Vampyrens hjärta

Hon kunde nästan känna hans blick när han långsamt studerade henne. Hon vände sig om och mötte hans helt underbara ögon, hon trodde hon skulle dö av lycka! Han verkade ju helt klart intresserad av henne! Han satt ensam i bordet vid hörnet och hon höll kvar hans blick. Hans svarta hår hängde snyggt för ögonen och hans bruna ögon såg snälla men sådär farliga ut.
- Vicky, kom nu! Engelskan börjar om 2 minuter! Hennes kompis Jessica ropade på henne från korridoren. Victoria vände sig om och började gå, hon kastade en sista blick mot honom, han besvarade den. Hon var helt fast.Det hade börjat bli höst. Luften var småkylig och de rödgula bladen täckte snart marken. Dimman låg tungt över ängar och vägar. Victoria bodde i ett litet ljuslila hus lite utanför stan. Hon åkte in till stan ofta eftersom hon gick gymnasiet där. Samhällslinjen första året för att vara exakt. Den här killen hon spanade in var estet lärare i bild och hon visste inte ännu hans namn. Han såg ut att vara nåt på 25 år. När det gällde hans utseende kunde hon varje liten detalj. Han var rätt lång, kanske 1,84m, normalbygd, bruna fina ögon, kolsvart halvlångt hår (sådär snyggt!), tre piceringar i vänstra örat och gick oftast iklädd svarta kläder. Hon älskade hans svarta rock som han alltid bar. Ooops! Skolbussen går om 5 minuter! Hon tog en sista titt i spegeln och borstade till det halvlånga kolsvarta håret och svepte läpparna med det nya ljuslila läppstiftet som passade perfekt med hennes svagt lila ögon. Sedan rusade hon ut mot busshållsplatsen. Det var Fredag så hon hade en kort dag. Hon och några kompisar hade planerat att fara på festen som skulle vara vid Lyktgatan på kvällen. Det verkade som hela skolan skulle dit så det skulle bli kul. Marcus skulle vara där. Victoria visste att Marcus gillat henne i över ett år, han var söt och de brukade strula lite på fester. Hon hade ofta tänkt på att satsa på honom men hon visste inte precis… När det var fest så var de ju oftast med varandra så gott som hela tiden, det räckte nog… Dessutom hade hon ingen chans att släppa honom ur tankarna…

När hon kom hem var klockan halv tre och hon lade sig ned och vilade ett tag. Hon måste ha somnat för när hon såg på klockan var den halv åtta. Festen skulle börja vid tio tiden. Hon skulle dit med Jessica, Rebecka, Julia och Mattias. Hon gick och duschade och började göra sig i ordning vid halv tio. När hon var klar såg hon ut som ett spöke! För mycket svart ögonskugga, nej! Hon försökte ta bort det med det bara smetade ut sig. Hon fick helt enkelt börja om. Hon skulle knappast hinna med bussen så hon ringde Jessica och sa det.
- Okej, men det är lugnt, vi kommer att vara där så du hittar oss, sa Jessica.
- Ok, då syns vi vid 11 eller nåt. När hon steg av bussen hörde hon festen på lång väg. Hög musik och packade personer som skrek och röjde utanför. Hon gick in i lägenheten och började leta efter någon kompis Det var helt fullt av folk och hon trängde sig förbi moln av rök och parfym. Hon kunde skymta Rebecka i vimlet.
- Tjena
- Hej, Rebecka såg lite nervös ut, var någon snygging i närheten eller? Julia och Mattias stod också där.
- Vart är Jessica?
- Hon ska vara här någonstans, sade Mattias.
- Är…Marcus här då?
- Jag har inte sett honom ännu sade Rebecka och tittade bort.
- Där är ju Alex! Jessica är ju galen i honom, bäst jag hittar henne! Victoria sprang iväg uppför trappan för att se om Jessica var på övervåningen. Hon gick snabbt igenom varje rum. När hon slet upp dörren till sovrummet ville hon bara bort. I sängen låg Marcus och Jessica och råhånglade! De tittade upp och såg Victorias chockade ansikte.
- Jag är ledsen Vicky, men….jag kunde inte låta bli… fick Jessica fram. Victoria bara stirrade på henne innan all ilska kom.
- Jag bryr mig faktiskt inte, sade Victoria och gick därifrån. Vad kunde hon göra? Hon och Marcus var ju inte ihop (bara när de var på fester kanske) men varför skar det så otroligt mycket efter hon sett det här? Jessica visste mycket väl att Victoria gillade Marcus. Men varför blev hon bara arg på Jessica? Marcus var ju ett ännu större svin. Här orkade hon inte stanna kvar, hon gick ut ur lägenheten. Det var mörkt och ganska kallt och sista bussen hade gått. Men hon var för sur för att bry sig om det så hon började gå hem. Efter ett tag var det helt tyst. Stojet från festen hade avtagit och hon gick längs vägen. Det började bli riktigt kallt och hon hade ju bara en tunn jacka på sig. Det var fortfarande ca 30 minuter kvar att gå innan hon var hemma. Även fast hennes mamma varnat henne flera hundra gången så räckte hon upp tummen. Hennes mamma och pappa var långt härifrån, nämligen i USA, de skulle vara där månaden ut. Det passerade inte så mycket bilar så hon blev arg när varje bil passerade utan att stanna. Efter nästan 10 försök så stannade en bil. En snygg bil också, det var en mörklila sportbil. Hon gick långsamt fram till bilen och lät föraren sänka ned vindrutan. Hon höll på svimma när hon såg vem det var! Det var han!

- Vart ska du?, frågade han.
- Hem…var allt hon fick fram.
- Okej, hoppa in. Victoria gick runt bilen till dörren, vad tänkte hon vid den tidpunkten? Det vet hon inte. Antagligen att hon var världens lyckligaste tjej. Hon öppnade dörren och satte sig. Hon kastade en snabb blick på honom. Han var snyggare än någonsin! Hade på sig sin svarta rock också…
- Vart bor du?, frågade han.
- Ehh, Septembervägen…
- Okej. Skulle han inte fråga vart hon varit eller nåt sånt? Hon tittade på hans händer, så perfekta… Han hade cd
-spelare i bilen och hon tittade snabbt igenom skivsamlingen. Herregud! Han lyssnade ju på samma musik som hon gjorde! Hon ville smälta när hon såg hennes favorit Cure skiva… Eller Skid Row skivan… Eller båda HIM skivorna!
- Gillar du skivorna eller?, hörde hon honom fråga och hon kom snabbt tillbaka till verkligheten.
- Jo, jag trodde inte du…ingenting förresten.
- Vadå? Att inte jag skulle lyssna på sån här musik eller?
- Jag trodde du var lite mer åt mystiskt musik. Mystiskt musik?! Va fan säger hon! Nu kommer han garva ihjäl sig!
- Mystiskt musik? Vad är det?
- Glöm det…jag tänkte bara på nåt annat. Nu skulle hon hålla käften! Fattar hon inte att det är honom hon pratar med!
- Så du ska hem eller? Vad menar han? Det är väl klart hon ska hem….eller?
- Jo, jag är rätt trött. Jaha, där förstörde hon det. Eller det kanske var bäst så, hon ska inte agera som någon desperat fjortis här! Några minuter innan de var framme stoppade han på Cure skivan ”Galore”, spår 3. Nu var de tyvärr framme.
- Ehh, tack för skjutsen.
- Inget att tacka för, det var bara kul.
- Får jag fråga vad du heter?
- Chad. När han körde iväg hörde hon slutet på låten. ”You´re just like heaven” Det stämde ju, det hon nyss hade varit med om var ”Just like heaven”…. Om inte bättre. När hon klev in i det mörka huset blev hon rastlös direkt. Hon hade ju fått lift av honom! Hon var helt klarvaken och kunde absolut inte sova fast klockan nästan var ett. Telefonen ringde.
- Hallå.
- Hej…det är Julia.
- Hej, vart är du?
- Vi är i Mattias bil, Jessica är också här.
- Jaha, säg att hon kan dra någonstans!
- Hon vill be om förlåtelse, vi är ganska nära dig så vi kommer förbi, okej?
- Helst inte…
- Sluta nu, Marcus ångrade också sig så det var lite pinsamt där för Jessica. Vi kommer NU! Hon lade på. Hon verkade inte kunna hindra dem från att komma nu. Det skulle ändå bli ganska kul att höra vad Jessica skulle säga. Tur att de ändå aldrig varit megabästisar. Victoria hade aldrig haft en riktig bästis. Det var inte värt att ha det. Någon dag kommer man att bli sviken och det kommer definitivt att kännas. Så det är bättre att slippa det helt. Även fast det här också kändes rejält, det gör det alltid när det gäller killar… Nu ringde det på dörren.
- Vicky?
- Ja?
- Jessica är i bilen, hänger du med en sväng?
- Jag tror inte det…
- Kom nu…snälla, Mattias tittade på henne med hundvalpsögon.
- Okej, men bara häxan sitter så långt ifrån mig som möjligt!
- Nu är du löjlig, hon skäms jättemycket.

Victoria satte sig i bilen, i baksätet. Jessica satt där framme. Mattias körde åt hållet mot stan.
- Vicky, jag är jätteledsen för det där, men jag trodde inte du brydde dig om Marcus längre, du pratar ju om den där vad han nu heter.
- Chad.
- Va?
- Han heter Chad.
- Jaha, Marcus ångrar sig också, kan du förlåta mig?
- Fattar du inte att jag alltid kommer ha det här i tankarna när jag ser dig?!
- Jag vet, men gjort är gjort och allt… Victoria såg plötsligt en mörklila sportbil svepa förbi, det var Chad!
- Stanna bilen!
- Varför det? Måste du spy eller?, Mattias skrattade.
- Jag ska ut härifrån.
- Vart ska du?
- Skit i det, släpp bara ut mig.
- Men Vicky, lyssna på mig nu… fortsatte Jessica.
- Tyst, du kan fortsätta hångla med Marcus om du vill!
- Nu har jag tröttnat på dig! Vet du vad Marcus sa? Att han älskade mig!
- Jaha, nu vet jag att jag alltid varit för bra för honom om du duger för honom, Victoria hoppade ur bilen och smällde igen dörren. Hon såg Mattias och Julia som tittade oroligt på henne och Jessica som satt och såg förbannad ut. Hon började gå åt hemriktningen och såg att Mattias och de andra fortfarande stod kvar. Hon brydde sig inte utan fortsatte att gå. Efter ett tag körde de iväg. Nu gick hon ensam på vägen som tidigare. Fast nu var det ännu mörkare och kallare, klockan var nåt på två. Hon såg en bil komma emot henne. Chad? Nä, det var bara en vanlig bil som fort svischade förbi henne. Hon fortsatte gå och kände att hon fått en sten i skon. Med stela händer tog hon av sig skon och vände den upp och ned. Hon glömde att hon hade pengar i skon (hon hade inga fickor så vart ska man annars ha pengarna?) och de föll klingande mot den hårda asfalten. Hon svor för sig själv, det var så mörkt så hon såg dem knappt. Plötsligt lystes allt upp
- av bilstrålkastare. Hon tittade upp. En mörklila sportbil. Chad steg ur bilen och tittade på henne.
- Vad gör du här ute igen?, frågade han.
- Det är en lång historia, jag ska hem nu, svarade Victoria.
- Hoppa in.
- Jag behöver inte skjuts igen. Hon nekade skjuts av honom! Vad tänkte hon på?
- Du har ju knappt några kläder på dig, det är faktiskt kallt. Och man vet aldrig vad det är för typer ute nu.
- Okej då… Hon hoppade in i bilen och han vände. Han stoppade på Hellacopters nya skiva och Victoria njöt av ännu ett favoritband.

Efter kanske 10 minuter körde han plötsligt in till vägkanten och stängde av motorn. Var nåt fel? Victoria blev lite smårädd. Chad vände sig mot henne.
- Du behöver inte vara rädd, jag ska bara säga en sak. Victorias hjärta började slå dubbelt så fort.
- Du är allt jag kan tänka på, jag kan inte fatta att det är du som sitter här i bilen bredvid mig. I skolan ser jag dig varje dag, jag har aldrig ens tänkt tanken på att jag skulle ha en chans på dig och…
- Vad pratar du om?
- Att jag vill kyssa dig här och nu. Victoria höll på fråga ”Va?”, men hindrade sig själv i sista stund, det skulle bara låta nördigt. Men hon kunde inte fatta att han sa det! Han av alla! Men hon bad sig själv att stänga av alla tankar för ett tag. Hon flyttade sig närmare honom och mötte hans läppar. De var mjuka och härliga, helt olik Marcus varma och fuktiga läppar. Han tog sin vänstra arm kring hennes midja och pressade henne tätt intill sig. Hon njöt av varje sekund. Hans mörka hår smekte hennes kind och hon kände hans värme. Hon höll på svimma. Inte nog med det, när hon hörde refrängen till världens för tillfället bästa låt, ”Toys and flavours” blev det för mycket och hon svimmade.

Hon vaknade av att ett svagt solsken sken in i rummet. Hon satte sig snabbt upp i sängen. ”Chad” var det första och enda hon tänkte på. Vart är han? Hon upptäckte snabbt en lapp på nattduksbordet. Det stod:

”Victoria, du svimmade lustigt nog igår kväll så jag bar in dig i huset. Jag vill bara säga att det som hände igår är inget jag ångrar, bara så du vet. Vill gärna träffa dig igen. Känner du desamma så kom till ”dödens träd” vid 9 tiden. Jag kommer att vänta på dig… Chad

Klockan var nåt över fyra och Victoria undrade om hon skulle träffa Chad igen eller inte. Gårdagen var den skummaste dagen hon någonsin varit med om. Första gången han skjutsade henne hände ju inget. Hon var spänd som en fiolsträng men han verkade ju helt normal. Men andra gången…hon kände ju någon slags laddning. Och det blev ju som det blev också. Klart att hon ville träffa honom igen. Han var inte alls som de andra killarna i skolan. Han var inte helt besatt av sport, skotrar, festa i byn eller mobiltelefoner… Tyvärr så såg ju standardkillen här ut precis sådär. Träffas vid ”dödens träd”? Det hette så för att det såg ut som ”dödens träd” i filmen ”Sleepy hollow”, läskigt och förvridet. Det låg någon kilometer utanför stan, varför ville han träffas så avlägset? Men det var okej för henne. Hon undrade lite över Jessica. Hon kunde lätt undvika henne nu, men till Måndag skulle hon tvingas se henne. Hur skulle hon reagera? Hon hade aldrig varit med om något sånt här tidigare. Hon bestämde sig för att skita i det. Det var ju ändå bara Marcus. Victoria har ju aldrig varit kär i honom, bara gillat honom. Och nu var ju hennes liv fokuserat kring Chad. Nej, det var helg nu! På Måndag skulle hon fortsätta tänka på det.

