Pappa

- Jag gör bara detta för att jag slipper åka till mamma fattar du de gubbjävel?
- Men snälla Markus, Det kan ju till och med bli kul?
- Är du dum på riktigt?
- men Markus…
- Men sluta Tjata, då fattar du trögt eller? Kan vi dra någon jävla gång, jag ska i väg på fest ikväll.
- Men du skulle ju stanna här över natten, vad inte det vad mamma sa?
- du. Jag ska på fest och de räcker fan att umgås med dig i en dag för fan.
- och du säger inte ett skit till mamma om att jag inte sover hemma i natt?
- kommer du dricka?
- Men för i helvete du är väll inte min jävla pappa.
Han slängde igen dörren och gick ut.
Ensam stod Fadern kvar och viskade: jo det är jag.
Han förstod sig inte på Markus. Om han bara kunde lista ut hur sablar hans mor gjorde för att få honom lugn?
Man kanske kunde muta honom?
Nej fy vilka tankar, det var ju sin egna son han talade om.
Han önskade bara att han kunde vara ett bättre pappa för honom.
Men idag skulle han verkligen försöka ge allt för att Markus skulle få det kul.
De skulle ge sig i väg ut i skogen bara över dagen tillsammans.
Se på naturen och njuta av lugnet som råder i den.
Det var en sensation.
Senast dom hade gett sig iväg tillsammans så hade de varit in till stan och köpt ett par nya jeans till Markus.
Dyra hade dom varit och Fadern hade fått leva knapert resten av månaden.
Ja han hade inte mycket med pengar, men Markus hade varit så ivrig i att få ett par nya jeans, så han hade inte kunnat motstå.
Den glädjen han kände när Markus sade tack till honom i bilen skulle han aldrig glömma.
Eller det leendet han hade på sina läppar när han sade det.
Han skulle nog ärligt kunna säga att det var det bästa som hänt honom på fem år.
Dagen efter hade Markus kommit och velat ha ett par nya byxor igen.
Fadern hade då sagt nej och Markus hade blivit rosenrasande och slagit honom.
Men fadern tyckte inte att det spelade så stor roll.
Inte efter gårdagen.
Han skulle leva länge på det leendet, den stunden, den… Lyckan.
Han var ganska patetisk.
Hans liv gick ut på sin son.
Inget konstigt med det.
Men det konstiga i det hela var att hans son hatade honom överallt annat.
En gång när Markus hade kommit hem full hade han berättat varför han hatade honom så mycket.
Det var för Mamman. Eva.
Eva hade varit otrogen mot Hans, fadern.
Markus skyllde det på Hans.
Hans kunde nog förstå.
Han hade inte gett Eva den kärlek hon förtjänade.
Men Det var inte han som gjorde slut, det var Eva.
Men efter det så gick allt utför för Markus.
Han började med Supa, slåss.
Droger, Oja han hade varit på polisstationen ett antal gånger när Markus varit påtänd och hög.
Eva skyllde det på Hans.
Hans klandrade sig själv.
- Men kom nu för i helvete gubbjävel!
Markus skrek på honom igen.
- Jag kommer sa Hans matt.
Han slängde upp sin utslitna gamla fjällräven över axeln och linkade ut ur huset.
Han låste dörren och gick i väg och satte sig i sin gamla slitna Volvo.
Sätena var slitna och golvet var nästan igenomrostat.
- Då åker vi då! Sa Hans med glad röst.
Markus svarade inte.
Han lyssnade på sin mp3-spelare som han fått av sin mor.
Hans satte nyckeln i tändningen och vred om.
Bilen morrade som en sårad brunbjörn för att sedan pusta och lägga av.
Han försökte igen och tryckte foten tappande mot gaspedalen.
Äntligen gick biljäveln igång och han la i backen med ett kras.
Så va dom på väg.
I fall Hans skulle vara riktigt ärlig visste han inte riktigt varför dom två skulle ut i skogen.
Han antog att Eva hade sagt att om Markus följde med så skulle han väll få något som belöning.
Antagligen något väldigt dyrt.
För annars hade Markus aldrig gått med på det här.
Men Hans var lycklig.
Han låtsades som så många gånger förr att Markus och han var vänner.
Han satt där och körde och drömde sig bort till ett lyckligt liv med Markus.
Där Markus inte satt i det ihopsjunkna sätet och ignorerade hans, utan att han istället satt i ett fint och slätt lädersäte och skrattade åt Hans skämt och dom skojade och stimmade i bilen.
Och om någon skulle se när dom åkte förbi skulle dom se en lycklig familj.
Visserligen en liten med ändå lycklig.
- Kan du sluta le? Jag hatar när du ler, du äcklar mig.
- Oj då, förlåt.
Hans sjönk tillbaks i verkligheten.
Om någon skulle se dom åka förbi skulle dom se verkligheten.
En misslyckad far som inte kunde ta hand om sin son.
En misslyckad jävel som inte hade ett liv.
Markus satt och pillade på sin mp3.
Han var koncentrerad.
Det var nog något fel med den.
Han var duktig på sånt Markus, tekniska saker.
Han var så fin när han koncentrerade sig.
Hans tungspets stack ut lite och hans alldeles klarblå ögon rörde sig lite i sidled. Han var vacker på något vis.
Han måste ärvt det från Eva.
Markus upptäckte att han kollade på honom.
- Men har du inget eget liv?
- va? Nej men jag bara kollar på dig.
- Ja men ge fan i det, jävla pedofil.
Hans svängde in på en knagglig grusväg som ledde rätt in i den stora djupa skogen.
