Mörker

För tusen tals år sedan, djupt inne i den vackra skogen i södra Lyramion låg det en by som hette Gemstone. Folket som bodde där hade blont hår och levde ett fridfullt liv de levde av att fiska och jaga och handla med den närmaste staden som lår två dagars resa åt väst.I denna by bodde en pojke som hette Tar. Han var inte som alla de andra byborna. Hans hår var mörkt som korp fjädrar på natten och hans temperament var även mörkare. De andra barnen i byn brukade reta honom och det hände inte sällan att han kom hem nersmutsad av lera och sökte tröst hos sin mammas armar att kunna trycka sitt ansikte i hennes långa blonda hår. Men han grät aldrig. Hans mor älskade honom av hela sitt hjärta men det fanns nätter där hon låg vaken och tänkte på sin underliga son.

För att undvika de andra barnen brukade Tar ge sig iväg in i skogen. Han gav sig iväg direkt efter att han hade ätit sin frukost och kom lagom hem till kvällsmaten. Hans far brukade oroa sig för Tar när han var ut ensam i skogen men han tyckte att det var bättre än när han var med barnen som bara retade honom.

En dag gav sig Tar iväg tidigare än vanligt. Han kände sig fylld av energi och bestämde sig att gå djupare in skogen än han hade varit innan trots att hans far hade varnat honom för att det skulle komma en kraftig storm. Han gick genom gömda väggar hoppade över små forsande bäckar följde långa stigar men han hade redan sett allt detta och skyndade på utan att lägga märke till något.

**Slutligen nådde han en glänta i skogen där han inte hade varit förut. Han kände känslan av nyfiken het flöda genom kroppen och tittade upp mot himlen som började bli mörk. På andra sidan av öppningen såg han en kulle som var täckt av mossa. Bland all mossa kunde han utskilja ett hål, ingången till en grotta. Tar korsade gläntan sakta och tittade ännu en gång upp på himlen som nu var kolsvart han var tvungen att skynda sig så att han inte skulle bli dyngblöt. Men först var han tvungen att utforska grottan, som tycktes kalla på honom med en röst allt i gläntan tycktes peka på ingången till grottan. Allt var så tyst som om inget vill störa Tar från att dras till grottan. För varje steg framåt kände sig Tar mindre i kontroll.

Tillslut var han framme vid ingången . En strimma av ljus lyste upp i grottan och blev bara större. Tar kände sina fötter föra honom framåt igen. Han gick in i grottan . Luften i grottan var tung. Doften han kände påminde av ett dött rådjur som han en gång hade hittat i skogen, men denna doften var tusen gånger starkare.

Hans fötter stannade och han böjde sig ner över en skepnad. Det var kvarlevorna av en björn. Den hade inte varit död länge men den hade redan börjat att förmultna. Synen av alla maskar som festade på björnen fick honom att backa några steg. Plötsligt började björnkroppen röra på sig Tar vill vända sig om och springa därifrån men hans fötter löd honom inte. Björnkroppen reste sig nu upp och medan den gjorde det föll det maskar och kött ner till marken. Den reste sitt huvud tills den var i samma höjd som Tars och öppnade sina ögon Tar såg liv i dessa, ondska och ett orent liv.

Kroppen andades tungt. För en stund var allt stilla. Sedan sa kroppen: Tarbos och blåste samtidigt ett moln av rutten luft i Tars ansikte.

Tar fick nu tillbaka kontrollen över sig och tog några steg bakåt. Han kunde inte andas, han kunde inte se han försökte att få ut all gas som han hade i lungorna, hostande och kräkande. Han föll och försökte att krypa till ingången han såg inte björnkroppen falla till marken som en docka med tråda som någon hade klippt av. Grottan började att skaka och jord och sten började att falla ner på honom precis när han hade kommit ut rasade grottan i hop med ett dån tårar rann från hans ögon och det enda som var kvar av grottan var en jord hög.

Tar torkade bort sina tårar från kinderna och spottade för att få bort den hemska smaken i munnen. Han satt still och funderade på hur han egentligen mådde. Han kände som om eld hade runnit genom hans vener och det kändes skönt. Hans huvud var klarare än någonsin förut. Han tittade sig omkring och såg allt på ett annat sätt , varje löv, varje grässtrå, varje blomblad på marken .

Han ställde sig upp och spottade en sista gång och tittade upp mot himlen. Den var mycket mörk nu. Han sprang mot sin by fylld av en ny kraft.

Himlen var nästan svart när Tar kom rusande ut ur skogen. Han ställde sig mot skogen och log han var inte ens trött.

Vad skrattar du åt, kolhuvud, sade en vresig röst bakom honom. Tar vände sig om. Det var Mark. Han brukade alltid reta Tar, kalla honom får olika saker, startade alltid bråk. Mark var stor för sin ålder. Tar tittade upp på honom med iskalla blick och sa: Ta dig i röven gristryne. Marks lyfte på ögonbrynen och log sedan : Jaså du har lärt dig några ord av din far fast han är inte din riktiga pappa din pappa var ett vildsvin.

Mark började att skratta och andra barn som hade kommit för att se vad som pågick skrattade också. Tar öppnade sin mun och skulle precis säga en kommentar, men då puttade Mark till Tar så att han föll till marken. Där ser ni han kan inte ens stå riktigt.

Alla barnen hade nu ställt sig runt Tar och skrattade. Mark böjde sig över honom log och sa :Och vet du vad din mor va? Tar kände vreden växa inom honom som en eld. Jag ska säga vad din mor va. Tar visste nu inte vad han gjorde han kände bara vrede och hat. Allt blev rött. Han reste sin arm och lade sin hand på Marks bröst.

Hon var… Men Mark kom inte längre. Tar kände något någon slags kraft som sköt genom hans arm och genom hans hand. Och han kände något som rörde sig hysteriskt under hans hand, i Marks bröst. Det framkallade ett ljud som plötsligt blev högt. Marks ögon blev bara större och större. Alla runtomkring stod helt stilla som om tiden stod stilla.

Åskan dånade. Tar tittade på Marks ansikte, med sin hand fortfarande på bröstet. En droppe av blod tog form i Marks högra mungipa och föll sedan till marken med ett ansikts uttryck av förvånelse och rädsla.

Allt började att röra sig igen allt på en gång . Barn började att skrika, föräldrar sprang ut för att se vad som pågick och pratade med höga röster. Bara Tar satt fortfarande där på marken med sin arm lyft mot skyn alldeles stilla och Mark låg där i gruset och rörde sig inte det minsta.

Byborna rörde sig nu mot Tar. Han tittade upp mot deras arga ansikten. Då slog stormen tillslut ut med sin fulla kraft. Regnet bara öste ner, vinden slet i träden och husen , blixtrar slog ner tre träd på nästan samma gång och ljudet av åskan dämpade allt och alla.

Tar satt i sängen i hans föräldrars sovrum, med stormen dånande utanför. Hans mor hade bett honom att vänta där när hon knuffade in honom där, hans far hade bara tittat på honom arg och äcklad. Han kunde nu höra dem prata utanför. Han kunde inte förstå att alla var så arga på honom.

- Mark skulle inte ha puttat mig, jag gav honom vad han tålde!

Han ställde sig upp och gick fram till dörren och lade sitt öra mot den bräckliga dörren. Han kunde precis höra vad hans föräldrar sade. Vi försökte verkligen, men vi viste redan när vi hittade honom. Vi skulle ha lämnat kvar honom i skogen.

Hans mor grät. Hon lyckades att sluta och sade : Men vad kan vi göra åt det nu? Tars far svarade : Byborna vill döda honom. De tror att han är en demon. Hans mor började att gråta ännu högre. Tar hörde hur hans far höll om henne och sade : Va inte orolig, min kära, jag vet något vi kan göra. Vi tar honom till Simon. Han är en trollkar och han vet nog vad vi ska göra.

