Tutanchamons förbannelse

Den 4 november 1922 så fann Howard Carter farao Tutanchamons grav i Konungarnas dal. Tutanchamon dog endast 19 år gammal. Han blev farao som 9-åring. Man vet inte säkert varför han dog så ung, trots ett flertal undersökningar på hans kvarlevor. Det har spekulerats om att han var utvecklingsstörd, men det finns inga starka vetenskapliga bevis på detta.Varje gång en faraons grav öppnas så sprids rykten om olika förbannelser, Tutanchamons gravöppning är inget undantag. Tutanchamons grav och förbannelse är antagligen de mest kända. Detta p.g.a att ingenting hade avlägsnats från graven efter att den blev tillsluten för första gången när Howard Carter hittade den. Det hade dock varit gravplundrare inne i den i antik tid. Men de blev skrämda när de var inne i graven. Antagligen av dalens väktare. Vi vet ingenting om vad som hände med plundrarna men vi vet att dalens väktare inte ställde iordning graven efter plundrarna.

Alla karaktärerna i min berättelse är fiktionära, med undantag för Howard Carter.

Äntligen! Äntligen har vi hittat den, Tutanchamons grav! Nu är det slut på detta oändliga letande i detta gudsförgätna, brännheta land. Gud, jag önskar att min far, Lord John Calaghan inte hade tagit med mig hit. Men, jag är fortfarande ung, för ung för att bestämma över mig själv. Trots min ungdom så skall jag berätta min historia.

För två år sedan, hemma i mitt älskade England så sade min mor, lady Emily, de ödestigra orden oändliga skatter i samma mening som Tutanchamons grav. Det var det som drev min far till detta land för att ansluta sig till Howard Carter, en gammal vän till honom. Jag kan ej vara ond på min mor, för hon ville endast träffa sin syster, min moster Anne. Så hon nämnde att Howard Carter hade en utgrävning i Konungarnas dal i hopp om att finna Tutanchamons grav med alla skatter i den.

Min intet ont anande far bestämnde sig då för att ta kontakt med sin barndo…

Ett djuriskt skrik hördes i den afrikanska natten och Daniel tappade sin penna. Han försökte hitta den men ljuset från fotogenlampan var för svagt och hans häander darrade för mycket för att försöka hitta den med känsel. De darrade av den kalla nattvinden som blåste från öknen och av rädsla för det djur som orsakat skriket. ”Ta dig samman” , intalade han sig. Ord som förbannelse, hämnd och död blixtrade framför hans ögon. Han hörde ännu ett fasansfullt skrik som skar genom nattens tystnad, sedan blev allting svart.

- Daniel, Daniel vakna! sade Patricia och skakade den medvetslöse Daniel. – Pat…, vad är det, har mor blivit sjukare? frågade Daniel sin tvillingsyster trött. – Nej, mor mår bara bra, det är dig jag är orolig för. – Varför är du orolig för mig? frågade Daniel konfunderat. – Du slog i huvudet i bordet, du har varit medvetslös halva natten och jag kunde inte väcka dig från medvetslösheten, svarade Patricia. – Det förklarar ju min förfärliga huvudvärk! log Daniel mot sin syster. – Det är ingenting att skämta om, sade Pat med låtsad stränghet. – Ja, ja…,syster duktig…, ska du låta mig ligga här hela andra halvan av natten, eller? – Kanske, om du inte börjar behandla din stackars syster med mer respekt, skrattade Pat. – OK, jag ska vara en snäll pojke, skämtade Daniel. – Då, så… kom här då, sa Patricia och räckte honom en hjälpande hand.

När Daniel kom in, stödd på Patricia, så kom lady Emily emot dem. På hennes sätt att röra sig såg han att hon var orolig. – Daniel, hur mår du? undrade hon. – Jag mår bra nu mor, slösa inte på dina krafter i onödan…, du är fortfarande inte helt frisk. – Ja, jag ska gå och lägga mig nu, jag var bara så orolig. – Ja, gör det, mor, sade Daniel ömt. – Ok, jag går, se! sade lady Emily retsamt.

När lady Emily hade gått och lagt sig så gick Daniel ut och letade upp sin loggbok och penna.

- Var var jag nu igen? sade Daniel tyst för sig själv.

Han ögnade igenom det han hade skrivit och fortsatte:

Min intet ont anande far bestämnde sig då för att ta kontakt med sin barndomsvän Carter.

Howard Carter, som var glad att se sin gamle vän, min far, igen såg till att allt ordnades och vi kunde resa från England till detta beduinland Egypten.

Min mor fick också träffa sin syster Anne, som bodde i Kairo med sin man och deras son, min uppblåsta padda till kusin,, Martin.

Far tyckte att Patricia skulle gifta sig med den där paddan, men det satte jag stopp för. Jag, som bara var 14 år då sade till den 10 år äldre Martin att det finns sinnessjukdom i släkten på fars sida, då visste jag inte hur rätt jag var!

Nu så här två år efteråt så är jag ännu mer glad över att jag gjorde som jag gjorde. För ifall jag hade låtit Martin gifta sig med min älskade syster då så hade hon varit gift med ett psykfall just nu.

