Sommarbluffen

Vinden blåste i mitt hår, vi stod ute på den kära basketplanen, som alltid på sommaren, och sjöng ”Den blomster tid nu kommer”. Jag kunde sången utantill och tankarna vandrade iväg med mig. Äntligen sommarlov, tänkte jag, nu väntade ett helt lov med bad, sol och kompisar. Fia, min kompis, och jag skulle tälta och sola ikapp som alla andra år. Allt var som en idyll, till helvetet bröt loss!- ”Vi åker till landet i sommar”, sa mamma vid frukostbordet och jag än en gång hade gått igenom för mamma hur sommaren skulle se ut och hur kul vi skulle ha. Jag skrattade.
- ”Kul mamma”
- ”Det är sant, vi har hyrt en stuga på landet”.
Vad var detta? Hon måste skämta. Men tydligen inte. Äsch, vi skulle säkert bara vara där i en eller två veckor.
- ” Hur länge ska vi vara där då?” frågade jag och tuggade vidare på min macka.
Mammas svar fick mig att sätta mackan i halsen.
- ”Hela lovet? Men mamma, det går ju inte!”
Plötsligt gick det upp för mig att allt som Fia och jag hade planerat skulle ersättas av en två månaders visit på landet.
Det kan inte vara möjligt tänkte jag. Vid det här laget hade jag munnen nere vid knäna, och det hade inte förvånat mig om det hade börjat flyttat in fåglar. Jag stängde munnen för att försäkra mig om att jag inte hade en domherre i halsen.
- ”Men Fia och jag skulle ju.. ”, började jag men mamma gav mig en ”va- inte- så- egoistisk- blick”.
- ”Det kommer bli kul! Det finns ungdomar i din ålder där så du kommer säkert få lite nya kompisar”
Det gick inte att säga emot mamma när hon va på det där humöret så jag gick för att kolla om min kära lillebror hade fått reda på var vi skulle tillbringa sommaren. Tydligen hade han det för hela hans rum var fullt med resväskor och saker och själv satt han mitt på golvet och packade.
- ”Tycker du att jag ska ta med dom här?” sa han och höll upp ett par röda badbyxor. ”Det kan bli ganska varmt”, sa han förnuftigt, och jag förstod att han såg fram emot att åka till landet så jag sa inget och gick och stängde in mig i mitt rum.
Där satt jag och surade tills mamma kom och knackade på dörren.
Jag vill inte åka till landet, jag vill inte tillbringa sommaren på nån smutsig bondgård.
Hade nån talat om för mig vad som skulle hända så hade jag bara skrattat.
Mamma knackade igen, den här gången hårdare.
- ”Men kom in då!” skrek jag. Mamma kom in. Hon satte sig på sängkanten och vi betraktade varandra en lång stund. Till slut bröt mamma tystnaden.
- ”Jag visste inte att du så gärna ville stanna hemma”, sa hon. Sen vart det åter igen knäpp tyst. Plötsligt började jag känna mig egoistisk. Varför skulle jag hindra resten av familjen att ha kul?
Jag tvingade fram ett leende, även fast jag kände mig eländig.
- ”Det kan bli kul”, sa jag ansträngt. ”Det kom bara som en chock, det är klart jag vill följa med”.
Mamma gav mig ett strålande leende och jag kände mig konstigt nog jätteglad. Det kunde faktiskt bli rätt kul ändå.
Men på kvällen nästa dag hade jag ändrat mig. Fia och jag hade varit ute och tältat och när jag hade berättade den ”strålande” nyheten för Fia kändes allt som en pest igen.
Den natten sov jag inget vidare. Jag låg och velade fram och tillbaka. Ena sekunden ville jag inte åka. I andra villa jag för att jag i tredje tyckte att allt var pest. Det var ungefär som att åka berg- och- dal bana med sina känslor. Plötsligt började allt snurra som om berg- och- dal banan lyfte och…
- ”MOA!! Har du glömt att vi ska åka idag?”, pappa ruskade om mig och min snurriga dröm tynades sakta bort.
Jag klev upp, kastade en snabb blick i spegeln och började undra om det var en kossa som stod framför mig i spegeln. Jag hade stora plast påsar under ögonen. Nu menar ja inte ICA påsar om det var det du trodde utan sov påsar. Håret stod åt alla håll och jag var alldeles röd i ögonen.