Hans far tog honom längs stigen som ledde mot de norra kullarna. Tar vände sig om och tittade mot byn. Han såg sin mor som inte tittade på honom. Hon hade fortfarande gråtit när hon kysste honom farväl. Runt henne stod det massor med bybor. Som tittade på honom med arga ansikten som om han var en pest. Barnen gömde sig bakom deras mammor. Han ville titta lite till men hans far förde honom i en kurva på stigen. Han såg aldrig by igen.

De kampade den natten. Hans far fångade en kanin som de grillade över elden. De åt tyst och sov sedan. Tars far hade inte sagt ett ord till honom sedan de lämnade byn.

Nästa dag nådde de Simons hus. Simon var en gammal man som hade en grå rock. Han bodde ensam i ett litet sten hus fullt med konstiga magiska saker och stora mystiska böcker. Tars far hälsade på Simon med stor respekt. Trollkaren mumlade lite och frågade varför de hade kommit.

-Det på grund av honom, sa Tars far och pekade på Tar, han dödade en annan pojke. Vi tror att det var med hjälp av magi. Och nu vill de döda honom de säger att han är en demon. Jag lovade hans mor, min fru att jag skulle föra honom till dig.

Tar tittade upp på sin far och sa : Är inte du min far längre. Hans far tittade ner på honom som om det var första gången han såg honom. Han tittade en stund, utan att säga något, vände sig sedan mot Simon som också tittade på Tar. Den gamle mannen mumlade något och gick sedan in i ett mörkt hörn. Efter en stund kom han tillbaka med en stor kristall.

- Håll denna, sa han till Tar. Tar tog kristallen i sin hand. Han hade väntat sig en chock eller någon annan känsla men den kändes som en vanlig sten. Simon lade sin gamla rynkiga hand på kristallen och slöt sina ögon. Han var stilla en stund men det ryckte lite i hans kropp och i hans panna började svett att pärla sig. Med en plötslig rörelse drog han bort sin hand från kristallen och öppnade sina ögon, Han stirrade på Tar och sedan på hans far.

-Bara en svart vägg, mumlade han och verkade konfundersam. Efter en stund sade han : Jag råder dig att ta honom till Sökarna. De kanske vet vad som ska göras med honom. De stirrade på varandra en stund, sen sade Tars far : OK vi får väll göra det. Men hur hittar jag dit? Jag tar honom, sa Simon, Jag känner några Sökare.

Tar hade aldrig sett något som det land som Simon förde honom genom. De hade passerat många byar som han inte kände till och var nu på väg på en stig som ledde upp i bergen. Simon talade inte mycket men han verkade inte var sur på Tar heller, trots att han då och då hade en arg glimt i ögot.

Tar såg att resan var en plåga för den gamle mannen. Trots det, vilade han inte så mycket och åt inte så mycket heller. Efter två dagars resa nådde de en liten öppning i mitten av den reste sig ett högt torn som var byggt av kall sten.

- Vad är det? Frågade Tar.

- Det är Sökarnas torn, svarade Simon.

- Vad söker de, frågade Tar igen.

- Djävulens kunskaper.

- Som att flytta döda saker.

Simon tittade underligt på Tar. Kanske det.

Tar blev nu mer intresserad och stirrade på Tornet.

Slutligen stod de vi tornets fot, efter att ha passerat de svårgenomträngliga landskapet som låg runt tornet. Simon såg mycket trött ut.

-Ok nu är vi här. Jag går tillbaka nu. – Vänta, sa Tar, ska inte du följa med in. Simon stirrade upp mot tornet och skakade på huvudet. -Nej jag vill inte gå in. -Men de kommer inte veta vem som skickat mig, eller varför jag är här, sa Tar med en liten gnutta av rädsla i sin röst.- Va inte orolig de vet att vi är här, sa Simon med ett stort leende på läpparna.

Efter att han hade sagt det vände han sig om och började att gå tillbaka genom bergen. Tar stod och tittade på honom då han bara blev mindre och mindre, tittade sedan på den dubbla trä dörren på tornet. Han sträckte ut sin hand för att knacka men innan hans hand hade rört vid dörren öppnades den och en röst inifrån sade: Nå ska du stå där ute hela dagen eller kommer du in?

Tar tittade in i den mörka hallen, men kunde inte se något. Han gick in och dörren stängdes bakom honom med ett dån som fick honom att rycka till för en sekund.

Tar stod i en mörk hall och en man i en mörk rock som höll en fackla gestikulerade åt honom att följa med. Tar följde honom uppför en vindragen trappa och sedan längs en korridor. Där han blev inknuffad i ett litet rum där en liten skallig man satt som också var klädd i en mörk rock. Mannen satt bakom ett skrivbord och läste i några rullar pergament. Han lyfte på huvudet när han fick syn på Tar. Mannen tittade lite forskande på honom. Tar kände sig lite nervös men sänkte inte sin ögon utan stirrade bara in i den skallige mannens ögon.

Efter en stund sa mannen: Så Simon tror att du passar som trollkar. Han tittade i sina papper och skrev något.

- Vad heter du, sa mannen. Han frågade utan att titta upp. Tar, sa Tar. Mannen lyfte sitt huvud som till denna stund hade varit så intresserad av pergamenten och tittade på Tar som om han inte trodde på honom. Men skrev sedan ner namnet.

- Jaha, sa mannen. Du har illa fall talang utan tvekan. Tar förstod inte men sa inget. Mannen tittade på Tar och sa : Har du några frågor som du vill ha besvarade. Tar tänkte intensivt och sa sedan : Är jag en sökare nu. Mannen log och sa : Inte än. Men med lite tur så kanske du blir en riktig Sökare en dag.

Så gick det till när Tar blev medlem bland Sökarna. Sökarna fick honom att arbeta hårt, men han hade tillräckligt att äta och hans säng var varm och torr. De lärde honom att läsa och skriva och när de såg hur snabbt han lärde sig gav de honom lite av den grundläggande kunskap om olika spellar. Tar tog åt sig allt som han fick lära sig och det mycket fort så att till och med Sökarna var förvånade och hans rank steg snabbare än någons tidigare. Men han lärde aldrig känna några vänner.

Nå Tar du gör det stora testet i morgon tror du att du klarar det. Tar slet sina ögon från pargament rullen som han studerade och tittade i mästarens ögon som hade talat till honom. Han log sakta och sa : Självklart Mästare. Jag tror inte att det blir några problem.

Mästaren skrattade lite tyst. – Du må vara den yngst som försöker att utföra testet att kalla på en demon av tredje graden och ta kontroll över den överskatta inte dig själv det är inget som man klarar utan problem.

- Gamle dåre, tänkte Tar, demonerna äter ur min hand och jag har redan kallat på en demon av fjärde graden.

Sedan tänkte han hur lätt han tyckte att allt var som alla de andra Sökarna tyckte var svårt.

- De är alla dårar.

Nästa dag kallades han ner till de tolv som stod utanför det rum som brukade användas till att kalla på demoner. De tolv tittade på Tar med bekymrad blick men Tar kände ingen rädsla eller osäkerhet och det syntes på de tolv att de tyckte att var för ung för detta.

En av de tolv harklade och sa : Broder Tar, du ska nu riskera ditt eget liv för att kalla på en demon av tredje graden och få kontroll över den om du klarar detta så är du en sann Mästare. Du ångrar dig inte. Han tittade på Tar med en blick som bad honom att inte göra det. Med ett stort smil på läpparna svarade Tar : Nej, mästare.

