Vampyrer

Kapitel 1: vänskapRegnet öste ner i den stora skogen, och Nina hade ingen lust att springa omkring i blindo längre. Om hon inte hittade vägen eller något hus snart så tänkte hon slå läger i skogen, vid denna tid på dygnet(midnatt) var detta dock inte någon särskilt lockande idé eftersom skogen var rentav spöklik. Plötsligt hörde hon röster och stojande en bit bort och sprang genast dit, då hon kom fram såg hon något hon vägrade att tro, ett slott. Men eftersom hon kunde knacka på porten och allt verkligen kändes verkligt så beslutade hon sig för att tro att slottet inte var en illusion och snart öppnades dörren av ett gäng förvånade ungdomar med en ca 16 år gammal kille i spetsen. Trots att han gjorde sitt bästa att spela tuff så märktes det att han blev minst lika skräckslagen som resten av ungdomarna när han såg Nina.
Hon stod där i regnet med sitt mörka hår hängande alldeles blött, hennes kläder var dyngesura men hennes ögon var på något konstigt sätt rubin röda som en oändlig ljuskälla, och vacker var hon trots regnet.
”Vad vill du?” Pojken lyckades tillslut få fram orden.
Alldeles stilla stod hon och det såg ut som hon inte hade reagerat alls till hans fråga.
”Jag heter Nina och jag har gått vilse i skogen. Jag undrade om det var okej om jag sov här inatt, jag lovar att jag inte ska störa.”
Pojkarna i gruppen verkade inte ha något emot det, men de tre flickorna ville helst diskutera saken lite först. Men efter nån minut lyckades pojkarna intala flickorna att det var totalt ofarligt att släppa in en ca 17 år gammal flicka eftersom hon var ensam och verkade trevlig.
”Okej, du kan komma in.”
”Tack, det var vänligt av er.”
Grabbarna såg till att porten stängdes ordentligt, sen flockades de runt henne och ville gärna visa henne var hon kunde sova.
Det blev tillslut 15 årige Mikey, den ende utav pojkarna som inte hade en flickvän, som fick visa Nina upp till hennes rum.
Under tiden som de gick uppför den stora sten trappan så pratade de en hel del med varandra, dock förvånansvärt lite om varför hon var ute i skogen mitt i natten, på något sätt lyckades hon slingra sig. Och när de hade kommit uppför trappan så hade Mikey blivit totalt förälskad i Nina som med sina vackra ögon och sin karisma troligtvis kunde förföra vilken kille hon ville.
Han gick sakta fram och öppnade dörren till hennes mörka rum, och sen förstod han att hon ville vara ensam.
”Om du vill något är det bara att komma jag är i rummet mitt emot, eller också ropar du…”
”Okej.”
Sen gick han och hon stängde dörren efter honom.
Nere så var de tre flickorna i full gång med att ösa klagomål över sina mållösa pojkvänner, men allt slutade lyckligt och de bestämde sig för att tända några levande ljus och sedan sitta runt dem och berätta historier. Mikey hade dock ingen större lust att delta i detta utan gick upp på sitt rum i stället.
Senare samma natt, runt kl. 3 så gick paren till sina rum för att lägga sig. De fyra killarna sov i ett rum och tjejerna i rummet intill.
Under natten var Nina det stora samtalsämnet i pojkarnas rum och Mikey blev rejält förhörd av de andra killarna. Mikey förklarade att han blivit förälskad i Nina och de andra killarna stöttade honom genast.
”Mikey du måste gå över till hennes rum nu, fattar du inte att det är din sista chans, hon drar väl i morgon?” Dave gjorde sitt bästa för att övertyga ett år yngre Mikey.
”Jag vet inte riktigt, det känns fel på något sätt.”
”Om du inte går till henne nu så går jag!” Aaron var tydligen också ganska intresserad av Nina.
”Gå du Aaron, jag tror inte du vågar. Och förresten, Joanna då?” Mikey ville inerst inne inte att Aaron skulle gå till Nina, men han visste inte vad han skulle säga.
”Skit i Joanna, jag får väl göra slut med henne i morgon eller nåt.”
Plötsligt reste sig 16 år gamla Aaron upp och gick ut från rummet. Ute i den mörka korridoren lyckades han hitta Ninas dörr, och han stannade utanför några sekunder och lyssnade. Allt var helt tyst så beslutade sig för att gå in till henne, inne i hennes rum var det nästan otäckt mörkt. Aaron tyckte det var onaturligt mörkt och en otrevlig kyla fanns i rummet.
Han trevade sig fram till en säng och kände försiktigt på den, den var tom.
”Vad vill du?” Ninas röst lät på något sätt inte särskilt trevlig just nu.
Aaron ryckte till av skräck och vände sig snabbt om, i mörkret kunde han urskilja ett par rubin röda katt liknande ögon.
”Nn-Nina, jag letade efter dig…” Aaron gjorde sitt bästa för att låta samlad.
”Jag vet, det var dumt gjort.”
”V-vad menar du?”
Aaron kunde se ögonen snabbt närma sig och plötsligt kände han hur någon bet honom i halsen. En otrolig smärta spred sig i hela hans kropp och just som han skulle skrika lyftes han upp och blev med en enorm kraft utkastad genom fönstret. Fallet från fjärde våningen var mer än vad en människa klarar och Aaron dog så fort han slog i marken.
Efter en stund undrade killarna vart Aaron hade tagit vägen eftersom han hade lovat att komma tillbaka efter allra högst en timme. Keith bestämde att leta efter honom, och Dave slog honom genast i följe. Mikey däremot hade ingen större lust att leta runt i det mörka kalla stenslottet mitt i natten, så han stannade på rummet.
Efter att ha varit ensam i 20 minuter beslutade Mikey att han ändå skulle gå in till Nina.
Han knackade på hennes dörr, inget svar.
”Hon sover säkert” Tänkte han för sig själv.
Men av någon anledning ville han ändå träffa henne, så han hämtade ett stearin ljus, och gick in till hennes rum. Inne i hennes rum tände han ljuset och han kunde då se att allting var stilla och på sängen låg Nina och sov så sött, trodde Mikey.
I tron om att hon sov ställde han ljuset på ett bord ca en meter från sängen, sen smög han fram till henne. Att se henne ligga där var en vacker syn, och Mikey satte sig försiktigt brevid henne och tittade på henne, sedan viskade han:
”Jag vet inte vem du är, men jag älskar dig Nina. Jag vågade inte berätta detta för dig förut, och faktumet att jag berättar detta för dig nu gör väl mig antagligen till en större idiot.”
Utan att riktigt tänka på vad han gjorde la han sig bakom henne i sängen och strök försiktigt sina fingrar genom henne vackra mörka hår.
Mikey hade inte den blekaste aning om att Nina i själva verket var vaken och märkte allt han sa och gjorde.
Mikey som hade tänkt att gå tillbaka till killarnas rum efter en stund somnade i Ninas säng.
När han låg där steg hon sakta upp och gick fram och tittade ut genom fönstret, först tittade hon ner på den döda 16 åringen. Sen tittade hon upp mot stjärnorna en lång stund, hon suckade och vände sig om. När hon såg 15 årige Mikey ligga i hennes säng brast hon ut i gråt, eftersom hon inte visste vad hon skulle göra, hon hade aldrig varit i en situation som denna förut. Hon förstod att hon aldrig skulle klara att döda honom som hon hade tänkt och hon kunde ju inte väcka honom heller.