Hon åkte buss in till stan och gick sedan till ”mötesplatsen.” Det var redan mörkt ute men inte särskilt kallt. Nu såg hon det stora förvridna trädet avteckna sig mot månen. Det såg tomt ut, Chad hade nog inte kommit ännu. När hon var framme satte hon sig på en sten och väntade. Hon hann vänta i kanske 2 minuter sedan såg hon den snygga mörklila bilen komma körande. Han stannade just bredvid henne och klev ut.
- Hej, sa Victoria.
- Hej. Ja, vad ska man nu säga? Hon anade vad han hade i tankarna och vad kunde hon tänka på när hon såg hans underbara mun och ögon? Han klev fram och kysste henne, hon rös. Hon lutade sig mot trädet när han höll om henne. Plötsligt så föll hon bakåt. Hon reste sig snabbt upp och pressade sig förskräckt mot Chad. Vad hände? Vart var hon? När hon såg sig omkring såg hon inte Chads bil någonstans. Inte heller någon reklampelare som avtecknade sig långt bort. Istället såg hon en öppen mörk plats.
- Vart är vi?
- Hos mig, sade Chad lugnt. Hon vände sig snabbt om och tittade på honom. Han hade fått för sig att han skulle ha förvandlats till ett monster, men det hade han inte gjort. Han såg bara lite mystisk ut.
- Vad menar du? Vart är allt…? Din bil?…, Victoria blev förvirrad.
- Där borta. Chad visade trädet bakom sig, där fanns en spricka. Genom den såg man hans bil och stenen hon nyss satt på. Vart hade hon kommit?
- Jag ska förklara, vi har kommit till en annan värld. Den är snarlik din värld, men något sånt här skulle knappast finnas i din värld sade han och pekade på ett stort och mörkt slott.
- Vad är du för något?
- Av den här världen, nästan som du. Kom. Han gick iväg och hon följde snabbt efter honom eftersom hon var svinskraj. De närmade sig det stora slottet som låg framför en samling breda träd. Det var ett gammalt slott som var byggt av stora gråa stenblock. Det såg ut lite som slottet i ”Skönheten och odjuret” Det var ganska smalt men mycket högt med många torn. Victoria blev inte förvånad när hon såg kråkor flaxa vid tornens spetsar. Som ett skräckslott. De gick in i slottet.
- Jag är tillbaka! Ropade han och det ekade i hela slottet. Det var helt tyst. Men plötsligt såg hon att det kom ner människor nerför trapporna. Det kom ner fler och fler och de ställde sig framför Chad. Det var något konstigt med dem. De var alla så…vackra. Alla tjejer var långa och smala och hade långt skimrande hår, antingen svart eller blont. Alla killarna hade svart hår som Chad eller var blonda och bar nå slags svarta mantlar. Skulle en sådan kille komma till skolan skulle han bli på hoppad direkt av tjejerna tänkte Victoria och log.
- Jag har med mig någon, min brud, sade Chad. Vad pratade han om? Hon blev rädd när alla började jubla och undrade vad de var för ena.
- Ge henne ett rum. En kille kom fram och tog Victoria i armen och ledde iväg henne.
- Vad gör du? Vart ska vi? Victoria kunde inte tro att hon hamnat i en annan värld bara sådär. Kanske var det en dröm? Hur som helst så ville hon inte bryta ut i hysterisk panik och börja slå vilt omkring sig. Hon ville se vad som skulle hända.
- Du ska få ett rum, vi är så glad att du äntligen kommit, nu är allt färdigt. Vi har väntat på det här i åratal. Victoria sneglade på honom. Han hade nästan identiska drag med Chad, lika snygg. Fast istället för kolsvart hår var han blond. De gick uppför smala trappor. Väggarna var kalla och fuktiga. De gick igenom långa korridorer med röd heltäckningsmatta. På väggarna hängde bleka tavlor med snirkliga guldramar.
- Vad är det här för ett ställe egentligen?
- Släkten Vlados har ägt detta slott i ett par årtusenden. Chad är den ende som finns kvar inom den släkten så detta är alltså hans slott. Han härskar här. Härskare? Victoria var alldeles tom. Hon befann sig i en annorlunda sagovärld.
- Vad är ditt namn?, frågade hon.
- Lance.
- Jag heter Victoria. Hon ville inte fråga åter igen vart hon var och vad som skulle hända.

De stannade framför en stor trädörr. Med stort besvär lyckades Lance få upp den knarrande dörren. Där inne var det finaste rum Victoria någonsin sett. Det fanns en enorm himmelsäng med mörkröda satinlakan. Gardinerna var stora och svarta. Golvet var täckt av en vinröd heltäckningsmatta. Det fanns stora bord och stolar av fin gammeldags stil. Även en stor soffa med ljus turkost sammetsöverdrag bredvid sängen. I taket hängde en underbar röd diamantlampa. Uppe i varje hörn fanns en stenstaty som vilade i mörker. Det fanns drakhuvuden som visade mod och fåglar som visade fruktan. Det gjorde att de såg levande ut. Tapeterna på väggarna var mörkt guldfärgade och det hängde där tavlor med mörka dystra men mycket vackra motiv. De hade samma snirkliga guldramar som de tavlorna i de långa korridorerna. Det här var som ett mörkt drömrum, hon älskade det.
- Jag ser att du tittar på tavlorna, sade Lance. De flesta av dem har Chad målat. Jag erkänner att jag avundas hans sätt att måla. Hans sätt att få ut sina känslor i en bild. Victoria blev inte så förvånad. Chad var ju bildlärare, kanske inte här då… Men tavlorna såg verkligen fantastiska ut, helt känslosamma.
- Victoria, jag måste säga en sak, Lance såg nervös ut.
- Vad är det?
- Du kanske har märkt att vi är lite…annorlunda.
- Skämtar du? Ni skrämmer vettet ur mig…
- Chad gillar nog inte att jag säger det här, men du kommer få reda på det förr eller senare och jag vill inte riskera att det skrämmer livet ur dig då. Vi är vampyrer.
- Vad säger du? Victoria tog några steg ifrån Lance.
- Hela det här slottet består av vampyrer och Chad är den äldsta och mäktigaste av oss alla.
- Så du menar att du också är en…vampyr?
- Ja, men jag hoppas att du inte ser oss som några kallblodiga mördare, för det är vi inte. Victoria tittade tyst på honom, hon trodde på varenda ord Lance sa.
- Jag måste gå nu, men du kommer nog träffa Chad snart. Han gick och stängde den stora och knarrande trädörren efter sig. Victoria satte sig på sängkanten. Hur skulle hon komma härifrån? Eller ännu viktigare: Ville hon komma härifrån? Allt det här var spännande, som ett stort äventyr. Om det var en dröm så var den väldigt verklig och hon ville för allt i världen inte vakna upp. Plötsligt knackade det på dörren. Hon hann inte röra sig innan den snabbt och ljudlöst öppnades. Det var Chad. Hon kunde inte låta bli att slås av hans skönhet när han svepte in genom rummet. I den här miljön såg han verkligen kraftfull och kunglig ut. Hon tänkte på det Lance sagt. Var Chad en vampyr? Han tittade på henne.
- Trivs du med rummet?
- Ja, det gör jag. Det är helt underbart.
- Bra, för det kommer bli ditt hem framöver.
- Jag kan nog inte stanna så länge…
- Tror du att jag släpper en diamant som du? Även fast du är en aning oslipad…
- Hur kom du till min värld?
- Du vet nog inte riktigt vem jag är. Det syns nog inte vilka makter jag har, men det var enkelt att komma till eran värld. Något som för dig just nu är omöjligt, du stannar här så länge jag vill hålla dig kvar. Men du har ingen anledning att fälla tårar för det, snart kommer det här bli det enda hem du kan tänka dig. Så misströsta inte. Chad kom fram och kysste henne. Hon tog sina armar runt hans hals. Hon blev inte förvånad när hon kände de vassa hörntänderna. De skar mot hennes läppar. Hon släppte honom och vände sig ifrån honom.
- Varför är jag så viktig för dig? frågade hon.
- En komplett makt behöver både en kung och en drottning. Dessutom så blir vi flerdubbelt starkare med en drottning från eran dödliga värld. Från och med nu kommer mörkret att utökas dag för dag. Ljuset tvingas vika under.
- Så jag behöver inte bli som ni?
- Inte som det ser ut just nu. Jag gillar ljuset av dödlighet som omger dig… Jag lämnar dig nu så du får sova och vila upp dina tankar. Han gav henne en sista kyss och försvann sedan ut ur dörren. Victoria lade sig ner i sängen och svepte det kalla satintäcket runt sig. Hon somnade efter ett antal tankefyllda timmar.

När hon vaknade satte hon sig upp i sängen. Tystnaden nästan skrek åt henne, det var helt knäpptyst som tidigare. Hon reste sig försiktigt upp och gick till det stora fönstret. Hon lyfte på den tunga gardinen och tittade ut. Det var mörkt men hon kunde urskilja berg och skog i månens svaga sken. Hennes rum var uppe i ett torn så hon hade bra utsikt över landskapet. Till höger såg hon en sjö, ytan var mörk och spegelblank. Allt verkade vila i ett slags lugn. Hon hörde inget som tydde på att det fanns något levande i närheten. Hon gick bort från fönstret och såg en spegel. Hon gick fram till den. Hon blev rädd när hon såg sig själv. Hon var mycket blekare än tidigare. Hennes vita hy liksom lyste i det mörka rummet. Hennes hår var lika kolsvart som tidigare fast längre. Hennes naglar var också längre. Hon upptäckte att hon hade andra kläder på sig. Istället för de svarta byxorna och den tunna tröjan bar hon en svart och lång klänning. Den var faktiskt fin, passade henne. Vad kunde klockan vara? När hon gick och la sig var det mörkt ute, det var lika mörkt nu också. Vågade hon gå ut ur rummet? Klart hon vågade, hon var ju drottning. Hon knuffade sakta på dörren, den började knarra. Det måste ju låta över hela slottet tänkte hon. De andra i korridoren skulle garanterat höra henne. Hon öppnade dörren så pass mycket att hon kunde pressa sig ut. Sedan stängde hon den snabbt och ljudlöst.

Det var mörkt i korridoren och hon gick samma väg ner som hon kom uppför. Det var helt tyst. Vart var alla? Hon vågade inte öppna någon av de dörrar hon gick förbi. Hon tänkte att tidigare när hon och Chad kom hit så var det en folksamling på närmare 500 personer hon såg. Det måste vara ett stort slott. Nu var hon nere i den stora hallen vart de tidigare stod i. Taket var otroligt högt upp och varje detalj i trapporna, väggarna, golvet och taket var praktfull. Hon såg en trappa som gick ner och gick fram till den. Det såg mörkt ut men hon gick ned. Hon kunde skymta lite ljus längre fram och fortsatte gå. Det fanns facklor längs den vänstra väggen så hon såg tydligt nu. Det var sandgolv och hon kunde se att folk gått där. Hon måste vara på väg ner i källaren tänkte hon. Plötsligt kunde hon se en stor sal framför sig. Eftersom det var under jord fanns det inga fönster. Hundratals ljusstakar gav salen ett dunkelt sken. Där fanns även hundratals likkistor. Victoria behövde inte tänka länge för att gissa vilka som låg där. Hon tänkte vända om och gå tillbaka till sitt rum men ville bara titta runt lite. Hon gick långsamt längs stenväggen och tittade på alla kistorna. De blänkte i svart och hade säkert blodrött foder där inne. I taket hängde också ljusstakar. Det förklarade stearinet som fanns lite överallt. I mitten av salen fanns en kista som var större än de andra. De andra kistorna var formade som en rektangel runt den. Var det Chads kista? Plötsligt svepte en enorm vindpust genom salen. Nästan alla ljusen släcktes på en sekund. Det blev mörkt. Hon började höra ljud från kistorna och blev rädd. Hon kunde inte springa iväg, hon såg knappt något. Hon kunde urskilja att den stora kistan öppnades. Kistan bredvid henne öppnades också.
- Victoria… Vem var det? Hon hann inte tänka på saken när hon skymtade att Chad reste sig upp längre bort. Av rädsla klev hon snabbt ner i kistan bredvid henne och locket stängdes direkt.
- Det är jag, Lance.
- Vad är det som händer?
- Du borde inte vara ute och springa såhär, du har väckt honom. Jag ber för oss båda att han inte hittar dig. De kunde höra Chad.
- Vart är hon?! Vart är hon?! Han gick igenom hela salen. Victoria var livrädd. Hon pressade sig mot Lance som höll hårt om henne.

- Kommer han leta igenom kistorna?
- Nej, det gör han inte. Han litar på oss. Jag har just svikit honom när jag gömmer dig såhär. Hittar han dig kommer han att straffa både dig och mig. Du förtjänar inte det. Men du kan inte stanna här länge. Man vet aldrig vad han kan ta sig till. Hon kände hans stressade hjärtslag och flämtande andning. De hörde att Chad var på andra sidan av salen och letade efter henne.
- Spring upp till ditt rum nu, fort! Lance öppnade en springa i kistlocket och Victoria kröp ut. Hon kröp snabbt i mörkret fram till källaringången, reste sig och sprang därifrån. När hon kom fram till den stora hallen visste hon inte vart hon skulle. Hon måste skynda sig! Snart skulle nog Chad vara här! Hon tog den trappa hon kände mest igen och kastade sig snabbt upp. Hon tittade på tavlorna och började känna igen korridorerna. Strax var hon uppe på sitt rum. Några sekunder senare kastade sig Chad in, hans mantel flög över halva rummet.
- Vart har du varit?, frågade han snabbt.
- Jag vaknade nyss, hade svårt att sova.
- Försökte du rymma från mig?
- Vad pratar du om älskling? Jag har varit här hela tiden.
- Jag kände din närvaro i källaren!
- Vad skulle jag göra där? Hon gick fram till Chad och kysste honom. Hon smekte hans kind.
- Du måste ha drömt. Chad var tyst. Han gick och lade sig i hennes säng.
- Jag sover här inatt.

Victoria visste att hon i vanliga fall skulle sett Chad som ett monster, men det tyckte hon inte nu. Hon kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig själv älska med en vampyr, de mest vackra och fantasifulla varelser som existerat. Hon lade sig nära honom och smekte hans nakna och breda bringa. Han måste ha förlåtit henne när han vände sig mot henne och förde henne till sina armar. Hon visste att han älskade henne, och hon älskade honom. När hon vaknade var det fortfarande mörkt ute. Chad var försvunnen. Hon gick ut ur rummet och tassade nerför alla trapporna. Hon hörde livliga ljud nerifrån hallen. Någon var arg och den någon var Chad.
- Victoria!
- Ja…?
- Du var ute inatt! Lance berättade allt! Victoria såg Lance som stod framför Chad. Hans huvud var nersänkt och han grät. Små blodsdroppar rullade nerför hans smala kinder. Så farligt var det väl ändå inte? Hon ville springa fram och trösta honom men tvingade sig själv att gå fram till Chad.
- Jag är inte arg på dig Victoria, du är förlåten. Men han där svek mig igår. Såna som honom tär på våran kraft. Vi måste göra oss av med honom, det förstår du väl? Hon svarade inte. Hon tittade på alla andra. De såg ledsna ut och ville nog gärna ha kvar Lance. Men de skulle heller inte försöka hindra Chad från någonting.
- För honom till en cell! Två killar från samlingen kom genast fram och släpade iväg Lance ner i källaren. Hela slottet bestod av unga människor. De såg unga ut men deras själar var uråldriga. Chad såg ut som 25 eller nåt liknande men var över 700 år. De andra såg ut att vara i samma ålder eller lite äldre men ingen var i närheten av Chads ålder. Så det var självklart att han var ledaren.