En annan av de tolv tittade på tar och sa : Vi ställer frågan en gång till. Du ångrar dig inte? Tar stirrade på de tolv utan att röra sig det minsta och hans ögon var full av energi. – Nej, mästare.

Kantari en av de tolv tittade ner på den skroll som Tar höll i sin högra hand. Ok, gå genom dörren där. Han pekade på en dörr som var på Tars högra sida. – Vi känner dina framsteg här inne.

Tar nickade, gick bort mot dörren och gick in rummet. Det var helt mörkt förutom ett högt svartljus som framkallade underliga skuggor på de kalla väggarna. Tar satte sig ner och gick in i tranc han sjönk fort genom de lätta nivåerna demonerna på dessa nivåerna kända hans kraft och störde honom inte. Han stannade på nivå fem för att slåss mot en demon som stod i vägen för honom.

Efter att ha förgört dem sjönk han ner till den fjärde nivån. En gigantisk demon blockerade hans väg och gjorde en attack. Med en kraftig spell fick han demonen att flyga iväg och som inte kom tillbaka.

Han sjönk nu ner till nivå tre där han omedelbart kände kraften av en tredje gradens demon. Tar lyfte sin hand mot demonen som nu syntes och som skulle göra en attack men Tar skickade en av sina kraftigaste bindspells som nästan krossade armarna och benen på demonen. De tolv skulle snart känna hans kontroll över demonen och återvända som en mästare.

En gigantisk hand kom upp underifrån och tog tag i honom och drog ner honom hans bindspell var bruten. Han passerade genom nivå två men han gjorde inget motstånd och sjönk till den sista nivån. Det var otroligt bara den mäktigaste demonen kan göra detta.

Den gigantiska handen öppnade sig och tog form av en människa. Tar kände rädsla växa innombords men hans nyfikenhet var större.

- Vem är du? Fick Tar fram med en röst som darrade. För om han fick namnet på demonen så kunde han kalla på den en annan gång. – Om jag kommer ut härifrån levande.

- Välkommen Tarbos. Jag är Tenarkus. Jag är din far och kung av helvetet. Sa demonen med en röst som var så kraftig att Tar fick ta några steg bakåt. Tar var kunde inte få fram ett ord.

- Tarbos… Grottan… Min far?

Kungen log. Hej då, Tarbos. Vi ses en annan gång. Tar kände hur han började att dras uppåt snabbare och snabbare. Han skrek : Vänta Tenarkus! kom tillbaka. Men allt han hörde var ett dovt skratt.

Tar skrek när han kom ut ur trancen. De tolv kom inrusande och ställde sig runt honom.

- Tar vad hände, frågade de. Vi kände din kontroll över den tredjegradiga demonen när du plötsligt försvann. Vart?

Tar fick till baka sitt medvetande. Han ställde sig upp utan att svara. Slog undan deras hjälpande händer och tittade på Kantari som sneglade tillbaka. De andra mästarna blev tysta och Kantari talade. – Jag vet inte vad som hände där nere, Tar, men du demonstrerade din värdighet att bli en Mästare.

Tar nickade, han var helt lugn nu. Men under allt lugn var han full av ilska och nyfikenhet.
Tar satt i sitt lilla rum och slog argt ihop den tjocka boken med scrolls som han hade studerat, med en arg ton. Ingen av de hade den styrka eller rätta kraft som han behövde. Han var tvungen att väcka Tenarkus och binda honom och tvinga honom att berätta sanningen. Han tänkte ännu en gång på björnkroppen i grottan och på hans föräldrar som hade hittat honom i skogen och på Tenarkus som hade kallat honom för Tarbos. hur skulle han ha kunnat vetat namnet om han inte haft något med grottan att göra.

Tar slog sin näve i boken som bildade ett moln av damm. De var värdelösa de hade visserligen krafter som andra trollkarlar bara hade kunnat drömma om, men nu var de ens i närheten av vad han behövde för att få kontroll över Kungen av Helvetet. Han behövde äldre och starkare scrolls.

Tar gick till Kantaris studierum och knackade på den bräckliga trädörren.
- Kom in, hördes Kantaris röst inifrån.
Tar gick in. Kantari var inte ensam. På en stor stol satt, bredvid honom satt en vacker ung kvinna, inte mycket yngre än Tar själv. Tar tvekade lite förvånad. Kantari såg att Tar blev förvånad och sa: Tar, detta är min kusin, Prinsessan Mylarin. Mylarin detta är Tar.

Mylarin sträckte ut sin hand. Tar kysste den. Hon log åt honom. Sedan tittade Tar på Kantari som höjde sina ögonbryn.
- Prinsessa?, frågade han.
- Hm, ja. Kantari verkade vara lite generad.
- Det är inte så välkänt men kung Markaris är min bror. Jag föreslår att du håller det för dig själv.

Tar log.
- Självklart, kantari.
Kantari tittade ner på bordet som var fullt av papper. Under tiden kan du kanske visa Mylarin runt i tornet. Hon kommer att stanna för en tid och tyvärr så har jag inte tid för tillfället. Tar tvekade och tänkte på vad han egentligen höll på med, log sedan åt Mylarin.
- Självklart, Kantari. Min kunglighet.

Han sträckte ut sin arm till prinsessan.
- Dummer, kalla mig Mylarin, sa hon, skrattande och tog hans arm.
De gick ut ur rummet. Kantari tittade på dem medan de gick ut, fortsatte sedan med sitt arbete.

- Jag är förbluffad över att du kan så mycket om kvinnor, sa Mylarin medan de gick genom den dunkla korridoren som ledde till mitten av tornet. Tar blev lite generad och tvekade lite innan han sa:
- Alla män skulle nog bära sig gentlemanligt åt i ditt sällskap, Prinsessa.
- Kalla mig Mylarin jag trodde att alla som bodde här inte hade sett en kvinna på så länge inte viste hur man pratar med en, sa hon.

Tar log.
- Jo våran utbildning går inte bara ut på att handskas med svart magi och du skulle se vilka frestelser man kan råka ut för.

De gick upp för trappan som ledde upp till tornets topp. Tar kände sig nöjd med allt han hade sagt och att verkad vara intresserad av honom. Han sneglade lite på henne medan de gick upp hon var otroligt vacker hon hade mörkt hår som tycktes skifta färg varje gång en ljusstrimma träffade det. Hennes ögon var mörk blå, kroppen och ansiktet var inte stor skillnad från de demoner som hade försökt att förföra honom, och hon var ju något riktigt som levde inget som föll till damm när man rörde vid det. Mylarin var också inte ut för att för att förgöra honom.

När de nådde toppen, Mylarin kisade mot ljuset som glänste i hennes vackra ansikte vart man än tittade så såg man berg. Tar stod i bredvid henne. Utsikten var som förtrollat vacker man kunde inte se slutet på bergen och solen som sänkte sig bakom bergen gjorde inte det mindre skönt att titta på. Mylarin tittade på Tar, hennes ögon glänst.
- Det är vackert, sa honom med en röst som skulle kunna smälta polerna.
- Ja visst är det, sa Tar.
- Men du tittar inte på bergen! Du tittar på mig, sa Mylarin med generat ansikte.

- Ja det gör jag.

Mylarin skrattade.
- Dummer, sa hon, men blev snabbt allvarlig.
- Vet du vad jag trodde att det skulle bli tråkigt att vara här med min kusin, men det verkar bli trevligt.
- Varför det, frågade Tar undrande.
- Jag trodde att de enda jag skulle få prata med var gamla gubbar men jag hade visst fel, sa hon och log mot Tar.