Det hemska med Martin hände för ett halvår sedan, när min uppblåsta kusin skulle avsluta ett kontrakt i Amerika åt ”familjeföretaget”. Martin överlevde dock, men han kommer aldrig att repa sig .

Det hände sig så att han föll överbord under en storm, och innan de hann få upp honom från havet så hade han blivit sinnessjuk. Inte ens de ledande psykologerna i världen kan förklara varför.

Eftersom Martins läkare anser att han är en fara för sig själv så är Martin inlåst i en madresserat rum på Kungliga Brittiska Sjukhuset för Socialt Handikappade.

Efter olyckan med Martin så har jag och Pat varit tvungna att umgås med moster Anne mer än innan…, och det var inte lite innan! Jag vet att jag borde ha medlidande med moster och hennes övriga familj, men jag känner faktiskt ingenting.

Moster Anne, som har haft agg mot Pat ända sedan hon vägrade gifta sig med Martin, Kan jag inte ha medlidande med. Hon kom alltid med pikar om att den som skulle gifta sig med Martin skulle bli världens lyckligaste kvinna. Vad hon inte visste var att Martin läggningar åt andra hållet. Som tur är att hon har slutat göra det sen Martins olycka.

Daniel lade ned pennan, sänkte lågan i fotogenlampan och stirrade ut i mörkret.

Plötsligt så hörde han ännu ett skrik, men detta skriket skilde sig från de två föregående. Skriket var inte djuriskt, det var en människa som skrek.

Daniel rusade snabbt upp från stolen så att den for en meter bakåt ock sprang mot ytterdörren. När Daniel kom ut så såg han en hemsk syn…

En av arkeologernas assistenter låg ett par meter från huset. Det var mörkt, men Daniel såg att det var Muhammad på kroppsbyggnaden. Muhammad, som var en av de få som varit nere i graven, låg i en stor pöl av blod.

Daniel stod som fastfrusen i ett par sekunder innan han reagerade. Han rusade in i huset och hämtade fotogenlampan på bordet. Hans händer fumlade när han försökte få upp lågan igen, men efter ett tag så fick han upp lågan.

När han kom ut igen så var Muhammad borta. Istället så låg det en hög av något som inte gick att utskilja i mörkret på hans plats.

Daniel trotsade sin rädsla för mörkret och gick ut till figuren. När han kom fram så såg han att det var en mumie som låg där Muhammad legat för bara ett par ögonblick sedan. Han såg att detta inte var något hastverk, detta var ett mästerverk. Det underliga med denna uppenbarelse var att det kändes en svag doft av förruttnelse runt den. ”En sån här väl balsamerad kropp ruttnar inte, ifall den inte utsätts för extrema förutsättningar.” tänkte Daniel.

Daniel studerade mumien noga för att hitta stället varifrån den ruttna lukten kom ifrån, men hittade ingenting.

Han skulle just gå för att hämta hjälp till att flytta på mumien när linnebindorna lossnade. Daniel blev nyfiken och tog bort de lösa lindorna. Men han ryggade tillbaka när han såg att mumien var… Muhammad.

Muhammad hade ett sår i sidan, det var genom sådana sår som de gamla egyptierna hade tagit ut inälvorna på sina döda. När Daniel såg att Muhammad inte rörde sig så vågade han gå närmare.

När han var tillräckligt nära så satte han sig ned och kollade om Muhammad hade någon puls, det hade han inte. Daniel andades ut.

Daniel reste sig upp för att gå in i huset än en gång men just när han reste sig så öppnade Muhammad ögonlocken. Han stirrade på Daniel med sina ögonhålor som var fyllda med linnebindor. Daniel ryste, både av kylan som råder i öknen om natten och av rädsla för Muhammads lik.

När liket hade stirrat på Daniel en lång stund så sade det med en hes stämma: – Daniel! Tutanchamons förbannelse är lös. Ge dig av och rädda alla som inte har trätt in i det allra mörkaste. Muhammads döda röst dog bort med en ökenvind som drog genom dalen.

Daniel stod och tittade på den döda kroppen, hur mycket han än ville så kunde han inte vika bort med blicken.

Plötsligt så kände Daniel en blixtrande smärta i bakhuvudet, han såg stjärnor framför ögonlocken. Han stapplade några steg mot säkerheten inne i stugan, men han nådde inte fram dit innan han föll och svimmade för andra gången den natten.

Daniel vaknade av det disiga morgonljuset. Huvudvärken var kvar, men den var inte lika intensiv som förut.

- Jag tror att han vaknar nu…, sade en mörk mansröst. – Ja…, Daniel är du vaken… hur mår du? undrade en flickröst, som han kände igen som Patricias.

När han öppnade ögonen så såg han många oroliga ansikten som såg ned på honom. Han kände igen alla, Patricia, Howard Carter och många av arkeologerna.

Daniel försökte resa sig upp men han var lite yr så det gick inte så bra. När han inte lyckades att ställa sig upp så räcktes det ned hjälpsamma händer ned emot honom och hjälpte honom på fötter.

