En ängel på mitt rum

På en brygga långt bort på en ensam plats. På en brygga där jag sitter helt ensam, ensam i ett mörker jag helst vill lämna.
Jag ser stjärnorna och månen spegla sig i den stilla mörkt blå sjön.
Sakta faller jag bakåt ner på bryggan. Mitt huvud landar på de flisiga brädorna och allt blir svart. Ensamheten tog över min kropp denna natt i juli. Efter det blir inget som förut.

Ett ljus som från ingenstans suger sig in i mina nyöppnade mörka ögon. En värme våg sveper förbi mina kinder, och jag känner hur en hand lägger sig på min panna för att sakta svepa ner över min kind.
När ljuset sakta tonas bort träder ett ansikte fram. Omringat av ljuset ser jag ett ansikte.
Jag sträcker på min hand, och lägger den ovanpå den handen som just svepte över mitt ansikte. Jag håller handen hårt, hårt pressar jag den mot min kind. Jag önskar att tiden stannar här. Att allting stannar i denna sekund, när du och jag är tillsammans, när vi är här som om det alltid har varit så.

Handen lättar från min kind, jag tappar taget. Min hand faller ner och landar på madrassen bredvid mig. Ansiktet med det klarblå ögonen försvinner, och ännu en gång är jag ensam kvar.

- Hej min vän. Här ligger du fortfarande. Solen står högt på himlen och fåglarna sjunger allt de kan. Idag är sommaren här, ja, min vän. Idag är sommaren här.
Det var mormor, jag kände igen den mjuka rösten från en människa som alltid har funnits vid min sida.
Jag var fortfarande för svag för att svara. Som om jag vore avstängd från alla mina rörelser.
- Snart har du legat här i tre dagar. Dessa tre dagar då sommaren äntligen är här. Varför ligger du här, kära vän. Älskade barn, kan du inte vakna och dela sommarens värme och glädje med mig.
Rösten från mormor fortsatte. Jag ville inte att den skulle sluta, jag ville lyssna. Hela livet ville jag lyssna.
Mormors mjuka händer strök mig över pannan, precis som de hade gjort i 16 år. Jag älskar min mormor, hon är underbar.
Mamma kom upp, jag hörde hur hon pratade, hörde hur hon frågade om mormor fått något svar från mig. Jag hörde aldrig mormor svara, jag antar att hon sakta skakade på huvudet, så som hon brukar göra när något är för jobbigt för att svara på. Kära mormor, jag ville säga det. Kära mormor, oroa dig inte. Jag är på väg till en bättre plats där vi snart ska mötas igen. Jag ville resa mig upp i sängen, sträcka ut mina händer, en hand till mamma, och en till mormor. Jag ville ta tag i deras händer och krama dem hårt, för att sen se dem i ögonen och berätta att det inte är slut här. Jag ville, men jag orkar inte. I stället fick jag ligga där. Hjälplös som en fågelunge som ramlat ur sitt bo. Lika skör som en fågel unge var jag också.

Dagarna gick. Jag sov, hela tiden sov jag. Orkade inte äta mera. Orkade inte dricka. Jag orkade bara ligga där, ensam.
Varför är du inte här nu? Nu när du är den enda som kan hjälpa mig.
Mormor var hos mig, varje dag satt hon vid min säng, strök mig över pannan och pratade till mig med den där rösten jag älskade.
Mamma var sällan social med mig, inte nu när jag inte kunde svara. Hon stod mest och tittade, jag kände hennes närvaro.
- Älskade barn. Varför gör du såhär? Mormors röst var ledsen, värre än någonsin idag.
Vad skulle jag svara? Jag orkade inte men med en otrolig ansträngning kramade jag hennes hand.

- Som ni kanske redan vet, sätter man en deadline på någon som inte har lång tid kvar. Det kan vara allt från månader, till timmar. Här pratar vi om dagar. Jag beklagar.
Läkaren berättade för mamma och mormor. Dödsbudet. Som ett brev på posten, fast denna gång värre än räkningarna. Stackars mamma, stackars, stackars älskade mamma. Och mormor, kära mormor. Förlåt mig.

Sommarsolen gick över till regn, fåglarna som kvittrade byttes ut mot måsar som skrek, blommorna började vissna och tappa sin färg. Mormor satt på mitt rum varje dag, hon berättade allt mellan himmel och jord, allt från födsel till död, och strök mig över pannan.
- Kära vän. Varför ligger du här? Vi saknar din närvaro. Mormor viskade tyst, så jag fick lyssna noga.

Morgonen efter att läkaren varit där var jag så dålig att jag inte ens hörde vad mormor sa till mig där på stolen bredvid sängen.
Jag åt inget längre, det enda jag fick i mig var vatten som mormor gav mig med sked, även om jag inte orkade.

Det sista jag hörde var hur mormor stängde dörren till mitt rum. Sen var allting tyst. Så tyst och skönt. Jag stängde av här, orkade inte mera. Nu var det över.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
En ängel på mitt rum, 4.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.