Nästa dag hälsade Tar på Kantari ännu en gång.
- Ja Tar, sa han och tittade upp från bordet som var fullt med scrolls som han fortfarande studerade.
- Vad är det du vill.
Tar tittade honom djupt in i ögonen med en allvarlig blick.
- Jag skulle vilja läsa de hemliga scrollsen, de som är inlåsta i biblioteket.

Kantari satte sig upp med rak rygg.
- Du ska inte ens veta om dem.
Tar fnös.
- Det var inte så svårt att få reda på det. Får jag läsa dem.
Kantari lutade sig bak i sin stol, med ett bestämt ansikts uttryck.
- Vad ska du ha dem till?

Tar tittade bort, och sa sedan:
- Till ett experiment som jag vill utföra. Jag vill väcka en demon av första graden.

- Va, skrek Kantari.
- Har du blivit galen? Inte ens jag skulle vilja väcka kungen av Helvetet. Jag beordrar dig att lägga ner ditt experiment.
Tar kände vreden växa men kunde tvinga den tillbaka.

- Dåre, tänkte Tar, jag ska skaffa fram böckerna utan din hjälp.

- Självklart jag ska genast gå upp till mitt rum och förstöra mina papper.
Sedan vände han sig om och gick ut. Kantari tittade på honom medan han gick och undrade varför han vill väcka en demon av första graden.

De senare dagarna så träffades Tar och Mylarin allt oftare. Tar visade henne allt i tornet och berättade om vad de höll på med som sökare, Mylarin berättade om sin pappa och allt som hon viste som inte Tar kände till. Tar upptäckte att när han var med henne så var han inte arg och kände sig lugn på alla sätt. Han var den lyckligaste när han var med henne.

En natt gick de ännu en gång upp i tornets topp för att titta på stjärnorna. Mylarin var förtrollad av den vackra natten. Tar stod bredvid henne. Efter en stund lade han försiktigt sin arm runt hennes axla. Mylarin tittade på honom.
- Tar, sa hon.
Tar tittade in i hennes ögon. Hon verkade ledsen och glad på en och samma gång.
- Ja, sa han.
- Kyss mig.

Tar lyfte på sina ögonbryn, men såg att hon menade allvar. Han tog försiktigt sin hand på hennes kind och förde sina läppar mot hennes kyssen verkade var i evighet, men plötsligt stötte hon bor Tar. Han såg att hennes kinder var våta av tårar.

- Tar?
- Ja?
- Jag måste åka i morgon.

Tar var tyst för en stund och sa sedan:
- Va?
- Jag ville berätta det så sent som möjligt, för att inte förstöra de sista dagarna.
- Var det därför jag fick en kyss, hans röst darrade något. Var det för att jag har underhållit dig under tiden, som en clown.

- Tar ta det inte för hårt du viste att jag en dag skulle ge mig iväg.
Men han vände sig bort från henne och lutade sig mot balkongräcket.

Han svarade inte för en stund, men sa sedan:
- Jag vill att du är med. Jag vill att du är med.
- Se vad?, frågade hon.
Han vände sig om, eld brann i hans ögon.
- Jag ska väcka en demon av första graden. Jag ska krossa honom.

Mylarin tog ett steg tillbaka, förskräckt av hans temperament förändring.
- Men du sa att de var de kraftigaste och mäktigaste av alla demoner.
- Det är de också. Och jag ska krossa en. Tänk på kraften som jag kommer att få.
- Tar, gör det inte. Hur skulle du kunna slåss mot en sådan varelse? Han kommer att krossa dig som en fluga.
Tar tittade kallt på henne och sa:
- Nej, det kommer han inte att göra. Det vet jag.

- Tar, gör det in…
Han avbröt henne.
- Ingen kan säga vad jag ska göra eller vad jag inte ska göra. Jag frågar dig bara en gång Mylarin, stanna. Det kommer inte ta lång tid jag är snart klar med mina förberedelser.

Men Mylarin skakade på huvudet och tog några steg från honom.
- Nej, Tar jag vill inte var i närheten när du göra något sådant.
Efter att hon hade sagt det vände hon sig om och sprang ner för trapporna. Tar försökte inte stoppa henne utan lutade sig igen mot räcket och tittade ut i den kalla natten.

- Dumma flicka, tänkte han. Du är inte mycket smartare än de andra.

Nästa dag var inte Tar med när Mylarin åkte. Istället satt han i biblioteket och läste de förbjudna scrollsen. Han hade lyckats att dyrka upp låset och brutit den magiska spellen som höll den oåtkomlig för alla. Nu satt han där och läst otroligt koncentrerad och lyfte inte huvudet för några ljud.

Tiden gick. Han hittade spellen som han hade letat efter och började att skriva ner den på ett papper när dörren till biblioteket slogs upp. I dörren stod Kantarin, rasande. Han gick med bestämda steg mot bordet där Tar satt, tittade ner på scrollsen och sedan på Tar och slog igen boken.

- Tar, sa han med en hög och kraftfull röst, jag sa att du inte fick läsa dessa böcker. De får bara läsas av de tolv och mig. Du har brutit en order och måste bli straffad. Vid soluppgången så ska du ha gett dig av. Du kan fortsätta dina studier i den lilla hyddan uppe på den norra kullen.
Kantaris ögon öppnades större av hans ilska när han såg Tar som tittade tillbaka på honom som om han inte brydde sig alls.

Ok, Kantari, sa han med en lugn röst. Jag har hittat vad jag sök efter. Jag behöver inte tornet längre.

Han ställde sig upp och gick ut, lämnade Kantari som stod förstummad och tittade på honom när han gick.

Samma egtermidag lämnade Tar tornet och gick in i hyddan. Den hade varit tom ett bra tag men Tar fick den snart att bli någorlunda att bo i. Han tittade aldrig bort mot Tornet.

Tar tittade ut genom fönstret i hans studierum. Det var tillräckligt mörkt nu. En kraftig storm tog form över hans hydda. Han gick bort från fönstret och gjorde sig i ordning. Han hade nu tillräckligt med kunskap. Han var nu troligtvis kapabel att finna Tenarkus och ta kontroll över honom. En rysning gick genom hans kropp när han tänkte på de förbjudna scrollsen som han hade läst. De var fruktansvärda.

Han tog ett djupt andetag och gick in i trance. Det gick fortare och fortare han skar rätt i genom demonerna som en varm kniv som skär i smör. Sedan passerade han ännu en gång den sista barriären. Han var nu på den första nivån.

Han tvekande inte utan talade ut namnet.

- Tenarkus.

Förvånansvärdas, dök helvetes kungen upp med det samma. Kungen måste ha något lurt på gång. Han tittade på den bubblande massan som sakta tog form av en stor och muskulös människa. Kungen log.

-Välkommen, Tarbos. Han log ännu mer. Vad kan jag göra för dig min son?
Tars vrede växte inom honom men han försökte att hålla sig lugn.
- Varför kallar du mig för din son?, frågade han.
- För att du är det, svarade Tenarkus. Kommer du inte ihåg när vi träffades i grottan?
Tar kände att Tenarkus talade sanning.
- Då hittade alltså mina föräldrar mig i skogen…

Kungen harklade sig och sa:
- Ja. Din riktiga mamma var en häxa. Hon var glad att bli förförd av en demon men hon förstod inte vad det skulle innebära. Efter sju månader efter att du hade blivit född bar hon ut dig i skogen och lämnade dig där. Du åt väll för mycket, Kungen skrattade grymt.
Tar blev stel av sin ilska han hade aldrig träffat denna kvinna.

- Varför gjorde du så?

Kungen tittade ner på honom, han log fortfarande.
- Varför, jag har planer för dig, Tarbos. Du kommer att ta över världen åt mig.

Tar kände ilskan som växte så stor att han nästan inte hade någon kontroll kvar över sig själv.