Väl inne i bilen, med packningen som var i- all- hast packad, började jag försöka reda ut mitt lilla (stora) rufsiga trassel till hår. Bilfärden till landet var nog inte så lång. Jag har aldrig haft nån riktig känsla för tid, och jag brydde mig inte om att kolla på klockan. Jag visste inte vart på landet vi skulle, landet var illa nog. Mitt humör låg på bottenplanet. Det kanske inte var så konstigt eftersom jag inte hade sovit så bra.
Jag trodde vi skulle köra förbi tusentals bodgårdar med illa luktande ängar. Jag trodde vi skulle åka på en krokig grusväg hela vägen till landet. Men faktum var att vi bara åkte förbi ett par bondgårdar och det luktade inte alls illa, och asfaltsvägen var någorlunda rak. Till slut svängde vi in på en liten infart och åkte igenom en liten tät granskog vi kom fram till en liten by med ca två affärer i närheten av en sjö.
Vi skulle bo i ett litet falurött hus med vita knutar. Huset var jätte gulligt och byn var rätt mysig. Huset var inte så stort så Mats, brorsan, och jag fick dela rum. Suck. Vilket öde!
Mobilen fungerade inte heller, ingen teckning. Jag packade upp mina saker och gick ut såg mig omkring. Skogen runt omkring huset var jätte tät och nästan ogenomtränglig, på höger sida om huset låg en stor grön äng där ett par kor gick.
Så mysigt att ha kor runt knuten, tänkte jag ironiskt.
Jag tog ut våran hund, Hilda, för att ha ett skäl att ta en tur i byn. Alla husen i byn var faluröda och vägen sluttade neråt i en liten brant backe ner mot en sjö. Nere vid sjön låg en bondgård.
EN bondgård tänkte jag förvånat.
Några ungdomar i min ålder var ute och badade. Plötsligt såg nån av dem mig och alla stannade upp och kollade på mig. Jag vände mig tvärt om men Hilda ville åt andra hållet. Hon drog i väg och jag flög ut i sanden på stranden. Hilda är en leonbeger och hon är väldigt stark, inte särskilt uppfostrad heller. Jag släpades efter en bit tills jag fick loss handen ur kopplet. Mina knän var uppskrapade och min hand dunkade som en bongotrumma. En kille kom springande från sjön. Han var ganska lång, inte döds smal, men inte tjock heller. Han hade mörkblåa ögon och blont hår.
- ”Hur gick det?” Han hjälpte mig upp. Jag hade hela munnen full med sand och ögonen tårade sig. Han såg att det inte hade gått bra. En av tjejerna hade hämtat Hilda till mig. Jag tackade och följde med killen upp till bondgården. Jag måste erkänna att han var rätt snygg. Jag antog att det var han som bodde på bondgården. Jag tänkte att han var väldigt snygg för att vara bonde. Sen ändrade jag mig. Varför hade jag såna fördomar om folk?
Han ledde in mig i ett bamse hus och in i ett badrum. Det var ett jätte fint badrum! Helt normalt.
Nej! Nu tänkte jag sådär igen. Jag bankade till mig själv i huvudet.
- ”Vad gör du?” undrade killen.
- ”Eh… Jag har lite ont i huvudet”, förklarade jag tyst. Han skrattade. Jag kollade förvånat på honom.
Det var inte menat som ett skämt, tänkte jag.
- ”Är det nånstans du inte har ont efter den vurpan?” Frågade han skämtsamt. Han plockade fram dessivån och bomull och gav mig. Jag böjde mig stelt ner, det värkte i hela kroppen.
Haha. Jag kunde inte ens böja mig ner. Jag provade igen utan någon vidare framgång.
- ”Jag…” sa jag samtidigt som han började.
- ”ska jag…”
Det vart tyst, så började vi samtidigt igen.
- ”Jag…”
- ”Ska…” Vi skrattade.
- ”Ok, prata du”, sa jag.
Han log, han hade ett superfint leende.
- ”Ska jag hjälpa dig?” Frågade han.
- ”Det var precis det jag tänkte fråga”, sa jag och log.
Han baddade försiktigt på mina knän, det sved ordentligt.
- ”Jag heter Pär”, sa han.
- ”Och jag Moa”, svarade jag.
- ”Hm… P- ä- r.” Sa jag sakta.
- ”Ja,” svarade han fundersamt.
- ”Nä, jag bara smakade på ditt namn.” Pär skrattade.
- ”M- o- a.” Sa han, ”ditt namn smakar bra”.
Jag log.
- ”Räcker det nu?” Frågade Pär.
Egentligen hade det räckt för länge sen.