Kapitel 2: Ellianah och Sano

Dagen därpå skulle bli jobbig för ungdomarna, ovetandes om vad hon skulle se i köket smög morgonpigga Joanna upp tidigt klädd endast i ett tunt siden nattlinne, för att göra iordning frukost. När hon kom in i köket fick hon en chock.
Vid köksbordet satt en mörkhårig, kostymklädd man i 18 års åldern, eftersom han hade ryggen mot henne trodde inte Joanna att hon hade blivit upptäckt och vände sig om för att hämta sina kompisar. När hon vände sig om märkte hon att dörren var stängd, då förstod hon genast att det var något som inte låg rätt till.
Plötsligt såg hon att det stod en blekhyad ung kvinna i 17 års åldern bredvid dörren även hon hade kostym, hade hon stått där hela tiden? Eller var det bara Joanna som inbillade sig?
Den unga mörkhåriga kvinnan gick fram till Joanna och strök henne över kinden, Joanna som var helt förlamad av chocken fick inte fram ett ord.
Men hon hade lite kraft kvar och med all sin kraft sprang hon mot dörren, men plötsligt tog det stopp. Hon tittade ner och upptäckte några fingrar sticka ut rakt från hennes bröst, hon kände yrsel och sedan svimmade hon.
”Var det där verkligen nödvändigt, Elle?” Den unge stilige mannen klev fram och kysste den mordiska brunetten.
”Du vet hur farligt det kan vara att låta känslorna styra, Sano. Jag gjorde bara vad som behövdes.” Hennes blick utstrålade total ondska och likaså gjorde hennes röst.
Sano plockade med en missnöjd min upp Joanna och la henne på bordet. Joanna hade ett blodigt hål av knytnävesstorlek i bröstet och hennes ansikte var fyllt av smärta.
Medan Sano gjorde detta tvättade Ellianah av sin blodiga vänster hand, sedan plockade hon upp några nålar ur sin kostym ficka och gick fram till Joanna som låg helt utstäckt på det stora köksbordet.
Den största nålen satte hon ca två millimeter in i skinnet precis under Joannas underläppe, sen satte hon en nål i vardera handled.
Hela tiden satt Sano brevid och antecknade hastigt i ett block han riktade sin farliga blick mot Elli.
Ellianah verkade nu vara klar och gick fram till Sano som hade lagt ifrån sig blocket, hon satte sig i hans knä riktad mot honom och de två vampyrerna började kyssa varandra passionerat.
Efter att ha spenderat ca 15 minuter åt att kela med Elli, plockade Sano upp en gammal kruka ur väskan som stod på golvet.
Han gick fram till Joanna vars anskite inte längre verkade uttrycka några känslor medan hennes kropp rykte rytmiskt i händer och fötter, väl framme vid henne öppnade han krukan och hällde försiktigt någon vattenliknande vätska över hennes panna. Genast började det ryka och Joannas skinn blev allt blekare.
Plötsligt reste hon sig upp och tittade Sano i ögonen.
”Du är vacker, vad heter du?” Joanna verkade nu helt förändrad.
”Mitt namn är Sano. Du borde vila lite till vi, kan prata senare.” Han strök sin högra hand över hennes panna och Joanna lade sig åter ned på bordet. När Joanna hade somnat började Sano och Ellianah genast diskutera.
”Vad ska vi göra med vampyren på övervåningen, Elli?” Sano verkade smått bekymrad, och pillade otåligt på armborstet han hade plockat upp från väskan.
”Vi måste få henne att lida, in i sitt sista andetag. Men det kommer att anlända beskyddare under dagen, så det är lika bra att vi laddar upp ordentligt.” Ellianah fick genast ett leende på läpparna när hon pratade om att döda någon.
”Beskyddare, då kommer väl Vandren också hit… Jag visste inte att detta skulle bli så kul.”
”Vandren är en barnunge som får dig att uppträda osmart och ta onödiga risker. Jag skulle helst vilja vara ensam på uppdragen, men nej, det får jag inte.”
”Ensam? Jag vet att du älskar mig Ellianah.”
Ellianah lät en sensuell blick duga som svar, och det gjorde den mer än väl.