- Inte förrän jag har tagit över dig, skrek han medans en våldsam kraft sköt ut från honom mot Tenarkus.
Kungen for bakåt men återhämtade sig snabbt. Han log nu hånfullt mot tar och sa:
- Det är så du vill ha det? Nå väl jag skapade dig och nu ska jag förgöra dig. När han hade sagt det reste han sin arm som tog formen av en klo och han anföll.

Denna kamp fick alla demoner att häpna. I världen ovan, över Tars hydda rasade stormen med en fruktansvärd kraft. I sökarnas torn, kände Kantarin den starka magiska kraften och försökte att spåra den.

Efter en lång intensiv kamp slutade de båda plötsligt att kämpa. De var utmattade. Tars ny funna krafter var en match mot Tenarkus som inte kunde förgöra honom och likaså Tar kunde inte förgöra Tenarkus. Tenarkus log av förväntan hans plan behövdes en liten ändring han såg en som skulle kunna skapa mer kaos på jorden än någon annan. Han kallade på sin bror.

- Bralkur.

Det tog inte lång stund. För alla demoner hade följt kampen.

-Tenarkus, min bror.

Tenarkus hade inte en tanke på att fråga om hjälp.

- Bralkur, jag ska bli besegrad.

Bralkur visade inga reaktioner alls.

- Mina krafter ska föras vidare i min sons kropp. Jag ber dig att följa honom och hjälpa honom om han behöver det.

Bralkur tvekande inte.

- Som du vill, min bror. Farväl.

Tenarkus reste sig och gjorde ett sista anfall. Tar såg Tenarkus komma mot honom, och attackerade kungen med blixtrar av kraft som sköt ut från hans kropp. Men, Tenarkus gjorde inget motstånd han flög bara mot Tar, närmare och närmare, skrattande. Sedan flög han in i Tars kropp och blev ett med honom. Tar kände hur hans gränser vidgade sig som aldrig tidigare. Alla krafter och egenskaper som helvetes kungen hade burit på var nu i Tars kropp. Tars kropp kämpade mot men kunde inte göra något utan kungens krafter var för starka efter en stunds kamp gav sig Tars kropp och de båda blev ett. Han började nu att färdas den långa vägen till baka genom alla nivåer inga demoner stod i hans väg.

Kantari öppnade sina ögon, djupt chockad. Han försökte att komma under fund med vad Tar hade gjort.

- Att bli ett med kungen av helvetet … vilka krafter det ger.

Han ställde sig upp, täckte ansiktet med sina händer. Han fick inte tänka på det. En varelse med tillräcklig kraft att kunna flytta berg och allt detta i en människa. Men sedan funderade han på om Tar verkligen var en människa. Det kunde han inte vara, inte nu längre. Han ställde sig upp och kallade på mannen som vaktade hans dörr.

Han tittade på sökaren som hade kommit in.
- Kalla på de tolv han måste förgöras, hans röst lät äldre mycket äldre än den var.

- Kungen vi måste varna kungen.

Tar vaknade upp. Han kände sig som om hans kropp hade blivit tusen gånger snabbare. På något sätt hade han lyckats att kontrollera Tenarkus själ. Han var sig själv, Tarbos. Inte längre Tar. Han hade mycket mer kraft nu än tidigare. Hans hjärna kunde inte begripa all denna nya kraft.

- Jag har besegrat min far. Jag har hans krafter nu.
Han var som en gud.
- Ja. Jag är en gud nu. TARBOS, GUDEN ÖVER ALL KAOS.

Han började att skratta, högre och högre. Han kunde inte hejda sig själv men han brydde sig inte. Inte ens när hyddan började att skaka av skratten.

Kantarin tittade på ringen av mästare. Detta var de tolv, de var de mäktigaste sökarna på hela Lyramion. Inte många skulle våga utmana dem.

- Har någon något att säga om vad vi kan göra mot detta hot?

Han harklade sig och sade:
- Bröder vi har en kritisk situation. En av bröderna, Tar, har besegrat helvetes kungen och har nu dess krafter och samma tankar som flödade genom demonens kropp flödar nu i Tars.
Alla blev förstummade för en stund sedan började alla att prata på en och samma gång.

- Men hur kunde han det är… Det är otroligt!

Kantari höll upp sin hand, krävde tystnad. De blev tysta.
- Det är sant, mina bröder. Jag har redan skickat ett brev till kungen. Under tiden måste vi försöka att stoppa honom själva.

De tolv tittade på varandra, tillsammans bildande de en magisk kraft som de inte viste någon som var att jämföra med. De viste mycket väl att det kunde innebära att förlora sina liv att försöka stoppa Tar. Kantari stirrande på de tolv en i taget och sade sedan:
- Nu går vi bröder.

Tarbos satt på hans tron som han hade bränt ur en stot block av sten. Stenen hade varit delar av hyddan som hade kollapsat. Han log och tittade på landet som låg runt honom som var täckt av stenar från hyddan. Han hörde ett ljud. En grupp av människor närmade sig hans ruinerade hydda. Han satt lugnt kvar och väntade in dem. Det var Kantari och de tolv.

- Ah, Kantari du har kommit för att dyrka mig, brast han ut med ondska som rullade omkring i hans ögon.

- Det var som jag hade fruktat, kraften var för stor för honom.
- Vi har inte kommit för att dyrka dig, Tar. Vi har kommit för att stoppa dig. Vi…
Tarbos höga skratt avbröt honom. Den växte större och mer igenomtränglig. De tolv tittade på varandra. Tårar rann ner för Tarbos kinder. Det verkande som han inte kunde sluta. Tillslut lugnade han ner sig och han slutade.
- Ni, ni vill stoppa mig vet ni inte vem jag är jag är GUDEN ÖVER ALL KAOS.

- Vi måste använda våran kraft tillsammans vi håller varandra i händerna så att det bildas en cirkel av 13. Alla tretton sjönk djupt in i tranc. En glob av ren energi tog form i mitten av cirkeln. Den växte, pulserade i många färger. Sedan expanderade den och for iväg mot Tarbos med en hastighet av ljusets hastighet. Tarbos som hade tittat på, höll upp sin hand och tog upp kraften utan att blinka. Han ställde sig upp och talade. Hans röst var fruktansvärd, den var inte längre mänsklig.
- Så ni vill inte böja er på knä inför mig jag ska nog straffa er här och nu.

Med det resta hans sin hand. Från handflatan sköt en enorm svart energi kraft ut mot de tretton i ringen effekten var fruktansvärd de slets i stycken innan de han regera.

Under tiden, Kung Markari hade tagit emot sin brors meddelande och satt med sina rådgivare i den stora salen.
- Nå Mendek? Vad säger denne trollkar om detta hot?

Mendek, en gammal man klädd i en mörk rock ställde sig upp och sade:
- Ers majestät mina elva killar satt och diskuterade vad som skulle göras. Vi måste förgöra honom innan han blir våran död.

Kungen tänkte tyst över det hela och sade sedan:
- Nå väl. Jag tror att detta är ett tillfälle där magi är den enda lösningen. Men kan han bli stoppad? Han tittade på Mendek, som hostade och svarade:
- Det finns en chans, ers majstät. Vi har antika spells som kan binda en Helvetes kung för det är ju det som han har blivit det har Kantari berättat för mig.

Kungen verkande var lite bekymrad.
- Jag litar på min bror när det gäller detta, Mendek han hade inte skickat ett meddelande om detta om han inte menade allvar.
Mendek tittade ner och svarade:
- Självklart, ers majestät.

- Jag har skickat ett meddelande till denne Tar att han inte ska gå in på vårt land. Det är tveksamt att han gå åt detta hållet men vi måste göra något.
- Jag ers majestät men kan jag fråga dig vem var det som du skickade?
-Det var Mando en av mina bästa knektar. Han var frivillig.

