Emigranterna

Jag ligger här i min säng, om man kan kalla det säng, det är mest bara hö och en sängkarm. Jag tänker över min väldigt jobbiga dag som varit full med tungt och slitsamt arbete, det är inte lustigt att jag har en sådan ilande värk i min rygg. Storbonden kör verkligen hårt med mig nu i skördetider. Jag heter föresten Nils- Petter Söderström och jag har jobbat här på gården som dräng åt den rika storbonden herr Åkerstedt i snart två år. Det är väldigt tuffa arbetsdagar och jag tröstar mig ofta med ett glas hembränt som jag brukar ta ut som del av min lön. Jag har funderat många gånger på att rymma härifrån, men det som gör att jag stannar kvar är storbondens otroligt vackra dotter Märta. Jag och Märta har haft ett hemligt förhållande ända sen jag kom hit. Det är absolut hemligt, för skulle hennes far få reda på detta skulle det bli liv i huset, för det passar sig inte att Märta är tillsammans med en dräng som jag. Jag och Märta träffas varje morgon och kväll innan jag börjar mitt arbete. Märta är det ända jag står och tänker på när jag är ute i regnet och plöjer åkern. Hon är mitt allt. Men på senare tid så har det blivit svårare för oss att träffas för att herr Åkerstedt har haft mera koll på Märta. Men nu har jag äntligen börjat se ljust på våran framtid. Jag har hört rykten om landet Amerika. Där är korna lika stora som tre kor här i Sverige och man kan med lätthet få en gård som är flera tunnland stort med grönt och frodigt gräs. Hur jag vet allt detta? Jo, jag råkade komma över ett brev från Amerika som var adresserat till herr Åkerstedt. Jag brukar läsa brevet varje kväll innan jag går till sömns och drömma mig bort. Så här står det i brevet:

Kära herr Åkerstedt.
Vi har nu äntligen ankommit till det vackra landet Amerika. Resan över den väldiga Oceanen var en tuff och tröttsam resa. Men vi har ändå klarat oss bra mot den fruktade och avskyvärda sjösjukan och det har ej vart några andra allvarliga farsoter som vi drabbats av.
Efter tre långa månader på våran segelbåt Isadora så kunde vi äntligen sikta Amerikas kust genom dom tunna dimmolnen. Vilken glädje det uppstod bland oss som fanns ombord på det väldiga fartyget. Det var det här som vi längtat efter så länge. Vi fick genast ta över en övergiven gård som var väldigt väl omskött och full med stora och starka kor och hästar. Gårdens yta är nästan fem gånger så stor som din gård, så det är mycket mark att odla på. Våran gård ligger i Minnesota bland många andra svenska gårdar. Här lever vi som kungar!

Med vänliga hälsningar din bror Carl- Anders

Kukeliku…! Ännu en ny dag med hårt slit och arbete. Jag ska snart tala om för Märta om vilka planer jag har för oss om resan till Amerika. Men det finns ett problem. Hur ska jag få ihop det 675 riksdaler som biljetten kostar? Jag kanske skulle kunna fråga min far, men han vill nog inte veta av mig mera…

- Nils- Petter ligg inte och sov nu igen! – Oj… jag ber så mycket om förlåtelse fröken.
- Men Nils- Petter det går icke för sig att du somnar på varenda lektion, läs nu upp din uppsats.
- Jag har ej gjort den fröken.
- Men Nils- Petter du som är son till en så stor man som din far borde uppföra sig mera som honom om du vill bli något här i livet. Han ska allt få reda på hur du uppför dig.

Gissa på om han fick reda på det. Min far som är en väldigt bestämd och sträng man beslutade genast att jag fick sluta skolan med omedelbar verkan och skulle istället få börja jobba på våran egen gård. Våran gård var den största i hela socknen och det var mycket arbete att utföra varje dag. De första dagarna fungerade arbetet på gården bra och jag lyckades med mina uppgifter och jag fick till och med beröm av min far. Men efter en vecka var min kropp helt slut av trötthet. En dag mitt på dagen smög jag mig lite försiktigt in i ladugården för att ta mig en lite snabb tupplur, men det skulle jag aldrig ha gjort. Klockan 8 på kvällen hittade far mig sovande där inne och dom hade letat efter mig överallt. Det var droppen för min far som blev helt rasande och kastade ut mig ur huset blott 15 vårar gammal. Jag fick börja söka jobb och till slut kom jag till herr Åkerstedt som jag varit hos ett tag nu.

