Eldriddarna

Jag var på väg till slottet, fast besluten att över att bli en eldriddare. Jag hade redan klarat de teoretiska proven och efter flera månader av stenhård styrketräning var jag nu redo för det slutgiltiga praktiska testet.

Väl inne i det stora och mäktiga slottet informerade kung Leoric mig om vad jag skulle göra för att bli medlem i en av landets finaste militära styrkor, eldriddarna.
- Det har nu blivit dags för dig att visa dina kunskaper i strid och ute i verkligheten. sa kungen. Han visade mig genom en av slottets stora salar. Tapeterna på väggarna var gröna med guldiga kungakronor på och mattan under oss var helröd förutom guldfärgade linjer som gick utmed kanterna. På andra sidan rummet stod två vakter med full metallrustning och med långa glänsande hillebarder. De bevakade en gigantisk guldprydd port. Vakterna gick åt sidan för kungen som fortsatte in i det andra rummet bakom porten, jag följde efter. Det här rummet var ungefär lika stort som slottets huvud matsal. Det var mörkt och fuktigt och i varje hörn av rummet hängde det en svagt lysande fackla. Inte mycket att vakta tänkte jag. Mitt på golvet fanns det en rund symbol. Den föreställde en eldsprutande grön drake med lysande röda ögon och röda vingar.
- Kom. Kungen vinkade mig till mitten av rummet. I detta test ska du visa prov på fyra egenskaper en eldriddare måste behärska totalt. Du ska visa mod, styrka, logik och sunt förnuft. Han gick till en träspak som satt på den mögliga stenväggen. Kungen önskade mig lycka till och drog i spaken. Jag kände en brännande smärta genom ryggraden där jag stod på symbolen. Allt omkring mig försvann. Vart var jag? Vad hade hänt?

De frågorna han jag ställa mig själv innan jag plötslig befann mig på golvet av ett rum, proppfyllt med vapen. Överallt på väggarna hängde det yxor, svärd, pilbågar, spjut, klubbor och sköldar i alla slag. Mitt på golvet stod det ett ställ med ett guldigt plakat med texten: Detta är det ultimata testet för att bli en eldriddare. Välj nu dem vapen du behagar.
Dem kommer att behövas under denna prövning. Fortsätt ut genom trädörren bakom dig när du är klar.
Jag lydde texten och valde noga mina vapen. Jag tog ett kastspjut, ett enhandssvärd och en sköld. Skölden var rund och gjord av trä men den var ytbelaggd med härdat stål för att stå imot slag bättre. Svärdet var ungefär en famn långt och smidigt att svinga tack vare dess magiska attribut, det hade två gyllene vingar som gjorde det nästan tyngdlöst. Jag testade att svinga med svärdet och vingarna följde mina rörelser exakt. Kastspjutet jag hade valt hade ett roder längst bak och spetsen var gjord av stål men det hade ingen magisk attribut så jag tog fram en liten burk med snabbdödande gift ur min bältesficka och strök det på spetsen för extra effektivitet. När jag hade byggt upp min vapenarsenal gick jag till den lilla trädörren på andra sidan rummet. Jag tog tag i det runda lilla mässinghandtaget för att öppna dörren.
Den var låst. Då dök plötsligt en svag röst upp i mitt huvud. Den förklarade för mig att jag var tvungen att söka inom mig för att hitta nyckeln till dörren. Jag visste inte var den kom ifrån och jag litar inte på folk jag inte känner så jag tog den största yxan jag kunde hitta i rummet och gjorde kaffeved av dörren istället, det funkade utmärkt. Jag lämnade yxan bakom mig, den var för tung för att springa runt med.

Det fanns inget rum bakom dörren, det var ett stup med 90 graders lutning och det gick inte att se ner till botten. På andra sidan stupet cirka 50 meter bort fanns det en avsatts med en fortsatt passage in i ett berg. Jag antog att det var dit jag skulle ta mig, men hur? Jag kom att tänka på vad kungen hade sagt om att jag skulle få visa mod, styrka, logik och sunt förnuft. Det skulle ju vara väldigt modigt att bara kliva rätt ut i avgrunden och hoppas på att någon hade placerat en osynlig bro där eller att jag skulle få vingar eller något, men det skulle inte vara särskilt förnuftigt. Så istället tog jag en näve grus och kastade ut där jag trodde att någon kanske skulle ha placerat en osynlig bro. Gruset lade sig i luften, mycket riktigt, någon hade placerat en osynlig bro där. Jag stoppade fickorna fulla med grus och gick ut på bron. Vid varje nytt fotsteg jag tog strödde jag ut lite grus framför mina fötter för säkerhets skull om bron skulle ta slut eller svänga. Sakta men säkert närmade jag mig andra sidan avgrunden.