Kapitel 3: Besök

Exakt kl.14.00 gled en nypolerad Corvette obemärkt upp framför slottet, och parkerade diskret på baksidan. Ur bilen steg sedan en man i 20 års åldern, han hade svart hår, gröna ögon, var ca 185 cm lång och bar en slapp men stilig svart kostym. I sin högra hand bar mannen en svart affärsmanna väska med ett avancerat kodlås.
Med kvicka steg närmade han sig slottet, men plötsligt stannade han och tittade på sin klocka; 16:02.
”Hmm, jag skulle kunna säga att jag är förvånad men det är jag inte…”
En minut senare kom Ellianah ut till mannen och tog motvilligt emot hans väska.
”Du är sen Elli men jag förstår att du har problem med klockan, det hade jag också i din ålder.” Mannen utstrålade en enorm självsäker het, på ett sådant sätt att man genast visste om man älskade eller hatade honom. Ellianah visste sedan länge att hon avskydde Vandren.
”Sluta tjata, det är ju knappast jag som har bett om att du ska komma Vandren. Men kom nu, vi måste gå in.”
Det syntes tydligt att Vandren inte gillade att ta order av den unga kvinnan, men eftersom han inte hade den blekaste om var de skulle så var han tvungen att följa efter henne.
Väl inne i köket möttes de av en stressad Sano, när han såg Vandren blev han genast glad och välkomnade honom sen fortsatte han att städa upp i rummet.
”Vi måste ner i källaren, barnen vaknar snart.”
”Ok, men vad är det som händer?”
”Det får ni grabbar ta sen, är du klar Sano?” Utan att få ett svar började Elli gå tätt följd av männen.
Källaren visade sig vara mörk, fuktig och full av spindelväv.
”Perfekt, hur hittade ni det här stället?” Vandren var verkligen imponerad av den gotiska känsla som fanns i rummet.
Medans Sano förklarade vad som hade hänt och kortfattat gick igenom vad de skulle göra började Ellianah packa upp saker från väskorna, det var diverse anordningar och verktyg men mestadels vapen.
Plötsligt steg unga Joanna in i rummet och på mindre än en sekund avfyrade Vandren tre pilar från armborstet han hade i händerna, samtliga pilar borrade igenom Joannas bröstkorg och hon föll livlös ned på källargolvet.
Med ett självbelåtet leende tittade Vandren på Sano och skulle just säga något när—
”Vad håller du på med din idiot?! Fattar du inte att vi redan hade henne? Du vet hur svårt det är att återkalla någon en andra gång, det blir ditt ansvar cowboy!” Ellianah tvekade inte att släppa ut all aggresivitet hon hade när det gällde Vandren och det visste han mer än väl.
”Erkänn att det var ett snyggt skott, avundsjuk Elli?”
”Fixa flickan, Vandren.” Sano var tydligen trött på allt tjafs och han visste att Vandren lyssnade mer på honom än Ellianah.
Eftersom Elli förstod att det skulle ta lite tid för Vandren bad hon Sano att följa med upp lite, när dom nådde marknivån smög de försiktigt för att inte dra till sig barnens uppmärksamhet, men någon såg dem ändå.
När Sano och Elli hade gått till nästa rum kom de fyra kamoflerade ungdomarna fram ur skuggorna, samtliga var i 15-17 års åldern och utstrålade glädje. Gruppen bestod av två pojkar en blond Joel och en mörkhårig Miro, samt två flickor som även de var blond Arlene respektive brunett Yolanda.
Ledda av Miro smög de ned för trappan ovetandes om att det fortfarande skulle vara någon där nere.
Vandren såg dem först och kastade med all sin kraft iväg en trästol som träffade Miro rätt på överkroppen samtididgt rusade han mot dem och träffade Arlene rakt i magen med sin vänstra handflata i ett hårt och välriktat slag. Yolanda och Joel attackerade samtidigt Vandren som skickligt duckade och gled undan från slagen och direkt i resningen sparkade han Joel hårt över nyckelbenet. Nu var tre av de fyra ungdomarna skickligt övermannade då Yolandas blick fångade Vandren som för ett ögonblick blev helt paralyserad av de vackra ögonen, och med dolken hon hade fått upp snittade hon skickligt Vandren över hans vänstra arm. Vandren sög in luft för att inte skrika av smärta, sedan sänkte han Yolanda med sin högra armbåge. Direkt efter slagsmålet injicerade Vandren något i halsen på var och en av ungdomarna via en spruta. Sedan tog han han om sin vänstra arm, på kostymen alltså…
Ellianah och Sano befann sig nu i det stora biblioteket som fanns i slottet, när Sano undrade varför Ellianah hade velat gå upp fick han bara svaret att hon ville slippa se Vandren göra något bra, för återkalla döda var verkligen något han kunde och det visste Elli.
Sano verkade lite irriterad och Ellianah blev onekligen rädd när han greppade hennes överarmar och tryckte henne mot en bokhylla, men när han började kyssa henne gick rädslan över till passion hos Elli.
Han hade just börjat kyssa hennes hals vilket hon verkade gilla när dörrarna till biblioteket öppnades. In kom Vandren med bara en vit skjorta på överkroppen nu, i handen hade han några papper.
När Ellianah såg honom sköv hon genast bort Sano och undrade vad han ville.
”Vi kanske måste dra…”
”Vad har du gjort nu då?” Ellianah utgick som vanligt från att det var Vandren som hade klantat till det.
”Jag fick syn på de här papperna—”
”—låt mig se”
Givetvis gav Vandren papperna till Sano som dock lät Ellianah läsa genom dem samtidigt som honom.
”Oj då, var hittade du de här?” Ellianah verkade missnöjd och skärrad efter vad hon läst.
”De fanns i flickans väska.” Vandren valde att inte berätta om beskyddar gruppen som hade anlänt.
Sano nickade åt Vandren och de gick ut från biblioteket.
Utanför tittade Sano förundrat på Vandren och sa:
”Flickan hade ingen väska Vandren det är jag säker på, var fick du tag på papperna?”
”Okej, där satte du dit mig kompis. Häng med ned till källaren, men lova att inte berätta något för Elli, ok?”
Snabbt därefter förklarade Sano för Elli att han och Vandren tänkte städa upp i källaren och att hon kunde gå ut och starta bilen så länge.
”Ok Sano, men tro inte att jag tänker låta er köra med mig i fortsättningen.” Sen gick hon med raska steg ut från slottet.
Nere i källaren såg Sano kropparna och blev fundersam, sen såg han att de alla hade märken på sina halsar.
”Vad har egentligen hänt här?” Han tittade med en allvarlig blick på Vandren.
”Vi fick besök och jag tog hand om dem.”
”Men borde vi inte—”
”Jag har redan tagit hand om dem sa jag!” Vandren blev ovanligt uppspelt och Sano beslutade att inte säga något mer även fast han inte kunde förstå varför Vandren skulle låta dem leva, men så gärna ville dölja det.
När de hade plockat med sig allt gick de upp och Vandren blev inte det minsta förvånad att Ellianah inte hade kört fram bilen ännu. Men efter några minuter började grabbarna undra och Sano blev lite orolig.
”Kärringen har väl stuckit utan oss…” Vandren verkade säker på sin sak.
”Nä, det är inte hennes stil.”
Sedan började Sano gå mot baksidan, när han väl kom dit såg han hur det blänkte från ett av buskagen och genast förstod han att det var Vandrens nypolerade bil. När han närmade sig den fick han en konstig känsla av obehag och det hade han all rätt till. Sano släppte sin väska och gick sakta, sakta mot bilen. Han var beredd på det mesta trodde han, men när han såg hur framrutan hade krossats och hörde att motorn var igång fick han en chock och sprang fram till bilen och ryckte upp ena framdörren.
I förarsätet satt Ellianah och en tjock trädgren hade borrat rätt igenom hennes huvud och det mesta av hennes vackra ansikte var helt förintat. Sano brast ut i gråt och la sitt huvud i hennes knä då han kände att hennes puls fortfarande slog och hennes armar och ben skakade hela tiden.
”Neeeejjj!! Vem kan ha gjort något sådant?!” Sano var helt förtvivlad och han insåg att någon avsiktligt hade gjort detta, inte för att döda henne, utan för att plåga henne. Ellianah var fortfarande halvt vid medvetande men hon kunde i stort sett inte göra något annat än att känna smärta.
”Jag älskar dig Ellianah, det kommer jag alltid att göra. Men varför var du tvungen att lämna mig nu? Nu, när jag behöver dig som mest!” Sano kunde knappt prata mer, och för en sista gång tittade han djupt in i vad som fanns kvar i hennes ögon sedan fällde han ner båda hennes ögonlock och smekte samtidigt hennes ögonbryn.
”Vi ses Elle.” Med en kyss tog han farväl av sin älskade och satte sig sedan lutad mot utsidan av bildörren.
Vetskapen om att han aldrig skulle få umgås med Ellianah mer, i alla fall inte på ett bra tag var nära att knäcka honom och Sano hade inte lust att göra något just nu.
Då kom Vandren och Sano insåg att de var tvungna att fortsätta. När Vandren såg hur det stod till med Ellianah så visade han genast medkänsla även om han sörjde bilen mer.
”Taskigt, vem kan ligga bakom detta?”
”Det frågar du mig?!” Sano var givetvis upprörd efter vad som hade hänt.
”Lever hon?”
Sano nickade och Vandren rös till, sen gick han fram till Elli och tog hennes hand.
”Ska du inte frigöra henne Sano?”
”Jag önskar jag kunde, gör det åt mig är du snäll.”
”Visst kompis.”
Vandren tog ur sin ficka fram en extremt vass dolk som blänkte till så fort han höll upp den.
Ellianah skakade till, sedan blev hon helt förstelnad och skulle aldrig mer röra sig, Vandrens hade träffat perfekt i hennes hjärta med dolken och Ellianahs smärta var över.
Efter att ha rengjort sin dolk satte sig Vandren brevid Sano och stirrade rakt in i slottsväggen.
”Jag förstår dig kompis, du känner som om du aldrig mer kommer att kunna njuta av livet igen, eller hur?”
”Inte utan Elli.”
”Du måste fortsätta, tro mig. Om du gräver ner dig i sorgen kommer du med största sannolikhet aldrig ur den.” Vandren pratade som om han var erfaren inom ämnet.
”Hmmm…” Sano reste sig motvilligt upp när han förstod att de var tvungna att dra. Men plötsligt sa han:
”Vandren vi stannar, du och jag, och så avslutar vi detta. Det dom gjorde mot Ellianah idag—”
”—Lyssna på dig själv, allt du vill är att hämnas. Du vill slåss ärolöst, döda av hämnd. Nej Sano, vi får lösa det här någon gång, men inte nu, nu måste vi dra.”