- Victoria. Hon vände sig åter mot Chad.
- Jag ville bara säga att din värld numera är död. Vi besökte den tidigare idag när du sov. Mina mörka änglar och jag behövde näring. Du förstår väl att när du är här riskerar du inte att förlora något, bara att få. Detta är ditt hem och jag ger dig allt.
- Menar du att alla mina vänner är…döda…?
- Se inte på mig sådär. Victoria började gråta. Chad svepte in sig i sin mantel och var sedan försvunnen. Hon stod ensam kvar omringad av alla vampyrer som sakta började avlägsna sig. De hade tagit alla hennes vänners och bekantas liv. Hon ville inte skylla på dem, hon ville skylla på Chad. Även fast hon älskade honom så kunde hon inte acceptera honom fullt ut om hon inte förstod honom fullt ut. Det enda sättet att göra det var att bli som han, bli en vampyr själv. Victoria gick ned till källaren där vart hon visste att Lance var. Hon hade fått tillåtelse att röra sig fritt i hela slottet bara hon befann sig på sitt rum när de andra sov. Hon visste inte när det var natt eller dag. Det var mörkt dygnet runt, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Det var första gången hon skulle få se Lance. Chad visste inte om det och skulle nog inte tycka om det heller. Han hade inte gett Lance något straff ännu. Hon gick längs den smala gången som var omringad av sten och ropade Lances namn.
- Här… Victoria sprang fram till dörren, låste upp och slank snabbt in. Hon hittade Lance i ett hörn. Hans hår var tovigt, han var smutsig och hade torkade tårar på kinderna. Han såg sorglig ut. Victoria böjde sig ner och kramade honom. Hennes svarta långklänning svepte och lade sig på det smutsiga och fuktiga golvet. Hon var den enda person han sett på tre hela månader.
- Jag kommer få mitt straff snart, jag känner det på mig… stammade Lance. Jag kommer att bli instängd i en kista som muras in i väggen, där kommer jag få stanna tills jag svälter ihjäl, det kan ta över 100 år….över 100 år…
- Varför berättade du att du gömde mig i din kista?
- Mitt samvete tvingade mig till det. Mina göranden och tankar är inte fria, jag är lite som en slav.
- Är Chad fortfarande ond på dig?
- Jag svek honom en gång, det räcker.
- Hur kan jag rädda dig?
- Försök inte göra det, du ställer bara till det för dig själv. Men jag kan berätta något för dig. Alla rum här på slottet ser likadana ut, de är alla obebodda. Vad det ser ut som i alla fall. De har varit bebodda av samma orsak som du bor här.. När Chads dödliga drottningar dog vistades han aldrig i deras rum, deras själar lever nämligen kvar och han skulle inte klara av att känna deras närhet. Han älskade alla sina fruar som du älskar livet. Men det är dig han älskar nu, dig och ingen annan. Det får du inte glömma. Visst kan han verka grym, men utan sin grymhet överlever han inte. Jag tror inte någon förstår hur mycket saknad och smärta han bär på, men det är en del av hans liv. Så han låter nog inte det bryta ner honom.
- Det låter ju hemskt och så har han levt i flera århundraden… Men jag är glad att jag träffat honom, han är verkligen annorlunda. Skulle jag kunna bli en vampyr?
- Du kan bli en, men du får inte det. Han skulle aldrig tillåta det.
- Vet du hur mycket det här livet tär på mig? Jag kommer se mig själv åldras men ni förblir lika vackra år efter år… Lance visste på ett ungefär hur Victoria kände. Men hon hade fått den rollen och han kunde inte hjälpa henne ur den. Helst inte nu när han kände sig så hjälplös.
- Tänk så skulle du bita mig nu och göra mig till en av er? Hon lutade sig mot Lance och hans läppar nuddade hennes kind och gled ner mot hennes hals. Hon kände hans tänder men han bet inte. Han ville bara ha henne. För vad vore ett vampyrliv utan njutning? Hon visste att han mycket väl kunde älska henne. Och kanske kände hon desamma för honom? Men hon kunde inte stanna i cellen hos honom.

Hon gick upp till Chads rum. Hans rum var verkligen speciellt. Det skilde sig från slottets andra rum genom att det inte var fint och prydligt. Det mesta var trasigt. Gardinerna hängde i svarta trasor, stolarna låg på golvet och en del saknade något stolsben, torkade blommor och aska låg överallt, vinden ven in i rummet genom det trasiga fönstret och råttor sprang fram och tillbaka vid hörnen. Målningar låg i hög på hög på borden, lampan som dinglade i taket kunde när som helst rasa ner, en krossad spegel låg på golvet och hon gick ständigt in i spindelväv. Varför han hade det så i hans rum hade hon ingen aning om. Hon såg att han höll på måla. En hög ljusstake gav honom svagt ljus. Hon ställde sig tyst bredvid honom. Hon tittade hur han svepte med penseln över duken. Det såg magiskt ut när han formade trädens kronor eller bergens vidder. Hur han fick den nedgående solens sken att lysa upp det mörka vattnet och hur de trasiga svarta molnen svävade på den eldröda himlen. Han var verkligen en konstnär i toppklass. Han målade inte för någon, bara för sig själv. Det syntes verkligen att han var koncentrerad så hon lämnade rummet lika tyst som hon kom.

Lance var den ende av vampyrerna som Victoria umgicks med (förutom Chad) De andra skrämde henne. De gled ljudlöst omkring i slottet. Hon kände sig inte som en drottning, men Chads och Lances kärlek gav henne kraft att leva vidare. Hon kände sig inte skyldig för att hon älskade dem båda. Hon älskade automatiskt Chad, hon kunde helt enkelt inte hata honom! Även fast hon ofta ville det. Hon älskade Lance på samma sätt som man älskar en pojkvän. Hon kunde sitta med honom i hans cell och bara hålla om honom. Hon skulle be Chad om att skona Lance, hon var tvungen att göra det kände hon. Ju längre tid Lance var fången i cellen, ju deppigare blev han. Han såg ingen annan förutom Victoria, men det räckte för honom. Victoria var den ende i hela slottet som kunde känna svält som en människa, hon behövde mat. Men det fick hon också. Några av vampyrerna var som slavar som städade och lagade mat åt henne. Vart de fick tag på maten visste hon inte. Så långt bort hon kunde se från det högsta tornet så såg hon inget annat än skog och berg. Inget tecken på liv.

- Chad? Victoria satt tillsammans med Chad på sängen i hennes präktiga rum.
- Ja, min vita ängel?
- Finns det någon chans att du kan skona Lance från den eviga döden?
- Victoria, jag har ju redan sagt som det är: Han svek mig när han gömde dig sådär. Jag kan inte behålla honom som en av oss.
- Men han ångrar verkligen sig, jag ber dig Chad…min älskling. Victoria visste att Chad var känslig för komplimanger och ömhet, det hade hon lärt sig. Hon strök bort en svart hårslinga från hans kind.
- Om jag skulle få för mig att behålla honom så lever han under din nåder!
- Hur menar du?
- Gör han ett snedsteg till så är det under ditt ansvar.
- Han kommer att sköta sig, jag lovar.
- Ok, imorgon är han fri. Jag börjar förresten känna mig lite matt, det kanske är dags för lite jakt… Victoria såg sin chans. Hon böjde sig fram och kysste Chad och lade sig ner i sängen. Han böjde sig ner över henne och kysste hennes hals. Hon ville att han skulle bita henne, hon ville bli en vampyr. När hon fick veta att alla hennes vänner och bekanta fallit offer för dessa mörka änglar släcktes en eld inom henne. Hon hade inget att komma tillbaks till, om hon någon gång skulle komma tillbaka till sitt vanliga liv… Hon höll hårt om honom, bit mig… Men det gjorde han inte. Hon kunde känna hans huggtänder, men de gled bara på hennes hud. Plötsligt tog han tag i hennes hand. Hon kände hans härliga kyssar som gled upp och nerför armen. Han stannade vid handleden. Victoria blev stel av skräck, skulle han bita henne där kunde hon dö. Hon kände en kort smärta och hur det varma blodet rann över handen och bildade droppar vid fingerspetsarna. Hon ville rycka bort handen eftersom hon började känna sig yr. Efter några minuter reste han sig. Hans munglipor var blodiga.
- Du får ursäkta mig, jag kunde inte låta bli…
- Du…kunde ha dödat mig…
- Skulle den risken funnits skulle jag aldrig gjort det, jag vet exakt hur mycket blod jag kan ta utan att skada dig, och jag tog inte en droppe för mycket. Men jag behöver mer. Sedan så sa han det han alltid sa åt henne när han gick ut på sin nattliga jakt med de andra. ”Om du saknar fåglarna som cirklar runt tornen så vet du att jag är borta” Chad var stark, men han kunde inte förutspå att allt skulle gå bra. Han gick fram till fönstret och drog för de långa gardinerna.
- Sov nu. Han tog en blodröd ros från vasen och gav den åt henne. Sedan så gick han med snabba steg ut ur rummet. Victoria lade sig ned och tänkte att hon fick i alla fall hälften vunnet. Hon blev ingen vampyr, men hon gav Lance tillbaka hans så kallade frihet.

Hon vaknade efter några timmar. De var tillbaka, de hade förhoppningsvis fått sin nödvändiga dos blod nu. Efter ett tag var det tyst, de hade dragit sig till källan mot sina kistor. Hon somnade om. Hon vaknade som vanligt av månens sken när hon drog undan gardinerna. Efter ett tag kom hennes ”uppassare” med morgonfika. Uppassaren hette Marian och såg ung och vacker ut. Victoria hade inte lärt känna henne så mycket ännu. Marian brukade berätta om något viktigt hade hänt, vilket det hade gjort nu.
- De har tagit hit en av dina, sade Marian.
- Jag kan inte veta vem det är, alla mina vänners själar svävar bland molnen nu.
- Han fanns visst kvar på din ödelagda plats.
- Har han något namn?
- Något så konstigt som Mattias, sade Marian medan hon stoppade nya fräscha rosor i vasen. De dog väldigt fort men Marian bytte ständigt rosor på Chads begäran. Victoria undrade vart de fick rosorna ifrån, inte fanns det väl någon trädgård i det här mörka landskapet? Victoria vaknade till ordentligt. Mattias?! Hon började direkt tänka på sin kompis Mattias. Men det behövde ju inte vara honom.
- Herren vill att du kommer ner dit.
- Vad kommer att hända?
- Det kan jag inte svara på. Victoria tog på sig en svart halvlång klänning med två slitsar. Hon tittade upp mot stenfågeln. Den såg ynklig och rädd ut. Vad skulle hända nu? Hon gick ned. När hon kom ned från den långa trappan såg hon Chad och Lance. Hon ville kasta sig i hans armar men hans tankar såg väldigt tunga ut.
- Ta fram honom!, ropade Chad. Victoria såg Mattias dras fram, hårt fasthållen av en av vampyrerna. Han såg helt utmattad ut men samtidigt livrädd. Det hade han nog anledning att vara tänkte Victoria.
- Victoria, är det du…vart är jag? Du försvann för ett tag sedan, bara försvann…, stönade Mattias när han såg henne. Victoria gick fram till honom och böjde sig ner och tittade honom i ögonen.
- Allt kommer bli bra, jag ska få dig härifrån. Vänta bara.
- Victoria, vi hittade honom i din värld, jag gissar att du känner honom, sade Chad.
- Vad ska ni göra med honom?!
- Det får du säga till Lance.
- Vadå?
- Att han ska släcka varelsens liv. Lance behöver det. Tre månader i en tom cell har satt sina spår. Inte vill du väl att han ska svälta?

Victoria vände sig snabbt om mot Lance. Han tittade smärtsamt på henne.
- Victoria, jag vill inte göra det, jag ska inte göra det…men jag skulle behöva det…måste ha något…orkar inte längre… Lance kunde knappt stå.
- Victoria…jag vill härifrån. Men alla är borta, vad är det som händer…? Mattias visste inte hur illa ute han var. Victoria kände tårarna komma.
- Nå Victoria, hur vill du ha det? Chad lade en arm runt henne. Victoria visste att endast en kunde komma levande ur det här. Det kändes så självklart att rädda Mattias, men lika självklart att rädda Lance… Men samtidigt visste hon att Mattias inte hade någon framtid här. Han skulle dö vad som än hände. Men Lance skulle få klara sig.
- Om jag måste välja…, Victoria grät och sjönk ner på knä på det kalla stengolvet.
- Jag tar…Lance…
- Lance, släck livet framför dig, sade Chad iskallt. Mattias låg framför Lance och yrade.
- Det här är väl en dröm…? Jag vill vakna…Är du kvar Victoria? Lance böjde sig ner mot Mattias. Han tittade på Victoria med en blick som skar i hennes hjärta.
- Gör det, du har inget val. Sedan vände hon sig om. Lance tog tag i Mattias hals och böjde sig mot den. Han öppnade munnen och blottade de kritvita huggtänderna. Han bet…
- Victoria… Det var det sista ordet Mattias sa. Bloddropparna bildade en liten pöl på golvet. För varje sekund gled Mattias allt längre bort. När Lance släppte honom hängde hans huvud livlöst. Victoria rös och kastade sig i Chads armar. Han svepte sin mantel över henne och höll henne intill sig. Hon grät, hon hade varit med om en avrättning. Chad hade makt att göra vad han ville. Victoria älskade honom ändå. Så var det bara. Hon var som en magnet och han som metall. Ständigt attraherade av varandra. Hon hörde Lance gå därifrån med tunga steg. Hans hjärta var trasigt just nu men skulle bli bättre. Hennes skulle förbli trasigt så länge hon levde. Chads hjärta var täckt av stål, det tålde allt och han skulle aldrig falla.

En dag knackade Lance på Victorias dörr, hon satt just då och funderade på vilket liv hon levde. Det hade gått några månader sedan den hemska avrättningen av Mattias. Hon drömde fortfarande mardrömmar om det. Det kunde hon mycket väl förstå, hon och Mattias hade varit vänner i flera år. Men det var skillnad på att leva här och på den andra sidan. Här skulle nog Mattias inte haft en chans. Själv hade hon satt sig in i det här livet rätt bra tyckte hon. Hon försökte förstå hur Chad tänkte, vilket ibland kunde vara väldigt svårt.
- Victoria?
- Åh, Lance, Hej.
- Visste du att vi har hästar?
- Nä, det har jag inte vetat. Hon började tänka på när hon var liten och brukade rida på mormor och morfars häst Glamour. Hon brukade låtsas att det var hennes häst, men det var ju då, i en annan värld… Som hon inte sett på ett bra tag.
- Vill du ta en ridtur?
- Få jag det? Hon blev chockad av frågan. Hon hade aldrig varit utanför slottet under tiden hon varit där. Hon hade inte känt den friska luften eller den svaga vinden. Hon hade saknat det, men nu brydde hon sig inte. Hon var rädd för mörkret där ute.
- Jag har frågat Chad. Han tyckte det lät bra. Livet inspärrat i ett slott gör inget gott för själen, även fast hela slottsmiljön sjuder av en magisk atmosfär om man känner efter.
- Det skulle vara underbart Lance! Kan vi göra det med en gång? Lance blev glad av Victorias leende. Det var inte ofta han såg det. Hela hennes ansikte sken upp.
- Jag ska genast be någon av hästmännen att sadla de två bästa hästarna vi har. Gör dig i ordning för något du sent kommer att glömma… Lance lämnade rummet. Victoria kunde knappt tro det. Nu skulle hon få lämna slottet för några timmar. Slippa se stenväggarna och stengolven. Slippa se de långa korridorerna och trapporna.

