Mord i natten

Den svarta pansardörren gled upp med ett svagt gnisslande. Månljuset sipprade in genom en av fönsterrutorna och lyste upp en svart gestalt. I ett av hörnen stod de fyra säckarna med guldtackor som på måndag morgon skulle få polisbevakad eskort till Nordbankens nybyggda bankvalv. Tackorna hade förvarats i Nordbankens lokalkontor i Sundbyberg under ombyggnaden. De fyra säckarna bars varsamt ut en och en och genom de två hålen på den mörka rånarhuvan kunde man skymta ett par bruna glänsande ögon. Personen kastade en snabb blick genom rummet innan dörren varsamt gick igen. Man kunde höra bilen långsamt puttra iväg och snart hörde man bara ljudet av kyrkklockan som slog två dova slag i nattens mörker.Einar Dickmer var banktjänsteman och det var hans uppgift och se till att transporten gick rätt till. Han var en lång medelålders man med grått skägg och breda axlar. Han kisade upp mot kyrkklockan samtidigt som han slängde sin fortfarande glödande cigarett på gatan. Han tog upp ett knippe nycklar och öppnade glasdörren till banken. Han larmade av och kollade på monitorn som man skötte bevakningskamerorna och larm- detektorerna med. Till sin förvåning såg han att larmet varit avstängt mellan kl.01.45 och 02.00 på lördag natt. Han blev misstänksam och gick ner till bankvalvet, han öppnade dörren och fann rummet tomt.

Måndag morgon

Det var kaos på banken. Det drällde överallt av poliser, detektiver och special agenter från underrättelsetjänsten. Detta var den största kuppen på tio år och tackorna var tillsammans värda ca 20 miljoner kronor. Planen var antagligen planerad in i minsta detalj och gjord av ett proffs. De flesta som jobbade på banken var tvungna att förhöras och rikspolischef Karl-Gunnar Björklund förhörde dem en och en.

Förhör 1

Rikspolischef Karl-Gunnar Björklund, den typiska polisen: Lite lagom rund, polisuniform, grått hår med en liten kal plätt mitt på huvudet och ett paket ”Marlboro Lights” utstickande ur bröstfickan. Han ställde den första frågan till Bankdirektör Sten Gustavsson som otåligt satt och väntade i den blåa kontorsstolen. ”Var befann du dig på lördag kväll” Den klassiska frågan ljöd genom rummet och direktören började berätta: -Jag och min fru var på en bjudning hos en bekant till oss. Han bor på Eriksdalsgatan och det var en ganska vanlig middag. Vi var fyra stycken par inklusive mig och min fru då förstås. Han fortsatte lugnt och sansat, senare på kvällen , jag tror klockan var ungefär 12.30 gick vi hem. Jag skulle ut och spela golf på söndag morgon så jag ville komma i säng i god tid. Vi tog en taxi hem och jag somnade direkt. -Ja, som ni säkert förstår, sade polisen, så måste det vara någon som har tillgång till nycklarna och alltså måste det nästan vara någon på banken. -Ja, det förstår ju jag med och jag kan inte fatta att någon på denna bank kan göra något sådant. -Tack så mycket Herr Gustavsson. Vi lovar att sätta dit tjuven. Polischefen satt fundersamt kvar på sin stol och stirrade ner i det bruna mahognybordet. Han tände en cigarett och skickade in nästa man till förhör.

Förhör 2

Bankkamrer Göran Gustavsson var näste man att förhöras och Björklund ställde samma fråga igen och Gustavsson började berätta. -Jag var på bio med min fru. Vi var på Love in N.Y. som är en ganska nyinspelad amerikansk film med Tom Cruise i huvudrollen. -Ja, fortsätt sade Björklund. -Filmen var väl slut någon gång vid elvatiden och vi gick ner från Kungsgatan till en nattklubb som heter ”After Eight”. Vi satte os ner och tog en drink medan vi lyssnade till Livebandet som spelade. Min fru gillar inte nattklubbar speciellt mycket, det var mest jag som hade släpat dit henne. Just som vi tänkte gå träffade vi ett par ungdomskamrater och vi satte oss återigen ner och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi satt kvar till strax efter ett. Våra fruar började tröttna, du vet som det brukar vara, eller du kanske inte är gift, nej förresten strunt samma. Vi tog i alla fall en taxi hem till dem och vi stannade till kl.03.00 ungefär. Vi upptäckte att vi inte bodde alls långt ifrån dom, så vi tog en uppfriskande promenad hem till våran lägenhet på 2:a Långgatan. Innan jag gick och lade mig, tog jag ett bad och somnade omkring 04.00. -Det var ju en uttömmande historia, svarade Björklund. Han tuggade på en tandpetare och såg besynnerligt fundersam ut då han antecknade i sitt blåa block. Efter en stunds tystnad sade han, -Det regnade möjligtvis inte då du gick hem? -Jo jag tror det regnade lite grann, men det var inte så farligt. -När jag tänker efter, var min jacka våt när jag skulle gå ut och handla igår. -Ja då har jag väl inget mer att tillägga. -Hej då Herr Gustavsson, -hej då Herr Björklund.