Mando red genom bergen med sin trötta häst och tittade ut över landet som låg under honom. Han såg sökarnas torn till höger. Hyddan skulle ligga en bit bort från tornet så han fortsatte. Solen höll på att gå ner bakom bergen när han red förbi tornet som stod där som en stor svart gravsten. Mando ropade men ingen svarade. Han red vidare mot det ställe där hyddan skulle ligga eller det som var kvar av den. Landet runt honom var helt livlöst allt var tyst. För en stud tyckte han att han såg något men när han tittade efter noga så var det inget. Han red vidare. Mando nådde kullen där hyddan skulle liggan. Men den var inte där. Förvånad band han hästen i ett träd och började att klättra uppför den steniga stigen upp mot hyddan. Något låg bland stenarna längre upp storleken som en hand. Han klättrade tills han nådde föremålet. Då såg han vad det var. Han blev blek och sjönk ner på sin knän det var en hand den hade slitits av och var bränd vid handleden. Han vände den med sin kniv. Han ställde sig upp och började att klättra igen.

På toppen satt Tarbos i sin tron av sten och tittade sig omkring. Han var uttråkad. Han hade suttit där i tre dagar och kommit under fund med att han inte behöver någon mat eller vatten för att överleva. Han hade också kommit under fund med att han saknade en person.
- Mylarin.

Han var arg på henne. Han vill straffe henne, för att hon skulle se hur fel hon hade varit, hur mäktig han hade blivit. Å andra sidan vill han hålla henne och kyssa henne och känna den glädje som han en gång hade känt.

Hans sinne varnade honom för att någon var på väg mot honom. Någon var på väg uppför kullen. Ingen form av levande föremål hade vågat komma till platsen sedan han hade förgört trollkarlarna. Varje människa, barn, djur, fåglar och insekter hade lämnat dalen. Tarbos satte sig upp alla hans sinnen konsentrerade sig på denna orädda krigare.

- Det är en människa. Järn… en knekt. Den förste att dyrka mig GUD ÖVER ALL KAOS.
Tarbos fnissade.

Den brända handen var inte det enda som Mando hittade på vägen upp för kullen. Ju högre han kom ju mer saker hittade han som tydde på hemska massaker som; bitar av svarta kläder, brända kött slamsor, mer kött slamsor. Han kände hur förskräckelsen grep tag i hans kropp när han klev upp för den sista stenen den fick honom nästan att falla men han lyckades att parera fallet.

De tittade varandra i ögonen. Mando tittade bort under Tarbos hemska stirrande. En djupt ljus av ondska lyste ur ögonen. Han kände att detta var mannen, demonen som hade orsakat allt det han hade sett på vägen upp för kullen. Han harklade sig och sade:

- Jag har skickats av den gode kungen Makari. Han har genom mästare Kantari hört talas om dina konster och informerar dig att du inte är välkommen i hans rike längre. Om du tar dig över gränserna så kommer du att bli tillfångatagen och avrättas, de sista orden sa han med en låg röst.

Efter att Tarbos inte hade sagt något på en minut tittade Mando upp. Tarbos satt där han visade inga reaktioner. Sedan fnissade han till. Och han fnissade ingen. Han fnissade högre och högre och högre till han skrattade. Han skrattade allt högre och högre marken under Mando började att skaka. Då han plötsligt satte sig upp och skrek:
- KNÄBÖJ INFÖR MIG, DIN MASK.

Skakad av detta utbrott av ilska, kände Mando hur hans knän veknades och han föll på knä. Tarbos reste sig upp.
- Du eländiga, lilla människa! Hur vågar du och din löjliga kung ge mig orders, jag gud över all kaos! Jag har ett budskap till din KUNG.

Han reste sin hand mot Mando hans rusting och kläder slets från honom som lämnade hans bar nakna kropp han kände en smärta som tog form vid hans navel smärtan spred sig i hela hans kropp han försökte att hindra den men det var lönlöst. Efter en stund sänkte Tarbos sin hand och Mando tittade ner på sin kropp med en förskräckt min på sitt ansikte. Tarbos skrattade och sade:
- Ta det lugnt. Du kommer inte att dö. Inte förrän du har lämnat mitt meddelande till dina kung.

Efter att budböraren hade gått, log Tarbos grymt.

- Så kungen vill ge mig orders. Snart ska han ligga vid mina fötter och då ska jag ta hans dotter mitt framför ögona på honom.

Men först behövde han en arme. Han fokuserade sitt sinne på marken och letade efter alla krigare som var begravda i dalen. Med ett kommando tvingade han alla kroppar upp ur jorden. Med ett annat öppnade han alla vägar in till de alla demon nivåerna och beordrade demonerna att komma ut, för att väcka nytt liv, ont liv i kropparna.

De kom gående, haltande mot hans kulle, ljus sken ut ur de tomma ögon hålorna. Vissa hade fortfarande kött på benen medan andra var mer skelett. Tarbos tittade på sin arme och log nöjdt.

- Välkommen, mina lojala tjänare. Vi ska gå och kämpa till oss ett kungarike.
Marken skakade när demonerna svarade, skrikand och skrattand, skrapande med sina svärd mot sina rustningar.

Undertiden, red Mando som om en demon var hack i häl på honom. Hans häst kände att hans ryttare inte mådde bra och hade gripits av panik. Mando kände bara att smärtan från magen bara blev större och större för varje mil. Det enda som inte fick honom att bli galen var att han var en knekt och var tvungen att lämna ett viktigt meddelande till sin kung.

En ensam frustande och stånkande häst närmade sig kungens slott. Den var helt utmattad och tuggade fragga. Som den närmade sig allt mer såg vakterna att i sadeln satt det en knekt och ledde hästen i på gården. Där knekten föll av hästen med ett högt brak. De stabila händerna från vakterna reste upp honom och knekten som hade svimmat vaknade upp. Männen som hade hjälpt honom upp såg vad som var fel med knekten och backade tillbaka skräckslagna. Men knekten såg inte detta och vacklade sakta in i slottet.

Kung Markari satt och lyssnade på en sorglig saga om en lurad handlare när flera tjänare kom inrusande in i den stor salen, med skräckslagna ansiktsutryck som om de flydde från något fruktansvärt. En av tjänarna kom fram rusande till kungen och föll på sina knän, öppnade sin mun hela hans kropp skakade han, allt blev tyst. Tjänaren stängde sin mun, vände sig om mot den stora dörren med ansiktet fyllt av terror, för att titta på figuren som hade dykt upp. Kungen som hade tittat på allt detta med stor under och förvånelse tittade bort mot den stora porten. Personen som stod där vacklade framåt. Markari gapade av förvåning när han såg vem den skadade mannen var.

- Mando, skrek han och rusade fram för att hjälp honom. Men när han sträckte ut sin hand mot Mandos axel, tog han ett steg bakåt av skräckslagen het. För Mando var inte den man som hade ridit iväg för att lämna ett meddelande åt sin kung. Hans skinn var dött som på ett lik som hade luggit i jorden under några månader, hans hår var vitt och livlöst. Hans ögon var mörka och hade sjunkit långt in i hålorna. Men värst var hans sår på magen det var ett stort hål i magen som visade allt kött och blod i magen. Med smärta i sina ögon sade han:
- Han sa att jag inte skulle dö förrän jag hade lämnat hans meddelande.

Hans röst lät som en gammal och mycket sjuk person. Margari stod där bredvid honom och sade:
- Vad är…,hans röst darrade, och slutade sedan. Han tittade på Mandos ansikte med medlidande i sin blick.
- Mando, viskade han, kanske våra trollkarlar kunde…

Men Mando tittade lugnt tillbaka och grinade. Markari förstod att han försökte att le. Mando tittade ner.
- Nej, ers majestät.
Han tittade upp och hans uttryck hade ändrats.
- Snälla, sa han, bedjande.

