Vem vill ha ett äpple

Han gick ut på piren där båten låg. Han ryckte lite i förtöjningen, mest för att ha någonting att göra. Det bästa hade nog varit om han gått hem och lagt sig för natten, men med tanke på den senaste tidens sömnproblem var det helt uteslutet. Han hade genomlidit många nätter i den lilla båten på den tiden då han varit den i hotellbaren som berättat, för alla som orkade lyssna, hur saker och ting låg till. Nu var den tiden förbi, och det var han som var i behov av någon som orkade förklara hur saker och ting låg till. Han satte sig bakom ratten och saknade doften av tjära. Som son till en yrkesfiskare av den gamla skolan var det något han förknippade med havet, men allt som hans nikotintorpederade luktsinne kunde uppfatta nuförtiden, var en lätt förnimmelse av bensin. Han bestämde sig för att fortsättningsvis tanka båten när han inte befann sig i rödvinsträsket. Förutom ljudet av vågorna som slogs sönder mot skrovet var det inte mycket som störde tystnaden i det lilla kustsamhället. Kullerstensgatan som ledde ner till piren låg öde och våt efter den senaste tidens ihärdiga regnande. De små husen, som låg så tätt intill varandra att svalorna fick flyga på tvären för att komma emellan, verkade övergivna och melankoliska i det bleka skenet från gatlyktorna. Vid slutet av gatan skymtade han neonskylten som tillkännagav att hotellet var öppet och han bestämde sig för att de inte skulle komma undan ikväll, det var dags att betala tillbaka alla goda råd han spritt omkring sig genom åren.Hon snurrade ett halvt varv på den slitna, bruna plyschsoffan och vaknade med ett ryck strax innan hon landade på den relativt nyinköpta mattan från en mycket stor möbelkedja. Hon låg kvar och försökte få kroppen att lyda signalerna som hennes hjärna, utan någon större framgång, skickade ut. Musiken strömmade fortfarande ur högtalarna och någon sjöng om en bro mellan månen och ett fönster. Efter att huvudkontoret klart och tydligt upplyst de undre regionerna av hennes kropp om vem som bestämmer, hasade hon sig mödosamt upp i soffan och begravde huvudet i sina händer. I den korta pausen mellan två låtar hördes de välbekanta snarkningarna från övervåningen. Hon reste sig och tog sig ut till köket där hon fastnade framför den inramade planschen, vars motiv fick henne att le en aning vemodigt. Det föreställde stora, röda, lockande, förföriska jordgubbar som skulle ha fått en isbjörn att längta efter svensk högsommar. Egentligen var det inte bären på planschen som framkallade den ständigt återkommande känslan, utan snarare det som dolde sig för övriga familjemedlemmar på baksidan. Hon ställde in den gula muggen med kallt te i mikron och körde på full effekt i två minuter, vilket orsakade en brännblåsa på hennes tunga när hon alltför snabbt skickade den första klunken mot svalget. Hon tog sig tillbaka samma väg till den bruna plyschsoffan och sjönk ner bland de överdimensionerade kuddarna, inköpta samtidigt som mattan från den stora möbelkedjan. Alternativet att gå upp till den äktenskapliga dubbelsängen existerade inte denna kväll. Hon hade vaknat varje morgon, den tjuguförsta september de senaste åren på samma ställe, och det tänkte hon hålla fast vid. Innan hon brände sig en andra gång, befann hon sig i tankarna vid den tidpunkt där det hela tagit sin början. Det hade varit som att bli träffad av blixten…
Nej, det var ett alltför slitet uttryck som andra kunde få använda sig av.
Det hade snarare varit som att drabbas av en utomgalaktisk tornado, som sopat undan alla tvivel, utplånat allt vad plikter heter och sugit kraften ur allt förutsägbart för att ge näring åt den totala, kosmiska kärleken. Herregud, inte ens ord som ”jag älskar dig” hade varit tillräckliga.

