En flickas rop på hjälp

Subba, slyna, cp, idiot! Orden flög runt i mitt huvud. Jag kände hur de salta tårarna sakta rann ner för min kind. Det var vinter och snön låg som ett täcke över vägen. Luften var isande kall och vid varje andetag stack det lite retligt i halsen.
- Undra vad mamma och pappa skulle säga om jag försvann? De skulle nog inte sakna mig, mitt liv är som en sorglig saga. Allt är hopplöst och alla som jag älskar bara flyttar eller dör.Ibland ville jag bara känna blodet rinna från min sönderskurna handled.
- Blod är vackert, jag älskar den erotiska röda färgen och att se på när det sakta koagulerar. Jag vet inte vad mitt konstiga resonemang beror på. Det kanske är på grund av min dåliga uppväxt, tänkte jag. Pappa var alkoholist och slog min mamma flera gånger varje dag. Jag och min syster hörde dunket av min mammas huvud som träffades av min fars stenhårda knytnävar. Vi höll det för oss själva och berättade det inte för någon.

Krrisht, Krrisht! Snön knastrade under mina svarta armyboots. Det var fortfarande kallt, säkert minusgrader. Jag frös, alldeles genomfrusen var jag.
- Jag måste komma på bättre tankar.
Medan jag gick där på vägen, helt ensam och tänkte så släppte jag blicken från det kristalliknande snötäcket på vägen. Jag tittade runt omkring mig och i en av de största och mäktigaste tallarna hoppade en liten rödbrun ekorrunge. Den hoppade från gren till gren, fram och tillbaka. Det var så fascinerande att se ett så litet djur skutta så långt.
Medan jag stod där och dagdrömde slog mig en tanke.
- Det kanske inte här helt fel att leva ändå? Jag var trots allt starkast, jag kom fram till ägget först, jag är inte sämst. När jag lyssnade på det som jag precis hade sagt så skrattade jag för mig själv och märkte hur roligt det lät.
- Jag är nog bra på något, humm
- MÅLA! Just det, jag är bra på att måla, sade jag tyst för mig själv.
Jag vände på klacken och sprang hem. När jag väl var framme var jag så exalterad att jag ramlade omkull i en snödriva. Jag reste mig upp, borstade bort snön från kläderna och tog fram min nyckelknippa. Jag vred om över- och underlåset och dörren gick upp med ett litet knäpp. Det första jag såg när jag klev in i hallen var min hemmagjorda klädhängare som jag hade gjort i skolan, på träslöjden. ”NORA” stod det med stor grön text över en av de bruna krokarna.
Jag hängde av mig min svarta skinnjacka och tog av mig kängorna. Jag skyndade mig upp för trappan. När jag kom upp för trappan så låg min syster idas rum till vänster och mitt eget rum låg till höger. Dörren till mitt rum stod på glänt och det enda jag såg var mitt vällackerade skrivbord. Jag klev in i rummet och satte mig på sängen.
- Här har jag bott sedan jag var liten, sade jag och smålog för mig själv.
Efter att jag hade legat på sängen ett tag så började jag snegla bort mot staffliet som stod på andra sidan rummet, nära garderoben. Med ett skutt så var jag uppe på fötter och tog fram en pensel, färg och en ny duk att måla på. Jag ställde duken på staffliet och satte mig ner på pallen. Nu återstod bara ett problem, vad jag skulle måla. Jag började tillslut skissa på en kvinna som jag så på teven. Hon var kraftig, brunhårig, ganska lång, allmänt storvuxen och ganska ful till utseendet. Hon hade stora tjocka påsar under ögonen och man kunde nästan tro att hon inte hade fått sömn på en månad. Hon var troligtvis från Storbritannien med tanke på hennes typiskt engelska uttal. Jag lade bilden på kvinnan på minnet och började sakta men säkert att måla.
Själva kroppen var ganska simpel men när det kom till ansiktet så fick jag lite problem. Av det jag kom ihåg så hade kvinnan påsar under ögonen och var ganska rund i själva ansiktet. När jag försökte måla det jag kom ihåg så gick det inte. Jag försökte flera gånger men jag fick inte till det. Efter flera desperata försök så gav jag upp. Jag var otroligt besviken på mig själv för att jag inte kunde måla bilden.

Jag gick ner till köket och lagade nudlar med räksmak. Jag kan inte påstå att det smakade gott men jag var så fruktansvärt hungrig att det slank ner ändå.
Mamma och pappa skulle inte komma hem förrän klockan nio, den var bara sex. Ikväll skulle det ske.
- Jag har lidit länge nog, tänkte jag.
När klockan började närma sig åtta så tog jag fram det välformulerade avskedsbrev som jag hade skrivit till mina föräldrar. Jag fick en klump i halsen och kände hur tårarna trängde fram. Jag gick ut i hallen, satte på mig kläderna och kysste foto som stod på byrån i hallen. Fotot var på mig, mamma, pappa och Ida.
- Jag kommer alltid att älska er, vad som än händer, sade jag och öppnade dörren. Jag vred om nyckeln och med ett klick gick dörren i lås.
Det hade slutat snöa och allt var så vackert. Jag tittade mig omkring och såg alla grannhus. Slutligen vände jag mig om och tittade på det hus där jag hade vuxit upp. Jag kände tårarna som nu rann ner för min kalla kind.
- Det är sista gången jag ser mitt hus, hoppades jag.
Jag började gå längs den väg jag alltid tog till skolan. Efter en kvart var jag framme. Där stod jag nu, framför bron. Bilarna susade förbi nedanför mig och jag rös av tanken att jag snart skulle ligga där nere på vägen. Jag gick långsamt ut mot brons mitt och när jag var framme hängde jag mig över räcket och tittade ner. Hur högt det var kunde jag inte svara på, men det var säkert 20 meter. Jag tittade åt höger för att försäkra mig om att ingen iakttog mig från där jag stod. Jag tittade åt vänster och det var ingen där heller. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Allt var tyst, jag hörde inte längre bildäckens skrik mot den nylagda asfalten. Jag satte upp höger fot på räcket och pustade ut. Jag tog ett nytt djupt andetag och satte sedan upp vänster fot. Nu stod jag på räcket, det kändes mycket högre än innan. Jag stod i några i sekunder och försökte andas lugnt. Det skulle vara över på någon sekund och det skulle inte kännas, så var planen.
Ett, två, tre. Jag klev rakt ut i luften och de svartnade för ögonen. Jag
tänkte:
-Nu är det över, nu finns jag inte mer.
Men jag föll aldrig, någon höll tagit i min arm. Greppet var hårt och bestämt, personen tänkte verkligen inte släppa. Jag släpades upp över räcket och ner mot den hårda asfalten. Jag låg där som förlamad i flera sekunder, jag kunde inte röra en muskel i hela kroppen. Jag lyfte på huvudet och kikade på den som hade tagit tag i mig.
- Men det är ju du! Skrek jag.
- I´m sorry, I can’t understand you, sade den tjocka kvinnan med påsarna under ögonen.
- You saved me, sade jag på lite knackig engelska. You saved me.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.