AMBULANSEN

Jag låg på rygg med händerna bakom mitt huvud i gräset. Solen sken, himlen var alldeles klarblå, vattnet glittrade, allt var perfekt denna onsdag i juni. Dörren till Vassa stugan, det var så vi kallade vårt sommarhus, gled igen med en dov duns. Ut kom en varelse nästan för vacker för ett människo öga, hon hade en liten blomma bakom sitt ena öra, hennes ljusa hår svajade sakta med vinden och de fylliga läpparna bjöd på ett underbart leende. Hon hade på sig en liten ljusblå kjol och ett gult linne. Hon var ett med vädret, hon var ett med den svenska sommaren och hon var min, bara min. ”Jaså, du är redan vaken Henrik?” Hon tittade roat på mig där jag låg. ”Vad säger du ska vi ta oss ett morgon dopp tillsammans..? Nakna..?” Hon fnittrade lite och såg om möjligt ändå vackrare ut.
Det var sommaren 1998 och hela världen låg för mina fötter. Jag, Henrik, skulle fylla tjugo år den sommaren, jag är uppväxt i Karlstad, mina föräldrar levde fortfarande tillsammans. På det hela taget var jag väl en ganska normal kille för min ålder. Jag såg verkligen fram emot min semester och första veckan skulle jag och Anna, det är så hon heter min flickvän, spendera i Vassa stugan. Därefter skulle vi bo, inte så långt hemifrån, hemma hos Annas kompis Johanna tillsammans med henne och Linda, Annas syster. Hon bodde på Hammarö, en udde i Vänern med några villaområden och ett litet samhälle, fast hennes hem låg inte i samhället utan en bit längre ut, ganska enskilt och mysigt.

Vi sa adjö till Vassa stugan, som låg ungefär en och en halvtimme med bil från vår destination. Sakta rullade vi uppför backen, bort från sommarstugan mot Hammarö. Jag tryckte i ett kasettband i den gamla radion och med musiken i bakgrunden pratade vi lite om allt det roliga vi haft, det lilla grälet om vem som skulle sätta på mask på kroken och lite annat. Anna berättade att hon var jätteglad och att det hade nog varit den bästa veckan i hennes liv. I samma andetag som hon avslutade den meningen började låten ”The letter” med Vox tops. Det var våran låt. Anna kysste mig på kinden och sa med ett lurigt leende ”Ser du avtagsvägen där framme? Stanna där.” Vi hamnade i en liten skogsglänta och jag stängde av bilen. Anna öppnade bildörren. ”Kom då!” Hon lutade sig bakåt mot motorhuven, tittade kisande uppåt mot solen. ”Älska med mig. Älska med mig här och nu” Jag lyfte försiktigt upp henne på huven och kysste henne, smekte hennes underbara kropp. Klänning föll av och med ett litet stön viskade hon ”Jag älskar dig! Mest!”

Två timmar senare stannade bilen igen, denna gången ute på Hammarö. Linda och Johanna kom ut och mötte oss. ”Vi har ordnat fest ikväll.” Sa Linda. ”Christoffer, Magnus och ett par killar till kommer.” Jag kände hur magen vred på sig utan att direkt veta varför. Kanske för att jag hade tänkt mig en mysig kväll med grillat, inte en kväll med en massa fulla killar, speciellt inte dom. Inte för jag hade något emot dom men jag kände dom inte och ärligt talat så ville jag det inte heller. Jag hade mina kompisar och dom var jag nöjd med. Klockan började närma sig tio och dom hade fortfarande inte dykt upp. Jag hade bestämt mig för att vara nykter enbart för jag inte ville festa med Christoffer och resten av hans gäng men till Anna sa jag att jag var trött, dessutom kunde det ju vara bra om någon var nykter om de behövde något under kvällen. ”Som vad då?” Sa hon. ”Vad vet jag? Öl. Pizza kanske.” Innan jag hann bortförklara mig mer, inte för att Anna verkade bry sig speciellt mycket, hördes ett tjut. Dom var framme. För att inte verka otrevlig hälsade jag på dom men sedan drog jag mig tillbaks på övervåningen. Dom hade många TV-kanaler så jag var inte sysslolös. När jag satt där uppe i ensamheten och zappade mellan de bortemot hundra kanalerna ökade ljudnivån där nere. Man kunde höra skratt, vrål och ett och annat klirrande. Spriten flödade. ”Det är säkert hembrännt.” Sa jag för mig själv. Kvällen flöt på, ljudnivån steg, och jag började sakta inse att utav alla, till synes, tusen kanaler var det få som ens var värda att kallas underhållning, om ens någon.