Glasdörren som ledde in till hotellet var full av måsskit. Mellan avföringarnas nedslagsplatser kunde han skymta det vanliga gänget som hängde vid bardisken. Han klev in, utan att någon tog notis om honom, slog sig ner bredvid Doktorn och beställde en 8: a konjak med kaffe.
- Vaddå rätt grupp? frågade Arthur som var en av samhällets få välbärgade medborgare.
- De som älskar, sa Dansken ovanligt nyktert, ser mer att älska. De som hatar ser mer att hata.
De övriga i församlingen betraktade honom under tystnad, spända på fortsättningen.
- Det gäller bara att hamna i rätt grupp, fortsatte han. Hon säger att jag brinner för mycket, hur fan kan någon brinna för mycket? Hon vill ha en sur jävel som bara ligger och pyr i sängen.
Han svepte det sista av whiskyn och beställde genast en till.
- Det gäller som sagt bara att hamna i rätt grupp, avslutade han.
Det blev en stunds eftertänksam tystnad i lokalen. Cigaretter bjöds runt och ny sprit fylldes på i de skitiga glasen.
- Jag är en sur jävel som ofta ligger och pyr, sa Arthur varpå hela lokalen brast ut i ett gapskratt.
Greger hällde konjaken i kaffet och läppjade försiktigt på den varma drycken, en behaglig värme spred sig i hans frusna kropp. Det hade varit ganska kallt nere vid piren. Han såg sig omkring i lokalen. Där var Doktorn, med sitt allt-annat-än-läkarutseende i samma mossgröna manchesterkostym som vanligt. Arthur, lång och reslig, med en sorts värdighet som bara människor som inte behöver spara en av alla räkningar till nästa månad, kan utstråla. Dansken, så jävla urdansk att han fick Tuborg att framstå som en schysst årgång Merlot. Vid idiotbordet bredvid jukeboxen satt lotsens son, Niklas, idioten i byn. Det sades att han blivit tappad i golvet när han föddes, och med tanke på hans insjunkna panna kunde det nog stämma. Greger kunde ibland känna sig väldigt avundsjuk på Niklas. Han skötte diverse småsysslor på hotellet för några hundralappar i månaden och satt sedan vid sitt bord vid jukeboxen och filosoferade. Han tycktes inte ha några större bekymmer. De dagar han hade tid över brukade han tillbringa i trädgården hos Bengtssons, där han påtade i rabatterna och skötte gräsmattan. Det ryktades att han påtade i mer än rabatterna, sedan frun i huset fött en dotter med vissa störningar av den typ Niklas drogs med. Fru Bengtsson hade försvarat detta faktum med att Niklas blivit tappad i golvet, och det kunde väl inte vara ärftligt. Byggmästare Bengtsson, nyligen hemkommen efter elva månaders byggmästrande i Buenos Aires fick nöja sig med detta klarläggande. Glasdörren, full av måsskit, öppnades och en kvinna i trettioårsåldern klev in i den rökiga lokalen. Hon var kortklippt, blond, men knappast naturligt blond och hade ett ganska härjat utseende. Iförd en alldeles för stor ylletröja, urtvättade jeans och höga, gröna gummistövlar slog hon sig ner mellan Greger och Doktorn. Hon beställde en flaska av husets röda och tände en cigarett som hon tagit ur Gregers paket. Diskussionen om Danskens fru och hennes krav på hur lagom het han skulle vara i sängen hade tagit ny fart, men Greger hade stängt av den kanalen. Han väntade på att hon skulle säga något. Annette var den enda som kunde hela historien om Adam och Eva, eller åtminstone stora delar av den, och Greger kände det nästan som en befrielse att han inte skulle vara tvungen att involvera de övriga herrarna i baren. Annette hade en konstig förmåga att dyka upp när han som mest behövde henne. Niklas skramlade med sina mynt vid jukeboxen och Dansken samlade sympatier vid bardisken. När Kungen av rock´n roll började sjunga om livet i ghettot bröt hon tystnaden mellan dem.
- Jag lyssnar, sa hon samtidigt som hon böjde sig över bardisken och tog fram ännu ett vinglas.
Där kom de förlösande ord Greger väntat på. Han harklade sig, vände sig mot henne, tog emot det framsträckta glaset fyllt med husets röda och började berätta…

