Drömmen

Allt jag ville var egentligen bara att vara bäst. Precis som många andra idrottare så hade jag den stora drömmen om att få ta klivet upp på den nivån som ingen annan stod, ta klivet upp och ställa mig på ”guldplatsen”. Jag ville vinna allt, vara den som stod i rampljuset för några minuter och höra den jublande publiken när mitt namn ropades upp i högtalarna.
Jag ville se de andra pristagarnas påklistrade leenden när de fick sina medaljer, och känna inom mig att jag är bäst, jag är verkligen bäst.
För cirka 5 år sedan började jag öka på min träning kraftigt och var helt medveten om, att om man skulle bli bäst, så var det bara träning som gällde. Jag tränade inte bara 6-7 ggr/vecka, utan ibland kunde det bli upp mot 10-12 ggr/vecka. Mina klasskamrater bara skrattade åt mig och undrade hur jag verkligen orkade med det, men eftersom jag var så fokuserad på mitt mål så hade jag bara träning i huvudet. Till en början gick allt bra och jag kände mig starkare och starkare för varje dag jag gick upp ur sängen. Visst hade jag mina dagar då jag hatade allt och inte ville veta av mera träning, men det spelade ingen roll, allt kan ju inte vara roligt jämt.
Men helt plötsligt, någon gång under min allra bästa period, då jag var som mest tränad, så släppte allt. Det var som att ha hållit i en hel bunt med papper och sedan bara släppt allt.
Jag stod helt stilla. Vad jag än gjorde så ville inte min kropp lyda och jag orkade inte med något. Min pappa som alltid uppmanat mig till att träna mera och puschat mig, tyckte att jag kanske skulle ta ledigt i några veckor och bara slappa.
Jag tog det hela som ett skämt. Skojade han med mig eller? Skulle jag ta ledigt i några veckor och inte träna något? Efter mycket bråk och tårar, så gick jag till slut med på att ta ledigt, men endast i 2 veckor, för mera skulle jag inte klara av.De där veckorna minns jag nu efteråt som om det vore igår. Jag höll på att dö rent ut sagt. Hade absolut inget att göra, klättrade nästan på väggarna hemma och på nätterna kunde jag inte sova en blund, för det enda jag hade i tankarna var träning. Maten var också ett stort problem. Jag kunde ju inte äta lika mycket som jag gjort förut, nu när jag inte tränade. Hur skulle de se ut om jag gått upp 5 kilo när jag kom tillbaka efter de här 2 veckorna? Nej, det fick vara nog nu och jag drog kraftigt ner på mitt matintag, vilket oroade mamma en del. Men med mina övertygade och klara svar till henne, så förstod hon väl att hon inte kunde tvinga i mig mat, så hon var illa tvungen att gå med på det jag sa. Jag åt inte mycket, och jag tränade inget alls. Det blev en hel del dötid, så jag han tänka över vissa saker här i livet, allt det där med vänner och sådant. Jag hade ju aldrig egentligen någon tid till mina vänner vilket var ganska så synd, men jag hade ju bestämt mig för att satsa hårt på idrotten, så det var det jag hade gjort. Nu skulle jag bli nummer ett, och inget kunde stoppa mig!

Efter dessa två, väldigt långa och rastlösa veckor, så gick, (eller snarare sprang) jag till träningen. Äntligen skulle jag få sätta igång igen, och jag var verkligen överlycklig.
De närmsta veckorna gick alldeles utmärkt och jag kände knappt av att jag varit borta. Jag började träna mycket på en gång och kände mig inte alls trött eller uttråkad. Månaderna gick och jag började även tävla så småningom, vilket även det gav bra resultat. Mina tider förbättrades hela tiden och jag kände mig lyckligare och lyckligare för varje dag som gick. Sommaren närmade sig och det gjorde även SM, som var mitt livs största mål, hittills i alla fall. Mina tider närmade sig med stormsteg kvaltiderna till SM, och allt gick bara bättre och bättre. Jag hade förut inte varit en sådan lovande elev i skolan för att jag alltid brytt mig om träningen i första hand, och sedan skolan, men nu började någon slags vändning. Medan resultaten förbättrades på tävlingarna, hände samma sak på mina prov. Jag som förut varit en sådan som med nöd och näppe klarat sig med ett G i allt, fick VG och i vissa fall även MVG på proven, så nu började min framtid se ljusare ut.
Mina föräldrar måste ha känt sig väldigt stolta över mig, för alltid när vi träffade någon så var de tvungna att berätta om hur duktig jag var i allt och vilken ordentlig flicka jag var. Eftersom jag var det enda barnet i familjen så var mamma och pappa lite extra rädda om mig tror jag, och de gjorde allt för att skydda mig. Men de var i alla fall väldigt glada över att jag inte var ute på stan halva nätterna och drack alkohol, så som många andra ungdomar i min ålder började göra. De hade ingenting att oroa sig för, och vi levde som en perfekt liten familj i en lägenhet en bit från stan. Jag fick det mest jag ville ha, och behövde aldrig oroa mig för att bli retad för urgamla kläder eller liknande i skolan. Vi reste en hel del också. Mamma tjänade ganska så mycket pengar, så det blev några resor om året för vår del, vilket jag är glad över att ha fått upplevt.