Jag gick ner för att kolla läget. Klockan var snart tolv. ”Ta dig en grogg Henrik!” Skrek någon. ”Nej, ska gå och lägga mig.” Svarade jag. ”Tack ändå.” Lade jag till för att verka artig. Där stod Anna och pratade med Christoffer. ”Anna! Kom hit en stund.” Skrek jag. Hon lade ingen notis om mig alls så jag gick fram till henne och bad Christoffer lämna oss ett par minuter. Han flyttade sig en meter. ”Jag går och lägger mig nu. Godnatt.” ”Jaja… Visst…” Sluddrade hon fram lite ointresserat. ”Puss?” Frågade jag. Hon tittade konstigt på mig med en blick som sa ”Är du äcklig eller?” Hon gjorde omgående ett försök att nonchalant gå därifrån men snubblade över ett par skor som låg där. Hon var full, dyngrak till och med. Och värst av allt, hon visade för alla som var där att hon inte brydde sig om mig.

Tillbaks på övervåningen satte jag mig på sängkanten med en stor klump i halsen och tänkte på vad vi gjort upp, jag och Anna, en par veckor tidigare. Mitt löfte till henne. Egentligen kan man säga att hela historien började lite drygt ett år tidigare. Det var i april året innan, den 6 april för att va exakt, som jag och Anna träffade varandra första gången. Vi hade en underbar natt tillsammans och efter det fortsatte vi att hålla kontakten, vi blev tillsammans. Egentligen ville vi inte eftersom det var bestämt att Anna skulle åka till Chile och studera där ett år. Men hon skulle ju inte åka förrens i början av augusti och vad är ett år om man är riktigt kär? De få månaderna vi hade innan hennes avresa var underbara, helt perfekta. Jag tror till och med att Anna håller med om det. När det till slut var dags för avresa, den 2 augusti tror jag, var allt väldigt känsloladdat. Anna ville inte åka. Vi grät. Vi lovade att hålla kontakten, jag skulle ringa en gång i veckan och skriva brev varje dag. Hon kunde tyvärr inte ringa mig men hon skulle skriva. Samma kväll som jag vinkade av henne på flygplatsen i Stockholm satte jag mig och skrev ett brev. Jag var helt knäckt, jag skrev brev varje dag, jag skrev dikter, jag ringde, jag gjorde allt som stod i min makt för att vi skulle klara oss igenom det året. Anna skrev brev hon också, väldigt känslosamma. Det kändes verkligen som om hon älskade mig. Mina kompisar hade länge sagt att det inte är någon idé, det kommer rinna ut i sanden. Kärlek på avstånd fungerar inte. Bara på film. Jag var övertygad om att de hade fel. Jag pratade om det med Anna och vi skrattade åt det båda två. Fyra, kanske fem månader senare var det inte så mycket till brevväxling. Jag skrev åtminstone varannan vecka och Anna skrev kanske ett brev i månaden. Det var inte så känsloladdat längre och breven avslutades med ”Kram” oftare än ”Puss!”. Det gick ett par månader till och mina kompisar hade fått rätt. Vi hade ingen kontakt längre. Jag träffade en annan tjej, Sandra, som jag umgicks med. Det var inga känslor i vårt förhållande, bara köttets lustar. Första kvällen som jag hamnade i säng med Sandra fick jag enorma skuldkänslor mot Anna, även fast varken hon eller jag såg oss som ett par längre. Jag ringde upp Anna och berättade, jag grät. Anna började gråta hon med, hon berättade om Randall, en kille som hon kysst. Hon hade samma skuldkänslor som jag, vi var fortfarande kära i varandra men beslöt oss för att vänta tills hon kom hem igen för att se vad som skulle hända. Det dröjde ett par veckor innan jag träffade Sandra igen.