Slippa se hela hennes rum. Hon älskade det men tanken att få uppleva ett liv utanför slottet verkade för bra för att vara sant. Vilka kläder skulle hon ha? Allt hon hade och bar var svarta klänningar. Det fick väl bli en sån då. Istället för bootsen tog hon på sig de höga stövlarna som blänkte i svart. Så här snygga kläder hade hon aldrig haft på sig på en ridtur tänkte hon. Hon borstade igenom sin långa svarta man till hår och gick ner till hallen. Hon såg att Lance stod vid den stora porten som var öppen. Hon tittade upp och såg Chad som stod på tredje våningen.
- Jag älskar dig, sade hon åt honom.
- Du vet att jag älskar dig mer, ett leende syntes på hans smala läppar. Hon gick ut ur slottet tillsammans med Lance.

Hon såg ett storslaget mörkt landskap där ute. Hon hade sett det från tornet, men det var helt annorlunda nu. Hon kunde känna det. Hur vinden svepte genom träden, hur bäcken slingrade sig genom stenröset, hur lövet tappade sitt fäste och sakta föll genom den småkyliga luften, hur mossan ankrade sig fast på de stora stenarna och hur mörkret letade sig in i varje litet skrymsle. Hon ville uppleva det här ögonblicket för alltid. Hon vände sig om och såg Lance som stod och höll två hästar.
- Vilken vill du ha?
- Den svarta, svarade hon.
- Ok, då tar jag den vita. Victoria gick fram till hästen. Den var lika korpsvart som hennes hår och dens svans nådde nästan ner till marken. Hon satte sig upp och väntade på Lance.
- Har du ridit förut?, frågade hon.
- Några gånger med Chad. Han brukade rida den hästen du har. Men det var längesedan sist.
- Nu drar vi! Victoria satte av i galopp med Lance hack i hälarna. Vilken härlig känsla! Hon slöt ögonlocken ock kände vinden genom håret. De galopperade snabbt genom skogar och ängar. Hästarna verkade aldrig tröttna. Hästen som Lance red var kritvit och såg ut som ett spökhäst där den nästan svävade fram mot det ständiga mörkret.
- Finns det något speciellt i närheten?, frågade hon Lance.
- Jag tror inte det, eller jag vet inte. Jag vet inte om det här landet har några gränser. Chad säger att allt tillhör honom och jag tror på hans ord. Så jag tror att hur långt vi än rider så är skog, berg och ängar det enda vi ser.
- Vi tar en vilopaus vid det där trädet uppe på kullen.
- Ok. Hästarna satte av i galopp igen. Nu visste Victoria att en inspärrad framtid i slottet skulle hon inte klara av. Det här kändes som sammet mot hennes känsliga själ. Hon kände hur hästen under henne kämpade sig uppför kullen. Victoria hade inte sett något levande under hela ritten men tyckte nu att hon såg en hare skutta förbi. Men den försvann fort in i mörkret. De satt av och satte sig under det stora trädet. Hästarna började beta av det långa gräset och ovanför dem glimmade miljontals stjärnor. Victoria lutade sig mot Lances bröst, han lade sin långa mantel över henne. Hon kände hans lugna hjärtslag och hur han sakta strök henne över håret. Ovanför dem rasslade löven tyst i vinden. Hon började fundera lite. Chad borde ju ana att hon och Lance hade något. Men kanske tillät han det? Chad lämnade ofta slottet och visste kanske att även fast Victoria ville så kunde hon inte stå emot Lance. Och han visste kanske att hennes kärlek till honom var starkare än till Lance. De var ju ändå kung och drottning.

Hon vaknade upp, hon måste ha somnat. Hon satte sig upp och väckte Lance.
- Det är kanske dags att rida tillbaka nu.
- Det tror jag också. Chad har nog börjat sakna dig. Victoria log.
- Vart är din häst? Den verkar vara borta. De reste sig upp och tittade åt alla håll. Den var borta. Victorias svarta tjänare stod troget kvar.
- Vi klarar oss med en häst. Lance satte sig upp först och Victoria bakom honom. Hon höll hårt om honom när de satte av i galopp nerför kullen. Det gick bra tills plötsligt ramlade hästen, eller Victoria trodde att den ramlade. Men det visade sig senare att de fallit ner i en grop, en djup grop. I mörkret syntes den inte. Den var för djup för att de på något sätt skulle kunna ta sig upp ur den. Hästen hade skadats vid fallet, den kunde inte resa sig. Både Victoria och Lance var oskadda.
- Vad är det här för någon grop? En fälla?, Victoria var rädd.
- Det kan inte vara någon fälla, vi är på våra marker, Lance lät övertygad.
- Hur ska vi komma upp?
- Jag vet inte, vi kan inte ta hjälp av hästen heller. Vi får anlita oss på att någon är i närheten…
- Det verkar ju helt öde här vart man än tittar, ingen kommer att höra eller hitta oss, Victoria sjönk ner på knä och tittade på Lance. Han satte sig ned bredvid henne och tänkte vart de egentligen befann sig. Så här långt från slottet hade han aldrig varit. Skulle något hända Victoria så skulle hans odödliga liv kortas på en gång, det visste han. Victoria började huttra, de hade varit ute i flera timmar och hennes fingrar kändes som istappar. Hennes klänning skyddade henne inte ett dugg från kylan. Hon svepte sig in i Lances mantel och de båda väntade på att någon form av hjälp som de båda tvivlade på skulle komma.

- Lance, så här mycket har jag aldrig känt köld tidigare, jag klarar inte av att vänta mycket längre till, stammade hon fram.
- Jag önskar att jag kände kylan som du gör, men det gör jag inte. Jag lovar att Chad har skickat ut hjälp, de kommer, jag lovar. Lance kände egentligen inget obehag alls av att sitta som en fånge i gropen. Han kände ingen kyla. Hunger var det sällan han kände. Tvärtemot vad Victoria kände. Hennes hår var trassligt och hon var helt vit i ansiktet och hennes armar och ben var svagt blåaktiga. Hon höll ett krampaktigt tag om Lance. Så här mycket hade hon aldrig längtat efter att få se Chad. Han skulle rädda henne, det visste hon. Den svarta hästen låg bredvid dem. Hon hörde hur den andades lugnt och sansat. Den skulle klara sig, det var ju Chads häst.
- Har det inte blivit ljusare?, Victoria var förvånad. I nästan ett år var mörker det enda hon sett från sitt fönster. Så hon blev lite rädd av att se det nu. Men det värmde hennes stela och blåfrusna kropp.
- Solen, det får inte vara sant! Lance fick panik. Victoria fick snabbt klart för sig att vampyrer inte tål solljus. Som vampyrerna som frätes sönder i ”En vampyrs bekännelser” Nu bad hon ännu mer att Chad skulle hitta dem.
- Lance, ta det lugnt älskling. Chad kommer att hitta oss innan solen, jag lovar. Men hon kunde fullt förstå Lances skräck mot solen. Skulle ingen hitta dem inom några timmar skulle det vara ute med honom. De måste ha passerat deras marks gränser eftersom solen inte existerat omkring slottet på flera tusen år.

Lance satte sig längst in i det mörkaste hörnet i gropen och höll händerna för ansiktet. Han bad för sig själv. Victoria satte sig ned bredvid hästen, den lade sitt stora huvud i hennes knä. Hon såg att dens högra framben var svullet. Hon tittade upp och såg en vacker klarblå himmel. Plötsligt såg hon solens sken på ena sidan av gropen. Det fanns inte mycket tid kvar nu! Hon lutade sig mot den hårda och steniga jordväggen och tittade på Lance. Han såg så liten och ynklig ut. Hon ville inte möta hans blick, hans blick avslöjade att han väntade på döden. Hon gick fram och böjde sig ner framför honom.
- Du får inte ge upp hoppet, snälla. Hon strök bakåt hans blonda hår och smekte hans bleka kind. Solen sken nu över halva gropen. Victoria ställde sig i skenet för att få värme och för att torka leran som täckte nästan hela hon.
- Du är så vacker i solskenet, ditt hår skimrar och du ser ut som en ängel, jag har aldrig sett dig så tidigare, Lance log och tittade på henne. Själv kunde inte Victoria le, strax kunde Lance få möta en plågsam död mitt framför ögonen på henne. Det brände till i Lances hand, han drog snabbt undan den. Strax skulle solen vara ovanför dem. Kunde det inte bli natt? Hon önskade att mörkret skulle falla på några sekunder och rädda Lance.

Plötsligt dök stora gråa moln upp på himlen. De täckte solen på några sekunder och allt blev skugga.
- Vad är det som händer?, Victoria reste sig upp. Hon såg Chad stå uppe vid kanten.
- Victoria, vi ska få upp dig, vänta bara. Sedan vände han sin blick mot Lance, en blick som bara visade blixtrande hat. Chad blundade, efter några minuter började små grenar växa upp ur den spruckna och torra jorden. De blev till tjocka stammar och nådde upp till kanten. Lance hjälpte Victoria upp. Hon skar sig på de vassa grenarna när hon sakta klättrade upp och när hon väl kom upp var hon helt utmattad. En av Chads tjänare kom fram och gav henne en varm filt. Lance var uppe några sekunder senare.
- Det är bäst vi ger oss av nu, sade Chad.
- Hästen då?
- Vi får aldrig upp den, men jag ska låta den somna in. Han fångade hästens uppmärksamhet, den stirrade på honom med sina svarta blänkande ögon. Sedan sade han några ord, nästan viskandes. Hästens ögon slöt sig långsamt. Dess andning blev mer och mer långsam, tills den var helt avstannad. Den svarta vackra hästen var död. Victoria vände sin blick mot den molniga himlen. Chad satte sig upp på en häst och ropade på Victoria som satte sig bakom honom. Hon blev orolig när han manade på hästen.
- Men Lance då, hur kommer han hem?
- Det får ödet bestämma, vi måste iväg nu, min kraft kan inte hålla solen borta länge till. Victoria tittade på de andra, med medlidande i deras blickar tittade de på Lance, men de sade inget. När de snabbt började rida därifrån vände hon sig mot Lance. Han stod ensam kvar, skulle hon få se honom igen? Det tog inte lång tid innan Lance bara var en liten prick i fjärran. Hon kunde se hur molnen långsamt började skingra sig där de snabbt som vinden dundrade fram på fältet. Bakom dem lyste solen som smält guld. Efter ett tag såg hon en gräns, bakom den var det mörkt. När de red in i mörkret visste Victoria att de var hemma. Hon somnade nästan där på hästryggen när de plötsligt stannade. De var framme. Chad hjälpte henne upp till sitt rum där ett varmt bad väntade. Hon vågade inte fråga honom om Lance. Hade solen fått tag i honom eller var han påväg hem?

Efter badet kom Marian in med nya kläder.
- Marian, är Chad ond på mig nu? Han sade inte mycket tidigare.
- Han blev orolig när en häst kom tillbaka utan ryttare. Jag vet att du betyder otroligt mycket för honom så han gav sig av direkt. Om Lance skulle överleva så kan han inte förvänta sig att bli välkomnad med öppna armar av Chad.
- Chad lämnade ju Lance att dö där! Jag känner mig hemskt eftersom jag inte ens försökte hindra Chad!
- Du vet att det inte skulle spela någon roll, Chad gör som han vill. Det har han alltid gjort. Även fast det var du som var den starka där ute, ingen av oss klarar av solen.
- Tror du att Lance kommer hem välbehållen?
- Det kan jag inte svara på. Gå ner och träffa Chad nu. Victoria lämnade rummet och gick ned till hallen.
- Hur mår du?, Chad stod vid ett hörn.
- Jag mår nog bättre än jag först trodde, hon tittade ner i golvet.
- Du undrar över Lance eller hur? Chad spände ögonen i henne.
- Det stämmer, jag kan inte släppa honom ur tankarna, kommer jag se honom igen?
- Det kan inte jag avgöra, kanske är han påväg hit eller så består han bara av aska just nu. Victoria rös.
- Vart befann vi oss egentligen?
- Marken ni var på tillhör min tvillingbror.

Victoria hoppade till.
- Men Lance sa… att du var den ende kvar inom släkten…
- Jag vet att han sagt det. Det är inte ofta jag nämner min bror, vi är olika som natt och dag. Medan jag tillhör mörkret så tillhör han ljuset. Han gick emot hela våran släkt tradition när han valde ljuset istället. Men våra föräldrar var tvungna att ge honom en del av landet även fast de liksom jag också bara ville glömma honom.
- Så han är ingen…vampyr?
- Nej.
- Träffar du aldrig honom?
- Han kan komma hit men själv kan jag inte besöka honom. Allt ljus skulle besegra mig. Men det finns något slags hat mellan oss. Senast jag såg honom var för 30 år sedan Plötsligt hördes en tung stöt på dörren. Victoria såg direkt vad Chad tänkte: Det var Lance. Hon sprang fram till den stora dörren och lyckades pressa upp den. Där ute stod Lance stödd mot väggen. Han var smutsig och hade brännsår på händerna och i ansiktet.
- Lance, du ska veta hur glad jag är att se dig… Jag visste faktiskt inte om jag skulle få se dig igen…
- Utan hjälp skulle jag nog aldrig kommit fram…
- Vem hjälpte dig?
- Shamrock. Victoria såg att Chads annars så stolta och allvarliga ansikte såg smått förskräckt ut. In klev en kille, han var väldigt lik Chad. Han var kanske en aning kortare och hade längre hår än Chad, annars kunde det lika gärna varit hans tvillingbror. Det var det också. Det var Shamrock.
- Shamrock…det var länge sedan våra vägar möttes…, sade Chad.
- Ja, det var det. Jag räddade en av dina från en säker död, var det fel av mig? Victoria var nyfiken på vad Chad skulle säga. Egentligen så brydde han ju sig inte om Lance överlevde eller dog. Men samtidigt så var ju vampyrer (enligt henne) kända för att vara flockdjur och att de aldrig skulle offra en av sina.
- Jag tackar dig för det besväret, har du något annat på hjärtat?
- Jag ser att du skaffat dig en helt förtjusande drottning. Shamrock skådade Victoria från topp till tå, hon kände sig smickrad.
- Vart hittade du henne?
- På den andra sidan. Länge har jag letat efter henne, men det är hon värd. Victoria log mot honom.
- Om du inte vet vem jag är min sköna så är jag Shamrock. Chads kanske för dig okände tvillingbror.
- Jag vet, han berättade nyss om dig. Jag tackar dig av hela mitt hjärta att du räddade Lance.
- Det var så lite, du borde sköta om hans sår nu. Victoria gick fram och tog tag i Lances arm och ledde honom uppför trappan till hennes rum. Han såg otäck ut med alla brännsåren men han skulle repa sig fort.
- Vad tror du Lance och Shamrock pratar om?, frågade Victoria medan hon baddade brännsåren i Lances ansikte. De satt på sängkanten med månens sken som enda belysning.
- Jag vet inte, jag vet bara att du borde akta dig för honom. Han verkar ha fått intresse för dig. Dessutom var det nära att han lämnade kvar mig där ute. Alla här i slottet vet vad Shamrock anser om oss vampyrer, han hatar oss som vi hatar solen.
- Du kan vara lugn. Du och Chad betyder allt för mig.
- Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen när strålarna träffade mig. Det kändes som om jag befann mig mitt i ett eldinferno, min hud höll på slitas av. Jag kände smärta över hela kroppen, tills jag hörde hästhovar och några röster. De diskuterade vad de skulle göra med mig. Jag vill aldrig känna samma smärta en gång till.
- Det behöver du inte göra heller. Victoria kramade Lance och han höll henne hårt i sina armar. De gick efter ett tag ned till hallen.
- Jag måste nog vila mig lite, sade Lance.
- Det tycker jag också. Hon såg Lance gå ner till kistsamlingen i källaren. Undrar vart Chad och Shamrock är?