Denna sommar skulle vi åka till Sydafrika på semester och hela resan var planerad. Det fanns bara ett litet problem. Vi skulle inte komma hem före den 26 juli, och 2 dagar innan så var det ju SM. Jag hade bara för någon vecka sedan klarat av kvaltiden, och nu skulle jag alltså få uppfylla min dröm. Jag hade tur som hade så förstående föräldrar, för de lät mig stanna hemma själv den veckan och så skulle de själva åka till Afrika. Visst skulle det vara lite tråkigt att de missade mig, men bara att få ställa upp i SM gjorde mig alldeles överlycklig, så de kunde få åka utan mig. Skolavslutningen närmade sig och sommarlovet kändes skrämmande nära. Dagarna gick, och helt plötsligt stod jag där och tog min lärare i handen och tackade för den gångna terminen. Mina betyg hade varit toppen, och jag hade höjt mig i nästan alla ämnen. Nu hade jag bara ett år kvar på högstadiet, och sedan kunde jag söka till idrottsgymnasium, gud vad jag längtade.
Dagarna gick och vädret var kanon. Jag fortsatte att träna och mådde bättre än någonsin, och alla tyckte att jag hade blivit en mycket gladare person på den senaste tiden. Jag höjde mitt självförtroende och kände mig starkare inombords för varje andetag jag tog. Nu skulle jag visa alla vad jag gick för, nu skulle jag äntligen bli bäst.

Jag vaknade tidigt av att mamma väckte mig. Hon och pappa skulle ta tåget till flygplatsen nu och bege sig mot det okända Afrika. Jag sade hejdå och gick för att lägga mig igen. Drömde om hur jag stod längst upp på prispallen och alla jublade. Jag fick min efterlängtade guldmedalj, och jag fick min första SM-medalj. Jag kom, jag segrade, och jag var bäst. Måtte nu denna dröm slå in, tänkte jag när jag vaknade. Jag gjorde i ordning frukost och satte mig ute på balkongen för att avnjuta den varma morgonsolen. Jag kanske skulle ta det lugnt idag och hoppa över träningen. Det var första gången på länge som denna tanke slagit mig, och jag var imponerad. Jag kunde nu tillåta mig själv att ta en dag ledigt, utan att få dåligt samvete.
Dagen rullade på och jag skötte mig själv alldeles utmärkt. Åkte till en kompis på dagen och vi hade det väldigt trevligt ihop, just sådär roligt som jag alltid saknat. På kvällen åkte jag hem och lagade lite mat som jag snabbt slängde i mig.
Senare under kvällen när jag satt ute på balkongen igen, men denna gång läsande i en bok, så ringde det på dörren. Jag hade inte väntat något besök så jag blev faktiskt lite förvånad. Vem var det som plingade på? Jag lade ner boken på bordet framför mig och gick in i lägenheten och mot dörren. Mina händer darrade när jag tryckte ned dörrhandtaget, vem stod utanför?