- Hur kommer det sig ligger du här ute? undrade Patricia. – Jag vet inte, men jag hade en så konstig dröm!

När Daniel hade berättat om händelserna som hänt under natten så kom en av arbetarna springande. – Varför så bråttom? undrade Howard Carter. – Vi hittade blod i Muhammads säng och han själv är borta, flåsade arbetaren fram.

Alla tittade på Daniel med blickar fyllda av undran och rädsla.

En kraftig ökenvind började blåsa. Vindens vinande lät precis som orden: – Jag är i Duat nu, oroa er inte för oss döda, oroa er för er själva! Ni har väckt härskaren, Osiris vrede!

Vinden ökade, men man kunde inte urskilja några ord längre.

- Det är nog bäst att vi söker skydd inne i huset, sade Patricia. De andra nickade instämmande.

När de kom in i huset så undrade Daniel vad Duat var för något.

- Det var de gamla egyptiernas namn för underjorden, alla döda var tvungna att gå igenom Duat för att kunna få ett evigt liv, sade den yngsta arkeologe, Catarina.

- Var det Muhammad som försökte att varna oss, eller var det vinden som spelade oss ett spratt, undrade Patricia tyst för sig själv. Vad hon inte visste var att alla andra i sällskapet ställde sig själva samma fråga.

De avbröts i sitt tänkande av ett stönande från lady Emilys säng.

Daniel skyndade sig dit. – Vad är det mor? undrade han. – Högst under Ramses, mumlade hon till svar. – Vad sade du mor? frågade Patricia som också hade anslutit sig till sin mors sida. – Muhammad gav sig av till Duat, det var hans straff, sade lady Emily. – Straff? Vilket straff? undrade Howard som hade hört deras samtal.

- Alla som går ned till den högste under Ramses möter sitt öde innan det har blivit utvisat. De skall möta sin största fruktan, sade Emily och satte sig käpprak i sängen.

- Vad menar du mor? frågade Daniel och gjorde en ansats till att ruska om henne men Howard Carter stoppade honom. – Det är uppenbart att hon befinner sig i trans, sade han till Daniel. – Och?! sade Daniel, Det är ju också uppenbart att hon inte mår bra av det! – Ja, men det kan vara farligt att väcka någon som är i trans! sade Carter. – Men… sade Daniel. – Inga men, låt henne vara, röt Carter. – Ok, sade Daniel och tog ett steg bakåt. – Kära Emily…, vad menar du! – Howard! Graven! Håll dig undan den! skrek Emily, sedan så föll hon död tillbaka på de mjuka kuddarna.

- Nej! skrek Daniel. – Först far, sedan mor! grät Patricia.

Men den som tog mest illa vid sig var Howard Carter, han satt med lady Emilys lik i sina armar och grät tyst. Han ångrade i denna stund, mer än han ångrat det i hela sitt liv, att han inte hade gift sig med Emily den där dagen för så länge sen.

Men John hade som vanligt fått som han ville, han hade fått gifta sig med den kvinna som Howard älskade men som John Calaghan såg som ännu en erövring. När han tänkte på det så blev han kall av insikt, hon hade menat Tutanchamons grav.

Howard Carter, Daniel Patricia och Catarina stod utanför Tutanchamons grav. De hade bestämt sig för att gå in dit och möta sina största rädslor i hopp om att rädda alla andra personer som hade trätt in dit.

När de hade stått där i flera minuter så sade Catarina: – Ska vi få det här överstökat! De andra nickade instämmande.

Med Howard Carter i spetsen så gick de in.

Patricia gick sist, och innan hon trädde in i graven så kom hon att tänka på sin far, lord Calaghan. Hur han hade dött några veckor tidigare av en hjärtinfarkt.

När alla var inne i graven så såg och hörde de olika saker. Patricia såg en stor fågelspindel och hörde hur det smackade om spindelns tänder. Catarina såg ett litet barn som blödde ymnigt ur ett varigt sår på ena foten och hörde barnets gråt. Howard Carter såg hur lady Emily dog, om och om igen. Daniel såg ingenting. Men han hörde hur hans vänner klagade och grät över sina egna syner. Så han letade upp dem och föste ut dem i det brännande solljuset.

Med ens så slutade deras gråt.

Daniel och hans vänner gick tillbaka till huset och hoppades att deras uppoffringar hade blidkat gudarna.

Epiolog

Daniel och de andras uppoffringar visade sig att vara till nytta, vissa av de som redan hade varit nere i graven dog på oförklarigt vis, men inte alla.

Flera år efter att detta hänt så gifte sig Catarina Parker med lord Daniel Calaghan. De reste omkring i världen och hittade många antika boplatser och blev ofta kallade ”sin tids bästa arkeologer, näst efter Howard Carter”.

Patricia Calaghan gifte sig med en förmögen amerikan med rötter på Irland vid namn Bill McDayle.

Howard Carter blev anklagad för att ha stulit ur Tutanchamons grav och fick avsked. Detta skulle visa sig vara fel men Howard Carter fick aldrig upprättelse. Han hämtade sig aldrig från sorgen över lady Emily.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.