Sedan började de gå iväg längs den grusväg Vandren tidigare hade kommit åkandes på med sin Corvette.

Kapitel 4: Prinsessan ,beskyddarna och lilla Joanna

”Hör du mig? Snälla, vakna. Våran värld behöver din närvaro.” Nina satt gråtandes och viskade orden i Joannas högra öra. Joanna verkade minst sagt död där hon låg blodig på källargolvet och det skulle behövas en stark själ för att överleva det hon hade gått igenom, men Nina gav inte upp.
Plötsligt öppnades Joannas ögonlock sakta och försiktigt och åter kunde hennes vackra ögon se sig omkring.
”Ta det försiktigt, du är trött.” Nina visste precis vad som behövde göras med Joanna och började tvätta hennes sår.
Joanna såg ut som om hon skulle skrika av smärta men skriket kom aldrig, istället lyckades hon få fram ett leende på sina söta små läppar och sade:
”Jag vet inte vad det är som händer, men jag förstår att du är en god människa. Tack.” Joanna tittade Nina i ögonen och flickorna kände en viss samhörighet.
”Tacka inte mig, tacka din skapare och din själ. Utan er skulle du inte ha varit här idag.” Det var inte särskilt svårt att se att Nina var en god människa, hon talade med värme och hennes ögon var fyllda med trygghet.
När Nina var klar med Joannas sår lade hon sig brevid henne och stängde sina ögon.
”Vad heter du? Jag heter Nina.”
”Joanna…”
”Hur känns det Joanna?”
”Vadå?”
”Att leva? Att hela tiden vara tvungen att göra svåra val, att bara ha en begränsad tid på sig. Att stå på sina egna ben, och att bli älskad, hur känns det?” Nina uttalade orden så passionerat att det hördes att hon hade höga tankar om mänskligheten.
”Hur det känns? Jag vet inte, ända tills idag har jag tagit det mesta för givet och aldrig oroat mig särskilt mycket över någonting. Jag antar att jag trodde livet var oändligt—”
”—men?—” Nina var så engagerad att hon direkt skyndade på Joanna.
”Men, idag när jag vaknade upp insåg jag att det finns så mycket värdefullt att gå miste om, att livet verkligen är ett kort men obegränsat paradis. Det är nog min uppfattning, vad tycker du själv då?” Joanna väntade med förväntan på Ninas svar.
”Andledningen till att jag frågade dig var nog just för att jag inte vet hur det känns att leva. Jag är född till att vara en vampyr, och det innebär att jag kommer att leva förevigt, eller tills någon dödar mig. Det innebär också att jag inte har möjligheten att känna rädsla, glädje, inte ens äkta kärlek.” Nina lät en tår rinna nerför hennes kind.
”Är du en vampyr?! Jag trodde att de som gjorde detta mot mig var vampyrerna…”
”De var också vampyrer, men de tillhör nattens rike. Det gjorde jag också, innan jag flydde. För att jag ville bli en vanlig människa, men det verkar inte som om jag kan bli det.”
”Det ska du nog kunna bli, tro mig. Men även om du är en god vampyr, har du inte kvar din blodstörst?”
”Det är ett litet problem, mestadels så försöker jag ignorera den, men ibland måste jag…” Nina grät nu ordentligt och när Joanna märkte detta kröp hon närmare och kramade om henne.
”…men, hur kommer det sig att du gråter? Det måste väl innebära att du har känslor.”
”Tårarna är bara ett sätt för min kropp att leva ut min smärta.”
”Du ska veta en sak Nina, kärleken kan ibland vara ganska överskattad. Visst är den underbar men för mig känns det ändå som en riktigt god vän betyder mer. Att kunna prata med någon, just som vi gör nu och att kunna gråta…”
”Menar du att jag just nu upplever ett fint mänskligt ögonblick?” Även om Nina fortfarande grät lite så lät hon aningen entusiastisk igen.
”Detta är en av de bästa stunder jag har upplevt i mitt liv…”
”Tack Joanna, tack för att du ger mig liv.”
”Det är ändå jag som borde tacka, du fick mig att inse vad livet är värt.”
Sen låg de bara där, tätt ihopkrupna i det mörka rummet och båda flickorna verkade trivas ordentligt trots omständigheterna.
Under tiden som de låg där började resten av ungdomarna vakna och när pojkarna hade tagit sig över till flickornas rum började oroligheten sprida sig. Var var Aaron, Joanna och Mikey?
Flickorna hade en teori om att att Aaron och Joanna som hade varit tillsammans hade smugit iväg till ett privatare ställe och lille Mikey hade väl blivit skraj och stuckit hem. Pojkarna däremot insåg att både Mikey och Aaron hade velat ha Nina och båda var väl med henne, men var var Joanna?
Tillslut gick de in till Ninas rum där de fann Mikey sovandes ensam, flickorna fnissade till men satte sedan skratten i halsgroparna när de kom och tänka på de andra. Dave bestämde sig för att väcka Mikey och den Mikey som vaknade var förvånad och generad.
”Öh vad gör ni här? Och jag? Förresten, var är Nina?”
”Det verkar som om du missade din lilla älskling…”
”Vad menar du?”
”Nina är inte här, hon har väl redan stuckit.”
Och så bestämde sig för att sluta ängslas eftersom de förstod att Joanna och Aaron antagligen skulle komma tillbaka tids nog ändå.
”Vad sägs om lite frukost grabbar?” Tyra menade att grabbarna gott kunde servera sina damer lite.
”Bara ni diskar och städar sen…” Och självklart var inte Dave sen att svara.
Under tiden som pojkarna fixade med frukosten så passade Tyra och Ellen på att gå på en liten promenad. Tyra menade att blommorna säkert skulle vara jättefina och eftersom det nyss hade regnat så skulle nog sommargräset kännas skönt under de bara fötterna.
Men det tog inte lång tid innan flickorna började inse att det hade hänt ett och annat, i buskaget stod det en Corvette gömd och känslan av obehag hade tagit överhanden.
”Ska vi kolla bilen Tyra?”
”Jag vet inte, den stod säkert här igår också. Det kanske är bäst om vi låter den vara.”
”Jo, kanske det.”
Men efter den otrevliga starten blev promenaden riktigt trevlig och just som Tyra hade förutspått så fanns det underbara blommor i slottsskogen.
När de kom tillbaka gick de av en ren tillfällighet runt slottet längs andra sidan. Det var då de såg det, mitt på marken låg en stendöd Aaron. Hans ben var snedvridna efter landningen och hans hals var delvis skinnflådd, detta var sannerligen ingen trevlig syn.
Ingen utav flickorna kunde hålla tillbaka sina skrik och det blev två starka obehagliga skrik som tjöt utanför slottet, skrik som skulle få konsekvenser.
Först förstod Miro inte vad som hade väckt honom men sedan hörde han ännu ett skrik och blev på direkten alldeles skräckslagen. Han tittade sig snabbt omkring och förstod genast att de hade förlorat slagsmålet när han såg Joel ligga på golvet med ett krossat struphuvud, brevid honom låg Arlene som hade blod rinnande ut från mun och näsborrar. Att Joel var död var det ingen tvekan om men hur var det med Arlene och var höll Yolanda hus?
Miro kontrollerade snabbt ett par saker på henne och sedan rest han sig bekymrat upp.
”Jag kommer tillbaka snart Arlene, jag lovar.”
Sedan sprang Miro upp för källartrappan och när han kom upp till första våningen smög han försiktigt ut för att kolla upp skriken.
När han hade sprungit runt slottet och fått syn på de skräckslagna flickorna stoppades han plötsligt, det var Yolanda.
”Miro, vad håller du på med? Du kan inte visa dig nu, vad tror du de kommer att tro?” Yolanda var smått smutsig och verkade uppjagad.
”Yolanda, jag visste inte att du fortfarande levde… Jag struntar i vad de tror, vi måste hjälpa dem. Vad är det som har hänt förresten?” Miro var nu även han mycket uppjagad.
”En hel del har hänt. Flickorna där borta fick nyss syn på sin kompis som har blivit utkastad genom ett fönster på tredje våningen av någon… Dessutom träffade jag på en annan vampyr förut, jag tror hon var kompis med mannen vi mötte i källaren.”
”Hur gick erar möte?”
”Hon skulle just starta bilen och antagligen dra härifrån med sina kompisar, jag förstod att något skumt var på gång så jag… stoppade henne.” Yolanda verkade vara besvärad att prata om det.
”Aha, jag förstår. Men nu måste vi hjälpa flickorna eller har du någon annan plan?”
”Min plan är att hålla mig undan, vi vet inte vad det var som kastade ut pojken genom fönstret och du märkte ju hur det gick i källaren…”
Sedan kröp Miro på Yolandas befäl efter henne in till ett lite säkrare gömställe.
Nära Ellen tittade upp och såg en vitklädd nästan självlysande gestalt närma sig från skogen trodde hon att hon hallucinerade. Men så var det inte, gestalten närmade sig och hon kunde se att det var en ljus hårig kvinna i 19 års åldern.
”H-hjälp oss snälla!”
När Ellen ropade tittade Tyra genast upp och när även hon såg kvinnan utbrast hon:
”Vad vill ni?!”
Utan att säga ett ord kom kvinnan hela tiden närmare och när hon kom fram stannade hon. Hon hade de vackraste ljusa ögon som överglänste solskenet ,hennes hår var så blondt att man kunde tro att det var vitt och hennes kropp var ganska lång och smal vilket syntes tydligt i hennes tunna ljusa klänning.
Hon tittade kort på Aaron, sedan tog hon hans hand och kramade den stadigt och länge.
”Vad håller du på med?” Snyftade Tyra.
”Jag hjälper eran vän att få själsfrid…” Hennes röst lät som en ängels och var omänskligt varm.
Flickorna som blev så förstummade när hon pratade kunde bara sitta där och stirra tomt, precis som de hade gjort sedan de fått syn på Aaron.
”Vad är det som har hänt med honom?” Ellen var förtvivlad.
”En olycka…”