Förhör3

Banktjänsteman Erik Nordqvist är en 30-årig man som bara har jobbat på banken i 3 månader. Han är ljushårig väldigt lång och smal, blåa ögon och har ett i övrigt ganska bohemiskt utseende. Han bär en grå kostym, svarta loofers och en ljusröd slips, som ser ut att vara köpt på någon second-hand butik. När han kommer in i rummet slår han huvudet i taklampan och svär lite tyst för sig själv. Björklund stirrar på honom som om han aldrig sett något liknande, men han sätter sig lugnt och självförtroendet lyser lika starkt som färgen på hans röda slips. -Goddag Herr Nordqvist. -Goddag. -Jag skulle vilja fråga dig ett par saker. Nordqvist lade nonchalant upp benen på bordet. -Javisst , sätt igång. -Var befann du dig i Lördags kväll, sade Björklund, vars ansiktsuttryck inte var särskilt roat. Han började berätta, -Jag var med mina kompisar på en svensexa, min kompis Anders skall snart gifta sig. Vi var ute på stan och skojade ett tag, han smålog lite grann och fortsatte att berättta, efteråt gick vi till Movitz och åt middag. Han slutade berätta precis som om han inte ville säga mer och det såg ut som om han funderade på vad han skulle säga härnäst. -Har ni inget mer att berätta sade Björklund och man såg att han inte gillade hans sätt. -Ja, vi gick till en Nattklubb, vars namn är ”Tre glas”. Vi var där till morgonen sedan gick jag hem och sov lite grann, jag kommer inte ihåg så mycket för det blev en del alkohol under kvällen, han suckade och tog ner fötterna från bordet. -Jaha då var vi väl klara. Kan ni vara snäll att skicka in en viss Sofie Hamilton.

Förhör4

Fem minuter senare knackade hon på den fernissade fönsterrutan. -Kom in! Dörren öppnades och hon klev in i rummet. Hennes känsliga profil lystes upp av den lilla skrivbordslampan och hennes kastanjbruna hår föll naturligt ner över axlarna och matchade hennes bruna ögon. Hon bar en svart vardags klänning och ett par högklackade skor. -Goddag Herr Björklund sade hon lite försynt. -Goddag Sofie. Var god och sitt ner så skall du få svara på ett par frågor. Kan vi börja? -Javisst, Herr Björklund. -Var befann du dig i lördags kväll, och natt? -Jag var hemma och såg på TV. Jag hade inget annat för mig. Det var en Komedi på femman, tillade hon snabbt. -Har du några bevis på det?, frågade Björklund. -Jag ringde min mamma vid elvatiden när filmen var slut, min far dog när jag var liten så vi håller ihop väldigt mycket jag och min mamma. Hur som helst frågade jag om jag fick komma över och bo hos henne en natt och hon svarade ja, för vi bor inte så långt ifrån varandra. -Var bor din mamma? Hon bor på Eriksdalsgatan. -Hmmmm!, ja tack då Sofie, nu kan ni gå. Hon reste sig långsamt från stolen och gick ut genom rummet.

Alla förhören hade varit ganska korta och Herr Björklund hade inte fått ut speciellt mycket av dem. Han tände en cigarett och lade upp sina nyputsade skor på bordet och blåste ut röken i form av ringar. Han läste igenom sina anteckningar och han upptäckte att Sofie Hamiltons mamma och Sten Gustavssons vänner bodde på samma gata, men det var väl ingen större sensation.