Hon vaknade ur sin sömn av att det knackade på dörren. Det var säkert Chad, han skulle nog ut på jakt och villa ha en ”tur kyss” av henne. Hon reste sig ostadigt upp och gick genom det mörka rummet och öppnade dörren. Det var Shamrock.
- Hej, stör jag?
- Vad gör du här mitt i natten?
- Jag sover några dörrar bort, men jag har svårt att sova här, allt är så…mörkt.
- Det är nog bäst att du går bort till ditt rum igen, Victoria stängde dörren. Shamrock öppnade den igen och klev in.
- Jag vill bara prata lite.
- Ett tag då. Chad skulle inte bli glad om han såg dig här. Hon gick och satte sig i hörnet i den stora soffan. Shamrock satte sig i andra hörnet.
- Hur klarar du av att bo här? Saknar du inte ljuset? Det här är ett mycket vackert rum, men jag känner hur sorg vilar över hela rummet. Över hela slottet för den delen.
- Jag har vant mig. Jag saknar ingenting, jag har Chad som jag älskar över allt annat.
- Vill du bli vampyr? Shamrock tittade på henne. Hans långa svarta rock nådde nästan ner till golvet och hans svarta hår var nästan lika långt som hennes.
- Jag gissar att det inte är någon ovanlig fråga i den värld vi lever i. Jag har haft den önskan men Chad har alltid nekat mig det. Men jag är lycklig som det är. Förresten så var det väldigt länge sedan jag pratade med en person som inte är vampyr…, Shamrock log.
- Chad kan skratta sig lycklig att han fått en som du. Victoria småskrattade.
- Ofta funderar jag på varför han valde just mig. I skolan var jag inte den populära typen och…
- Du behöver inte säga mera. Han valde dig för den du är. Ditt vackra korpsvarta hår passar perfekt in här, hela ditt utseende harmonierar med mörkret. Jag känner inte dig så mycket som jag vill…men redan vid första ögonkastet såg jag att du är en självklar drottning. Victoria blev generad och tittade ner på sina knän.
- Men det var bara ödet att vi var på samma plats…två gånger på en kväll, sade hon.
- Du ser det som ödet kanske. Men Chad skulle fått tag i dig förr eller senare, han visste att du var den han behövde. Victoria tänkte att hon nog fått svar på sin fråga. Hon var den ende för Chad.
- Vart ligger ditt slott?
- Kanske sju timmars ritt härifrån. Du borde se det. Jag har allt som det här slottet har och saknar. Kanske inte allt mörker men… Fast det finns en viktig del jag saknar. Han tittade på henne och flyttade sig närmare. Victoria lutade sig bakåt. Han tog hennes hand.
- Jag behöver en drottning som du.
- Jag tror det är bäst om du går nu. Shamrock reste sig upp.
- Jag ska gå nu, men kom ihåg att du alltid är välkommen att hälsa på i mitt slott. Han böjde sig ner och kysste henne. Victoria ryggade förskräckt undan.
- Du är så otroligt vacker, låt inte Chad bryta ned dig.

Han lämnade rummet. Victoria stirrade tomt på dörren innan hon lade sig i sängen och somnade om efter några förvirrade timmar. Hon vaknade av att Marian var inne i rummet.
- Frukosten är färdig. Shamrock kommer hit strax.
- Ska han äta här?
- Ja, det är väl lika bra. Han lämnar slottet senare.
- Marian… Tror du mig om jag säger att Shamrock kysste mig igår. Marian ryckte till.
- Shamrock? Han måste ha fattat tycke för dig. Säg inget åt Chad, han och Shamrocks relation är redan så pass spänd. Skulle han få höra det här vet man aldrig vad han gör.
- Jag ska inte säga ett ord åt Chad. Men det gläder mig att Shamrock snart lämnar slottet. Jag tar bara en kopp te, jag är inte så hungrig. Hon klädde därefter på sig och gick för att se om Chad vaknat. När hon kom ut ur rummet såg hon Shamrock i korridoren, han var på väg till hennes rum. Hon tittade ner i golvet och gick snabbt förbi honom. Hon kände hans ögon efter sig.

Hon kom ner till källaren just när de flesta vaknade. I vanliga fall skulle hon blivit skräckslagen av att se ett kistlock öppna sig men nu hade hon upplevt det för säkert 50:onde gången. Det var inte ofta hon var här nere men nu ville hon bara slippa Shamrock.
- Victoria…, det var Chad. Hon sprang fram och kastade sig i hans armar.
- Har det hänt något? Vart är Shamrock?
- Det enda som har hänt är att jag kom på hur mycket jag faktiskt älskar dig… Shamrock äter frukost i mitt rum, han lämnar snart slottet.
- Det kändes bra att träffa honom. Men vi är så pass olika att det känns ännu bättre att veta att han snart ger sig av.
- Chad, Shamrock stod i öppningen.
- Shamrock.
- Jag ger mig av nu. Det har varit ett nöje att få vara din gäst, jag hoppas det inte dröjer alltför många år tills vi ses nästa gång.
- Desamma, du kan ta en av mina hästar, se det som en gåva.

Victoria började känna sig lite matt, men hon hade ju nyss sovit? Men det var nog bäst att hon gick upp och vilade lite.
- Jag tackar dig Chad, farväl.
- Farväl Shamrock.
- Jag följer med till porten och säger adjö. Jag måste upp och vila lite, sade Victoria När de gick genom slottsgången sade Shamrock:
- Victoria, kom ihåg det jag sagt att du alltid är välkommen till mitt slott, och låt dig inte bli behandlad hur som helst av Chad
- Chad behandlar mig utmärkt tack. Jag har allt jag behöver här. När det var framme vid hallen kände Victoria hur det började bulta i huvudet. En plötslig och häftig huvudvärk kom över henne. Hon stödde sig mot en stenpelare.
- Hur är det fatt?, frågade Shamrock.
- Jag…är bara lite, hon föll ihop på stengolvet.
- Lite trött älskling? Låt mig hjälpa dig…, Shamrock tog henne i sina armar och bar henne fram till den öppna stora porten. Där ute stod en färdigsadlad svart häst. Han vände sig om och tittade upp mot trappan. Där stod Marian.
- Tack för hjälpen min sköna, jag glömmer dig aldrig. Marian sprang nerför trappan och kysste Shamrock.
- Jag gör det här för dig, får Chad reda på det så kommer smärta att drabba alla i slottet.
- Jag måste ge mig av nu. Marian såg Shamrock lämna slottet och lyfta upp Victoria på hästen och sedan sitta upp själv. Han manade snabbt på hästen och strax var de försvunna i mörkret. Marian stod ensam kvar i den stora hallen. Hon kände en enorm skuld. Hon hade brutalt svikit Chads förtroende för henne. Hon visste vad ett litet sömnpiller kunde ställa till med, men den njutning hon fick uppleva med Shamrock under natten var värt allt i världen. Nu kunde hon inget göra förutom att hålla tyst och dölja sitt mörka samvete.

Victoria vaknade långsamt upp. Hon satte sig upp och kände smärta över hela kroppen. Hon såg att hon satt i en cell, liknande fängelsecell som Lance suttit i. Den var helt tom förutom en fackla vid dörren. Vart var hon? Hon reste sig upp och gick fram till dörren. Den var såklart låst.
- Öppna dörren någon! Hon bultade på trädörren. Nästan genast öppnades den. Den som öppnade dörren var en ung kille. Han hade svarta byxor och någon slags vinröd jacka på sig.
- Så du har vaknat nu? Han bad mig hälsa dig välkommen till slottet.
- Vem?
- Shamrock såklart. Victoria lade händerna för ansiktet. Det här fick inte vara sant! Hur kom hon hit? Hon mindes ingenting. Vart var Chad och Lance? Hon ville sätta sig ned och bara gråta men först ville hon träffa Shamrock.
- Vart är han?
- Han kommer nog ner när som helst skulle jag tro. Du kommer såklart att få ett finare rum än det här…
- Det behövs inte, jag kommer inte att stanna länge till.
- Du kommer nog trivas här, du är ju vår nya drottning. Victoria blev inte förvånad. Shamrock saknade ju en drottning och det var ju en drottning som hon han saknade… Hon kunde inte sluta tänka på hur hon skulle komma därifrån. Chad måste ju börjat leta efter henne nu. Visste han vart hon var?
- Hon har vaknat nu!, hörde hon den unge killen ropa. Hon gick ut ur cellen och såg Shamrock.
- Hoppas du mår bättre nu, jag blev nästan orolig förut.
- För mig tillbaka till Chad, nu.
- Skulle jag föra dig tillbaka nu skulle det väl inte varit någon idé att ta hit dig över huvud taget? Det är nog bäst att du glömmer min bror Chad nu. Han tillhör det förgångna. Jag och du min sköna drottning, vi är framtiden.
- Du har väl inte förväntat dig att du kan hålla mig fången här? Chad kommer att rädda mig härifrån och han kommer få dig att be om nåd för det du gjort! Du kommer att få ditt straff, jag lovar.

- Har du tänkt på en sak. Stoppar inte jag honom från att ta dig så gör solen det… Han kan inte fly undan sin svaghet här. Victoria såg sig om, hon såg inget fönster men hon kunde mycket väl föreställa sig att där ute sken solen så långt ögat kunde nå. En dödsfälla för Chad och de andra. Men hon vägrade ge upp hoppet, här skulle hon inte stanna länge till!
- Vill du se dig om i ditt nya hem? Shamrock vände sig om och började gå iväg. Victoria följde tvekande efter honom. När de kom ut till den stora slottshallen blev hon bländad av allt ljus. Solens strålar lyste in genom de smala men höga fönstren som satt några meter nedanför taket. Hon såg en massa folk. Hon gillade det inte. I Chads slott fanns det också mycket folk, men de var tysta och ljudlösa… Hon hade aldrig brytt sig nämnvärt om dem. Här hälsade alla på henne och alla såg så glada ut, hon kände sig inträng som i ett hörn. Hon försökte le men kände snarare panik Shamrock såg att Victoria plågades och tog hennes hand och ledde henne uppför en trappa.
- Det var ett tag sedan du var en social person…
- Jag vet, slottet har satt sina spår, men det är inget jag sörjer över, mitt liv finns kvar där.
- Ingen fara, du kommer att skapa dig ett nytt liv här. Korridorernas utformning såg nästan likadana ut som i Chads slott. Fast istället för att de såg kalla och hårda ut såg allt i slottet så varmt och välkomnande ut. Det fanns små bord med blomvaser längs korridorerna. En massa tavlor med vackra landskapsmotiv där solen sken och himlen var klarblå. Istället för den fina röda heltäckningsmattan var den här ljusblå. Victoria rös. Hon ville tillbaka till det vinröda, till det svarta, till det mörka, till tryggheten… De stannade framför en svart dörr.
- Här är ditt rum, jag hoppas du gillar det. Shamrock öppnade dörren.

Rummet innehöll ungefär samma slags möbler som i hennes rum i Chads slott. Fast alla färger var annorlunda. Istället för rött, vinrött, guld och svart var det färger som blått, vitt och rött, t.om grönt! Gardinerna var tungt blåa och sängöverkastet skimrande vitt. Tapeterna var svagt gröna. På en av vägarna fanns det en stor spegel. Hon tittade upp i hörnen
- tomma. Hon saknade hennes vackra statyer.
- Jag är ledsen, men vill du att jag ska trivas så måste du nog möblera om hela rummet, jag tål inte de här färgerna…
- Det ska jag orda på direkten, sade Shamrock lite besviket, hur vill du ha det då?
- Likadant som mitt rum i Chads slott…
- Men du får ha det här tills vidare. Shamrock gick ut ur rummet. Victoria satte sig på golvet och tittade upp mot fönstret. Därute gassade solen och hon hörde vacker fågelsång. Helt olik kråkorna och skatornas sorgesång som han var så van vid. Hon saknade Chad och Lances, hon ville vara hos dem. Men hur skulle de kunna rädda henne? Hon hade fått höra att nätterna här bara var två timmar, så de skulle aldrig hinna rida hit i skydd av mörkret. Men varför hade Shamrock valt henne? Hon var inte alls den drottning han behövde. Han behövde en söt och snäll drottning. Hon var ju ondskans drottning, på natten var hennes tjänare hänsynslösa mördare som varken vek sig för kvinnor eller barn. Det visste hon mycket väl, men ändå så accepterade hon det. De gjorde det för att överleva. Hon skulle aldrig kunna bli den drottning Shamrock ville ha. Hur skulle hon få han att förstå det? Shamrock kom tillbaks och såg Victoria sitta gråtandes på golvet vid dörren.
- Hur är det fatt mitt hjärta?
- Hur kan du fråga så? Du vet vad som är fel! Du har tagit mig från mitt älskade hem, hur tror du att jag ska klara mig här? Jag tål inte människor, jag tål inte det här ljuset, jag… Hon brast i gråt igen. Shamrock satte sig bredvid henne och lade sin högra arm om henne, hon lutade sig mot dörren och fortsatte snyftandes:
- Du måste släppa mig, jag klarar inte av det här, jag vill till Chad…

Shamrock var tyst och tittade upp mot taket, kanske hade han börjat tvivla på sig själv?
- Jag kommer att sitta instäng här ända tills du låter mig gå…, sade Victoria mellan snyftningarna. Hon kände Shamrocks långa och svarta hår smeka hennes kind.
- Jag kan inte låta dig gå, jag kan inte det. När jag såg dig första gången visste jag att du var precis den jag sökt efter. Det slog ner som en blixt. Jag känner det fortfarande, men jag tror att du behöver lite tid för att förstå det här. Dessutom behöver du nya kläder, den där svarta klänningen passar absolut inte in i det här slottet. Victoria reste sig upp och torkade tårarna. Shamrock reste sig upp framför henne.
- Gråt inge mer, det gör ont att se dig göra det. Du ska veta att jag inte gör det här för att såra dig.
- Varför gör du det då?
- Därför att jag behöver dig, mitt slott har saknat drottning i över 90 år nu.
- Så du är också…
- Ja, jag är odödlig likt Chad.
- Jag måste nog sova lite nu, allt det här är bara för mycket. Men min olycka kommer fortsätta direkt jag öppnar mina ögon igen. Hon gick fram till fönstret och drog för gardinerna och lade sig med avsky i den vita sängen.
- Jag hoppas dina drömmar blir lyckliga, sade Shamrock och släckte den vita diamantlampan samtidigt som han tyst stängde dörren efter sig. Det tog ett bra tag innan hon somnade. Hon tänkte på Chad och Lance. Vad gjorde de nu? Saknade de henne? Hon visste att om hon nu skulle komma tillbaks till Chad så skulle han och Shamrocks relation blixtra av hat. Så skulle den nog förbli förevigt. Eller så länge hon levde i alla fall. De följande sex dagarna höll hon sig mest inne i sitt rum. Men ibland kunde hon göra Shamrock till lags och följa med honom runt i slottet. De andra måste ju uppfatta henne som en enstöring tänkte hon. Men det var för att hon inte alls var van vid det här livet. I Chads slott var Chad, Lance och Marian de enda hon pratade med. Här ville alla ha drottningens uppmärksamhet och hon förvandlades ständigt till en förskrämd liten kattunge som bara ville bort. Men Shamrock var övertygad om att hon en dag skulle trivas. Som Victoria såg det så ville han bryta ner hennes hopp om att få återvända hem. Först då skulle hon kanske acceptera hennes nya hem. Men hon visste att Chad och Lance letade efter henne. De visste säkert vart hon var också. Men frågan var om de någonsin skulle kunna ta sig hit.