- ”Nej, där gör det lite ont”, sa jag och pekade. Han kollade på mig och frågade vart jag kom ifrån.
- ”Haninge”
- ”Det ligger ju inte så långt härifrån.”
- ”Njäe… ”
Det hade jag faktiskt inte tänkt på, För mig låg landet timmar hemifrån.
- ”Tack för hjälpen!” sa jag. ”jag måste gå nu”.
Handen värkte inte lika mycket längre. Jag kände det inte i alla fall.
- ”Vi kanske syns”, sa han.
- ”JA!!! Eller, jag menar, kanske det.” Han skrattade.
Jag gick ut och ropade på Hilda. Tjejen som hade hämtat henne åt mig förra gången kom fram med henne till mig.
- ”Hej” Började jag men hon avbröt mig tvärt.
- ”Du får fan ta och lära din hund lite uppfostring, och förvänta dej inte att jag tänker ta hand om den medan du ränner efter Pär”, skrek hon rakt i ansiktet på mig. Jag stammade fram ett ”Förlåt” och började gå. En annan tjej kom springande efter mig.
- ”Bry dit inte om Kim, hon har varit efter Pär ett tag nu, hon är rädd att du ska ta honom i från henne”.
Jag log.
- ”Det är lugnt, det hände inget emellan oss. Han hjälpte mig bara. Jag heter Moa förresten.”
- ”Sofia, har du flyttat hit?”
- ”Njä. Eller jo. Över sommaren.”
- ”Okej, men vi ses kanske senare då”.
- ”Mmm. Hej då!”
Jag började gå hemåt. Eller mot stugan. Det började mörkna. Jag insåg hur länge jag hade varit borta och hur arga mamma och pappa skulle bli.
Jag hörde direkt att allt inte var som det skulle när jag kom innanför dörren.
- ”Där är du ju”, ropade mamma. ”Men, vad har du gjort gumman?”
Jag förklarade vad som hänt. Mamma log och jag vart jätte förvånad. Jag trodde vi skulle få hoppa in i bilen och åka till sjukhuset på en gång och röntga hela armen tills doktorn försäkrade att det inte var nåt fel på den. Men istället sa hon.
- ”Va bra att du har lärt känna Pär, ni kommer nämligen att tillbringa rätt mycket tid ihop i sommar.
Varför trodde hon det??
- ”Va?”
- ”Gumman, kom och sätt dig.”
Jag gapade.
- ”Vad menar du? Ska vi bo hos dem?” Mamma hade just berättat att hon och pappa var tvungna att avbryta semestern och åka tillbaka hem och jobba, de ville inte avbryta våran semester så de hade pratat med Pärs mamma på affären när mamma var och handlade och hon tyckte att vi kunde bo hos dem.
- ”Det är ett nödfall och bara för ca en månad. En av doktorerna har blivit sjuka och nån måste rycka in för honom.” Mamma och pappa är båda doktorer på ett sjukhus.
Den kvällen sov jag inte heller så bra, men den här gången var det av glädje, jag skulle få bo hos Pär.
Sen kom jag och tänka på att han bodde på en bondgård, jag skulle säkert få hålla på å mata massa smutsiga kor och sånt. Gud vad äckligt!
Mamma och pappa skulle åka tillbaka till stan nästa vecka så den veckan tillbringade vi nere vid sjön och fiskade. Jag fick en abborre. Det var rätt så kul faktiskt. På fredagen den veckan flyttade vi in våra saker hos Pär. När vi kom in i huset fick man en sån där frihets känsla på nåt sätt. Huset var så stort och det var så högt i taket.
Hela familjen kom och hälsade och mammorna började genast prata trädgård.
Pär hade en mindre lillasyster som var lika gammal som min Mats.
- ”Pär, du visar väl Moa och Mats vart dom ska sova?” Frågade Pärs pappa.
- ”Jag visar Mats”, sa Pärs lillasyrra som hette Petra och tog Mats i handen och gick upp.
Ja, dom är ju trots allt bara 9 år.
- ”Kom”, sa Pär och tog en av mina väskor och började gå upp för trappan.
När vi kom upp blev jag ännu mer imponerad. Huset var enormt! Jag fick ett litet fint rum med sne tak.
- ”Det är ett av gästrummen, känn dig som hemma”, Sa han. ”Men akta dig för spökena.” Han gick in på sitt rum.
Spöken? Tänkte jag. Efter en stund själv gick jag in och knackade på Pärs dörr.
- ”Spöken?” Frågade jag.
- ”Äsch, jag skojade bara.”