Tisdag morgon

De flesta personerna på banken fortsatte att jobba som vanligt, men stämningen var ändå inte densamma. Alla satt tysta och jobbade enskilt. Inte ens Herr Gustavsson, som i vanliga fall brukade vara bankens ”pajas”, sade någonting. Björklund ville fortsätta att undersöka Erik Nordqvist. Hans otroliga lugn och självsäkerhet gjorde honom fundersam. Han började med att åka till Movitz och kontrollera notan. När han kom dit fann han att Nordqvist inte alls hade varit där och inte heller på ”Tre glas”. Han åkte tillbaka kontoret och bad Nordqvist att komma till hans rum. Tio minuter senare satt de båda i Björklunds rum. -Varför ljög du för mig? Nordqvists ansiktsuttryck stelnade, men han försökte ändå dölja sin nervositet. -Vad menar du? -Du vet mycket väl vad jag menar. Berätta! Han famlade med fingrarna efter en cigarett och tände den snabbt. Det var så här att jag tänkte jobba hemma över helgen, jag är nämligen lite av en arbetsnarkoman så kl.01.00 någonting kom jag på att jag behövde ett papper som fortfarande låg kvar på kontoret. Jag var lite trött så jag bestämde mig för att ta en uppfriskande promenad ner. Jag bor nämligen bara ett par kvarter ifrån banken. När jag kom runt krönet till banken såg jag en svartklädd person med rånarhuva låsa dörren till banken och åka iväg i en svart Amazon. Den lät väldigt mycket och troligen hade avgasröret gått sönder. Jag var alldeles för rädd för att gå dit och kolla så jag sprang hela vägen hem och samtidigt som jag sprang började det regna. Jag låg vaken hela natten och funderade på vad jag skulle säga till polisen. Ifall jag skulle säga det här var jag rädd att ni skulle misstänka mig. Jag har inte berättat för någon annan. Du är den enda som vet om det. -Kan jag tro på det här?, frågade Björklund. -Tro vad du vill men snart kommer du märka att jag har rätt. -Var det allt? -Ja, det var det, men lova att inte säga det till någon annan. -Jag lovar! Björklund lutade sig framåt och skrev ner berättelsen samtidigt som Nordqvist lämnade rummet. Ganska nöjd med sig själv stämplade Björklund ut. Klockan var ungefär sex och nattens mörker började sänka sig över staden. I öster kunde man skymta mörka moln och snart föll den första regndroppen.

Onsdag morgon

Knack, knack! -Kom in, sade Björklund utan att titta upp från sina papper. Dörren öppnades och in kom en gammal dam. När ha nu tittade upp från sina papper blev han ganska förvånad. En gammal dam, vars ålder skulle uppskattas till omkring 70 år, kom in och påstod att hon hade uppgifter om rånet. -Javisst, sätt igång och berätta! -Pengar, sade hon. Jag vill ha pengar. Nu blev han ännu mer förvånad när hon ville ha pengar också. Varför skulle du få det? OK, men då går du miste om information som kan vara ganska viktig för dig. OK, men hur mycket skall du ha? 500kr. Han tvekade lite när han skrev på checken men det glimmade till i hans ögon när han tänkte på hur mycket pengar han skulle tjäna på att lösa fallet. Han räckte över checken och bad henne börja berätta. -I lördags natt, när jag låg och sov, ringde det på telefonen! Hon tog ett djupt andetag, fuktade läpparna och fortsatte återigen. -Jag svarade ”hallå”. Jag hörde att det var en man och han sade ”vi har guldet”. Jag svarade ”va”. Mannen förstod antagligen att han hade ringt fel för jag hörde att han svor i luren innan han lade på. Jag insåg att jag kunde tjäna en hacka på att berätta det för polisen, så jag spårade samtalet. Jag fann att det var en man som hette Anders Olsson. Samtidigt som Björklund antecknade frågade hon, -Var det värt pengarna? Björklund svarade inte utan sade bara till henne att gå. Antagligen trodde han inte på henne men han bestämde sig genast för att söka upp Anders Olsson och förhöra honom. Redan samma dag åkte han till lägenheten på söder och han var framme inom kort. Det var ett stort tegelhus med ca 7 våningar och längst bort till vänster fanns en trappuppgång som ledde till Anders lägenhet. Han ringde på knappen som det stod A.Olsson på och efter ett tag svarade en man, -A, hallå! Hans röst lät slapp och nyvaken. Ja, hallå är detta Anders Olsson? -Ja, hurså. -Jag kommer från polisen och jag skulle vilja prata med er. Det blev tyst i luren men efter ett tag sade han, -javisst, kom upp. Hans röst lät osäker och ganska förvånad. Björklund tog den gamla hissen upp till 5:e våningen där han bodde. Han ringde på och efter en halvminut öppnades dörren. Där stod en ljushårig man i 25-års åldern. Han bar morgonrock och hans hår var fortfarande inte kammat fastän klockan var över två på eftermiddagen. De båda tog en kopp kaffe och Björklund studerade hans ganska enkelt prydda våning. I köket stod ett runt bord och tre stolar. Diskhon var överfylld med disk och det var allmänt rörigt, precis som i resterande delen av våningen. I vardagsrummet stod en brun soffa och ett litet träbord. Där fanns också en TV, ett skrivbord, en byrå och en del hyllor. Till höger fanns en skjutdörr in till sovrummet. Man såg inte mycket mera än en konstigt nog bäddad säng på grund av den nerdragna rullgardinen. Björklund drack ur koppen och frågade honom var han befann sig i Lördags kväll. -Jag gjorde inget särskilt. -Jag var hemma och kollade på TV. Man hörde på honom att han försökte prata så förstrött och oberoende som möjligt. Björklund stirrade på honom utan att säga ett ord. -Ja, jag sade ju att jag inte gjorde något speciellt. -Hur kommer det sig då att du mitt i natten ringer till en gammal dam och säger ”vi har guldet”? -Jag förstår inte vad du pratar om! -Det förstår du visst. Varför står då din svarta Volvo Amazon med söndrigt avgasrör nere på gatan. Det är nämligen precis en sådan bil som guldtackorna fördes iväg i klockan 02.00 i lördags natt. -Du är arresterad, följ med mig till polisstationen!