Kapitel 5: Utredning

”Vem är det där?” Miro som från gömstället hade sett allting undrade genast vem kvinnan var.
”Jag tror hon heter Imera, hon är en slags prinsessa. Född av isen tror jag. Hennes starka utstrålning kännetecknar hennes förmåga, jag tror jag träffade henne på ett möte en gång.” För tillfället fungerade Yolanda perfekt som en uppslags bok och detta uppskattade Miro.
När Imera sedan hade talat lite med Tyra och Ellen gick de tillsammans mot slottet och just innan Imera, som gick sist, försvann bakom hörnet stannade hon upp och vinkade till Miro och Yolanda.
Miro blev chockad och undrade hur hon kunde upptäcka dem.
”Trodde du inte hon kunde känna att vi var här? Lugn, hon är på vår sida…”
När de var säkra på att det inte längre fanns något folk i närheten smög de sedan ut från gömstället och gick bort till den hemliga ingången som ledde rakt ner till källaren.
På första våningen i slottet rådde stort kaos, ungdomarna undrade vem Nina egentligen var, vem Imera var och framförallt vad det var som hände. Med sina enorma charm och övertygelse hade dock Imera aldrig några större problem att reda ut saker och ting till viss del, men hon kunde aldrig få ungdomarna att sluta tänka på att Aaron faktiskt var död och att Nina och Joanna var borta.
”Tyst, det kommer någon.” Nina som hade väckts av stegen och viskningarna i hallen utanför rummet viskade till Joanna vad som gällde.
Joanna uppfattade vad Nina menade och nickade till svar. Sedan låg de där och väntade utan att tänka på att de låg tätt ihopkrupna på en filt mitt i det mörka rummet.
Joanna kunde höra hur Ninas andning plötsligt blev tyngre och såg på när Nina reste sig upp och gick fram och ställde sig bakom den halvöppna dörren och väntade.
Sakta gled dörren upp och Joanna kunde se siluetterna av två personer i dörröppningen, personerna smög in i rummet.
Med otrolig styrka, snabbhet och skicklighet hoppade Nina bakifrån på de båda personerna och hade på några sekunder fått ned dem på golvet i en ställning de svårt skulle ta sig ur.
Deras ansikten var pressade mot golvet så de kunde varken se Joanna eller Nina.
”Vad gör ni här?” Ninas röst hade inte alls den värme längre som den tidigare hade haft, utan lät nu skrämmande.
”Du borde verkligen inte göra det här…” Miro försökte låta tuff tillbaks och lyckades ganska bra.
”Säg mig, är ni här för att döda?”
”Vi är här för att se till att folk som du inte längre ska kunna hålla på med det du gör, vampyrkräk!”
”Vänta lite, menar du att ni skulle vara beskyddare?”
”Yolanda det är jag det och han heter Miro…”
”Ursäkta mig, jag har aldrig sett er två förut och jag trodde att de skulle försöka ta flickan igen.” Ninas röst hade nu återgått till sin trevligare form, och genast hjälpte hon Miro och Yolanda upp.
Joanna som inte förstod riktigt vad som försigick låg bara stilla och gapade med munnen.
”Det är lugnt Joanna, det här är våra vänner.” Så kysste sen Nina Joanna i pannan, för hon visste vad som lugnade ned folk.
Miro och Yolanda tittade förstummade på hur ömt de två flickorna behandlade varandra och kände vilken närhet det fanns i rummet.
”Du är en bevakare?” Det hade tagit en stund för Yolanda, men tillslut hade hon förstått hur det låg till med Nina.
”Det är väl min korrekta titel enligt dagslagen-livsvägar.”
”Då måste du hjälpa oss, vi har två kompisar i rummet intill, de är svårt skadade…” Miro verkade övertygad om att Nina var kapabel till att uträtta mirakel.
”Pojken är redan borta, men flickan klarar sig.” Nina visste på något sätt allt.
”Följ med oss, flickan heter föresten Arlene.” Sedan började Miro och Yolanda gå.
”Jag ska bara hjälpa Joanna sen kommer vi.”
När de två beskyddarna hade gått så lade sig Nina i Joannas famn, och flickorna verkade redan ha en enorm samhörighet.
”Nina, du sa att du skulle leva förevigt… I sådana fall vill jag leva med dig.”
”Tro mig Joanna, det liv du har är alldeles perfekt, du vill inte lämna det.”
”Hur kan du veta så mycket, du som är så ung?”
”Även om jag är ung så har jag hållit till på denna planeten i snart 350 år.”
”Oj, jag tänkte inte på att du inte åldras.”
”Jag vet,” Nina bara tittade Joanna djupt i ögonen med ett litet leende. Detta gjorde först Joanna nervös, men hon ville inte vända bort blicken.
Och så hände det, plötsligt kysste Joanna Nina, och det var inte en vanlig kyss. Det var en lång, het, passionerad kyss där de bådas läppar smälte ihop som själar i oändlighet. Länge och utan några som hälst hinder fortsatte de att kyssas och Nina fick känna på hur det var att bli kysst för första gången. När de till slut gled isär tittade Nina uppskrämd på Joanna som även hon var chockad.
”Förlåt mig, det var inte alls meningen.” Joanna sprang gråtandes mot utgången då Nina tog hennes hand och stoppade henne.
”Tack.”
”Jag ville visa dig kärlek, men det känns—”
”—underbart. Jag är glad att du gjorde det.” Ninas leende och oskyldiga blick lyckades tillslut locka fram ett blygt leende hos Joanna. Sedan kramade Nina om Joanna, Nina visste inget om kärlek, men trösta folk, det kunde hon.
”Jag tror de väntar på oss.” Joanna bröt tillslut tystnaden.
Kapitel 6: Livet går vidare

