Svarta pengar

”Trodde du verkligen att du skulle komma undan, ditt lilla kryp!” Skrek en lång man i mantel med huva och mask.
”Hur skulle jag kunna komma undan något, när det inte finns något att komma undan från.” sa Charles förtvivlat, han kände hur svetten började rinna nerför ryggraden.
”Du måste ha sålt information till polisen. Ljug inte för mig!” Mannen tog försiktigt fram pistolen som låg i rockfickan och riktade den mot Charles.
”Nej, det har jag inte gjort, lyssnar du inte!” sa Charles förtvivlat och med gråten i halsen.
”Men om det inte var du, vem kan det då ha varit! Du har tre sekunder på dig att berätta innan jag skjuter huvudet av dig, 3, 2, 1, 0, tiden är ute.”
”Nej, snälla jag gör vad som helst!”
Ett skott ljöd genom lägenheten och Charles föll död ner till marken.Snark, snark, RING!
James for upp som ett skott ur sängen, sneglade på klockan och lyfte på luren.
”Ja hallå, detektiv James Whitby här, vem är det jag talar med klockan ett på natten?” sa James irriterat.
”Det är kommissarie Smith.”
”Nämen, är det Scottland Yard som ringer så här tidigt på dygnet.” sa James med ironi i rösten.
”Förlåt James, men det här är något som vi inte kan vänta med tills i morgon.”
”Jaha,” sa James, nyfikenhet tog nu överhanden. ”Nå ut med språket, kommissarien.”
”Ett mord har begåtts hemma hos bankmannen Charles Verne.” Sa Smith snabbt.
”Jaha, du menar den bankmannen som vi satte dit för ett år sedan för bedrägerier, visst är det han?”
”Jo, just han, och det ända vi kunde hitta på mordplatsen var en sedel och två fimpar. Och du James, Charles fru är här, hon är helt förkrossad.”
”Ta det lugnt kommissarien, jag är på väg.” James lade på luren. Hmm, en sedel och två fimpar, det här kommer nog inte att bli så lätt som jag trodde.
Allt James kom ihåg av Charles var att han bodde i stadsdelen Redbridge i London, i en hyfsad lägenhet med fru och dotter.

Väl framme i Redbridge.
”Jaha Smith, vad var det med den där sedeln nu då.”
”Den ser ut som en vanlig sedel men den har ingen giltighetsstämpel. Och det som är ännu lustigare är att Charles har släppt in den här mördaren genom dörren, min slutsats är att dom kände varandra.”
”Hmm, jo du har rätt när det gäller sedeln.” James hade tagit upp den och granskat den noga. ”Men hur var det med dom där fimparna nu då.” James kollade lite snabbt mot soffan där Charles fru satt. Hon var blek och andades tungt.
”Dom ligger där borta i askkoppen.” Smith pekade bort mot ett bord med två stolar som stod i ett hörn.
James gick fram till bordet och studerade fimparna.
Hmm, varma. Åh havannacigarrer, det är ett dyrt märke, prydligt ligger dom också, mordet kan inte ha utspelat sig här. Charles måste troligen ha blivit mördad när den andre skulle gå.
”Som du nog redan har förstått, så har det här mordet begåtts bara för en stund sedan. Du Smith, var nu så snäll och stör mig inte på ett tag, jag måste fundera.” James gick fram till fönstret och försjönk snabbt i tankar.
Helt plötsligt så såg han den maskerade mannen rusa ut ur rummet och springa till ytterdörren. Han öppna den sakta och titta lite snabbt neråt trappan, där Sophie (Charles fru) kom gående, han tog inte trappan ner utan började lugnt gå uppför. James vacklade till och föll omkull.
”Hur är det fatt James, du blev alldeles vit i ansiktet och föll omkull, såg du en syn igen?” Smith tog James i ett stadigt grepp under armen och lyfte upp honom från golvet.
”Tack, ja jag såg den man som dödade Charles, han hade en mantel med huva och en mask för ansiktet.” sa James lite för sig själv.
”Berätta vad som hände.” Sa Smith lugnt.
Sophie makade sig närmare och tittade James djupt i ögonen.
”Kan du se syner?” sa hon lite förvånat.
”Ja det kan jag, ibland. Jag ska berätta vad jag såg, men inte här…”

Kommissarie Smiths kontor på Scottland Yard blev ett bombnedslag redan första dygnet efter mordet.
Tja, inte för att det var mycket bevismaterial utan för att både James, Smith och Sophie med sin dotter Amelia kom att tillbringa mycket tid där av säkerhetsskäl.
James hade berättat hela händelsen för Smith, Sophie och Amelia, ur hans synvinkel, under natten.

Det var den 10 oktober 1856, två dagar efter mordet på Charles och James hade begivit sig till en cigarraffär där den sort som legat i askkoppen såldes.
”God dag herr…?” sa George, som var affärens ägare.
”Whitby om jag får be,” sa James lite nonchalant.
”Jaha herr Whitby, vad kan jag stå till tjänst med?”
”Jo, jag undrar om du möjligen har sålt några Havannacigarrer på sistone?” sa James.
”Det kanske jag har…Eller så har min dotter Dorothy gjort det, jag är inte riktigt säker. Vad gäller saken?” George förstod att James inte var ute efter att köpa cigarrer.
James tystnade.
”Gäller det ett mord?” sa George lite på skoj.
”Hur kunde du veta det?” sa James med hög röst, han kände hur svett pärlorna började samlas på pannan.
”Hur…Det har stått om det i varenda tidning jag har läst idag.” sa George med en förvånad min. ”Har du inte sett alla stora rubriker i tidningarna på senare tid, eller?”
James vände huvudet snabbt mot tidningen på disken och mycket riktigt, på framsidan fanns det en stor rubrik som löd, ”Bankman mördad av maskerad man.”
James blev inte förvånad över att pressen hade fått reda på mordet, utan hur de kunde veta att mannen som mördat Charles var maskerad, han hade ju bara berättat det för Smith, Sophie och Amelia.
”Nej, jag har tyvärr inte läst en enda tidningen på flera dagar. Skulle du kunna vara så snäll att hämta din dotter, om hon är inne.”
”Nej tyvärr, hon är ute med några kompisar, Amelia och Elisabeth tror jag att kompisarna heter.”
Hmm, Amelia, om det inte är den Amelia som jag tänker på så blir jag riktigt förvånad.
Det här måste jag nog kolla upp lite ordentligare. Tänkte James och begav sig mot Scottland Yard och kommissarie Smith.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Svarta pengar, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.