Hans rum var större än ”mitt”. Han hade massor av affischer på väggarna. Det såg ut som vilket tonårsrum som helst.
Varför skulle det inte göra det?
Andra dagen efter att vi hade ”flyttat in”. Berättade Pär att jag skulle få lite arbetsuppgifter.
Nu kom det jag gruvade mig för. Nu skulle jag få mata kossorna!
Efter frukosten gick vi ut. Pär visade vad jag skulle få göra. Det var det näst värsta. Jag skulle mata kalvarna. Men jag måste erkänna att dom var otroligt söta och inte smutsiga! Pär hade egna arbetsuppgifter och efter en vecka men morgon och kvälls matning var jag fäst vid kalvarna och började ge dom namn. En dag kom den jag kallade Kajsa, inte fram till mig. Jag började ropa oroligt på den.
- ”KAJSA, Kajsa. Kom då Kajsa!” Plötsligt hörde jag Pärs röst bakom mig.
- ”Bara så du vet, så är det där en kille.” Sa han och log. Jag visste inte hur länge han hade stått där, men tillräckligt länge för att han skulle förstå att jag älskade kalvarna.
En dag kom Sofia, Kim och de två andra killarna som badat nere vid sjön när jag ramlade. Kim kollade surt på mig hela tiden men Sofia var jätte schysst. Stämningen vart tryckt eftersom Kim inte ville säga ett ord till mig. Vi satt och kollade på TV fast det var strålande solsken ute. Det var ganska tråkigt och oerhört varmt. Alla vart lättade när Pärs pappa kom in och sa att vi skulle hjälpa till med höt. Det var skönt att komma ut ur den varma bastun som varit där inne. Jag fick höra att ”gänget” alltid hjälpte till med höt. Vi fick hjälpa till med att ta ner höt från härsjorna. Eller dom hjälpte till. Jag stod och tittade på. Tills Pär kastade en hötapp på mig och ropade:
- ”Hjälp till nu slöfock.”
- ”Hon vågar inte ta i höt.” Sa Kim.
- ”Gör inte jag?” Frågade jag.
Plötsligt började Kim hagla hö över mig. Hon kastade hötapp efter hötapp. Inte på ett vänskapligt sätt som Pär utan på ett ovänligt sätt. Jag föll omkull. Ögonen var fulla med hö. Jag hörde Pärs röst.
- ”Sluta nu Kim!”
Kim slutade.
Jag klev upp och fick ur höt ur ögonen.
- ”Kom da snobbjävel!” Skrek hon.
- ”Jag är ingen snobb,” sa jag lugnt tillbaka.
- ”Man e snobb om man inte ens vågar ta i en hötapp.”
- ”Jag vågar ta i en hötapp!” Skrek jag till henne.
- ”Jaså? Få se da!”
Så sa jag nåt som bara slank ur mig.
- ”Jag om någon kan ta i hö! Jag jobbar ju hos Hans Pettersson. Han har ett jordbruk som ni andra säkert vet, jag vet inte om Kim är så.” Jag avbröt mig. Jag såg effekten av det jag just sa. Kim gapade. Sofia kollade beundrande på mig och killarna blev hispiga. Pär såg iskall ut.
Hans Pettersson har jag läst om i en av Pärs tidningar. Han är kändis i dom här trakterna och han har ett eget jordbruk.
- ”Ja, vi brukar ju jobba med mycket effektivare hjälpmedel.” Sa jag. Jag ångrade mig direkt efter att jag hade sagt det. Jag sårade Pär. Jag vet inte varför jag ljög. Kanske var det för jag gillade Kim och ville bli accepterad av henne.
- ”Bevisa det!” sa Pär hårt.
Nej! Tänkte jag. Nu kommer jag göra bort mig helt. Jag gick sakta fram mot en härsja och började.
- ”Hm.. Det tar ett tag innan jag får igång tekniken. Det var ett tag sen nu…” Nu lät jag inte så kaxig längre. Jag förbättrade på mina lögner lite och pratade om hur våran teknik var och vilket som var effektivast. Det stod nämligen i tidningen jag läst. Pär såg fortfarande tvivlande ut. De andra trodde mig nog. De kände mig inte så bra. Det var värre med Pär, han visste hur dålig jag var på jordbruk.
När jag stod där och kastade hö och ansträngde mig till det yttersta att göra en lagom härsja tänkte jag att ”Oj vad jag skulle vilja vara bonde nu!” då hade det inte varit så svårt att visa de att jag verkligen kunde.
Det trodde jag aldrig att ja skulle tänka!