Nu sitter jag och Märta vid hamnen i Kalmar och ser på det otroliga segelskeppet som ska bärga oss till Amerika. Vinden piskar hårt i de grova repen runt masterna och det sitter fullt med äventyrslystna människor runt omkring oss som ser på när besättningen gör i ordning skeppet. Jag fick till slut låna pengar av min far för att han tyckte att det var en bra idé att åka till Amerika och starta ett nytt liv och att det var bra för mig.
Vi kommer nästan på skeppet först av alla och vi går ner under däck för att få tag på en bädd att sova i. Det blir helt hysteriskt bland bäddarna eftersom alla vill hitta en så bra plats som möjligt. I min packning har jag bara tagit med mig det som jag anser som mest nödvändigt borta i Amerika. Längst ner i min låda har jag lagt verktyg, framförallt trädverktyg som hyvlar och sågar, det kan vara bra att ha om jag ska bygga saker till våran fina gård som vi ska få. Sen har jag tagit med mig lite kläder och tyg som Märta kan sy plagg av. Till sist har jag med mig mat som ska räcka i hela tre månader över Oceanen. På fartyget finns det människor av alla åldrar från helt nyfödda barn till gamla män och kvinnor.

Vi ligger oftast nere i våra bäddar jag och Märta, men vi är också mycket uppe på däck och vandrar och ser ut över den väldiga Oceanen där man bara kan skymta vatten vart man än skådar. Vi har haft tur än så länge, att vi inte drabbats av sjösjukan, som många andra gjort.
De som drabbats ligger och spyr stup i kvarten och verkar nästan som att dom druckit för mycket brännvin. Det har nu gått två veckor på våran resa och det är inte alls så som jag tänkt mig, nog visste jag att det skulle vara tufft men det är så otroligt tröttsamt och långtråkigt att man nästan skulle vilja sova bort all tid. Dagarna går så förfärligt långsamt och det jag brukar roa mig med är att sitta och tälja trädfigurer eller att bara ligga och se på den vackra och blå himlen.

En natt vaknar jag av att Märta ligger och klagar i sömnen. Jag känner på hennes panna och den är så varm att jag nästan bränner mig på den. Hennes kläder är helt blöta av svett och hon klagar på ont i bröstet. Jag som är orolig av mig blev väldigt nervös så jag började genast leta efter en läkare. Som tur var så hittade jag nästan en läkare direkt som låg bara några bäddar bort. Han följer med mig bort till Märta och han börjar undersöka henne.
- Det ser inte så bra ut det här, säger han till mig. Jag sätter nästan hjärtat uppe i halsgropen.
- Vad är det för sjukdom? undrar jag.
- Det verkar vara en alvarlig form av lunginflammation, tyvärr har jag inga mediciner med mig som kan hjälpa henne men ni får nog be efter Guds hjälp.

Efter det följde två otroligt plågsamma dagar. Jag försökte göra det bekvämt för Märta och såg till så att hon fick i sig lite mat i magen, men hon ville inte äta. Sent på eftermiddagen tre dagar efter att hon fått sin sjukdom händer det.
Hon ligger bara i mina armar och jag känner att hon bara försvinner ifrån mig. Det sista orden hon sade till mig var: Nils- Petter jag ville så gärna följa med dig till Amerika, sen dog hon i mina bara armar. Jag kände en sådan enorm tomhet efter hennes bortgång. Hur kunde det hända? Vi skulle ju leva som kungar i Amerika. Bara några dagar efter att hon gick bort hör jag besättningen ropa att dom skymtar land. Alla runt omkring mig blev helt upprymda av glädje, men jag kunde inte känna någon glädje alls. Det ända jag tänkte på var Märta.

När vi närmar oss hamnen är det fullt av folk överallt som vill ta emot oss. När jag kommer iland är det nästan kaos med allt folk som vill ta emot sin packning. Jag följer med några andra män som också ser lite vilsna ut. Vi kommer på ett ånglok som ska åka till Minnesota där så många andra svenskar finns. Jag och mina två nyfunna vänner bestämmer oss för att samarbeta med byggandet av en stor fin gård. Vi hittar ett fält där vårt byggande påbörjas.
Det kommer nog att bli jättebra här på våran gård men jag kan ändå inte sluta tänka på Märta.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.