Cecilie stirrade på telefonen som låg bredvid den gula muggen på bordet framför henne. Hon försökte komma ihåg när hon senast hört hans röst, det måste ha varit den gång de sprang på varandra inne på ICA-affären strax före jul. Hon hade haft barnen med sig, så det hade bara blivit de vanliga artighetsfraserna i förbifarten, men det hade tagit henne flera veckor att återgå till den normala vardagslunken igen. Det hade naturligtvis inte passerat obemärkt, och de följande veckorna hade varit ett enda stort helvete av misstänksamhet, men hur skulle hon kunnat klandra honom för det, efter allt han fått gå igenom. Efter att först ha hittat alla undangömda brev som berättat att hon bedragit honom i nästan två års tid fram till att få veta att inte ens det stora avslöjandet kunnat stoppa dem. Inte förrän han använt barnen som vapen och bett på sina bara knän hade han fått hennes kropp tillbaka. Hennes kropp, men det var också allt, sedan fick han gå runt och inbilla sig vad fan som helst och hålla skenet uppe inför släkt och vänner. Hennes själ hade han förlorat den dag hon kommit hem från jobbet och funnit honom sittande vid en lägereld på grusplanen framför huset. Han hade definitivt förlorat hennes själ när hon insett att bränslet som gav flammorna liv utgjordes av breven som berättat årtusendets kärlekshistoria för honom, en kärlekshistoria som handlat om två människor och en orm. Men trots att han aldrig skulle få tillbaka allt han en gång haft, kunde hon inte klandra honom. Cecilie tog blicken från telefonen som låg bredvid den gula muggen, reste sig upp och gick ut till köket. Hon tog ner den inramade planschen med jordgubbar och återvände till soffan. Efter att ha tagit en mun ljummet te ur en gul mugg började hon läsa det sista brevet.

Annette lyssnade med ett halvt öra på Gregers berättelse om Adam och Evas första möte i Edens lustgård. Hon hade hört samma ord vid ett flertal tillfällen, om hur Greger och Cecilie träffats i hotellbaren, deras första natt tillsammans, alla hemliga möten under nästan två års tid, om Cecilies graviditet och abort av det enda barn hon egentligen önskat, om det enda brev som överlevt den stora eldsvådan och om Gregers krasch när han insett att han förlorat kampen om sin älskade. Annette visste hur allt skulle sluta, men hon sade inget om detta till vare sig Greger eller Cecilie, hennes älskade syster, men det stod skrivet i stjärnorna, och när man kunde hela historien rådde inget som helst tvivel om saken. Hon fyllde på deras glas och ursäktade sig med att hon var tvungen att uppsöka den allt annat än hygieniska toaletten på övervåningen. Greger följde henne med blicken när hon försvann uppför trappan. Han tog en sista mun av det halvtorra röda vinet, tände sin sista cigarett och lämnade lokalen medan Kungen av rock´n roll inte kunde förstå varför alla brev hela tiden kom tillbaka.

Hon ställde ner den gula muggen bredvid telefonen samtidigt som hon svalde det sista av den kalla drycken. Rastlösheten i hennes kropp drev henne ut ur huset. Iklädd sin mönstrade lusekofta, ett par nyinköpta jeans och grova kängor plockade hon ett äpple från favoritträdet på gräsmattan. Hon längtade efter havet, det kanske kunde släcka elden som brann i henne. Hon tog en tugga av äpplet och började gå längs den regnvåta kullerstensgatan ner mot piren.

När solen tittade in genom fönstret nästa morgon såg den en gul mugg bredvid en telefon på bordet. I den bruna plyschsoffan, intill två stycken till synes överdimensionerade kuddar, låg en inramad plansch med motivet vänt neråt…

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.