tänka sig för bjöd han henne på lunch. Efter lite tjat och övertalning fick han henne med sig till ett café runt hörnet. Dom satte sig längst in i lokalen. Martina sa att hon inte ville synas.
”Undrar hur länge sen det var jag satt på café.” Hon tittade sig omkring med ögon stora som tefat. Daniel fann det först lite obekvämt att sitta på ett café med en hemlös tjej. Men efter ett tag brydde han sig inte eftersom det visade sig att Martina var precis som alla andra. Om inte bättre.
Daniel fick höra hur Martina kommit dit hon va idag. Hon hade rymt hemifrån vi sexton års ålder. Innan dess hade hon bott hos sin mamma och sina åtta syskon. I början fick hon ett jobb. Men tillslut blev det för jobbigt att hon sov på arbetsplatsen, så hon fick sparken. På den vägen var det. Daniel kände sig skyldig desto mer han lyssnade på henne. Senast imorse var han deprimerad för en sån löjlig sak att han tyckte att livet var tråkigt. Vem hade inte motgångar ibland?

Martina såg på Daniel att han hade lite mer medkänsla för henne än hon hade trott.
”Livet är inte bara en dans på rosor. Inte för någon. Bara för att vissa har det bättre än andra betyder inte det att de inte har rätt till att vara deprimerade.” Martina log mot Daniel. Först såg han lite förvånad ut över att Martina visste precis vad hon skulle säga. Sedan sa han:
”Hur lyckas du egentligen?” Han tittade på henne.
”Lyckas med vad?”
”Du vet precis vad du ska säga. Som om du läste tankar.” Hon tänkte lite innan hon svarade.
”Det är någonting jag bara kan. Efter 6 år på gatan är det någonting jag lärt mig. Det är en bra egenskap att veta om folk vill en illa eller inte.” Hon såg hur han imponerades av henne. Av någon anledning brast hon i skratt när hon insåg det. Daniel blev förvirrad.
”Vad är det?” Martina bara skrattade ännu mer när hon såg hur Daniel började titta ner på sin kostym ifall han hade spillt. Tillslut satt dom båda där och skrattade.

Daniel hade just varit på den trevligaste lunchen i hela sitt liv. Det var ändå lustigt att hans liv hittills hade bestått av tråkiga möten med personer utan personlighet. Inte förrän han träffade Martina kunde han slappna av. Ändå hade han bara varit med henne i några timmar och kanske skulle de aldrig ses igen efter det här.
”Vad får du ut av det här?” Martina stirrade ner i golvet medan hon frågade honom.
”Inget.” Han ljög. Men ändrade sig.
”Jo, något. Men jag vet inte. När jag hörde din röst på torget såg jag många möjligheter framför mig. Jag är chef på ett skivbolag. Med din röst hos oss skulle vi nog kunna bli ett toppen företag. Innan du dömer mig vill jag att du ska veta att jag inte vill dig något illa.” Daniel skämdes. Men han var tvungen att tala om sanningen för henne. Han visste att hon var besviken på honom och att hon skulle gå därifrån och att de aldrig skulle ses mer igen.
”Okej. Jag gör det. Vad jag än ska göra. Jag gör det.”

”Vad gör jag?” tänkte hon. Det visste hon inte. Hon hade svarat utan att tänka. Men det var antagligen bäst så.
Efter lunchen tog Daniel med henne till hans arbete. Alla stirrade fånigt på henne. Men hon brydde sig inte så mycket. Konstigt nog gjorde inte Daniel det heller. De gick till hans kontor och satte sig. Han rabblade upp en massa saker om kontrakt och karriär-möjligheter. Men Martina lyssnade bara på halvt öra. Hon kunde inte tro att det var sant! Här satt hon på ett kontor tillsammans med chefen för ett skivbolag.
”Är det okej om vi fixar till dig lite först också får du sova på saken sen.” Martina blev lite sur. ”Fixa till dig”? Men hon förstod vad han menade. Hon nickade.
”Okej. Det börjar bli sent. Jag känner en kille som kan hjälpa oss.” Daniel ställde sig upp och började gå mot dörren. Han vände sig om mot henne.
”Det kommer att gå bra.”
De tog en taxi och när de var framme stod de framför ett flott hotell mitt i stan. Martina flinade nöjt för sig själv. Hon kände sig som en filmstjärna.

När dom kom in i entrén stod plötsligt Marco, hotellets ägare, framför Daniel.
”Daniel! Vad trevligt! Alltid kul när du kommer på besök!” Han fick syn på Martina och tittade på henne med avsmak. Han sänkte rösten.
”Hoppas du har läget under kontroll Daniel. Det hoppas jag verkligen.” Daniel försäkrade honom om att allt var okej. De checkade in och åkte hissen upp till rummet.
Daniel sneglade på Martina. Hon såg lite ut som ett barn. Som om hon inte sett världen förut. Men på sätt och vis hade väl just hon sett världen mer än någon annan. Speciellt mer än Daniel själv.

Martina rusade in i rummet. Hjärtat jublade och magen bubblade. Hon sprang in och hoppade upp i himmelssängen med en enda tanke i huvudet: Detta var en dröm! Efter att ha njutit ut varenda elegant detalj i rummet fick hon lov att ta ett bad. Det tyckte hon slog allt hittills. När hon var klar hade Daniel beställt upp mat. Daniel åt knappt något, men Martina brydde sig inte så mycket. Med all rätt så var ju inte detta inte ett tillfälle att vara artig på. Efter middagen var Martina mätt som aldrig förr. Hon lutade sig tillbaka.
”Det kan verka som om du hamnat i himlen nu, men jag vill ändå att du tänker över det. Att vara känd sångerska är inte heller bara en dans på rosor.” Daniel såg allvarligt på henne. Martina log.
”Jag ska, jag lovar.”
När Daniel erbjöd sig att sova i soffan, gjorde Martina inga invändningar, tvärtom.
”Ja, gärna!”, sa hon och gick till himmelssängen med ett stort leende på läpparna. Daniel gick in till vardagsrummet. När båda två låg i sina sängar och allt var släckt kunde Martina höra hur Daniel mumlade med halv vaken röst.
”God natt.” Strax därpå hörde hon hans snarkningar.
Detta var kanske vändpunkten hon väntat på? Det var kanske nu hennes liv började på riktigt? Med hopp om att det inte skulle visa sig vara en dröm när hon vaknade dagen därpå, somnade hon med en sista tanke ekandes i huvudet: ”Vilken dag!”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.