Hon vaknade långsamt av att någon rörde vid henne. Tänk vad hon hade saknat Chad…
- Chad…du ska veta hur mycket jag älskar dig, lämna mig aldrig igen… Hon vände sig om och kysste honom.
- Victoria… Hon ryckte till, det var Shamrock!
- Victoria, få inte panik nu, jag ber dig…, han kysste henne ömt på kinden. Hon vände sig snabbt bort från honom och kände hans kyssar i nacken. Hon flämtade till när hon upptäckte att under täcket var hon naken. Hon kunde känna Shamrocks nakna hud mot sin. Hon satte sig fort upp.
- Vad håller du på med? Har du ingen som helst respekt för mig?
- Jag respekterar dig mest av alla i hela slottet. Jag kan inte hjälpa att jag känner så här för dig…, glöm Chad för ett tag… Victoria tittade på honom. Hur kunde han göra såhär mot henne? Hon gav honom en örfil på kinden, den flammade till i rött men han bara log.
- Victoria, du kan inte skada mig. När du nuddar mig bränner det som eld, men inte av smärta… Hon ville bara fly därifrån, fly till Chads öppna armar. Hon skulle aldrig ge sig själv åt Shamrock. Plötsligt tog han tag i hennes arm och drog ner henne i sängen. Hon kunde känna hans händer över hela hennes kropp.
- Shamrock, snälla, du gör mig illa! Victoria kände gråten komma.
- Du är allt jag vill ha och behöver, får inte mina kyssar dig att inse det?
- Jag inser det men min önskan är inte samma som din, jag vill bara härifrån!
- Jag kan uppfylla alla dina önskningar utom den.

Han smekte hennes kind medan hon försökte drömma sig bort. Det var svårt för henne att glömma Shamrock som kysste henne men att tänka att Chad kysste henne var alltför lätt att sätta sig in i. Plötsligt lyste ett ljussken upp hela rummet. Victoria drog förskräckt upp täcket och Shamrock satte sig upp. Hon såg en man som var omgivet av ett blåvitt sken. Han hade en liknande svart mantel som Chad alltid bar och långt svart hår som Shamrock. Dessutom var hans hy gråfärgad vilket tydde på att han var mycket gammal.
- Far…, Shamrock såg livrädd ut. Mannen som tydligen var Shamrocks (och Chads) far stirrade på Shamrock med en blick som kunde tränga genom sten.
- Shamrock…jag behöver väl inte förklara att jag nu ytterligare är besviken och ond på dig?
- Jag vet, jag ber om förlåtelse…
- Vad har du till ditt försvar? Shamrock stirrade ner i sängen, han vågade inte möta sin fars stränga blick.
- Jag vet inte vad jag ska säga far…
- Tänk på vad du gjort mot din bror! Det är hans drottning, halva hans liv, som du tagit! Victoria kunde se att Chad och Shamrocks pappa var vampyr när han blottade de vita huggtänderna. Shamrock satt bara där och var tyst, han skämdes nog otroligt mycket.
- Jag ska ge dig ett straff, ett straff för livet… Nu vågade Shamrock se sin far i ögonen, hans blick var full av rädsla.
- Du ska bli tjänare åt Chad, du ska viga ditt liv åt mörkret för all framtid. Det här slottet kommer för dig bli ett minne blott. Solen kommer att överge hela det här landskapet.
- Far…du kan inte, jag tillhör ljuset…jag skulle inte klara av det!
- Försök inte påverka ditt straff. Chad har lidit helvetets alla kval av saknad. Helst skulle jag vilja glömma dig för gott, men du är ändå min son. Äntligen kommer du att tillhöra samma liv som oss andra. Shamrock grät. Victoria drog med sig täcket och satte sig på en stol.
- Men…vad säger mor då?, Shamrock var helt förtvivlad.
- Det är lika mycket mitt som hennes beslut. Du har nu överstigit gränsen alltför mycket. Jag såg vad som höll på hända nu och insåg samtidigt att ditt liv är slut. Det känns plågsamt Shamrock, men jag vet att det här är det enda rätta. Jag överlämnar dig nu till Chad. Ni kommer hitta två sadlade hästar därute. Sedan bugade han åt Victorias håll och svepte manteln om sig, i nästa sekund var han spårlöst försvunnen. Kvar satt Shamrock, han böjde ner huvudet och satt så i flera minuter. Victoria kunde inte föreställa sig hur han kände sig just nu. Hon reste sig långsamt upp och klädde på sig sedan gick hon fram till honom. Hon satte sig ner bredvid honom och tittade bort mot den stora spegeln. Hon såg sig själv och bakom henne Shamrock som då och då skakade till av snyftningar. Hon tittade ut genom fönstret och såg att solen börjat gå ner. Den skulle aldrig komma upp igen. Mörkret var på väg.
- Jag är ledsen…
- Du förstår inte…, jag kan inte leva i mörker, mitt liv är slut, min själ kommer att lämna mig.
- Du utsätter mig för samma sak, Victoria kände sig grym när hon sa så, men det var ju sant.
- Jag har ingen som helst möjlighet att slippa det här, ondskan kommer att slå sina klor i mig hur jag än gör.
- Chad kommer att ta hand om dig, du är ju ändå hans bror. Jag kommer att be för dig, jag lovar. Hon tröstade honom med en kram.
- Victoria, jag vill aldrig släppa dig. Tanken att du kommer återgå till Chad nu…det skär i mitt hjärta, jag kan varken hjälpa eller hindra det. Mitt hjärta kommer att trasas sönder.
- Jag är ledsen Shamrock, men jag har aldrig varit din. Dessutom så skulle du aldrig kunnat ge mig annat än olycka och sorg. Jag tillhör Chad. Hon tog sig lös från hans fasta grepp och reste sig upp.
- Kom nu, hästarna står där ute och Chad väntar på oss. Hon kunde väl inte direkt säga att hon var överlycklig av tanken att hon snart skulle få träffa Chad och Lance och sova i hennes eget ljuva rum. Visst, det skulle bli underbart, men samtidigt skulle en annan persons liv bli brutalt krossat. Men hon ansåg inte att det var hennes fel. Det här var bara ett alltför grymt straff för Shamrock. Victoria ville inte stressa Shamrock att lämna sitt slott, han skulle nog aldrig mer få se det. Och skulle han det så skulle det absolut inte vara i samma praktfulla skick som nu.
- Kom ner när du är klar…, sade hon åt Shamrock som fortfarande satt på sängkanten och grät. Hon förväntade sig inget svar utan lämnade rummet. Det var mörkt och alldeles knäpptyst i korridorerna. Blommorna i vaserna var helt torkade och låg utspridda över hela golvet. Hon rös inte utan fann det behagligt. Men när hon kom ner till den stora hallen ville hon helst springa upp och gömma sig igen. Över hela golvet låg massor av människor, Shamrocks tjänare, Victoria visste att alla var döda. Det var hans fars verk. Deras strupar var uppslitna och allt blod gjorde henne svimfärdig. De fina flaggorna som hängde på stenväggarna var nerblodade och månens sken lyste upp de kritvita människoliken. Hon kunde inte låta Shamrock se det här, han skulle aldrig klara av det. Allt han hade och levde för hade hänsynslöst tagits ifrån honom på några timmar. Han kunde inte känna annat än smärta.

Hon småsprang uppför trappan igen för att se till Shamrock. De var tvungna att ge sig av nu. Hon slängde upp dörren.
- Det är nog bäst vi…Shamrock, vad har du gjort! Hon sprang fram till sängen där han låg. Det kritvita täcket var rött, blodet forsade från Shamrocks handleder. Hon fick panik, hon visste inte vad hon skulle göra.
- Jag kan inte låta mig styras av Chad. Han kommer aldrig att förlåta mig för det här, aldrig… Victoria, det blir bäst såhär, tro mig…
- Gör inte såhär… Jag kan inte tala för Chad, det kan jag aldrig. Men jag kommer be för dig, att han låter dig ha kvar din stolthet.
- Den försvann för några timmar sedan… Hon rev lös en trasa från gardinen.
- Låt mig knyta den här runt din handled. Du håller på att förblöda. Shamrock var odödlig, men varje odödlig kunde dö av att förlora allt för mycket blod. Så han var illa ute just nu. Han ryckte undan handen med några av sina sista krafter.
- Nu gör du som jag säger! Jag låter dig inte dö! Hon tog tag i hans hand och virade hårt runt trasan och knöt. Hon tog på han en tröja och hans rock.
- Snälla, hjälp till nu, jag orkar inte bära dig. Till sin förvåning märkte hon att han sakta reste sig och de gick ut ur rummet. Hon fick verkligen kämpa för att han inte skulle falla. När de kom ner till hallen var hon helt utmattad. De fick undvika att inte trampa på någon av liken. Shamrock var så pass borta att han inte märkte att varenda en av hans tjänare låg död vid hans fötter. Han blev besparad från det. Själv visste Victoria att hon aldrig skulle glömma den här hemska synen. Alla färgerna i slottet hade blivit mörkare, hela slottet hade fått en annorlunda och mörkare karaktär. Hennes klänning hade fått några blodfläckar, trasan skulle inte hålla länge till.

När de kom ut till hästarna var det nästan kolsvart ute.
- Nu måste du hjälpa till här, annars kommer du aldrig upp på hästen.
- Jag orkar…inte. Rid iväg du, Chad längtar efter dig…
- Jag kan bara inte lämna dig här, mitt hjärta skulle känna sorg för evigt om jag lämnade dig här för att dö. Hon kunde inte hata honom nu när han var döende.
- Sitt upp nu. Med krafter som måste kommit från ovan slängde han sig snyggt upp. Victoria satte sig upp på den andra hästen och de red iväg mot Chads slott. Efter ungefär en halv timma insåg Victoria en hemsk faktum. Det tog SJU TIMMAR att rida till slottet, i det långsamma tempot de var tvungna att hålla för Shamrocks skull skulle det ta nio. Vid den tiden skulle Shamrock vara död för länge sedan. Redan nu låg han nästan i sadeln och hon kunde höra hans långsamma andning. Hon bad för att något mirakel skulle hända så att Shamrock skulle ha chans att överleva.
- Jag kan… känna dina krafter, hur du ber om hjälp…, hörde hon Shamrock stöna fram. Hon tittade förvånat på honom.
- Det är ingen idé du försöker, du har varit för länge utanför dina gränser, dina krafter är alltför svaga för att kunna göra någon nytta.
- Jag vill försöka, jag vill faktiskt rädda dig!
- Det här är mitt öde, dö i dina armar… det ödet jag önskar mest av allt. Victoria vände bort blicken från honom, det var ännu en lång väg hem. Antingen skulle Shamrock dö eller få behålla livet. Det kunde inte hon bestämma. Tiden gick otroligt långsamt och hon såg Shamrock bli sämre och sämre, hon kände sig så otroligt hjälplös. Plötsligt föll han av hästen. Victoria satte sig snabbt av och rusade fram till honom.
- Victoria…det här är slutet, inse det. Du kan inte rädda mig längre. Jag är tacksam över att den siste personen jag kommer att se blir du… den mörka och vackra ängeln… Hon böjde sig över honom och strök bort en kolsvart hårslinga från hans bleka ansikte. Trasorna runt handlederna var helt nerblodade, hon insåg att det var slutet.
- Men… men vad ska jag säga till Chad?…
- Säg att hans drottning höjer sig över alla andra, lika svart och vacker som självaste natten… Säg att han aldrig skulle förlåta mig även fast jag skulle be om förlåtelse i all evig tid. Säg att det mörka livet skulle tära på mig ända in till själen, säg till min bror att jag känner smärta och sorg över… vad jag gjort…. Hans huvud sjönk ner på det mörka gräset.
- Shamrock, jag har aldrig känt något för dig, men jag vet att jag kommer känna sorg om du strax lämnar mig…
- Sorg är något som läker, men jag blir glad om jag lämnar dig ett ärr… Säg till mina tjänare att jag lämnat detta liv olyckligt, jag skulle känna skam om jag sade att nu kommer jag att åter bli lycklig…
- Det ska jag… Han slöt sina mörka ögon och strax därpå slutade hans tunga andetag, allt blev tyst. Hon kysste hans kind och lade sig över hans nedsjunkna bröst. Även fast det var Shamrock – han som höll på göra hennes liv till ett helvete som här låg död – så fällde hon några tårar. Hon låg där i några minuter, sedan reste hon sig upp. Hon la vänstra armen bakom ryggen och drog några sekunder senare fram en blodröd ros. Det var det starkaste hennes krafter klarade av just nu. Hon lade den försiktigt vid Shamrocks hjärta. Det såg ut som om han bara låg och sov. Hans långa hår var ut svept runt hans huvud och hans rock omsvepte hans kropp. Hon satte sig upp på den svarta hästen och satte av i långsam skritt. Hästen som Shamrock ridit på stod kvar. Den nafsade försiktigt på honom, ville att dens herre skulle vakna upp. Victoria stannade och vände sig om och försökte kalla på den vita hästen. Men den tittade bara på henne med sina stora bruna ögon och vek sedan bort blicken. Den ville inte lämna Shamrock. Hon tittade upp, stjärnorna vakade över henne och långt borta på båda sidorna av henne bredde sig skog ut. I det vindstilla vädret stod allt stilla, som om hela miljön var konstgjord. Skuggorna skrämde henne och hon ville bara se slottet torna upp sig framför henne. Bakom sig kunde hon fortfarande se hästens vita gestalt lysa i mörkret, långt borta. Hon visste att den skulle stanna hos Shamrock trots hunger och kyla, den skulle dö med honom.

Hon satte av i galopp, det var ännu flera timmars ritt kvar till Chad. Hade han letat efter henne? Det hade han nog, det måste han ju ha gjort… Och vad gjorde hennes andra hjärta Lance? Han måste haft det jobbigt utan henne. Chad avskydde ju honom som solen. Det var hon som tillförde Lance all hans livsglädje och det var hon glad över. Vistelsen i Shamrocks slott hade svagt påmint henne om den andra världen, den världen hon en gång levde i. Den världen som var full av ljus och människor. Hon visste att hon aldrig skulle kunna återvända dit, nog för att allt var borta, men hon var inte alls samma person som hon en gång varit. Hon log för sig själv när hon började tänka på sin tv, video och stereo. Här fanns inte sådant och det var hon glad för. Det här stället var så pass magiskt och känslofyllt att hon njöt av varje minut. Att vistas här var som balsam för själen. Hon kunde lugnt konstatera att hon levde i en drömvärld. Hon saknade ingenting! Hon hade precis allt hon önskade här! Men det kändes när hon tänkte på sina föräldrar, vart var de just nu? Inte kunde väl Chad och de andra…dödat dem? Men de måste undra vart hon är. Den dan de kom hem från USA var hon försvunnen. Hon hade lämnat huset som om hon skulle vara borta i några timmar, istället blev det några år… Inte ett enda spår hade de haft av henne. Hon hade varit enda barnet så de måste blivit sjuka av sorg gissade hon. Men det var ju inte bara för hennes föräldrar som hon försvunnit, för hennes släkt, vänner och bekanta… En dag var hon bara borta och det var hon fortfarande. Och för dem skulle hon fortsätta vara det. Om de inte var döda allihopa.