Inne på stationen

-Berätta!, sade Björklund med bestämd röst. -Varför gjorde du det? -Jag behövde pengar. -Och var är guldet nu? -Det har vi sålt! -Sålt, till vem då, och vilka i helvete är vi? Nu var Björklund mycket upprörd och hans ansikte var illrött. -Svara mig. -Vilka är vi? -Det säger jag inte, det får ni lista ut själva, sade han med ytterst löjlig röst. -Ni vet att ert fängelse -straff kan bli längre om ni inte berättar allt ni vet från början. Anders sade ingenting. Björklund sade till vakten att låsa in honom och gick själv in på sitt rum. Han hade fått en del viktiga fakta och Olsson kunde vänta. Han skulle ändå erkänna vilken dag som helst. Han kom just att tänka på missen. Han sade ”vi”. Alltså måste det absolut varit någon mer med honom och när han sade det lät det precis som om han ville sätta dit den andra personen.

Torsdag morgon

Ring, ring! -Ja, det är Björklund! -Ja hallå, det är Gustavsson. Kan du komma ner till banken. -Javisst, sade han och ringde av. När han satte sig i bilen kom han och tänka på hur konstigt hans röst lät. När han steg ur bilen nere vid banken såg han en filt med någonting under på gatan. Ett lik! Gustavsson gick fram till honom. -Känner du henne. Björklund lyfte på filten och såg den gamla damen. -Ja, på sätt och vis! -Vem såg henne först?, undrade Björklund. -Det var jag. -Hur såg det ut? -Hon låg bara här. Det var lite blod på gatan och hon har ett skott i huvudet. Antagligen har hon blivit skjuten bara från ett par meters avstånd. Mordvapnet är en 9mm Walter P.P.K. -Har ni hittat några ledtrådar? -Ja, vi har hittat en tändsticksask från ”Riche”. Han hade som vanligt tagit fram antecknings- blocket och skrev så pennan glödde. -Något mer, sade han. Hans röst var stel och inte speciellt vänlig. -Nej, vi återkommer om vi hittar något. Björklund tände en cigarett och satte sig i sin bil som förresten var en svart Volvo 240 med texten ”POLIS” på sidan. När han kom tillbaka till kontoret var klockan omkring tio på förmiddagen. Han satte sig i sin fåtölj. Solen lyste in genom de snedställda persiennerna och bländade honom en aning. Rummet var ganska svagt belyst och badade i damm. Han började läsa igenom sina anteckningar och som van läsare var han klar efter bara ett par minuter. Han hade uppmärksammat ett par viktiga punkter. 1.Det måste vara en person på banken. 2.Det är troligen en kvinna eftersom när Anders Olsson ringde till den gamla damen märkte han inte att det var fel person. Rösten var alltså lik hans kompis röst. Tjej + Bank = Sofie! Han tänkte nu förhöra Sofie, men kom istället på en smartare plan för att få veta om det var hon som gjorde båda eller inget av morden. Han kände på sig att han hade löst det och han var ganska nöjd med sig själv efter att ha löst det på så få ledtrådar. Han åkte ner till banken vid lunchtid och hon skulle just gå när han kom. Man märkte att hon blev förvånad när han kom. -Du verkar vara en väldigt mystisk person Sofie. Hon blev lite generad och Björklund fortsatte. Jag skulle vilja bjuda ut dig på lunch. -Vad sägs om att gå med mig till ”Riche”. -Ja, väldigt gärna. Det är min favorit restaurang. -Eller förresten, sade Björklund. Jag ändrade mig, du kan väl gå med mig till stationen istället. Det var alltså hon som hade tappat tändsticksasken på banken. Han ringde efter en polisbil och den kom ganska snart. De två åkte till polisstationen. Konstigt nog protesterade hon inte i bilen på väg till stationen. Men när Björklund frågade henne om hon var skyldig nekade hon. Han visste att hon skulle åka fast och