Detta får aldrig hända igen

- Är ni klara? hörde jag mamma säga från ytterdörren.
Jag som brukar vara sen var för en gång skull i tid. Mina äldre syskon, Sandra och Peter hade inte riktigt satt på sig kläderna ännu. Klockan var halv elva så det var hög tid att åka.
Jag gick ner för trappan till ytterdörren. Mamma hade redan gått och satt sig i den ny inköpta Jeep Cherokeen. Det var första dagen på våren, och eftersom det var varmt så tog jag gympa dojorna istället för vinterkängorna. Eftersom pappa inte var med så kunde jag sitta i framsätet.
- Varför måste vi alltid åka till kyrkan på söndagar? Frågade jag mamma.
- Pappa blir ju så besviken annars.
Min pappa är präst i Laxviks församling. Sandra och Petter kom till slut. Gudtjänsten gick ovanligt fort. Jag tyckte det var tur för jag och pappa skulle iväg och köpa en ny innebandyklubba till mig efteråt. Jag och pappa åkte de två milen till Halmstad. Vi gick in i en sportaffär och tittade på några klubbor. Jag valde en röd Exel klubba. Det var ok tyckte pappa för det var extra pris på just den klubban. Äntligen kunde jag spela med kompisarna på gatan. Min andra klubba hade gått sönder för det brukar gå vilt till när vi spelar. När vi hade kört halvvägs tillbaka till Laxvik sa pappa.
- Vi är bjudna på fika hos en gammal polsk dam.
- Jag vill inte dit, jag vill spela bandy istället.
- Det blir nog många kakor och bullar, kontrade pappa med.
- Jag hänger väl med då, men måste vi stanna så länge.
- Nej, om du inte vill det så behöver vi inte det.

När vi svängde upp på Gretas uppfart så stod hon och vinkade till oss på farstukvisten.
Hon var nog två huvuden kortare än min pappa. Hon började gå emot bilen för att möta oss. Jag satt kvar i bilen för jag ville inte gå in. Men när pappa öppnade bildörren och jag kände doften av nybakade bullar så hoppade jag ut snabbt. Jag hälsade på Greta, oj vad skrynklig i ansiktet hon var.
- Är lilla Jonatan sugen på lite fika? frågade Greta.
- Ja tack gärna.
- Men då får vi väl gå in då, sa Greta.
- Vad snäll du är som bjuder mig och min son på fika, sa pappa.
Vi gick in till huset. Det var väldigt fint och välskött hem. Hon hade massa gamla möbler och svartvita kort. Hon visade ett kort på sin make. Hon berättade att han dog på ett koncentrationsläger 1944. Vi hade varit gifta i fyra år när han dog.
- Nu gå vi ner och fikar, sa Greta.
När jag kom ner till vardagsbordet så blev jag väldigt sugen på kakor. Det var minst 6 sorters kakor och flera olika kaffe bröd. Jag och min pappa satte oss i den röda lilla soffan.
Det hängde nästan tavlor över allt i vardagsrummet. Greta hade gått ut i köket för att hämta saft och kaffe. När hon kom tillbaka med saften och kaffet så såg jag ett blått nummer på hennes vänstra arm. Jag frågade var det var för något.
- Vill du verkligen veta det sa Greta.
- Det är från andra världskriget sa pappa.
- Jag läser om andra världskriget i skolan nu så det kunde vara intressant att veta.
- Jag kan berätta, men vad vill du veta då min lille pojke.
- Berätta det som är intressant, sa jag.

Jag föddes i staden Krzyz i Polen. Jag var det yngsta barnet i familjen. Pavel och Jindrich var mina store bröder. Vi bodde i en lägenhet i staden med ett kök, en toalett och tre sovrum.
Vi gick ofta i synagogan framförallt varje söndag.
- Vet du var en synagoga är, Jonatan? frågade Greta
- Ja, det är ett hus där judarna går i kyrkan.
- Jag hade ingen aning om att du viste det, sa pappa.
En söndag när vi var i synagogan så hände det något förfärligt. När gudstjänsten var slut och vi skulle gå ut, så blev vi mötta av tysk militär. Utanför så hade tyskarna omringat synagogan så vi inte skulle fly. På gatan utanför så stod det ett led med fem lastbilar. De skrek åt oss att vi skulle ställa oss i två led. Ett led med män och ett med kvinnor. De som försökte fly blev fångade och slagna. Jag och min mamma ställde oss bredvid varandra. De var en väldig tumult, nästan alla grät och skrek. Mina bröder hade redan blivit satta i en av lastbilarna.
De tog oss bara för vi var judar, judarna passade inte in i det enrasiga nazityskland.
Jag kom ihåg att jag var helt chockad över snabbheten. För fem minuter sedan var man fri och nu var man fånge. Till min förskräckelse blev inte jag och mamma satta i samma lastbil. Det sista jag såg av min mor var hennes långa svarta hår svepa in i en av lastbilarna. Nu var jag alldeles ensam. Vi blev förda till en tågstation någonstans i Polen. Vissa av fångarna sa att vi var i Pozlupia. Jag kände inte igen mig. När jag stod där i kön på perrongen redo för att gå in i en tågvagn, så fick jag syn på min man. Jag ropade hans namn men han hörde inte. Jag och de andra kvinnorna blev tvingade att gå in i en stor godsvagn. Man kunde knappt röra sig så trångt var det. Tyskarna stängde de stora dörrarna. Det kom bara in ljus genom några lufthål högt upp på vägarna. Antingen var slutdestinationen ett koncentrationsläger eller ett förintelseläger. Jag visste inte vilket jag helst ville till. Tåget började rulla efter lång tid. Efter några timmar så stannade tåget. Jag trodde att jag skulle ut men det kom inte några tyskar för att öppna vagnsdörren. Tåget stannade många gånger innan vi fick komma ut. Efter ca ett dygn blev vi utsläppta. Stanken var olidlig mot slutet, i vagnen. Jag såg ingenting när jag kom ut i solskenet. Vi hade ju vistats i en mörk vagn i över ett dygn, så vi hade vant sig vid mörkret. Jag kisade lite och såg en stor skylt där det stod Belsen. När jag vände mig om så såg jag långa baracker i rader. Allting var inhägnat med stängsel och taggtråd. Det stod vakter nästan överallt. Vi kvinnor blev kommenderade av tyskarna att gå till ingången till koncentrationslägret. När vi kom in på området så var det massor av magra människor som arbetade med olika saker. Gruppen som jag var i blev förd till barack B294. I den baracken blev vi fråntagna alla våra personliga saker och kläder, vi fick helt andra kläder som alla fångar bar på lägret. I det intilliggande rummet blev vi rakade på huvudet. Nu såg alla likadana ut. För att skilja oss åt så tatuerade tyskarna in 4 blå siffror på armen. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag var nära på att svimma. Nu hade man ingen identitet, man var bara ett 4 siffror långt nummer. Mitt nummer blev 6924.
Jag blev beordrad till tvättare i Belsens tvätteri. Det var tur att jag fick ett sånt bra jobb.
För jag kunde själv tvätta mina kläder och mig skälv i rent varmt vatten. De andra i baracken jag sov med kunde bara tvätta sig med kalt vatten en gång i veckan. Det gick ofta sjukdomar och löss på grund av den dåliga hygienen.