Det började bli kallt där hon red, hon hade ridit i nära 5 timmar nu. Hon var stel i hela kroppen och hon märkte att hästen snart behövde vila. Hon tittade upp mot en kulle till höger om henne och gjorde en tvär halt. Där uppe såg hon två gestalter, de satt på en varsin häst. Var det Chad?
- Victoria? Det var Chad! Hon manade snabbt på hästen
- Åh, Chad är det du! Hon var strax uppe på kullen, flög av hästen och kastade sig i hans armar. Plötsligt föll han ihop. Hon såg att Lance stod bredvid dem.
- Lance, vad är det med honom? Är han skadad?, frågade Victoria oroligt.
- Nej, det är ingen fara med honom. Det är bara det att när du försvann så plötsligt så försvann en stor del av hans kraft, han är svag just nu. Jag försökte hindra honom från att följa med men han skulle absolut med.
- Han blir väl okej igen?
- Ja, hans krafter är redan på väg tillbaka. Du ska veta hur han saknat dig…det har jag också gjort för den delen…
- Lance, mitt lilla hjärta, jag har saknat dig också… Hon gav honom en kram och drog sina fingrar genom hans ljusa hår. Hon gav honom en lätt kyss och vände sig sedan mot Chad igen.
- Chad, kan du resa dig upp?
- Jag ska försöka…, han satte sig upp, vart är Shamrock?
- Hans smärta att behöva lämna sitt älskade liv i ljuset blev för stor, han valde döden…
- Min bror…är död?
- Det stämmer, jag är ledsen men jag kan berätta hela historien sedan. Just nu vill jag bara hem.

Hon hjälpte Chad att resa sig upp och sätta sig upp på hästen. Sedan red de alla tre hem mot Chads slott. Ridturen hem gick otroligt fort, strax såg hon slottet torna upp sig framför dem och de galopperade den sista biten. När hon klev in i slottet tog den mäktiga känslan direkt tag i henne, hon var hemma. Hon sprang upp till sitt rum och kastade sig i sängen. Hon var utsvulten och undrade vart hennes uppassare Marian var. Chad kom strax in i rummet.
- Vart är Marian?
- Du kommer aldrig behöva se henne igen, det var hennes fel att du hamnade hos Shamrock.
- Vad menar du?
- Min smärta av att upptäcka att du var försvunnen tvingade henne att erkänna att hon blandat sömnmedel i ditt te. Om jag ska vara ärlig så trodde jag aldrig det om henne.
- Inte jag heller… Men Marian, hur… nej jag vill inte veta. Jag vet om din grymhet mycket väl så jag kan inte säga att jag blir chockerad… men jag kände hennes så väl…
- Jag vet att du gjorde det och hon talade alltid väl om dig, men hennes tankar måste ha blivit förgiftade. Du ska få en ny uppassare. Vill du berätta vad som hände Shamrock?
- När han fick klart för sig att han skulle tvingas tjäna under dig…då bröt han ihop. Jag kände verkligen medlidande med honom. Jag lämnade honom ett tag och under den tiden försökte han…ta bort sig. Jag hindrade honom men insåg efter ett tag att han skulle inte klara sig. Innan han dog sade han att du aldrig skulle förlåta honom hur mycket och länge han än bad. Chad tittade bort mot fönstret. Victoria såg inte om han var ledsen eller inte. Han höll stenhårt inne med sina känslor. Men hon visste att han kände något, det måste ju även han göra.
- Jag gissar att han hade rätt. Det handlade om så mycket annat än bara dig, det handlade om hela min kraft, hela mitt liv. Jag skulle nog långsamt plågas till döds om du aldrig skulle komma tillbaka, sade Chad
- Nu pratar vi inte om det mera, jag kommer aldrig att bli vän med döden. Så när vi pratar om Shamrock känns det bara tungt för mig. Just nu känner jag mig bara lycklig. Tiden i slottet blev återigen till år och lyckan flöt på för Victoria tills en dag när Chad kom till hennes rum. Meningen han uttalade fick henne att rysa.
- Du ska få ta över Shamrocks slott, det tillhör ju oss nu. Hon tog hans hand i sin.
- Låt mig få avstå från det, jag kan bara inte vistas i det slottet.
- Det slottet är ett mörkrets slott nu, som det här, du har inget att vara rädd för.
- Det är dets om skrämmer mig, att det är ett mörkrets slott nu. Jag kommer alltid att minnas det som ett livfullt och färgglatt slott. Det var rena skräcken för mig men ändå…. I åratal har det stått tomt och det känns hemskt.
- Det blir ditt slott, du får egna tjänare och egen mark. Det är något av det bästa jag kan ge dig.
- Men allt jag behöver och vill ha är det här rummet och dig!
- Men vad ska jag göra av slottet då?
- Ge det åt…Lance…
- En tjänare?! Kommer aldrig på fråga! Det blir ditt slott, du har nog inget val älskling.
- Men jag vill vara nära dig!
- Du kommer hit varje årstid, jag kommer leva med längtan efter dig. Jag vill inte tvinga dig till det här men du inser nog inte vad jag ger dig.
- Du ger mig ett liv utan dig!

Hon lade sig ner och drog täcket över sig. Det här hade hon aldrig önskat sig, varför var han tvungen att ta upp det här?
- Måste vi verkligen använda slottet?…frågade hon.
- Det skulle såra mor och far om vi inte gjorde det, båda slotten har tillhört dem och skulle jag låta ett förfalla så är jag inte värdig deras kärlek.
- Så du är värdig min kärlek då? Hon ångrade sig att hon sa något så elakt.
- Jag lever för din kärlek, det vet du!
- Påminn mig om det lite oftare… Chad drog bort täcket och lade sig bredvid henne. Hon flyttade sig tätt intill honom och drog hans svarta mantel över sig. Hon skulle flytta till Shamrocks slott, det hade Chad bestämt. Hon kunde inte på något sätt ändra hans beslut. Allt hon kunde göra var att njuta av ögonblicket, där hon låg i Chads armar och kände sig så lycklig över att få hans kärlek. Hon ville inte byta ut det mot något! Men det skulle hon tvingas göra. Hon satt och tittade ut genom fönstret när Lance kom in.
- Åh, Lance, jag tänkte just på dig, sade Victoria och reste sig upp och lade sina armar runt hans hals.
- Jag har hört det där med Shamrocks slott, det känns sorgligt. Jag menar verkligen det.
- Det vet jag att du tycker. Men jag kan inte på nåt sätt hindra det. Han har alltid haft makten över mig, även fast det oftast inte känts som det.
- Sedan du kom hit har hela mitt liv blivit annorlunda. Jag längtar till stunderna med dig, du är allt som betyder något.
- Det var för gulligt sagt, hon pussade honom lätt på kinden.
- Men du förstår nog inte hur livet är här för mig, för en tjänare som jag. Jag är bara en i mängden, som en skugga svävar jag förbi.
- För mig är du mycket mer än en skugga. Du och Chad är allt för mig. Ni är faktiskt de enda här i slottet som verkar se mig.
- Vi vampyrer försöker aldrig sätta in oss hos andra. De andra har respekt för dig, skulle de inte haft det skulle du varit illa ute. Men de lever sina egna liv, även fast Chad styr deras liv.
- Jag kommer ihåg när jag fortfarande bodde ”på andra” sidan, du vet vad jag menar. Jag och mina kompisar brukade fantisera om killar som du och Chad. När vi gick ut och festade ville vi helst av allt bli upplockad av någon som er. En kille som är så snygg att man skulle kunna dö för att få en stund med honom…
- Blev du upplockad av en sådan kille någon gång?
- Ja, det blev jag…Och det slutade med att jag hamnade här…
- Jag är ledsen att det var Chad och inte jag, men det spelar nog ingen roll. Längst in i ditt hjärta befinner sig Chad. Jag önskar så att jag kunde ta hans plats!
- Du är Lance, jag kan prata med dig på ett sätt som jag saknar med Chad. Jag älskar allt med dig. Du och Chad är ju väldigt olika, men ni är helt underbara båda två. När jag träffade Chad kände jag mig som världens lyckligaste. Sen när du dök upp… Ni två är allt som betyder något för mig och det känns så självklart för mig att älska er båda.

- Jag vet varför Chad vill att du flyttar in i Shamrocks slott…, sade Lance. Victoria vajade till av orden och tittade Lance rakt i ögonen.
- Varför vill han det?
- Det är rätt enkelt egentligen…du börjar bli för gammal….
- Men jag är ju snart 23, det är ju ingenting!, utbrast hon.
- Det är i den åldern du börjar förlora kraften som Chad är beroende av. Han behöver en ung brud för att upprätthålla sin makt, det är väldigt komplicerade saker det här. Det låter kanske väldigt konstigt men jag tror inte att Chad älskat någon av sina tidigare fruar så mycket som han älskar dig.
- Vad menar du?
- Han gav dem aldrig något val, när de blev för gamla i hans ögon så… så dödade han dem… Därför ger han dig slottet, för att rädda ditt liv.
- Menar du att han… kommer att skaffa en annan snart?…, hon var helt chockad. Lance tog henne i sina armar och omslöt henne ömt.
- Jag vill vara ärlig mot dig. Det är sant att någon kommer att ta din plats inom en kort framtid, men han kommer att finns här för dig under hela ditt liv. Jag lovar att han aldrig kommer att svika dig, du är för speciell för honom.
- Men jag vill ha honom för mig själv! Jag har alltid sett det som om det var han och jag, för alltid…
- Jag kan inte låta bli att säga det här, men du säger att du vill ha honom för dig själv… Vad tror du jag vill? Jag vill ha dig för mig själv, mitt hjärta… Victoria stannade upp och tittade på honom. En fråga dök direkt upp i hennes huvud. Varför plågade hon sig med Chad när Lance fanns här för henne? Han hade alltid funnits där för henne, han levde för henne! Hon kramade om honom hårt.
- Åh, Lance, du förstår inte hur mycket de där orden berörde mig… Har jag inte Chad så har jag alltid dig. Om jag nu flyttar in i slottet, följer du med mig då?
- Han skulle aldrig låta mig göra det, han vet mycket väl om oss men så länge det hålls inom hans murar så låter han det gå.
- Vad skulle han göra om du och jag rymde då? Lance tittade förvånat på henne.
- Han skulle nog inte bli så glad… han skulle nog försöka stoppa oss gissar jag…, vad pratar du om?
- Mitt liv har fått en tvär vändning verkar det som, vad jag än gör så går det åt skogen. Jag menar allvar när jag pratar om oss två, endast oss två…
- Det glädjer mig, men jag vet inte om jag låter dig göra det.
- Varför inte? Det här är en chans för dig att bli fri, vi kan ta oss utanför Chads maktområde. Ett leende dök upp på Lances läppar.
- Jag kan inte låta bli att bli lockad av den idén, men…
- Då gör vi det!
- Jag kommer aldrig att känna mig fri, jag har varit fast här i flera århundraden och…
- Sluta komma på ursäkter! Kan du inte bara ta det som att jag vill leva med dig från och med nu!
- Men en dag kommer du att bli för gammal för mig.
- Det behöver inte bli så…, Victoria log ett mystiskt leende. Du gör mig till en vampyr.
- Jag skulle nog klara av det, om jag aldrig behövde se Chad eller höra hans namn längre. Du vet inte hur livrädd jag är för honom. Allt han vill är att döda mig men allt som hindrar honom från att göra det är du… Önskar själv jag hade mod att döda honom… Victoria tittade tyst på honom. Hon var inte förvånad att Lance tänkte så men han fick inte säga det åt henne, hon som älskade Chad. Men hon glömde det snabbt.
- Jag lovar att allt kommer bli mycket bättre än vi väntat oss om vi ger oss iväg. Vi får hålla tyst om det här men en dag lovar jag att det här slottet kommer bli ett minne blott för oss. Hon kysste Lance och gick ut ur rummet, genom korridoren och till Chad.

Dagarna gick och Victoria blev mer och mer pressad, skulle hon rymma med sin ”kärlek” Lance var tiden tvungen att vara inne snarast. Chad plågade henne med pratet om att hon skulle flytta från honom snart. Det var jobbigt för henne på flera sätt. Hon älskade ju faktiskt Chad, det skulle hon alltid göra. Men samtidigt visste hon att hon inte kunde stanna, det skulle aldrig bli så bra som det varit, när hon var lycklig med både honom och Lance. Det fick henne att fälla en tår, för den tiden hade varit underbar. Snart skulle någon annan få uppleva Chad, men inte Lance! När hon gick där i den mörka och tysta korridoren började hon fundera, fanns risken att Lance varit med någon av Chads förra fruar? Hon skulle inte bli förvånad om svaret var ja. Det var svårt att motstå hans känslosamma och beskyddande sätt. Men tillsammans skulle de två befria sig från Chad. Befria sig gällde kanske Lance, inte henne. Hon ville stanna men det kunde hon ju inte! För Chad var det totalförbjudet att hon skulle bli vampyr som alla andra i slottet, så det var självklart att hon en dag skulle bli för gammal för honom… Så just nu planerade han redan på att skaffa en ny fru. I nästan sex år hade hon gått runt där i slottet, levt och älskat med Chad, men nu var den tiden förbi. Hon var tvungen att se framåt.

Hon gick ner i källaren vart alla kistorna låg och såg att alla locken var på glänt, kistorna var tomma. De hade gett sig ut på jakt, blodsjakt. De kunde befinna sig vart som helst. Till större ställen kunde de återvända flera gånger till, tills varje blodsdroppe var utsugen. Människorna måste ha en hemsk skräck för vampyrerna som kom samtidigt som natten. Ljudlöst svepte de fram på jakt efter offer. Victoria kunde inte sätta in Lance i den rollen. Kunde verkligen hans blodstörst få honom att bli en hänsynslös mördare som aldrig vek undan? Hon gick fram till Chads kista som låg i mitten av den stora salen. Hon satte sig på kanten av den och drog sina fingrar längs det vinröda mjuka fodret som fanns inne i kistan. Vad hon kände sig ensam när allihopa var ute. Här satt hon ensam i en mörk slottssal. Hon reste sig upp, det var kyligt i salen och som vanligt så bar hon bara en tunn svart klänning, hennes svarta glänsande hår hängde längs hela ryggen. Hon var på väg ut ur salen när hon hörde Lance bakom sig.
- Victoria, vänta…
- Lance? Vad gör du här?
- Jag har tänkt på det du sagt hela tiden och hela tiden har jag blivit mer och mer säker att…
- Att..?
- Jag vill följa med dig…
- Lance, dina ord gör mig alltid så lycklig. Hon log mot honom och visste att nu var tiden inne. De andra skulle fortsätta med sin slakt i några timmar till och när de kom tillbaka skulle hon och Lance vara en bra bit bort. De behövde ingen packning, vad skulle de ta med? Snart skulle ingen av dem behöva mat, bara blod… Hon visste inte säkert om hon väntade eller fasade för den stunden.
- Lance, gå och gör i ordning tre hästar, jag kommer strax. Hon sprang upp för trappan till sitt rum. Hon gick fram till den stora garderoben och tog fram en tunn svart jacka som Marian givit henne, den kunde vara bra att ha. Sedan bytte hon till en lite mer skyddande klänning och tog på sig hennes älskade lackstövlar, de hade hon haft på sig den dan hon kom hit, en dag hon knappt kom ihåg. Hon såg sig omkring i rummet. Allt såg ut som det alltid gjort. Hon satte sig långsamt på sängkanten, där låg Chads rock, han hade visst glömt den där. Hon tog upp den och höll den intill sig. Hon kunde känna hans underbara doft blandat med skinnlukten. Hon ville ha honom här och nu. Men hon var tvungen att ge sig av nu, där nere väntade Lance på henne. Hon gick fram till bordet och tog fram ett papper och en penna. Hon skulle inte avslöja något om vart hon och Lance skulle, det visste ju inte ens hon själv. Hon ville bara skriva något, för det var självklart att hon fortfarande hade känslor för Chad. Hon satte pennan mot pappret och blundade. När hon var klar reste hon sig upp och gick mot dörren. En sista gång såg hon sitt älskade rum innan hon tveksamt men bestämt stängde dörren. Kvar blev lappen på bordet.