Sano ville bara två saker, hämnas Ellianahs död och sedan återse henne.
Men han hade inte en aning om vem det var som hade dödat Ellianah, han hade dock gett Ellianah ett löfte om att ta reda på det och det tänkte han hålla. Nu satt han dock tillsammans med Vandren på ett tåg han inte hade en aning om vart det skulle stanna, allt han visste var att det tog dem med bort från eländet.
”Sano, du tänker hämnas, eller hur?”
”Det kan du ge dig på…”
”Jag skulle uppskatta om du ville göra det tillsammans med mig.”
”Jag vet inte riktigt, Vandren.”
”Jag vet att jag och Ellianah kanske inte alltid vara bästa vänner men ändå, de dödade min kompis älskade.”
”Jag förstår vad du menar, så länge du inte rör Ellis mördare så kan du väl hjälpa mig då.”
”Fint.”
Sen verkade det inte som Sano hade lust att prata mer där han satt och tittade ut över det fina naturlandskapet på det sätt det bara kan upplevas från ett tåg i full fart.
Vandren som inte var lika romantisk för tillfället nöjde sig med att slipa naglarna, när han hade gjort det lutade han sig tillbaka som om han tänkte sova.
”Vandren…”
Att Sano plötsligt sade något förvånade Vandren.
”Mmm”
”Vart är vi på väg egentligen?”
”Vi ska till min mentor, Astar, han bor i närheten. Jag tänkte att han eventuellt kunde ha en lösning på hur vi ska kunna återvända till slottet.”
”Tack.”
Astar var en sliten man i 38års åldern, att han var ond var ingen chock för Sano, men hade verkligen en elak utstrålning. Hans lockiga axellånga grå svarta hår och hans spetsiga haka fick honom nästan att se ut som en typisk serietidningsskurk. När han och Sano hade presenterat sig gick de in i hans hak, det var knappast något dåligt ställe, att kalla det en herrgård vore nog verklighetsflykt.
”Slå er ner.”
Sano slog sig genast ned i en skön fåtölj medans Vandren slappt la sig i Astars sköna skinn soffa.
Efter någon minut i köket kom Astar tillbaka med varsin drink till grabbarna, sedan slog även han sig ned i en fåtölj.
”Vad var det ni ville sa du?”
”Det gäller Sano, det, äh det är lika bra du tar det Sano…” Vandren tittade mot Sano och nickade diskret.
”Jo mr.Astar det är så här…”
Efter att grundligt ha förklarat allting väntade Sano på ett svar, han väntade och precis när det nästan började bli pinsamt nickade Astar till.
”Jag förstår grabben, hur gammal var hon?”
”213, men hon såg ut och betedde sig som om hon var 17, förstår du vad jag menar?” Sano lät lite glad så fort han pratade om Elli men det gick snabbt över igen.
”Aha, och hur gammal är du?”
”202, men jag plockades när jag var 18…”
”Så hon hade levt längre än dig… Tråkigt när någon av våra ska behöva mista livet så tidigt, men gräv inte ner dig Sano.” Rollen som den kloke mannen verkade lite ansträngd när det var Astar som axlade den men det fungerade.
”Jag vet,”
”Hur är det med slottet Ast?” Vandren var som vanligt smått otålig och självupptagen.
”Just det, någon måste upphäva slynans trolldom om ni ska kunna få ut er hämnd. Det kan vi nog göra genom att belägra en starkare kraft över slottet.”
”Hur?” Sano var intresserad men förstod inte mycket.
”Jo, om ni två hjälper mig ska det nog inte bli några problem. Visa mig till slottet så fixar vi resten där.”
När de gick mot utgången plockade Astar med sig sin svarta käpp som han knappast behövde för att gå med samt sin svarta skinn jacka. Sedan öppnade han ett skåp och tog ut två kraftiga handelds vapen och räckte ett till Sano och Vandren vardera.
Väl utanför funderade de på hur de skulle ta sig till slottet, till slut blev det Astars jaguar som fick den äran.
Vandren fick köra och Astar satte sig genast i baksätet och knäppte jackan, Sano satte sig brevid Vandren och så bar det av.
Efter knappt en timmes körande i 190 på landsvägarna anlände de återigen till det kära slottet. När Vandren stannade gick Astar ur bilen och bad grabbarna att hålla sig tätt bakom honom.
När han kom fram till ett träd stannade han vid det och tog fram sin dolk, med hjälp av dolken ristade han något i trädet som märkligt nog såg ut att blöda.
Med ett snabbt hugg satte han sedan dolken djupt i trädet som dirket tappade alla sina löv.
”Whoa?!” Sano blev helt klart förundrad över trolldomen.
Astar drog sedan ut dolken och riktade den mot slottet, därefter började han läas någon vers som verkade framkalla moln på himmelen. Efter ett par minuter slog en blixt ned i slottet som dock klarade sig perfekt.
”Jag tror ni kan gå in nu grabbar, luften ska vara ren åtminstone i ett dygn framöver. Om ni vill mig något så är det bara att komma igen.”
Sen gick han därifrån med lätta steg.
”Om du drar nu, hur har du då tänkt dig att vi ska kunna komma till dig, tåget går ju bara till kl. 19.00!” Sano var smått upprörd över att Astar bara gick sin väg.
”Behåll bilen…” Astar visade dock inte minsta tecken på otrevlighet tillbaks.
”Nu är det dags att gå in Sano.” Vandren var upphetsad eftersom han visste att det antagligen skulle gå brutalt till där inne, sen tog de båda upp sina revolvrar och gick mot huvudingången.
Just som de öppnade stora porten fick de syn på Keith som just var på väg uppför trappan.
”Människa!” Vandrens skrik var minst sagt inte barnvänligt.
I stunden som Keith skräckslaget vände sig om möttes han av flertalet kontinuerliga kraftiga smällar, smällarna kom från två par Magnums och pressade Keith någon meter bakåt, och sprattlandes tvingades han in i dödens dans, sen föll han mot det så hårda, döda stengolvet.
Den förut så söte Keith var inte längre någon trevlig syn; hans mage hade flertalet hål i sig och hans ansikte var en enda röra av blod krut och ben fragment.
Vandren var inte känd för att uppträda proffsigt eller sportsligt, men han fick saker gjorda.
Och nu var Keith stendöd även han, Sano som tydligen hade tömt hela sitt magasin laddade om innan de gick uppför den massiva stentrappan.