Det hade redan börjat skymma.
Dom skulle banne mig åkt ut tidigare.
När dom kört en kvart under komplett tystnad, eller ja om man bortser från dom slitna däckens ljud mot gruset och motorns dödrosslingar till gång så kom dom fram till en liten slät plan där man kunde parkera bilen och det var just vad Hans gjorde.
Han hoppade ut, sträckte på sina ben såg sig om och tog ett djupt andetag och andades ut.
Där här är livet Markus sa han.
- Du har ett värdelöst liv i så fall, när åker vi hem?
- Men Markus vi har precis kommit. Nu ska vi gå ut och se om vi inte kan hitta en fin grillplats!
Markus suckade tungt och började traska in mot skogen.
- Kom igen nu då för helvete, fräste han surt.
- Jag kommer sade hans.
Skogen som dom just gick in i var en massiv granskog med höga och gamla träd.
Hans älskade skogen.
Det var så fridfullt på något vis.
Så tyst och allvarligt men aldrig ledsamt.
Hans traskade kanske tre meter framför Markus.
Markus gillade inte att vara allt för nära sin far.
Dom kom fram till en fin liten bäck som porlade i lugn takt och i harmoni.
- ahh. Känner du Markus! Frid.
- nej jag känner ingen jävla frid. Kan vi börja grill någon gång så vi får det här överstökat.
- ja varför inte slå oss ner här? Det är ju fint här vid bäcken.
en liten längre bit längs med bäcken fanns en stor rotvälta.
Den kunde vara till skydd mot den något kalla vinden som drog genom skogen.
Vinden ven till och det var nästan lite kusligt.
- Kom här Markus så sätter vi oss vi rotvältan här, skyddar oss mot vinden förstår du.
- ja jag kan väll också räkna ut de din dumme jävel.
Dom slog sig ner vid rotvältan och hans började leta i sin fjällräven.
- Då ska vi se! Grillkorv.
Hans tog upp ett paket med fin grillkorv. Han lade den prasslande påsen bredvid Markus.
Markus slet upp förpackningen med sina tänder och spottade ut en bit plast på marken.
- Så där, var fan har vi bröden nu då?
- dom är här! Hans tog fram ett paket med bröd, och reste sig sedan för att hitta tändved.
- Jag går i väg och letar rätt på lite tändved, du kan väll bara vänta här så länge?
- Gör va fan du vill svarade Markus nonchalant.
Hans vandrade iväg.
När han kommit en bit så stannade han och tog av sig sina skor.
Han älskade att gå barfota i skogen.
Att känna hur mossan smekte honom under fötterna och hur barr och kvistar stack honom retsamt.
Det var en speciell känsla.
Han tyckte att man kom närmare naturen om man gick så.
Lite klurigt tyckte han själv.
Nästan lite intressant att gå så.
Han såg en gammal ungbjörk som hade fallit sedan länge.
Han tog fram yxan som han hade med sig och kvistade till fina bitar.
När han hade tillräckligt tog han på sig sina sko och gick tillbaka.
När han kom fram upptäckte han att Markus stod och rökte.
- Men du ska väll inte röka cigaretter Markus, har vi inte snackat om det?
- håll käften, och detta är ingen cigarett.
- Säger du ett ord till mamma slår jag ihjäl dig.
Hans tappade pinnarna till brasan.
Här stod hans egen son och rökte på mitt ute i skogen när dom skulle vara tillsammans.
Allt brast för honom.
Allt började snurra, han tappade kontrollen. Han flöt iväg. Han existerade inte längre.
Det var inte han som sa dom där orden.
- ska du slå ihjäl mig ungjävel?
- va!? SKA DU SLÅ MIG, skrek han med sina lungors fulla kraft.
Han rusade fram till Markus och slet tag i honom. Han skakade honom allt vad han orkade.
- Va fan gör du? Släpp mig för i helvete!
Det blänkte till i Markus ögon av rädsla.
- JA DU SKA DÅ FAN VA RÄDD UNGJÄVEL, NU JÄVLAR ÄR DET FÄRDIGLEKT.
- Men va fan jag säger till morsan fattar du inte, jävla gubbe!
- Du kommer aldrig mer få se mig eller morsan igen!
- Men de e väll skitsamma för vi bryr oss inte. Både hon och jag hatar dig.
släpp mig nu för fan!
Orden skar som en varm kniv i Hans huvud. Hans förnuft försvann med dom orden.
Det fanns inget kvar av den gamle Hans.
Han tog Markus, ledde honom rätt ner i bäcken och trycket honom ner under ytan.
Markus kämpade för sitt liv med alla medel; han bet Hans, han sparkade Hans.
Men hans var obeveklig.
Hade han kunnat se sina ögon hade han sett att dom var helt svarta och rann av tårar.
- pappa lyckades Markus få fram.
Efter ett tag slutade Markus kämpa emot.
Hans släppte taget och Markus livlösa kropp flöt i väg, djupt in i skogen.
Hans satt kvar.
Hans satt där stirrades med tom blick i kanske en timme.
Kanske sex timmar.
Tiden fanns inte längre för Hans, inget fanns för hans.
Han reste sig till slut och gick fram till yxan.
Utan tvekan slungade han den uppåt mot sin strupe.
Han tänkte på Markus sista hörbara ord innan det svartnade för sina egna ögon:
Pappa.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Pappa, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. Johan Lundin Skriver:

    Hahaha! Helt underbart! Detta är ju min gamla novell som jag skrev i ettan på gymnasiet! Riktigt kul att hitta. Tack till den som laddade upp den! gav mig en skön flashback :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.