Väl inne i grottan fortsatte jag min färd mot än så länge en okänd destination för det ville han inte berätta, kungen. Det var väldigt svalt och fuktigt som i de flesta grottor.
Desto längre jag vandrade in i grottan, desto mörkare och mindre blev den. Jag trevade mig fram längs väggen i mörkret.

Till slut efter en kilometers färd i den mörka grottan såg jag ljus. Ljuset kom från facklor på väggen av ett stort rum med flera meter upp till tak. Golvet och väggen var svart och vit rutiga och hela rummet lutade lite. I mitten av rummet stod det ett träbord med tre silverbägare fyllda med vin, vatten och okoncentrerad lingonsaft. Jaha, tänkte jag, det här är väl ett till test. Jag rör inget och väntar på rösten som jag hade hört i mitt huvud tidigare och hör vad den har att säga. Jag tog av mig skölden från vänsterarmen och lade ner det vingbeprydda svärdet och mitt giftiga kastspjut till marken i väntan på vägledning.

Den kom tydligen inte och jag hade tröttnat på att vänta. Rösten kanske blev tjurig på mig förut när jag inte lydde rådet den gav mig så jag utrustade mig igen med mina vapen och skölden. Jag var lite törstig så jag spädde ut saften med vattnet och drack upp det, vinet lämnade jag eftersom jag tänkte att man antagligen var tvungen att vara fullt nykter när man skulle visa upp sina kunskaper för att bli en eldriddare. Underbart smart om jag får säga det själv. Det tyckte tydligen någon annan också för helt plötsligt dök det upp en hiss mitt framför mina ögon. Jag klev in i hissen som liknade exakt en sån hiss som man hade i början av 2100-talet men den hade inga hisslinor eller något. Den hade en knapp, ”upp”. Jag tryckte på knappen och hissen rörde sig uppåt medans det spelades lite trevlig hissmusik i ett par högtalare uppe i hisstaket.

När hissdörrarna öppnades möttes jag av två små troll med med långa fula ansikten och gulgrön hudfärg klädda i enbart kalsonger och mössa med en spikklubba i handen. Jag hade läst om dessa så kallade ”fillefjångtroll”. De skulle vara mycket aggressiva och vildsinta så jag tog mitt svärd som svävade i luften bredvid mig och slaktade ett av trollen. Det andra trollet gav ifrån sig ett skrämt ”urkkk” och sprang för sitt liv. Det verkade inte alls farligt och vildsint men jag sprang efter och högg ner det med för att fullfölja mitt verk. Trollet hade lett mig en lång korridor. På väggen hängde det tavlor på forntida djur som kor och älgar, ja allt möjligt. Jag följde korridoren en bra bit tills jag kom fram till ännu en dörr.

Bakom dörren satt en gubbe och spelade schack med sig själv. Han hade en lång blå kappa och en matchande blå hatt med en röd stjärna på. Han hade ett skägg som gick ända ner till de rosa fluffiga tofflorna han hade på fötterna.
- Äntligen är du här! Skrek gubben. Jag ser att du har träffat mina två hustroll Ola och Dola fortsatte han stirrandes på mitt blodiga svärd svävande vid min högeraxel.
Han sa att jag nu skulle få visa lite styrka och mod på stridsarenan eftersom jag tydligen gillade att slakta folk. Han ledde mig till vad som såg ut som en gigantisk boxningsring, cirka 70 kvadratmeter.
- Om du undrar varför ringen är så stor är det bara för att din motståndare ska få plats! flinade gubben grymt. Han tvingade upp mig till ett av hörnen i ringen, klev bort några steg och drog fram en blå spira med en gul kristall fastsatt på toppen ur sin rock.
- Lycka till! Gubben log ondsint mot mig, pillade lite på sin kristall och vips! På andra sidan ringen stod det nu en jätteorm stirrandes mot mig med sina röda ögon ungefär åtta meter över marken! Ormens svans var klädd med fyra rakbladsvassa taggar som var ungefär 1 meter långa var. Ormen hade också två armar med sylvassa klor, tre stycken på varje arm och som om det inte var nog hade den också giftiga huggtänder. Gubben såg mycket nöjd ut med skapelsen han åstadkommit när han gick till mitten av ringen och ringde i en gångång.
- Inga regler, överlevaren av denna match segrar! Jag kände mig ganska ynklig där jag stod med mitt kastspjut och mitt svärd som tillochmed var kortare än ormens klor men jag bestämde mig för att försöka ändå, jag ville inte gå ner ur ringen till den vresiga gubben. Jag hade drömt om att bli en eldriddare hela mitt liv och jag skulle lyckas! Annars spelade det ingen roll om jag levde eller dog.