Men deras entrée var långt ifrån obemärkt, på övervåningen samlade sig folket oc förberedde sig.
Vandren och Sano förstod genast hur det låg till när de möttes av en konstlad tystnad och lugn, de stannade upp i början av korridoren.
När de sedan helt lugnt gick framåt i korridoren på Vandrens tecken så öppnades sakta en dörr bakom dem.
Miro gled obemärkt ut och skulle just försvinna i skuggorna, då Vandren vände sig om med sin Magnum höjd och avlossade tre skott med en oerhörd hastighet.
Skotten träffade Miros högra knä och lår och han föll med ens ned på golvet.
Skotten från Vandrens revolver blev startskottet för en oerhörd kalabalik i korridoren där ingen gick säker.
Från samma rum som Miro kom nu Yolanda utrusandes, samtidigt kom Dave från det andra hållet tillsammans med Tyra.
Medans Vandren fortsatte att vara lika lugn som vanligt blev Sano helt galen i jakten på sin hämnd.
Eftersom det var Dave och Tyra som attackerade framifrån så fick de både Sanos och Vandrens blickar på sig, allt medan Yolanda närmade sig bakifrån obemärkt.
Vandren kände att det fanns en stark varelse i rummet längst fram till höger och tog sikte däråt, på vägen slängde han undan Tyra med sådan kraft att hon spräckte käken och blev medvetslös direkt när hon slog i väggen.
Sano som just hade kopplat ett dödligt grepp runt unge Daves hals blev vittne när Yolanda gjorde ett stort misstag.
Pilarna fråm hennes armborst hade träffat Vandren i ryggen, hade hon skjutit Sano först hade hon nog kunnat smyga sig på Vandren också, men nu var det problem.
Sano släppte genast Dave och vände sig om när han såg vad som hade hänt, framför honom fanns nu Yolanda, som hade tagit Ellianahs liv.
”Jag är ledsen för din kompis, men jag var tvungen att befria henne…” Medan de cirkulerade och avvaktade i korridoren avslöjade Yolanda sanningen för att reta Sano till misstag.
Sano anföll som väntat direkt när han hörde detta, och hans attacken blev inga problem för Yolanda att avvärja samtidigt som hon stack en dolk rakt i hans vänstra lårmuskel.
Fylld av vrede kastade sig Sano åter över Yolanda som denna gång inte lyckades undkomma alls.
Sittandes på den liggande flickan gav Sano henne en rejäl smäll i ansiktet, han ville plåga henne innan hon skulle dö.
Någon minut senare var Yolanda totalt nedblodad och halvt medvetslös, hennes medvetande fick henne att vilja dö på grund av all smärta Sano hade tillfogat hennes kropp.
I denna stund var det inte mycket Yolanda kunde göra, på grund av hennes uppfläkta kinder och sönder trasade tunga var hon oförmögen att skrika, och hennes händer var orörliga där på golvet.
”Kan du inte bara döda mig?”
”Din tid kommer, tro mig.”
Sano var just på väg att börja hälla någon syra över Yolandas sår då han hörde någon ladda ett vapen bakom honom.
I ögonblicket han vände sig om såg han den för honom okända Nina stå och rikta ett kraftigt armborst mot honom.
”Våga inte röra henne mer…”
”Låt mig bara få avsluta det här så bryr jag mig inte vad du gör sen.”
Nina hade dock inte trott att den liggande Vandren levde och gick nu mot Sano med en mordisk vampyr mot sig. Plötsligt hörde Nina något bakom sig men såg inget särskilt förutom att Vandren var borta!
När hon hörde hur någon desperat sprattlade vilt åt Sanos håll vände hon sig åter om.
Där låg nu Yolanda i stort sett död med en rykande kropp, röken kom från frätandet som uppstått när Sano hällde syran över hennes kropp.
”Du har inte kontroll över situationen.” Sano stressade Nina en aning.
Men Nina var klok och cirkulerade runt Sano, hela tiden med armborstet höjt, nu kunde hon samtidigt se Sano och mot rummet Vandren gick in i.
”Sänker du inte ditt vapen så dör flickan!”
Nina såg någon komma ut ur rummet längst bort i korridoren; det var en haltande Vandren med skräckslagna Joanna som gisslan.
Joanna grät, hennes ögon var fyllda av skräck och hennes läppar var orörliga, men hon var fortfarande underbar.
”Ok, rör inte Joanna!”
”Jag lovar inget…”
Vad som sedan hände med Sano förblir ett mysterium men i ögonblicket han tittade rakt in i Joannas bristande ögon fick han en helt annan syn på det hela.
”Släpp henne Vandren!”
”Vad?!” Vandren blev chockad av Sanos plötsliga välmening.
Det blev även Nina, fast hon kunde inte riktigt tro att det var sant utan misstänkte en baktanke hos den listiga vampyren.
Nu var befann de sig alla i en riktigt jobbig situation; Nina hotade att döda Sano om han inte släppte Yolanda, vilket han vägrade, och därpå höll Vandren Joanna fast med en magnum mot hennes huvud tills Nina lät Sano gå…
”Låt honom gå!” Vandren började bli aningen otålig.
”Släpp flickan Vandren!” Sano ville verkligen inte att Joanna skulle dö.
”Vad är det med dig?!” Vandren ville inte tro sina öron, just när han tänkte rädda Sanos liv bytte Sano sida och gick mot honom.
”För sista gången, släpp henne Vandren!” Sano gav sig inte.
”Du är galen.” Men Vandren vägrade.
När Sano insåg att Vandren verkligen tänkte döda lilla Joanna höjde han snabbt sin Magnum och avfyrade snabbt ett skott mot den svikne och framförallt förvånade Vandren.
Kulan träffade klockrent och Vandren föll död ner smärtfritt med ett hål över ögonen.
”Farväl broder…” Sedan släppte Sano sin Magnum och lutade sig mot väggen bakom sig.
Joanna föll gråtandes med den döde men fångades av en snabbtänkt Nina. Nina kramade om Joanna och tittade samtidigt på Sano som tittade tillbaka.
Hans ansikte var nästan obeskrivligt, hans ögon var grymma och formerna var skarpa, men det fanns just nu någon godhet i hans utmattade ansikte.
Nina tyckte sig se ett leende på hans besvärade läppar och hans ögon var alldeles matta, diskret men det fanns där, så Nina besvarade leendet.
Kapitel 7: Godhet