Anna blev hemskickad ett par månader innan det var tänkt att hon skulle komma hem. Tydligen hade hon och hennes värdfamilj hamnat i någon form av dispyt och någon ny familj gick inte att få tag på. När vi träffades då, första gången på nästan ett år, kändes allt konstigt trots alla brev och telefonsamtal. Vi var varandra främlingar. Jag var tveklöst förälskad i denna främling. Anna berättade att hon och Randall, killen hon träffat i Chile, var mer eller mindre tillsammans men hon förstod nog att det var ett förhållande dömt att misslyckas. Om hon inte trott det innerst inne skulle hon nog inte börjat umgås med mig även fast vi bara umgicks som kompisar åtminstone ville jag tro det. Jag vägrade inte tro att hon bara ville ha mig som en kompis. Men kompisar var vad vi var de första månaderna även fast vi var väldigt bra kompisar. Till slut stod jag inte ut längre utan talade om för henne att jag klarade inte av att ”bara vara vänner” och att hon kunde höra av sig när hon var redo att försöka. Det dröjde en vecka innan hon ringde och ville träffa mig. Hon bjöd hem mig till henne.
Jag knackade på, väl inne mötte hon mig med två vinglas, ett till henne och ett till mig. Den enda belysningen kom från ett femtiotal stearinljus som hon tänt, i bakgrunden hörde jag ”The letter” och doftade något gott, något kött och bearneise sås tror jag. Hon hade verkligen lagt ner sig för att ordna en romantisk middag. Det som imponerade mest, som vanligt, var hon. Hon var verkligen en syn för gudarna. Hon hade på sig en lång svart klänning. Hennes vackra, solbrända barm blottades i den djupa urringningen, det utsläppta håret slickade hennes underbara axlar. Hon tog varsamt mina båda händer i hennes och vi satte oss i soffan. För en liten stund, en stund som kändes som en evighet, tittade vi varandra djupt in ögonen. Det var hon som bröt tystnaden. ”Jag vill göra ett försök. Jag vill att du och jag blir ett par igen. Jag vill att allt blir som förut.” Jag var tyst en lång stund, fortsatte titta in i hennes djupa, mörka ögon. Till slut gav jag henne en kram och en tår rann längs min kind. Det blev ingen mat den kvällen och jag blev verkligen varse om att det är skillnad på sex och att älska.
Den kvällen var inte alls något som de veckorna som komma skulle, de veckorna var fyllda med besvikelse. Anna påstod att kände hon inte riktigt var redo att lämna Randall åt historien riktigt än men hon menade att det var mig hon ville ha fast det kanske skulle dröja ett par veckor kanske en månad och det var då jag gav mitt löfte. Jag skulle vänta på henne, den tiden det skulle ta, jag skulle vänta och ge henne lite tid och svängrum. Tre veckor gick och nu var vi i sommarstugan, äntligen kändes det som om vi verkligen hittat tillbaks till varandra. Inget var uttalat men det kändes som om vi var tillsammans, ett par, eller åtminstone på god väg. På onsdagen vaknade jag tidigare än Anna. Jag steg försiktigt upp ur dubbelsängen vi delade där, där i Vassa stugan, familjens sommarhus, försiktigt för att inte väcka henne. Jag gick ut och lade mig i gräset, blundade lite lätt och frammanade bilden på Anna. Där låg jag och njöt i solen denna underbara sommardag. Allt var perfekt. Jag hörde dörren öppnas och slå igen. Anna kom ut. ”Jaså, du är redan vaken Henrik?” Hon tittade roat på mig där jag låg. ”Vad säger du ska vi ta oss ett morgon dopp tillsammans..? Nakna..?” Där låg jag på sängen och tittade upp i taket medans festen där nere var i full gång. Klumpen i magen vägrade släppa efter. Jag måste ha slumrat till för nu var det någon som skrek: ”Henrik! Henriiik!!!” Det var Magnus som skrek. Av festen på nedervåningen hördes nu ingenting. Magnus kom uppspringandes ”Henrik, det har hänt något fruktansvärt. Du måste komma! Nu! Skynda dig!” Jag flög upp ur sängen som ett skott. Samtidigt som jag slet på mig kläderna skrek jag: ”Vart är hon?!! Vem knullar hon med?!! Vart?!!” ”Nej, det är inget sånt” sa Magnus ”Vi har krockat.” Min puls ökade inte längre. ”Du är den enda som är nykter, du måste säga till snuten att det var du som körde.” ”Är du helt djävla störd?” Sa jag. ”Varför skulle jag riskera det? Jag följer med bort och kollar läget i alla fall.” Hela situationen genomsyrades av panik och jag hade en kall känsla någonstans i bröstet. ”Har ni ringt polisen? Ambulans?” Magnus började förklara på vägen nedför trappan. Väl nere i ytterhallen började jag dra på mig mina kängor. Det var då jag hörde det, det som skulle förändra hela mitt liv och framför allt min syn på kärlek. Jag öppnade försiktigt dörren till rummet där ljuden kom ifrån, där inne låg några och hade sex. Det var mörkt så det gick inte att se vilka det var. ”Kom igen nu! Skynda dig för fan!” svor Magnus. Jag slängde igen dörren och tog min jacka i handen. Halvspringandes på väg mot olycksplatsen fortsatte Magnus sin utförliga berättelse av vad som hänt. ”Linda satt i framsätet, jag vet inte hur det gick med henne. Klas och Johanna satt i baksätet.” Då ryggade jag till. Inte över att han inte visste hur det hade gått med Linda. ”Jag tror hon klarar sig i alla fall. Linda alltså.” Fortsatte han. ”Håll käften!!” Skrek jag. Jag skakade, klumpen i magen var inte längre en klump, det var mer som om en skenande elefanthjord släppte loss där inne. Nu hade jag bara en fråga. Jag kunde knappt tala, kroppen ville inte lyda och rösten vred sig men med darrande röst lyckades jag få fram: ”Jag tar på mig skulden om du ser till så din polare, han som knullar med Anna, inte polisanmäler mig när jag spöar skiten ur han!” ”Visst.” Svarade han. Det var en bit kvar till olycksplatsen, kanske en kilometer men den sista sträckan sa ingen av oss ett ord.
När vi kom fram vimlade det av folk. Människor som bodde i närheten, poliser, ambulans personal och brandmän. Jag tror jag räknade till två polisbilar, tre ambulanser och en brandbil. ”Jaså, det var du som körde?” Hörde jag en röst säga. Det lät avlägset, allt jag kunde tänka på var hur Anna låg där med Christoffers kuk i sig. ”Va? Jo, ja det var jag som körde.” Svarade jag förvirrat. ”Ja, Henrik heter han. Jag hittade honom därborta i skogen. Han satt och stirrade ner i backen” Sa Magnus. ”Mmm..” Svarade polismannen. ”Jo, det händer ofta att man i sådana här situationer bara går iväg, förvirrat. Han är chockad.” Om han visste hur rätt han hade. Jag var både förvirrad och chockad. Hur kunde hon göra så här mot mig? Det skulle ju vara hon och jag resten av livet.
Jerry, polismannen, tog mitt namn, adress och telefonnummer och sa sedan att jag skulle följa med in till sjukhuset för observation. ”Helvete heller!!! Jag måste tillbaks!” Polismannen tittade ner i sitt block och talade med lugn men bestämt röst. ”Ta det lugnt, det är chocken. Sådant är inte att leka med. Du kan kollapsa av den. Det är nog bäst du följer med.” Då började jag springa. Jag var ju tvungen att döda Christoffer, eller åtminstone bryta ett par revben på honom. Jerry sprang efter en bit men gav upp efter några tiotal meter.

