En längtan efter en fruktan

Varje dag tänker jag på honom, inte hela tiden men till och från. Han ger mitt (för tillfället) glädjefattiga liv en mening.

Linnea kliver av den sjaviga cykeln och ställer den i cykelstället. Den kyliga novembervinden blåser utan problem igenom hennes tunna kappa och gnager sej in i henne, hon ryser. Morgonen har varit en katastrof, nattens strömavbrott hade gjort innehållet i kylen till en blott beklaglig röra, sur mjölk trängdes med skiktade såser, torra grönsaker och ägg som definitivt sett sina bästa dagar. Hon rättar till sin frisyr som trots lång förberedelse framför spegeln nu ser ut som om hon på något provokativt sett inte brytt sig om den, vinden har en förödande effekt på saker och ting. Att sedan garderobens goda sidor lyste med sin frånvaro gjorde inte morgonen gladare, att samla sin tvätt i högar får efter en tid sina obehagliga konsekvenser.

Hon stegar nu mot entrédörrarna, en krypande känsla av vemod forsar inom henne. Varje steg känns som ett uns av förlorad tid och kraft, tid och kraft som skulle kunna användas till det hon egentligen vill göra. Jobba med någonting hon brinner för, någonting som får henne att känna att hon bidrar med någonting ingen annan kan göra bättre. Men hon har inte det som krävs, inga kvalitéer som inte någon annan kan överträffa, eller har hon?

Hon är snart framme vid sitt lilla skrivbord, där hennes liv sakta men säkert rinner förbi utan att hon har makten att göra några förändringar. Hon är fast i sina rotade vanor, har inte på länge tänkt tanken att hon kan vara värd någonting bättre. Nej det är här hon är, här kommer hon att stanna, det smärtar henne att tänka tanken, men hur mycket hon än vrider och vänder på saken så lyckas hon inte vrida det till någonting bättre.

Skrivbordet är för mörkt för hennes smak, datorn en aning gammalmodig, arbetskamraterna grå och tråkiga. Varje liten detalj av kontoret irriterar och äcklar henne. Hon kan inte ens ställa upp ett kort på skrivbordet föreställande en familj eller pojkvän, någonting sådant existerar inte i hennes liv.

Timmarna förflyter, varje rörelse är oövertänkt men smidig, varje tanke ett steg på samma stig som hon nött under evig tid, varje blick på klockan en önskan om att komma underfund med vad hon väntar på. Hon vill så gärna, men kan inte komma på hur denna cirkel ska brytas, hennes vänner har sakta men säkert en efter en fallit bort från henne. Vad ska hon göra ikväll? Tanken svävar i luften en stund för att sedan landa i ”samma som alltid” lådan, som så många av hennes andra tankar hamnar i.

Varför inte göra en banbrytande förändring och gå ut ikväll? Nej… varför skulle någon vilja prata med henne? Det skulle bara ytterligare späda på hennes dåliga självkänsla, men å andra sidan, varför inte? Vad finns det att förlora? Okej, hon kanske inte blir tilltalad under hela kvällen, men vad gör det? Det blir hon ändå aldrig i annat fall heller.

Lunchen förflyter som alltid, ensam på en närliggande restaurang. Måltidens höjdpunkt är kyparens leende i samma stund som pengar byter ägare. När den rutinmässiga ”Är allting till belåtenhet?” kommer upp överväger hon i ett sadistiskt infall att bara kasta sej över den oskyldige kyparen och berätta sanningen, att ingenting är till belåtenhet, att hennes liv är så fyllt av motgångar och obehag att det snart inte är värt att fortsätta, att hon snart inte orkar mer, att hon till och med har övervägt att avsluta det som det är, ingen kommer att sakna henne.

Men till kvällen känner hon en liten gnista av hopp sprida sin värme inom henne. Hon försöker att stöta bort de små uns av glädje som försöker tränga sej in den barriär hon byggt upp för att slippa fler besvikelser och förödmjukelser.

Och alltmedan kvällen närmar sej kan man se den hårda grå ytan över hennes ögon spricka upp, sakta men säkert, som om någon berättat för henne att den här kvällen kommer att skaka om hennes tillvaro ordentligt. Att hennes liv, i hennes ögon kommer att bli en saga som kommer till liv. Där prinsessan får prinsen och hela kungariket.