När Pär och jag kom hem den kvällen efter en hel dags härsjande värkte mina armar som om jag burit tyngder hela dagen. Jag såg på Pär och försökte få igång en diskussion men Pär gick det inte att prata med. Han var rasande. Dan därpå frågade han:
- ”Jaha Moa, vad ska du berätta för oss idag? Att du jobbar på en cirkus, har 7 barn och är man?”
Jag svarade inte. Han gick ut ur huset. Jag gick efter. Han satte sig på bryggan nere vid sjön och kollade ut över sjön. Jag satte mig bredvid.
- ”Jag började faktiskt gilla dig Moa! Varför ljög du för mig?”
- ”Jag har inte ljugit! Eller, jo, kanske en liten nöd lögn, men hon var så dum. Sa att jag var snobb och allting.”
Pär var tyst. Han var jätte arg på mig.
- ”Man ska inte behöva ljuga för det Moa!”
- ”Nä, jag vet, men… Jag fattar inte vad det är för fel på Kim! Hon bör sig ju åt som om hon äger hela världen!”
- ”Det gör hon inte Moa!! Nu är DU dum! Kim är jätte snäll. Hon har det bara lite svårt hemma.”
- ”Så bortförklarar man alltid folks uppförande, Hon har det svårt hemma.”
- ”Hon kan väl inte rå för att hennes föräldrar dricker och aldrig är hemma.”
Vid det här laget skrek vi åt varandra.
- ”Du borde skämmas Moa, jag trodde du brydde dig om andra!”
- ”Det gör jag väl! Om de är värda att bry sig om!”
- ”Och det tycker du inte att Kim är då?”
Jag var tyst.
- ”Inte som hon bärde sig åt igår!”
- ”När tänker du berätta för henne att du bara är en simpel stadsbo då?”
- ”Jag är ingen ”Simpel stadsbo”!”
- ”Det är du visst det, du skulle aldrig klara av att bo på landet, du är beroende av smink och skit!”
Nu tyckte jag att Pär var riktigt taskig. Men om jag skulle öppna munnen nu så skulle jag säga nåt jag verkligen skulle ångra, så jag reste mig upp och gick.
Jag kände att tårarna rann ner för kinderna när jag sprang. Jag sprang in på ”mitt rum”. Och där satt jag hela dagen. Tills Mats knackade på.
- ”Moa, du har inte gett kalvarna! Vad är det för fel?”
- ”Inget,” grymtade jag och gick ner.
Kajso (kalven Kajsa var nydöpt) kom fram till mig och bufflade mig kärleksfullt på axeln. Jag log. Plötsligt hörde jag att nån var bakom mig. Jag vände mig tvärt om. Det var…. Mats. Suck.
I en vecka undvek Pär och jag varandra. Bara vid maten träffades vi och då undvek vi att se på varann. Det var rätt svårt att undvika nån man bor i samma hus med och man fick ta långa omvägar för att inte mötas.
En morgon gick jag upp tidigare än Pär för att jag skulle slippa äta frukost med honom, Pärs föräldrar hade åkt till en ”Ko marknad”. Pär hade nog tänkt samma tanke för han kom ner nästan samtidigt som mig. Av någon anledning blev jag stressad av det och sen när jag skulle ge kalvarna glömde jag extra haspen på grinden.
Jag satt inne på mitt rum och läste när Pär kastade upp dörren.
- ”Kalvarna har rymt Moa.” Sa han. Det fanns ingen tid till att bråka så vi gick direkt ut för att leta.
Vi hittade dem ingenstans i närheten av gården. Vi var tvungna att prata med varandra. VI gick runt och letade och letade och plötsligt kom jag och tänka på den gröna ängen bredvid det faluröda huset. Jag sa det till Pär och han trodde inte att de kunde vara där. Men jag envisades med att gå och kolla.
- ”Är det du eller jag som är bonde?” Frågade Pär. ”Vem tror du vet bäst?”
Jag protesterade.
Varför skulle inte jag kunna gissa fast jag inte är bonde?
- ”Det tar bara tid att gå dit. Förresten så skulle inte kalvarna gå så långt, jag känner kalvarna.”
Det gjorde jag också och jag skulle inte tvivla en sekund på att Kajso skulle gå dit om han fick chansen.
- ”Då går jag själv då!” Sa jag och började gå.
- ”Vi syns i kväll då du har slösat bort timmar på den där promenaden.” Ropade Pär efter mig,
- ”Vi får väl se!”