tyckte nästa att det var lite synd att en sån söt liten flicka skulle åka fast och han fattade inte heller hur hon kunde ha gjort det. Denna försynta lilla flicka, rånare. Det kunde knappast vara möjligt. Han frågade henne återigen men hon nekade fortfarande. Björklund märkte att det inte räckte. Han var tvungen att ta till med hårdhanskarna. Hur förklarar du då att en pistol av märket Walter P.P.K. just har försvunnit från en vapensamling på din lilla favoritrestaurang. Man har även funnit dina fingeravtryck vid sidan av där den skulle ha hängt. Det är nämligen en sådan som din MOR har mördats med. Det föll en tår nedför hennes kind. Man såg på henne att hon ångrade allting. Hon satt där orörlig och darrade en aning. -Varför gjorde du det? Jag vet att det är du. Berätta! Han bad vakten att gå ut och de satt ensamma kvar i det fyrkantiga betongrummet. Hon tog sig samman och började berätta. -Jag vet inte vad det vad som slog mig, sade hon gråtandes. Anders och jag är ganska bra kompisar så på något underligt sätt frågade jag honom ifall han ville råna banken med mig. Han blev ganska förvånad när jag frågade honom men till slut övertalades han. Vi planerade inget alls. Vi bara gjorde det. Jag har ju nyckeln till banken. Jag kontaktade en person som jag visste ville köpa guldet. För att jag skulle ha ett alibi, sov jag över hos mamma. Senare på natten gick jag över till Anders och vi tog hans bil ner till banken. -Men hans avgasrör är ju söndrigt! -Ja, men vi ville göra det så enkelt som möjligt för oss. Om vi t.ex. hade hyrt en bil hade man kunnat få bevis mot oss. Hur som helst, jag gick in och hämtade säckarna och vi åkte vidare till en telefonkiosk där vi ringde till mannen som skulle köpa guldet. Anders ringde förstås fel och inte till vem som helst. Till mamma. Som tur var upptäckte hon inte att jag var borta. Han kom dit och köpte guldet för en redig summa pengar och vi delade lika. Man vad ha inte visste var att vi tog en del guld själva också. Vi gömde det hemma hos Anders. Min andel med pengar gömde jag i en skokartong i min garderob. En dag senare hittar hon ju då pengarna, sade hon med ganska irriterad röst. Jag ljög för dig i förhöret. Jag hatade min mamma, jag ville bara utnyttja henne för att få ett alibi. Det var nu jag bestämde mig för att mörda henne. En sen kväll tog jag med henne till banken, jag sade att hon skulle få se på en sak. Jag gick in och hämtade pistolen, som jag på dagen hade stulit på restaurangen och lagt i Stens kontor så att han skulle få skulden om det skulle hända något. Förresten skulle dom aldrig misstänka mig, jag är nämligen väldigt bra kompisar med dom där. Jag välte också samtidigt tidigt lite saker på banken. Jag ville att det skulle se ut som att mamma hade gått förbi. Upptäckt rånaren och sedan hade han skjutit henne och stuckit iväg utan att ta något. -Det var så vi tänkte, svarade Björklund. Hon fortsatte.

-Jag planerade också att först sjukanmäla mig ock sedan sticka utomlands under ett täcknamn. Då skulle jag vara långt borta och millionär innan ni skulle märka någonting.

-Men guldet då? -Det har jag ingen aning om var det är. Han har väl stuckit utomlands med det!

Epilog

Anders och Sofia fick fem år på kåken. Ingen lyckad stöt. Hennes mamma är död och hon är pank. Men var finns guldet? Kanske sitter ägaren nu på en söderhavsö och badar i pengar. Eller kanske har han blivit dödad av ett gäng kannibaler. Vem vet!

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Mord i natten, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.