Ormen närmade mig och jag var beredd på att bli storslaktad. Gubben stod utanför ringen, tittade på och gapskrattade åt mig. Jag kanske inte ville dö riktigt nu ändå så jag frågade gubben om jag fick ge upp. Tydligen inte för han tog tag i sin kristall, kramade den hårt och gjorde någon konstig rörelse med andra handen. Dörren i rummet förseglades. Jag var fast med en vresig gammal trollkarl och en åtta meter hög orm som mer än gärna ville se mig död, vilket öde. Ormen som var ganska sölig och klumpig hade nu ringlat sig fram till mig.
I fruktan för mitt liv flydde jag ut ur ringen.
- Det enda sättet att komma härifrån är att dräpa ormen. Skrattade gubben.
Då gick han för långt. Han trodde verkligen att jag skulle ge mig på den där ormen så jag påminde honom om att det fanns ett sätt till. Jag hoppade ner på golvet bredvid ringen i sista sekunden och tog upp mitt bevingade svärd och gjorde potatismos av gubben. Jag tog hans trollstav och utförde samma rörelse med handen som han hade gjort när han ville försegla dörren. Förseglingen gick upp och innan jag flydde rummet matade jag ormen med resterna av gubben.

Väl tillbaka i korridoren där jag hade dödat en av gubbens hustroll hittade jag en lönndörr genom att snubbla på mattan och ramla rätt in genom väggen. Ännu en korridor dolde sig bakom vägg hallucinationen. Jag hörde ett högt väsande bakom mig, ormen hade tydligen ätit upp hela gubben och var nu ute efter mig. Med ormen tätt i hasorna sprang jag för glatta livet genom korridoren. Ormen var ju ganska sölig så jag hade ett stort försprång. Nu möttes jag av ett rum exakt lika dant som rummet jag sist såg kungen i och mitt på golvet fanns samma symbol. Jag försökte ta mig tillbaka på samma sätt som kungen hade fått hit mig. Jag sprang till den mögliga stenväggen och drog i spaken som satt på samma ställe och hoppade tillbaka till symbolen av draken på golvet. Inget hände och ormen närmade sig. Kanske var jag tvungen att stå på symbolen samtidigt som någon drog i spaken. Så jag stod kvar på symbolen, drog fram mitt kastspjut och siktade noga på spaken, jag hade max ett försök på mig att träffa spaken innan ormen nådde fram till mig och han såg inte glad ut. Jag fick panik och drog iväg spjutet mot spaken, en fullständig miss. Ormen högg mot mig med taggarna på sin jättelika svans som en skorpion. Jag hoppade åt sidan mot spaken på väggen och ormen kontrade med en attack från sina klor men jag lyckades blocka med min sköld som splittrades i tusen bitar. Mitt kastspjut låg bara en meter ifrån mig och jag gjorde en kullerbytta och grabbade tag i spjutet. Nu eller aldrig. Jag väntade på att ormen skulle attackera mig, och det gjorde han. Han högg mot mig med sina huggtänder och jag tryckte in spjutet i munnen på honom. Ormen föll till marken direkt tack vare mitt snabbdödande gift. Segern var min.
Nu kände jag samma brännande smärta genom ryggen som jag hade gjort när jag kom till det här stället. Allt omkring mig försvann och det blev helt tyst. Nu var jag tillbaka i slottet där stod kungen och väntade på mig, han såg inte glad ut.
- Vet du vad du har ställt till med? Du har dödat landets främsta trollkarl, Merlin.
Som tur är har jag en ersättare men du har inte lyckats särskilt bra på detta test! Du ska få en sista chans att visa upp dina färdigheter, det är nämligen inte många som har klarat av att döda Merlins värsta skapelse. Du ska imorgon följa med eldriddarna på ett mindre uppdrag, att storma ett rövartillhåll i skogen utanför stan. Vi har fått in mycket anmälningar om rån och stölder därifrån och jag vill ha de skyldiga ställda inför rättvisa.

Och så började historien om en av landets främsta eldriddare, alltså jag!

VN:F [1.9.11_1134]
2.6/5 (5 röster)
Eldriddarna, 2.6 out of 5 based on 5 ratings

1 kommentar

  1. Aller Skriver:

    Guud vad bra! Jag gillade denna jätte mycket men… Var detta i framtiden eller bakåt i tiden? Jag ville bara veta pga. hissen.

    Men iallafall, du skrev det rakt på sak. Och när mannen missade spaken blev jag förvånad för jag trodde att han var så duktig att han inte kunde missa.

    Jaja, jag gillade det!

    :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.