En eftermiddag i tvätteriet när jag stod och sorterade uniformer och fångkläder hände något som jag blev överlycklig för. När jag kände i en uniformsficka så fanns det något där.
Jag hade fått lära mig att göra så för man kan ha tur att hitta något. Där låg en tio mark sedel.
För den pengen så kunde jag muta en vakt att fixa lite mat åt mig. Jag fick också maten, det var nog första gången på länge som jag var någorlunda mätt. Det var synd åt de andra som inte kunde få extra mat. Många jag hade lärt känna dog av svält och olika sjukdomar. Tack vare att jag blev tillsagd att jobba i tvätteriet klarade jag mig.

Den 7 maj 1945 var den bästa dagen i mitt hela liv. Jag kommer ihåg det som det var igår.
Solen lyste och värmde så där skönt på ryggen. Jag hade fått på känn att någonting var i görningen. Tyskarna hade varit extra hårda mot oss. Vi fick t.ex. stå helt stilla i långa led i flera timmar. De som inte klarade det och trillade omkull blev skjutna direkt på fläcken.
Varför de gjorde så vet jag inte, men det var väl för att plåga oss ända in till slutet.
För just denna dag så kom det massor av Amerikanska stridsvagnar in på koncentrationslägrets område. De hade stora högtalare som de sa i att kriget är slut.
De sa att det var fred på många olika språk. Många började hurra, men jag stod bara alldeles stilla och kunde inta fatta vad som hände. Amerikanarna tog alla tyskar till fånga. Men jag vet inte vad de gjorde med dem. För jag och några andra såg flera stora lastbilar just komma in på området. Det stod essen och food på lastbilsflaken och det betyder ju MAT. Där fick jag en bröd bit, torkat kött och friskt vatten. Efter lastbilarna kom det flera bussar. Jag visste inte då att de kallades för de vita bussarna. Från högtalarna på bussarna hörde jag att man kunde åka med dem till Sverige. Eftersom jag inte hade någon familj kvar så satte jag mig i en av bussarna. Innan vi satte oss i bussarna fick vi andra rena kläder. Det var så skönt att sätta på sig rena fina kläder igen. När vi sedan färdades genom det ned bombade Tyskland, så kände man nästan lite lycka för att Tyskland hade blivit besegrade. Ibland när vi åkte genom stora städer så såg man bara ruiner av ned bombade hus. Det var ute på landet som de flesta hus hade klarat sig. Bussen åkte genom Danmark och vidare med färja till Sverige. Det var så jag klarade mig från döden.

- Det var där jag fick mina siffror på armen, sa Greta.
- Jag tycker det var intressant att höra dig berätta.
- Det är hemskt det du har fått uppleva. Tänker du inte ofta på vad som hände under kriget.
- Jo, det kan komma nätter då jag drömmer mardrömmar om kriget.
- Väldigt goda kakor du har bakat Greta, sa jag för att bryta upp ämnet.
- Jag ser det, du har ätit en del kakor. Det är bra när pojkar äter för man ska bli stor och stark. Kakorna skulle ändå ta slut, sa Greta och skrattade lite.
- Greta, vi kan tyvärr inte stanna längre. Jag har ett möte med den andra prästen Eskil klockan fem. Nu är klockan halv fem så det är god tid att åka.
Greta följde med oss ut till bilen. Vi sa hej då och åkte hemåt.
Jag ångrade inte en sekund att jag hängde med. Vad hemskt det skulle vara om min familj splittrades, och jag aldrig skulle se dem mer.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (3 röster)
Detta får aldrig hända igen, 2.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.