När tiden är inne tar hon en taxi till kvällens tillhåll, ett ganska lugnt ställe utan skrålande musik och rökfylld luft. Hon sätter sej vid ett bord, ensam. Genast falnar den lilla optimism som hon har, hon ångrar redan att hon lät sig själv få några förhoppningar. Självklart kommer inte den här kvällen att ge någonting mer än någon annan kväll. Men plötsligt, där kommer han. Han är ingen skönhet, men han har en utstrålning över någonting hon någonsin sett. Han verkar tillfreds med att komma ensam, kanske väntar han på någon. Det är klart att han väntar på någon, det vore för bra annars, men, kanske inte. Hon sitter kvar vid sitt bord och iakttar honom på avstånd en lång stund, han hälsar ibland på någon som passerar honom, men ingen slår sig ner bredvid honom. Men plötsligt får hon någonstans ifrån mod att resa sig och hälsa på honom. När hon rest sig och börjat gå mot honom vänder han sig plötsligt om och tittar på henne. Hon stelnar till och blir plötsligt osäker, men han ler ett inbjudande leende mot henne och det grå höljet får åter igen ge med sej en aning. De hälsar på varandra, med blickar man endast finner hos människor som känner att de väntat på varandra i hela sina liv, utan att veta om det.

Kvällen går sakta men säkert över till natt, de pratar och skrattar. För en gång skull känner hon sig uppskattad. Han gör henne glad, inte bara för att han över huvud taget bryr sig om henne, utan för att han är rolig, väldigt trevlig och strålar av en charm som får honom att lysa bland andra män.

När de hon vaknar upp nästa morgon ligger han bredvid henne och tittar på henne, yttrar ett litet god morgon, en kyss. Han går lite morgonstelt iväg ut i köket och kommer strax tillbaka med en fantastisk frukost utifrån vad som faktiskt fanns i det där kylskåpet. Hon väntar bara på att vakna upp ur denna dröm, att återkomma till sin hemska vardag, men tiden går utan något uppvaknande.

Men vardagens kall tar ut sin rätt och påminner henne om att jobbet fortfarande väntar. Hon tar ut några av plaggen i garderoben och lyckas passa ihop en riktigt hyfsad dress. Hon sätter snabbt upp håret i en enkel men stilfull hästsvans. Väl ute står den lilla cykeln och ser röd och glad ut. De gråa molnen på himlen glider trivsamt omkring, en mjuk vind blåser henne i ansiktet. Hon gosar ner hakan i halsduken och cyklar behagligt iväg. Solen strålar inte längre matt och dystert utan lyser upp dagen med ett starkt och klart ljus. Hon svänger upp mot cykelställen och hoppar graciöst av cykeln. Hon går med små raska steg mot dörrarna, stannar upp en sekund framför de speglande glasdörrarna och rättar till frisyren. Ett knippe av energi och glädje skuttar uppför trapporna utan att hinna bli irriterad över de avstängda hissarna.

Hon stegar in på kontoret med ett leende på läpparna, hälsar på dem hon möter. Hon förvånas över hur trivsam hennes lilla arbetshörna ser ut i det här ljuset. Det lilla skrivbordets tidigare mörka hotfulla nyans ser plötsligt riktigt inbjudande och harmonisk ut. Hon sätter sig i sin behagliga stol och tar upp hans foto och fäster det på skärmen med en avriven post-it lapp. Den lilla datorn startar glatt med ett litet surr. Hon tar sej an de första ärendena som lämnats på hennes skrivbord. Varje ärende får den uppmärksamhet det kräver, och plötsligt känns inte arbetet lika hemskt längre. Till och med arbetskamraterna ser hon med nya ögon, aldrig har de små rasterna i fikarummet varit så trevliga.

När hon ställer cykeln mot husväggen och öppnar dörren till sitt hus nästan fnittrar hon av glädje. Han möter henne i dörren med ett leende på läpparna och ser in i hennes ögon där den grå skyddande hinnan helt försvunnit nu. Aldrig har hon mått bättre.

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (2 röster)
En längtan efter en fruktan, 2.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.