Det som dödar en själ

Hon såg älvorna dansa i ett moln av glitter på den månbelysta slätten.
Bländande vackra rörde de sig som om tyngdlagen inte existerade.
Ovanför deras dans promenerade änglarna runt på himlavalvet och placerade ut nattens stjärnor. Skrattade och leende sprang de runt och små kivades med varandra.
Och där, precis under dem i det dagg våta gräset satt Belinda. Med en lyckokänsla i magen satt hon och tittade på dem. Och hon önskade så starkt att hon också hade makten att gå runt bland stjärnorna.

Med ett par hårda smällar emot toalettdörren drogs Belinda ut ur sin drömvärld. Och lyckokänslan hon hade haft i magen tynade sakta bort och ersattes med en stor klump.
Hon fann sig själv sittandes på golvet lutandes emot det kalla badkaret. En följd av hårda knytnävsslag hamrade över dörren.
- Ja, jag är snart klar, skrek Belinda genom toalettdörrens trämassa.
Omsorgsfullt tvättade hon bort den vackra sminkningen som bestod av vitt puder och svart kajal i stjärnformationer runt ögonen. Belinda tyckte det var väldigt vackert men skulle hon gå så till skolan skulle hon få mer kommentarer och sneda blickar än hon brukade. Och det var inte värt att belasta hennes psyke så hårt bara för att få känna sig vacker. Hon drog istället på lite mascara följt av en lila ögonskugga. När hon var klar och öppnade toalett dörren möttes hon av sin syster som såg ut att kunna mörda.
- Hur fan ska jag hinna lägga en snygg makeup på tio minuter? Klagade hon högljutt.
Nästan omärkligt drog Belinda på axlarna och försvann in på sitt rum.
Historieboken skulle packas ner, och kollegieblocket med alla anteckningar.
Men en längtans ton i ögonen plockade hon upp en glittrig penna.
Den pennan hade hon fått av en väldigt betydelsefull vän. En vän som nu mera bodde uppe på himlavalvet med änglarna. Omsorgsfullt lade hon ner också den i sin skolväska. Frukost varken hann eller ville hon äta. Onödiga kalorier, intalade hon sig själv. Hon åt nästan ingenting längre, inte sedan den dagen då Marcus hade tittat på henne när hon åt en chokladbit och precis så högt att hon skulle höra det uttryckt:
- Om jag hade sett ut som henne, är det där det sista jag skulle stoppa i mig.
Innan hade inte Belinda haft det där kritiska i blicken när hon studerat sig själv. Men Marcus kommentar planterade det kritiska i hennes blick. Och från och med den dagen var vågen hennes bästa (och enda) vän. Hon hade en gång varit en flicka som alla andra, hon hade också haft kompisar. Men allt hon gjorde var bara fel och de klagade på allt. Ibland dög hon, och ibland fick hon svansa efter dem som en herrelös hund som bad efter uppmärksamhet. Ju längre tiden gick desto mindre orkade hon försöka. Om hon hämtade dryck åt någon i matsalen så var det alltid fel glas eller fel mjölk. När de gjorde grupparbeten så fick hon alltid göra nästan allt, och när hon var klar så var det i alla fall inte tillräckligt bra. Så hon drog sig mer och mer undan och slutade tillslut att försöka. Och när hennes enda riktigt älskade vän som hon inte träffade så ofta på grund av avståndet. Men som ändå fanns ett telefonsamtal bort alla tårfyllda nätter, och som hon älskade över allt annat. När hennes kompis valde att ta det sista klivet över tåg rälsen och lämna henne ensam i detta liv. Då gav hon upp och slutade sträva efter att komma över vattenytan. Det sista hoppet om att en dag finna det underbara i livet som alla pratade om försvann. När det enda underbara i livet väljer att svika en och försvinna upp till änglarna istället. Vart hittar man orken att fortsätta kämpa då? När hon anlände till skolan möttes hon genast av viskande ord och sneda blickar. Hon kände sig naken inför allas blickar när hon gick över det gröna plastliknande underlaget som var korridorens golv. Hur kunde hon seriöst gå med håret på det där viset? Och Converse skor var ju jätte fula, fattade hon inte att man inte kunde gå i såna? Hon måste vara dum i huvudet den där flickan som var så konstig. Det de inte visste var att de med varje blick hade sönder något i henne. Att en bit av spegelbilden gick sönder och att skärvorna trycktes ner i hennes späda hals. Att de med varje fniss, varje glåpord som skreks efter henne i korridorerna, hade sönder bitar i pusslet som var hennes liv. Pusselbitarna som var nödvändiga för att hon skulle kunna pussla ihop sitt liv, och en dag stå som en hel människa. De jagade henne framför sig på en väg som bara hade ett slut. Dagarna gick och kom, det som var morgondagen förvandlades snabbt till gårdagen och veckorna passerade utan att hon lade märke till det. Skolarbetet blev hennes räddning. Hon la ner all sin tid på att plugga in glosor och skriva långa uppsatser. Skolarbetet höll henne sysselsatt och för en stund kunde hon tränga bort alla tankar som slet och gjorde ont i hennes huvud annars. Men den dagen hon kom till sitt skåp och fann det uppbrutet, den dagen brast det. Det sköra skalet av liv krossades och den sista livslågan slocknade. Någon hade tyckt det var jätte kul och jävlas, inte för att de egentligen ville ha något i hennes skåp utan bara för att visa att hon inte skulle tro att hon var något. Läroböcker och kollegieblock var sönderrivna och utspridda över korridorens golv. Och hennes väska och alla hennes saker var borta. De hade tagit hennes glitterpenna, den enda saken som fortfarande betydde något. Som skapade en glimt av solsken i hennes mörka värld. För dem var den bara en bläckpenna som glittrade, men för henne så oändligt mycket mer. Den enda saken som påminde tillräckligt mycket om vännen så att den kunde skapa en stunds tröst när nätterna var fyllda med tysta skrik och tårar som föll, och ljudlöst landande på kudden. När hon upptäckte att den var borta, då hade de jagat henne till vägens slut. De hade eliminerat allt som var hennes självförtroende och tryckt ner henne till den totala bottnen. Hon lämnade skolan med det uppbrutna skåpet och gick över skolgården bort emot järnvägsstationen. Utan någon eftertanke och med hennes älskade vän i tankarna tog hon klivet ut och hamnade även hon under ett framrusande tåg. I den sekunden försvann hon in i sin drömvärld, och hon fick vingarna som gav henne makten att med sin vän springa hand i hand leende bland stjärnorna på himlavalvet. Och människorna på jorden hade krossat ännu en själ…

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Det som dödar en själ , 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.