Markari svalde. Frågade sedan, nästan viskade:
- Vad är hans meddelande?

Mando tog ett djupt andetag och svarade:
****-Tarbos, härskare över all kaos säger att han snart kommer till detta land och ska göra anspråk på det och att han kommer bara visa hänsyn till de som kommer att dyrka honom, och att, och att…
Hostan skakade i hans veka kropp. Han lyckades att stopp hostan för ett tag, tog ännu ett djupt andetag, tårar glittrade i hans ögon, och han sade sina sista ord:
- Och att han ska ta prinsessan Mylarin till sin brud.

För några hjärtslag blev allt tyst. Sedan började det rinna blod från Mandos skada, som sedan blev en rinnande flod. Hans knän vek sig och han föll i kungens armar. Blodet forsade från Mandos mage när kungen höll honom med försiktiga armar och torkade bort tårarna på Mandos kinder tårar rann också ner för hans egna kinder. Kungen hade aldrig sett någon bli så glad över att dö som Mando.

Markari sänkte sakta Mandos kropp till marken och slöt hans brustna ögon. Sedan ställde han sig upp och tittade bredvid ingången där Mylarin precis hade kommit in. Hon stirrade på sin pappa, hans bittra ansiktsutryck, de blodiga kläderna och på kroppen som låg bland allt blod på marken.
- Far, stammade hon. Vad har hänt?

De skräckslagna tjänarna kom fram till honom, kramande nervöst på sin händer.
- För bort Mando, sa kungen med en bestämd röst. Förbered honom för en begravning.
Han vände sig bort och satte sig i sin tron.

- Ja, er majestät, stammade tjänarna. Som skyndade att bära bort kroppen och några andra torkade upp allt blod.

Mylarin gick fram till sin far och frågade ännu en gång:
- Far? Vad har hänt?
Kungen som hade suttit och tittat ner i marken, tittade upp och tittade på Mylarin som om det var första gången han såg henne.
- Mando har gett mig ett meddelande från Tar… Tarbos, stirrande på blodet som tjänarna höll på att torka upp. Det kostade hans liv, han skakade till och tittade bort.
Mylarin såg hur chockad hennes far var.
- Hur löd meddelandet, frågade hon mycket försiktigt.

- Han hävdar att han är. Tarbos, gud över all kaos. Han kommer… hit , för att ta detta riket. Och… han vill ha dig som sin brud.

Mylarin blev vit i ansiktet när hon hörde de sista orden, sedan fylldes hennes kropp med sorg och hennes ögon blev glansiga av tårar.
- Jag viste det.. jag viste att han skull gå för långt.
Hon tittade på kungen.
-Å far, kommer vi att kunna stoppa honom?
Kungen svarade:
- Jag hoppas det, min kära. Jag ska fråga Mendek hur det går med förberedelserna.

Medek kom strax efter det, han såg lite konfudersam ut. Markarin berättade om meddelandet.
- Nå Mendek, har du och dina bröder hittat den rätt spell än?
Mendek harklade sig och sade:
- Vi har hittat en, ers majestät. Men det är ett problem. Hans blick föll till marken, sedan på Mylarin innan han fortsatte.
- Spellen måste utföras av 13 trollkarlar fyra vita trollkarlar, fyra gråa, fyra svarta och… av någon som kände Tarbos.
Mylarin ögon vidgades till det maximala. Hon öppnade sin mun för att säga något men kungen avbröt henne med en gest och frågade:
- Är det någon fara?

Mendek tittade ner, svarade sedan.
- Ja det finns det. Allt beror på den som spellen fokuseras ifrån, han sneglade på Mylarin.
Kungen lutade sig tillbaka och sade:
- Jag kommer inte att utsätta min dotter för någon…

Men Mendek avbröt honom och sade:
- Jag gör det.
Kungen tittade länge på henne men sade inget. Istället vände han sig mot Mendek och sade tyst:
- Nå väl, gör henne i ordning.
- Ok, ers majestät.
Han gjorde sig i ordning för att lämna rummet tillsammans med Mylarin när kungen hejdade dem:
- Spelar det någon roll varifrån spellen kastas?
- Uhm…Nej, ers majestät. Hur så?

Kungen log.
- Det ligger ett slott bland bergen nordost från här. Det blir ett säkrare där.
Mendek bugade sig.
- Självklart, ers majestät. Vad heter slottet?
-Slottet är för gammalt ingen vet vad det heter. Vi kallar det Gudarnasfästning.

Svarta, tunga moln hängde över slagfältet när Tarbos tittade ut över sin odödliga arme och log. Det enda som var kvar av armen som hade försökt att stoppa honom var köttslamsor mot hans arme som inte behövde vila eller äta. Snart skulle han nå Huvudstaden och kungens slott. Då skulle Mylarin bli hans och alla skulle krypa bland allt damm bara för honom.

Ers majestät, det är en till budbärare från din arme.
Kung Markari suckade, fruktade fler dåliga nyheter.
- Nå. Vad är ditt meddelande, min gode man?

Budbäraren tittade upp. Man kunde se i hans ögon att denne man hade sett mycket skrämmande på de senaste fem dagarna och kungen väntade tålmodigt tills han hade tagit sig samman.

- Jag, ers majestät har blivit beordrad av Laneanor för att meddela dig att norra Danormia har blivit Tarbos land. Vi… Vi var tvungna att dra oss tillbaka, ers majestät. De var demoner! Odödliga demoner! Vi…
Kungen höjde sin hand för att tysta honom.

- Ja, jag har hört många rapporter som denna.
Han blev tyst av alla tankar som for runt i hans huvud som en tornado, ansiktet var fyllt av trubbel som de senaste fem dagarna.
- Om jag bara viste att Mylarin var säker och att spellen fungerar.
Han tvingade undan tankarna och tog fram ett leende.
- De får inte misstänka hur illa allt ligger till.

Alright. Jag tackar dig för ditt meddelande. Oroa dig inte vi ska stoppa honom.
Men hans tankar visade bilder av Tarbos och hans arme av odödliga demoner som slog sig fram genom landet som bara lämnade bara mörka döda kroppar efter sig.

När Tarbos bara var två dagar från huvudstaden och slottet, jagat kungens arme framför sig hela tiden, kände han en stor koncentration av magi nordost om honom. Bekymrad, gick han in i tranc och sände iväg sitt sinne med mörkrets vingar mot den magiska källan. Väl där kände han vilken spell som var på väg att utföras och vem som var fokus.
- Mylarin.
Han koncentrerade sig på platsen.
- Det är Gudarnasfästning.

Han återvände till sin kropp, med ilska ändrade han kurs på sin arme utan ett enda kommando.

- Mylarin? Vad är det?
Hon tittade upp. Precis nu, hade hon känt hur någon hade lagt sin mörka händer in i hennes sinne. Hon skakade, hon kände sin oren.
- Det var inget, svarade hon Mendek och fortsatte sedan med förberedelserna på den stora spellen.
Mendek återgick med att koncentrera sig på sin del av spellen.

Markri gick fram och tillbaka i den stora salen, arg och frusterad i sin hjälplöshet.
- Hur ska jag kunna övertyga alla människor att allt ska bli bra men när vet jag inte? Inget verkar kunna stoppa Tarbos?

Han gnuggade sina ögon, han hade inte sovit på flera dagar. En ny budbörare kom in salen och satte sig på knä inför honom. Markari log och sade:
- Ja? Vad är ditt meddelande?