” Chad, du kommer för alltid att vara min mörka ängel. Mina känslor tvingar mig kvar, men samtidigt så tvingas jag bort, älskar dig. Victoria”

När hon gick igenom korridorerna ner till hallen ville hon inte tro att det var för sista gången. Allt var för bekant för henne, hon kände till varje skrymsle i hela slottet. Men det var tid för henne att lämna allt, även fast hon inte ville. När hon kom ner till Lance sade han:
- Hästarna står i ordning där ute, det är bara en sak jag vill visa för dig. Victoria såg tvekande på honom, hon ville ge sig av så fort som möjligt. Hon ville inte riskera att Chad och de andra skulle komma tillbaka, han skulle bli misstänksam om han såg att Lance stannat kvar. Men samtidigt så kunde hon inte motstå Lances blick. Han ledde ner henne mot stenkorridoren där ”cellerna” fanns och där Lance hade varit inburad i några månader för flera år sedan när han gömde Victoria undan Chad. De gick i kanske fem minuter och allt som hördes var deras steg och facklornas sprakande som fanns utmed väggarna för att hindra absolut mörker i gångarna. De gick tills Victoria trodde att de kommit till en återvändsgränd.
- Lance…är vi framme nu?…
- Titta här, en springa så stor att man just kan pressa sig igenom. Han gick fram några steg. Victoria tittade och såg en mörk springa till vänster. Han tog hennes hand och pressade sig igenom, hon följde efter. Det var helt kolsvart. Rummet var litet eftersom hon kunde känna väggar på tre sidor bara hon sträckte ut händerna. Hon fick nästan cellskräck och höll hårt om Lances hand.
- Lance, vart är vi?, frågade hon, hennes röst darrade lätt.
- Följ med. De gick framåt, det var visst en smal gång. Efter ett kort tag kunde hon se ett svagt ljussken framför sig. Vad var det för något? När de kom nog nära såg hon att det var en brunn, ur den kom ljusskenet.
- Vad är det här för ställe? Victoria visste inte vad hon skulle säga.
- Jag ska berätta, den här…brunnen har en lång historia. Många ligger begravda där i djupet… Victoria blev livrädd och ryggade tillbaka.
- Ta det lugnt, jag är ledsen om du blev rädd. Men jag kan berätta lite kort om den. För ca 400 år sedan var det krig här mellan två vampyrmakter. Det var Chad och Armand. Båda ville ha den här enorma marken. Många vampyrer fick offra sina liv, nästan hälften dog. Och det var ungefär 1900 vampyrer som deltog i striden. Släkten Vlados som Chad tillhör vann med nöd och näppe. Alla våra som offrades var tvungna att begravas någonstans… Chad bestämde att de skulle kastas ner här, i den bottenlösa brunnen. Inte nog med det, alla hans fruar ligger också där. Som jag tidigare sa så dödade han dem när de blev för gamla för honom. För oss är den här sorgebrunnen en helig plats.
- Är det därför den är gömd?, frågade hon, tagen av den grymma historien.
- Ja, Chad vet inte om att man kan nå den, han bestämde att hela öppningen skulle muras igen. Men en springa blev visst kvar. Jag förstår om han har förträngt minnet av den. Alla som ligger där nere, vilket är väldigt många, han älskade dem alla, de tillhörde honom. Jag vet att han stått här och fällt mer än en tår av sorg. På natten förvandlas det annars så kristallklara vattnet till blod. Det är hans sätt att sörja alla dem som ligger där, varje natt, nu och för alltid. Victoria tittade tyst ner i vattnet. Ljuset där nerifrån lyste svagt upp runt omkring brunnen. Det såg ut som en brunn man kunde hitta på en solindränkt fridfull äng i en dröm. Det här hade hon aldrig kunnat ana. Chad hade inte nämnt något åt henne. Och det var först nu Lance sade något. Hon doppade försiktigt fingertopparna i det klara vattnet. Hon frös till is direkt, vattnet var kallare än själva döden. Hon försökte värma upp sina blåfrusna fingrar.
- Det är kanske bäst att vi ger oss av nu.
- Ja…, det är nog bäst. Det här stället ger mig kalla kårar. Lance gick sakta därifrån. Victoria stod ett tag som förstelnad. Den här platsen måste betyda mycket för alla vampyrerna i slottet. Hon kunde känna den känslofulla stämningen i luften, den ville hålla henne kvar. Men hon slet sig lös och gick snabbt mot Lance.

När de kom ut ur slottet väntade tre svarta färdigsadlade hästar på dem. De hade med en extra för säkerhets skull. När de satte upp vände sig båda om och såg upp mot slottet. Victoria anade att Lance också ville stanna kvar. Hon ville vänta tills Chad kom hem, kyssa honom och bara känna hans kraftfulla armar runt sig…
- Lance, jag vet hur du känner, jag vill också stanna…, hon smekte hans kind.
- Det här har varit mitt hem så länge… i över 400 år…, ändå har inget minnesvärt hänt. Men sedan den dan du kom hit känner jag mig levande som aldrig förr. Jag känner ingen sorg just nu. Jag lämnar slottets trygghet, men jag lämnar vad som helst för dig… kom nu. De satte av i långsam galopp över det mörka landskapet. Stjärnorna tindrade klart över dem medan vinden smekte dem ömt. Det enda som hördes var hästhovar mot mjukt gräs. Efter några timmar var det fortfarande lika underbart. Victoria visste att Chad kommit hem, han hade upptäckt att Victoria och Lance var borta.
- Lance, kan du berätta mer om striden som utspelade sig i slottet?
- Det var ju ett tag sedan det utspelade sig, men jag kommer ihåg det som igår. Victoria red jämsides med Lance för att lyssna på den intressanta historien.
- Som jag sa tidigare så hände det för ungefär 400 år sedan. Armand och hans vampyrer bodde uppe i norr bland bergen, vilket är ovanligt för vampyrer. Chads far och mor ägde nästan hela landet, fast Shamrock tillät de leva i ljuset eftersom inte han tålde mörkret. Men även hans del tillhörde i grunden släkten Vlados. Armand ville åt marken, för han ägde bara en kort bergskedja där kyla och snö ständigt närvarade, men vågade aldrig försöka kriga mot den gamle kungen och drottningen som ägde enorma krafter. Så när far och mor lämnade över hela slottet åt Chad passade Armand på. Han och hans fru Claudia och alla deras tjänare, vilket var ungefär 1000 vampyrer stormade plötsligt slottet. Chad och hans folk var inte alls beredda men gjorde det bästa av situationen. Hela slottet fylldes av vrål och dödsskrik. Alla golv och väggar färgades blodröda. Strupar och hjärtan slets itu. Armand letade överallt efter Chad och hittade honom just när han dödat Claudia och hon livlös låg på golvet. Chad visste vilka som skulle dödas först. Förblindad av raseri greppade Armand ett av de uråldriga svärden som satt på väggen. Chad gjorde desamma och fäktningen var i full gång. Deras svarta mantlar slets sönder och det flög blixtar längs svärdsklingorna. Plötsligt lyfte Claudia sin hand, döden hade visst inte hunnit ifatt henne ännu. Hon ropade tyst, nästan viskandes på Armand som sprang fram till sin älskade. Han böjde sig ner över henne men för sent, döden slet henne ifrån honom. Armand kände en iskall spets vid sin hals, han vände sig sakta om och där stod Chad. Armand visste att han var hjälplös. Du bli väl inte förvånad om jag säger att Chad utan att tveka en sekund skar halsen av Armand som föll till golvet just bredvid Claudia. De mötte båda sitt öde i Chads slott. I det ögonblicket ljöd hela slottet av tusentals skrik. Armands tjänare insåg att de förlorat sin kung och drottning, deras kampvilja försvann med det samma. De få som levde lämnade omedelbart slottet och försvann ut i mörkret. Vart de försvann vet ingen. Armands slott ligger öde sedan striden. Det tillhör Chad men han vistas ytterst sällan så långt upp i norr där vart Armands rike låg…

Så låter historien. Jag hade bara bott i slottet i några årtionden när det hände. När vi vunnit slaget ordnades en fest som pågick i flera veckor. Sedan dess har ingen försökt utmana Chad, bland annat för att inga andra vampyrer än vi finns i närheten. Victoria hade suttit knäpptyst under hela berättelsen men öppnade nu munnen:
- Hur kan något sådant ha hänt utan att jag hört ett enda ord om det?
- Därför att ingen nämner ett enda ord om det. Ingen vill helt enkelt hålla det minnet vid liv. Det kunde Victoria förstå, nästan 500 av Chads tjänare hade fått offra sina odödliga liv.
- Drabbades inte Shamrock av det där?
- Skulle Armand vunnit vet jag inte vad som skulle hänt, han skulle nog dödat Shamrock och gjort vampyrer av hans folk. Shamrock brydde sig inte om det, han hatade alla vampyrer men respekterade i alla fall sin bror.

Victoria kände att hästarna skulle uppskatta en paus, de hade ridit i över sju timmar. Hon sopade bort striden vid Chads slott från sina tankar. Det var intressant att höra om men inget att hålla på grubbla om. Tiden då det hände var ett minne blott. För henne hände det dessutom för en enorm tidsrymd sedan. Chad måste vara uråldrig tänkte hon. De stannade och satt av vid en liten höjd.
- Jag har nog aldrig känt mig såhär lycklig Lance…
- Desamma gäller mig… Victoria lade sig ner i gräset och tittade mot himlavalvet ovanför dem.

- Jag har nästan glömt mitt gamla liv, det är inget uppemot det här. På andra sidan är man som en slav, man tror att man är lycklig, men egentligen så blir allt hopplöst nästa sekund. Allt är så falskt och uppritat, som en kopia. Här kan jag leva och andas ut…
- Första gången jag såg dig, när du stod där nere tätt bredvid Chad i slottshallen. Du såg så rädd och sårbar ut. Men du såg speciell ut. Ett sken omgav dig, jag såg det direkt. Du var så vacker, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig borta från dig… Victoria tittade honom i ögonen och log. De kunde inte ligga här i evigheter, även fast de ville det.
- Victoria, undrar vad Chad gör just nu?
- Ja Lance…han är nog väldigt, väldigt arg på dig.
- Jag ser det som en hämnd att jag tagit dig ifrån honom. Jag har bestulit honom på det han älskar mest och knappt kan klara sig utan. Jag ska aldrig mer känna hans blixtrande hat.
- För din skull hoppas jag det. Men det är otroligt svårt för mig att slita mig ifrån honom… Ett tag var han mitt allt, visst, han kunde ibland vara helt utan hjärta men ändå så älskade jag honom mer än själva livet. Jag förstår det inte.
- Jag vet vad du pratar om. Han kunde såra sina fruar så mycket men ändå avgudade de honom villkorslöst. Är det det som kallas kärlek?
- Det är så svårt att förklara, det är Chad helt enkelt… Tror du han kommer leta efter oss?
- Inte efter oss, men efter dig. Det vet jag faktiskt inte. Han vet att du snart inte längre kan ge honom makt, bara kärlek. Men jag tror att det är kärlek han behöver, din kärlek…
- Jag känner mig så elak mot honom, men jag vet att jag gjorde rätt. Tanken att tvingas se honom med en annan skulle bara ge mig allt för mycket smärta.
- Tänk inte på Chad mer, han kommer nog att klara sig. Victoria bara log mot honom, hon visste att nu var det dags.
- Nu måste du se till så att jag kan älska dig i all evighet…

Lance förstod vad hon menade. Han lutade sig över henne och kysste henne. Efter några minuters kyssande och smekande kände hon hans vassa tänder mot sin hals. Vad hon hade väntat på den här stunden! Hon kände dem hårdare och hårdare, hennes hjärta började bulta tredubbelt så fort och hårt. Hon blundade och föll ner i ett mörker. Inget hindrade henne, inget fick hindra henne. Plötsligt var allt mörkt och tyst, inget rörde sig heller. Sedan kom ett ljus, starkare och starkare, tills hon öppnade ögonen. Lance satt bredvid henne i gräset.
- Hur mår du? Hon satte sig upp och kände på sin hals, hon kunde känna två små märken. Med tungan kunde hon känna sina nya tänder som var till för att döda med. Det kändes underbart.
- Jag mår fruktansvärt… bra. Nu kan inget skilja oss åt, aldrig någonsin…
- När du säger det så så låter det alltför bra för att vara sant, log Lance under sin blonda lugg.
- Min älskade, vi måste fortsätta nu. Vi vet ännu inte vart vi är påväg, men när vi väl kommer dit så vet vi att det är rätt plats, vår plats. De satte sig upp på hästarna och satte av i skritt. I slottet skrek Chad ut sin smärta och förlust. Han anade vad som hade skett. Men Victoria hörde det inte och för henne var både Chad och slottet ett underbart men avslutat kapitel som så småningom skulle kommas att glömmas bort…

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (11 röster)
Vampyrens hjärta, 3.7 out of 5 based on 11 ratings

8 kommentarer

  1. Nathalie Josefsson Skriver:

    Fastnade redan efter den första meningen.

    Riktigt bra novell men lite seg det hände egentligen inte så mkt.

    8/10 poäng av mig :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. lordariel Skriver:

    Det här är den bästa novellen jag läst på flera år. jag har lästen den två gånger nu. Kan du inte skriva fler i den här stilen?
    Mvh LordArieL

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  3. ina Skriver:

    väldigt bra. en aning lång kanske men gillade den verkligen

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  4. Elinor Skriver:

    Riktigt bra novell tar tid att läsa men man fastnar efrter några sekunder

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  5. I.Fernow Skriver:

    Sjuktbra! :)
    Dock lite för lång som novell. Men fortfarande bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  6. Maria Skriver:

    Den här var en av dom bästa novellerna jag har läst.

    10 av 10 får den av mig :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  7. Matilda Skriver:

    Den var super! Jag har nog inte varit så fast i en novell som den här. Skriv gärna fler. Jag älskar verkligen sättet du skrev den på.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  8. Mitchel Skriver:

    Bästa novellen någonsing.kanske lite lång men den var super bra.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.