Jag sprang hela vägen, dryga kilometern. Andfådd tryckte jag ned handtaget. Sedan är det mesta som en dimma. Jag kommer ihåg att jag fick blod i ansiktet och hur jag slog och slog och slog. Sedan minns jag att jag satt och grät med händerna i ansiktet, hörde en ambulans till. Denna gång var ambulansen avsedd för Christoffer. Nu var det bara jag och Anna kvar i huset. Hon sitter bredvid mig och gråter med blod i ansiktet, Christoffers blod. ”Förlåt! Jag var så full! Det var inte meningen.” ”Hur kan det inte ha varit meningen?” Tänkte jag men sa inget. Jag bara grät. Hon kramade mig. Jag kramade henne. Hon kysste mig. Allt var dimmigt, allt kändes overkligt. Nu låg vi en säng, grät tillsammans, älskade tillsammans, skämdes tillsammans…

Än idag känns allt overkligt. Hur kunde det hända? Varför fortsätter jag träffa Anna när hon fortsätter behandla mig så här? Även fast min syn på kärlek har förändrats har jag nog ett svar, en förklaring, en ursäkt. Kalla det vad ni vill men jag tror ändå att det sista människan förlorar är hoppet. Hoppet om att det en dag ska bli bättre, hoppet att vi ska kunna lägga det här bakom oss, hoppet om att det en gång ska bli som det var innan Anna åkte till Chile.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
AMBULANSEN, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.