Det var en bit och gå och den här gången kändes den särskilt lång.
När jag kom runt den sista kröken mot ängen gick jag som på nålar.
Skulle dom vara där, eller skulle dom inte?
En liten bit till. Jag skulle ge Pär!
Men när jag kom runt kröken, fanns där inga kor. Jag började gråta febrilt.
Jag satte mig på en sten i skogskanten och bara grät. Plötsligt kände jag nåt som knuffade mig i ryggen. Jag vände mig om och såg en.. Jag såg en kalv! Det var Kajso! Jag kollade in i skogen och såg dom allihopa.
Jag vart jätteglad. Men hur gör man när man vallar kor?
Jag rundade kalvjorden och skrek till, kalvarna sprang åt alla håll, även om dom bara var fem stycken. Jag jagade den bruna som jag kallade Nina. Men då tog Nils den andra sidan och Kajso ännu en annan. Jag insåg att jag aldrig skulle klara av detta själv. Jag satte mig ner på stenen igen och kalvarna gick ut på ängen. Jag skulle kunna springa hem och hämta Pär, men skulle kalvarna vara kvar sen? Jag satt och tänkte ett tag och jag vart nästan rädd när en person kom gående runt kröken. Kim. Hon skrattade.
- ”Hejsan bonden! Har du problem?” Hon lät inte alls elak. Jag skrattade.
- ”Tja, bonde vet jag inte om man kan kalla mig!” Sa jag. ”Snarare feg statslobba just nu”
- ”Förlåt Moa, jag vet inte varför jag blev så sur på dig. Jag antar att jag inte ville att du skulle bli tillsamans med Pär.”
- ”Ja ja, nu har vi inte tid med prat. Vi har lite kor att valla.”
Vi föste i hop kalvjorden och efter ett par timmar hade vi fått hem dem.
Kim och jag kom skrattade längs vägen, Pär kom springande ut.
- ”Du gjorde det Moa! Du tog hem dem! Förlåt för det jag sa!”
- ”Jag? Jag gjorde inget! Utan Kim hade jag aldrig klarat mig.”
Kim log mot mig. Jag log tillbaka och så började vi att skratta!
- ”Äsch, kom in nu!” Sa Pär och vi gick in.
Nu kan jag säga att jag kände Pär och jag kände att jag inte tyckte om Pär som pojkvän utan som en superbra kompis. Det sa jag till Kim också.
Kim sov över hos ”Oss”. Vi hade jätte kul.
Nästa dag kom mamma och pappa tillbaka. Vi flyttade tillbaka till det faluröda huset igen och resten av sommaren spenderade jag med gänget.
Sommaren flög iväg och Kim och Pär blev tillsammans, jag blev inte ledsen för det, bara glad.
Sista veckan var riktigt sorglig. Jag ville inte åka hem!
Min inställning till landet och livet som bonde var helt annorlunda. Sista dagen, innan vi skulle åka hem tog Pär undan mig ensam.
Vi gick till kalvarna som nu var riktigt stora. Pär vände mig mot honom och sa åt mig att sätta mig på knä. Förvånat, men utan protester satte jag mig ner.
- ”Härmed dubbar jag dig, Moa Berglund till äkta bonde och jordbrukare.” Han pekade med en grep på varje axel tre gånger och gav mig sedan grepen. Han trädde en medalj runt min hals och så fick jag en present.
- ”Den är från oss alla.” Sa han. ”Nu är du riktig bonde Moa och låt aldrig någon tuta i dig att du är nåt annat som stadslolla! Nu fattas bara en sak” Han drog ner mig till sjön.
- ”Ställ dig på bryggan Moa” sa han. ”Böj dig framåt.” Försent förstod jag vad han tänkte göra. Pär gav mig en mjuk knuff och jag for i vattnet. Jag skrattade. Då såg jag Kim komma smygande bakom Pär. Det märkte han inte och hon knuffade till honom så att han också for i vattnet. Sen hoppade hon i själv. Vi badade en stund, skrattandes med kläderna på. Till slut ropade mamma och jag gick upp och bytte om.
Det kändes hemskt när jag hoppade in i bilen. Pappa körde ut bilen från gården och det sista jag hörde av Kim var:
- ”Vi syns nästa år Moa!”
Va? Menade hon allvar?
- ”Yippie! Ska vi tillbaka hit nästa år?”
- ”Så du har ändrat dig om landet?” Frågade mamma.
- ”Nä. Jag har alltid älskat det!” Svarade jag.

Men det, var ännu en liten sommarbluff.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.