- Ers majestät, stammade mannen, Tarbos och hans arme har ändrat riktning. De är inte längre på väg mot huvudstaden!
Skräck fyllde kungen när han frågade vad han redan viste.
- Vart är han på väg?

Nordost, ers majestät.

Kungen satte sig i sin tron, besegrad.
- Nordost… till Gudarnasfästning.

Tarbos rusade genom sin demon arme, med långa kraftfulla steg, knuffade undan de som inte var tillräckligt snabbat att gå åt sidan. När han nådde mitten av sin arme drog han sitt fruktade svärd och rusade på. Han kände sig full av kraft. Snart skulle Gudarnasfästning falla, trots att hela kungens arme hade samlats där för att skydda det.

Sedan nådde Tarbos fronten han grinade när han såg de skräckslagna krigarna som han stod öga mot öga med. Han reste sitt svärd och började att hacka. Män föll framför honom som vetekorn som matas till höns, han var på väg rakt mot porten. Han skulle kunna slita krigarna i stycken på en gång men detta var mycket roligare.

Inne i slottet, hörde Mylarin ljudet av kamp utanför, ljudet av metall som slogs mot varandra, skrik av de som dog. Förskräckt tittade hon på de tolv trollkarlarna men de mumlade bara på sin del av spellen. Hon slöt ögonen hårt och fortsatte att koncentrera sig på sin del.

Laneanor hade fört de sista knektarna mot den stora porten i ett sista försök att stoppa Tarbos krigare. De höll av demonerna så gott de kunde men de var trötta och Laneanor viste att alla skulle dö här. Han fäktade på bestämt. Om det var tid att ge sitt liv så var det nu.

Då upptäckte han en stor krigare som gick rakt genom armen och hans ögonbryn höjdes av rädsla. Det var Tarbos. Han såg ut som den demon han var, en mask av hat, hans ögon brinnande med en ond låga, hans rustning av de kallaste hårdaste stål. Tarbos reste sitt stora svärd och gick till anfall.

Laneanor försökte att parera, men efter två fruktansvärda attacker var hans svärd slagits i två bitar. Han backade mot träporen och tittade sig runt för ett annat svärd. Då upptäckte han att han var den ende kvar. Enrodo som hand kämpat så tappert i så många krig, låg där bland leran, med uppsprättat bröst. Gambo, som hade varit hans kompis i över tio år, låg mot porten, blod sipprande från all sår. Över och under dem låg det fler knektar.
- Alla döda.

Han tittade ut över den fientliga armen. Himlen kokade. Allt han kunde se bland de svarta molnen var rader av Tarbos odödliga trupper, med ett rött brinnande ljus långt inne i ögon hålorna och kött som föll från deras ben. Slutligen stod han öga mot öga med Tarbos.

De tittade varandra i ögonen för en kort tid. Sedan tog Tarbos ett stadigt tag runt Laneanors hals och lyfte upp honom och genom borrade honom med sitt svärd.

Mylarin stod i mitten av de tolv trollkarlarna, hållandes en röd kristall i sina händer. Det var den kristallen som skulle föra Tarbos långt, långt bort och hålla honom kvar där.

Det hade tagit många dagar att tillverka den men nu var den redo. Nu kom den svåraste delen av spellen alla de tolv trollkarlarna skulle koncentrera sin kraft mot Mylarin som var fokus och som skulle föra allt mot Tarbos. Mylarin svalde. Mendek hade förklarat att den minsta okoncentration skull göra allt till ett misslyckande och all magi skulle förinta dem alla. Hon slöt sina ögon och allt hon kunde tänka på, var Tarbos.

Tarbos hade sprängt portarna öppna och slaktat de försvarare som var bakom den. Han kände att magin kom högt ovanför honom och sprang mot slottets torn. Med sin arm rest mot skyn sprängde han porten till tornet i tusen bitar. En knekt som hade vaktat den kom utspringande skrikande men fick smaka på Tarbos fruktansvärda svärd. Tarbos började att gå upp för trapporna.

Mylarin kände hur hennes hår ställde sig upp när trollkarlarnas krafter samlade sig i hennes kropp. Hon skakade, men koncentrerade sig sedan på Tarbos.

Tarbos sprang nu uppför trapporna, han kände hur den magiska kraften ovanför honom bara blev större och störren. Han kom fram till den sista dörren och slog med ett knytnäve slag in dörren som bara blev smulor kvar. Han ögon vidgades när han såg vem som var fokus av de tolv trollkarlarnas kraft och han rusade mot mitten med sitt svärd redo i hans hand. Trollkarlarna fortsatte att mumla, de var för djupt i tranc för att reagera. Mylarin rörde sig inte utan bara stirrade på honom, förskräckt.
- Vad han hade förändrats…

Hon kände hur kraften växte snabbt in i henne Tarbos stod framför henne, med en mask av hat och ilska, han höjde sitt svärd. Mylarin kände hur kraften nådde ett max och lyfter kristallen. Hennes ögon var fyllda av undran, hon placerade kristallen på Tarbos bröst. Då kände hon hur kraften släpptes lös från henne och rakt in i Tarbos.

Tarbos tittade ner på sitt bröst och såg rustningen började att smälta under den glödande kristallen. Sedan brändes hans kläder bort och hans kött tog eld. Hans skrik fick tornet att skaka. Han försökte att röra sina armar för att förgöra Mylarin med magi, men han var kraftlös. Sakta sjönk kristallen allt djupare in i honom och han kände hur den brände ett hål genom hans kropp. Hans inre försökte att kämpa för att fly men var fastnålad som en fjäril. Han kände hur hans kropp brann upp inifrån. Han kände hur en kraft tog tag i hans ande och drog iväg den. Och han såg sin kropp ligga där på marken brinnande. Han drog högre och högre, fortare och fortare det var som att falla uppåt. Han kände vart han var på väg.
- Den tredje månen.

Han slogs med en våldsam kraft ner i den hårda, kalla stenblocken som Lyramions tredje måne bestod av.

Utan Tarbos var demon nivåerna stängda och demonerna var tvungna att lämna sina kroppar och återvända in i demon världen. Kropparna som demonerna hade haft kontroll över föll livlöst till marken. Det stora slagfältet såg inte ut som om det precis hade varit en strid utan för hundra år sedan. Mylarin tittade förvånat på kristallen och askan som låg på golvet framför henne. Mendek kom fram till henne tog försiktigt upp kristallen.
- Vi måste gå nu.

Han tog hennes hand och ledde henne ut ur rummet, följd av alla de andra trollkarlarna. Hon reagerade inte över att se alla de döda kropparna som låg överallt omkring henne. Trollkarlarna bakom henne stängde portarna och satt stor magi som lås. Mendek tog kristallen och tryckte den mot den ena träporten där den lämnade ett stort avtryck. Trät på dörrarna förvandlades till något hårdare och grått. Det slutade inte vid dörren utan fortsatte över hela slottet tills hela Gudarnasfästning var täckt av denna metall.

Det enda sättet att få Tarbos tillbaka är att utföra någon liknande spell inne i Gudarnasfästning det var därför som trollkarlarna gjorde en så kraftig låsspell för att inte någon skulle komma in i slottet. Det enda som kan bryta denna spell är kristallen. Som någon av de tolv trollkarlarna tog med sig. För att ingen skulle försöka att komma in i slottet finns det Paladiner som vaktar utanför slottet dag som natt. Paladiner var ett slags krigare som kunde all slags magi, svart, vit och grå. Nu kunde man börja att återställa allt som Tarbos hade förstört. Men glöm inte att Bralkur, Kenarkus bror nu är den mäktigaste av alla demoner, vem vet han kanske kommer på någon i den riktiga världen som kan hjälpa honom att få tillbaka Tarbos från den tredje månen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Mörker, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.