Sano vaknade sakta av att någon tvättade hans panna med en skön varm handuk, när han öppnade ögonen såg han att det var den oskyldiga lilla flickan som hade fått honom att ta Vandrens liv igår eller när det nu var.
”Vad gör ni med mig?” Sano var aningen osäker på flickans närvaro.
”Jag vill bara hjälpa dig…” Flickans ögon bevisade klart hennes välmening.
”Var är din kompis då?” Sano var desto räddare för Nina.
”Nina? Hon var tvungen att ge sig av.” När Joanna sa detta fällde hon ett par tårar.
Sano som kände en enorm empati för flickan skulle just trösta henne när han såg att hon ändå hade ett oberäkneligt leende på sina charmiga läppar.
”Jag vet inte vad det är, men du har en stark dragningskraft, vad heter du?” Sano behandlade Joanna så kärleksfullt han kunde och i en stund som denna var det svårt att tro att han var en mordisk vampyr.
”Jag heter Joanna, du måste vara hungrig.” Joanna som hade lärt sig från Nina att det inte fanns något att vara rädd för, att man skulle behandla alla med kärlek, oavsett vem det var förvånade Sano med sin värme.
”Är du inte rädd? Du vet väl vem jag är, hur kan du vara så god mot mig?” Sano kunde inte sluta undra.
”Jag vet vad du gjorde, men jag vet också varför du gjorde det. Nina lärde mig att behandla folk med kärlek, och jag ser att du har en god sida. Vad heter du förresten?”
”Sano. Vad är det som ska hända? Jag tror knappast att hon bara lämnade dig här med mig.” Sanos aggressiva stil kunde vara skrämmande, men nu var den bara frågande.
”Nina sade att hon var tvungen att ge sig av för ett tag, och sedan bad hon mig att ta hand om dig.”
”Ni stod varandra ganska nära eller hur?”
”Jag älskade Nina efter att jag bara hade pratat med henne i några minuter…”
”Var ni tillsammans?”
”Det är inte som du tror, vi hade en enorm närhet och kärlek till varandra. Men det var inget förhållande det var något mer…”
”Jag förstår mycket väl…” Pratet om kärlek fick direkt Sano att tänka på hur han hade mist sin Ellianah, hur hennes livliga åsyn plötsligt hade försvunnit ur hans liv och han kunde inte längre vara särskilt glad.
”Vad är det Sano?” Joanna insåg genast att det var något som tyngde honom.
”Du sa att du visste varför jag gjorde det där mot flickan… Varför gjorde jag det?”
”Jag hörde att hon hade dödat din flickvän. När du hade svimmat började du skrika hennes namn, Elli. Det syntes att du kände smärta och jag förstod att du hade det svårt. Jag hoppas du vill stanna på jorden ett tag till i alla fall.” Det var tillsynes oklart om Joanna försökte charma Sano eller om hon bara ville vara snäll.
”Vi hade varit tillsammans till och från i nästan femtio år, vi levde utan krav och stress. Det var underbart, men när jag häromdan insåg att hon aldrig mer skulle kunna förgylla mitt liv med sina tankar eller utbrott blev jag ganska deprimerad. Ellianah var det bästa som hade hänt mig.” Sedan kramade Sano om den förstående Joanna, kramen förvånade dem båda men ingen misstyckte. Joanna hade nog inte förväntat sig att vampyren skulle vara så mänsklig och känslig och Sano hade inte räknat med att finna kärleken så här snabbt igen.
”Jag vet inte riktigt vem du är, men tack för att du är här.” Sano bröt vad som annars kunde ha blivit en lång tystnad.
”Det är jag som borde tacka, du bevisade för mig att det finns kärlek överallt…” Sedan kysste hon den sorgsne Sanos panna, och fortsatte att krama sin vampyr.
”Och framför allt så räddade du mitt liv igår, tack.”
Sano visste inte riktigt vad som hade hänt med honom, först dödade han sin vampyrbroder och nu höll han på att bli förälskad i en dödlig.
När de hade kramats färdigt hjälpte Joanna Sano ned för trappan och sedan gick de mot stora porten. Nästan framme vid den hämtade de hon plötsligt en rullstol.
”Jag antar att du är trött, låt mig skjutsa dig.” Joannas milda framtoning var just vad Sano behövde.
”Tack…” Sano var alltför trött för att tacka nej.
När han hade öppnat porten ombads han att sätta sig i rullstolen vilket han tillslut gjorde. Sedan började Joanna som hade fått en ny syn på livet gå iväg med sin nyfunne vän.
”Vart ska vi Joanna?”
”Vi ska hem Sano, hem.” Joanna visste att hon och Sano nog skulle kunna komma överens.
Så lämnade de slottet bakom sig och deras nya liv hade just börjat.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Vampyrer, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

2 kommentarer

  1. A & E Skriver:

    Jättebra! Vi gillar hur du skriver och vi älskar vampyrer!Fortsätt skriva så kommer du nog långt :)

    Kram

    //A&E

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. vampiregirl1 Skriver:

    Awesome berättelse :D Du skriver superbra. Fortsätt såhär o du kan bli som en till Stephanie Meyer!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.