När jag först hade fått upp dörren fick jag en chock. Två uniformsklädda män stod utanför min dörr med allvarliga och stränga blickar. Jag fick syn på någon form av legitimation som den ena mannen höll upp, och förstod genast att de var från polisen.
- Kan vi få komma in ett tag? sade den ena mannen. Jag lade märke till ett långt ärr som sträckte sig från det vänstra ögonbrynet ända ned till kindens slut. Han hade spretigt, mörk hår och hade en bekymrad blick när han talade till mig.
- Ja, självklart, sade jag, men hade ingen aning om varför de ville komma in till mig.
Jag visade de båda männen in till vardagsrummet och de satte sig raskt ned i varsin fåtölj.
Jag gick fram till soffkanten och satte mig ned försiktigt med en kudde i knät. Det var helt snurrigt i mitt huvud och jag förstod ingenting. Varför satt jag i mitt eget vardagsrum med två poliser ? Jag hade väl inte gjort något olagligt? Mina föräldrar var ju på semester, och de hade väl inte heller gjort något? Eller? Frågorna flög runt i mitt huvud och jag ville bara stänga av allt.
- Anledningen till att vi kommit hit är att det har hänt en liten olycka, sade den andra polisen som fram tills nu inte sagt något. Han var kortare än den andra och hade en stor, röd näsa. Jag tyckte inte att han såg riktigt klok ut, men han kunde väl inte hjälpa att han såg ut sådär.
- Me-e-e-n…, lyckades jag stamma fram, men förstod ingenting.
- Vad vi vet så skulle dina föräldrar åka med flygplan från Skavsta flygplats tidigt denna morgon, stämmer det? sade den mörkhåriga polisen.
- Ja, de skulle åka till Afrika i en vecka, sa jag förvånad.
- Jaså, jo det är så att det blev något fel på motorerna på just det flygplanet som dina föräldrar åkte med. Flygpersonalen kunde inte göra så mycket, och planet kunde heller inte landa någonstans. Vi är ledsna att behöva meddela detta till er, men dina föräldrar har omkommit.
Jag stirrade rakt ut i luften och förstod ingenting. Vad var det han hade sagt? Hade mina föräldrar……..Nej, det kunde inte vara sant. Det har kommit två poliser hem till mig och sitter här och ljuger. Jag kramade om kudden ännu hårdare och plötsligt så började tårarna strömma. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Snyftningarna blev allt fler och jag fick svårt att andas. Jag ville bara skrika på hjälp och känna min mors varma armar om min sårade kropp. Jag ville bara höra pappas tröstande röst och känna att någon fanns i närheten, men det var för sent. Jag hade suttit i mitt vardagsrum och fått beskedet att jag fråntagits mina föräldrar. Jag var ensam kvar, lämnad ensam i den stora världen, alldeles själv.
- Vi förstår att detta är ett väldigt jobbigt besked som vi kommit med till er. Vi har kontaktat dina närmsta släktingar och de är påväg hit nu. Om det är något som du känner att du måste prata om, något som du känner att du inte vill berätta för dina släktingar, så finns det psykologer som är utbildade just för att hjälpa dig. Så om det är något, så är det bara att ringa oss så fixar vi det här åt dig, ok?
- Mmmm, var det enda ljud jag fick fram och poliserna reste sig hastigt upp. De vinkade adjö och stängde dörren efter att de gått ut i trapphuset.
Jag satt kvar för mig själv, hoppkrupen i soffan med den stora kudden mot min mage. Den var fuktig av alla tårar och jag visste varken in eller ut. Sakta reste jag mig upp och gick bort mot den stora ekhyllan som en gång varit min gammelfarmors. I hyllan förvarade vi alla familjekort vi tagit under åren, de kort som var allra bäst.
Jag lät blicken vandra från det ena till det andra kortet och kände hur tårarna började tränga fram igen. Jag koncentrerade mig för att hålla blicken vid liv och fastnade på ett kort som var taget för ungefär 5 år sedan. Det var taget under vår semestervecka i Stockholms skärgård, där vi lånat en båt i en vecka och åkt runt till olika små öar.
När jag tänkte tillbaka till den sommaren så kom jag ihåg just när kortet togs. Himlen hade varit klarblå och vädret helt perfekt för att bada. Vinden hade varit stilla och klipporna i vattenbrynet låg där uppvärmda av solen. Jag hade hittat ett jättemysigt ställe just där två klippor stod lutade mot varandra, så att de bildade en liten grottöppning.
När jag visat mamma och pappa platsen, så kom vi överens om att det var den perfekta platsen för att ta ett familjekort.
Pappa hade riggat kameran mot några stenar och vi ställde oss klara. Precis innan kortet togs så snubblade pappa, så att alla tre började storskratta. Han hann precis komma på fötter innan kortet togs, och alla såg jätteglada ut. Nu när jag tänkte på det, så var den semestern nästan den bästa av alla jag varit på. Vädret hade varit otroligt vackert hela tiden och vi hade hunnit med allt som vi planerat utan problem. Det var en sådan semester som jag sent skulle glömma.

- Hallå, är det någon hemma? ropade Karin när hon steg innanför dörren.
Karin var 36 år gammal och hade just klivit innanför dörren till hennes brors lägenhet. Tidigare under dagen hade hon fått det hemska beskedet från polisen att brodern och hans fru omkommit i en flygolycka, och hon hade blivit tillsagd att åka till deras hem för att prata med dottern. Hon var nyss fylld 15 år och hade en lovande framtid framför sig. Karin visste att broderns dotter skulle tävla i SM om några dagar, och hon hade faktiskt planerat att åka och titta på henne. Karin hade själv inga egna barn, men hade alltid önskat sig en dotter. Hon hade blivit fruktansvärt avundsjuk när hennes bror fick en dotter, och hon hade ofta varit och besökt familjen under de första åren då dottern fortfarande var liten.
När Karin fått reda på den hemska nyheten så såg hon det som en självklarhet att hon skulle ta hand om flickan. Hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att flickan skulle få det lika bra som hon haft det med sina avlidna föräldrar.
Nu stod Karin i farstun och ropade flickans namn igen. Ingen svar. Hon steg in i köket och tittade, men ingen där heller. Efter att ha letat igenom lägenheten utan framgång så märkte hon hur balkongdörren stod på glänt. Hon drog gardinen åt sidan och steg ut i den kalla natten. Medan hon lutade sig ut över räcket fick hon syn på något. Det såg ut som ett tygstycke låg på gatan under henne, och hennes kropp började darra.
Karin sprang hastigt ner de fyra våningarna och slet upp dörren till gatan. Hon rusade fram på vägen, och plötsligt så fick hon syn på det.

Karin sjönk ner på alla fyra och blinkade några gånger för att försäkra sig om att hon var vaken. Framför henne låg det en flicka med vitt nattlinne med skära broderier på. Efter att ha känt på flickans hals, konstaterade Karin att flickan var död. Bredvid henne låg det ett trasigt fotografi, som förställde flickan och hennes föräldrar, taget under den blåa himmelen vid en vacker klippöppning, där solens strålar just letat sig fram…

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Drömmen, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.