Mannen som svor

I det likgiltiga skenet från en blekbred måne närmar sig slutet, men likt en blivande förre detta skådis som inte vill gå av scen förrän han hållit sin monolog vill jag berätta min historia innan jag går.
Året var 1964.
Jag hade haft en körning norrifrån förorten, och var på väg in mot centrum igen.
Det var ensamt i bilen. Jag var trött och sliten.
Kaffet var ljummet och musiken som kom ifrån radion var sövande.
Till och med sikten var dålig.
Klockan var lite över tolv på natten och alla luder hade krälat sig fram på gatorna.
Någon gång ska jag spola iväg dom alla, alla luder och drägg som säljer orent knark.
Jag hade aldrig gjort något olagligt förut, (kanske kört mot rött någon gång men det är ingen fara, ingen märkte det).
Jag var uppfostrad och snäll.
Jag hade börjat mitt skift mot skymningen och skulle sluta där vid gryningen. Huvudet kändes tyngre.
Men plötsligt var han där.
På femtio meters håll såg jag en man i en ljus regnrock.
Han kom rusande ut från ett hyreshus.
Nu stod han framför mig viftande med båda armarna under en halvtrasig gatlampa. Han såg skum ut.
Först tänkte jag köra på honom.
Men jag ville ha lite sällskap i bilen så jag saktade in, och stannade till slut.
Mannen hoppade in i baksätet, och smällde igen dörren.
-Adressen, frågade jag av en gammal vana,(jag hade inte kört taxi så länge)?!
-Så långt härifrån som möjligt, sa mannen!
Jag satte på taxametern och drog iväg.
Mannen luktade sprit men verkade inte berusad.
Han var tystlåten, så fort jag försökte få igång ett samtal så ville han bara avsluta det.
Efter en fem kilometer så tog jag om frågan igen:
-Adressen, jag måste få veta adressen, sa jag lite tydligare?!
Han upprepade också svaret.
-Så långt härifrån som möjligt, från den här jävla hålan, sa han! Jag sjönk ihop.
-Jag har pengar, sa han!
-Så oroa dig inte så jävla mycket, sa han argsint!
Jag oroade mig inte för pengarna jag undrade bara varför han kom, rusande ut från ett gammalt, (ialla fall slitet) hyreshus.
Jag såg inte så mycket utav mannen, jag såg bara att han hade svart bakåtkammat hår.
Ingen utav oss sa ett ord.
Mannens flämtningar var det enda som hördes förutom motorns spinnande ljud.
-Problem med frugan, sa jag helt omedvetet?
Han teg. Det var viktigt för mig att få igång ett samtal, för annars skulle jag somna, och säkert köra av vägen.
Men mannen teg hela tiden.
Jag försökte komma på andra saker att tala om.
Plötsligt hörde jag hans röst:
-Ja, fy fan för fruntimmer!
A-ha. Där var problemet.
-Vad var det jag sa, sa jag!
-Sa vadå, sa han?
Nu kunde man tro att han var helt borta.
-Ja, problem med frugan, sa jag åter igen!
Jag kollade i backspegeln och såg hans grova hand glida igenom det svarta håret.
-Näe, sa han.
-Min fru är död, sa han vågat!
Vad kunde det vara för problem då.
Jag sa ingenting. Men sen kände jag mig tvungen att säga någonting.
-Jag är ledsen!
Han kollade tillbaka genom backspegeln.
-Var inte det, hon dog för ett halvår sen, sa han tillbaka!
-Men varför är du sur, sa jag?
-Jag är ensam, har ingen familj, inga släktingar, inga barn!
-Men varför var du så ivrig efter att ha en taxi, då sa jag?
-Du verkar ju inte vara något stressad?!
Han sa inte något.
Vi hade nu kommit in i centrum.
Det var kusligt öde överallt. Det var ondska i luften.
Det här var den rätta stunden.
Jag vred på huvudet och där satt han, hopsjunken i ett hörn av baksätet.
-Får jag komma med ett förslag sa jag?
-Visst!
-Jag har också bekymmer med en kvinna så vi kan väl åka ner till hamnen och ta en grogg, sa jag lögnaktigt!?
-Varför hamnen?
-Det är mitt favoritställe här, sa jag lögnaktigt igen!
Det skulle inte ta lång stund och natten var ung.
-Jag följer med, svarade mannen!
Du har inget annat att göra, tänkte jag. Jag hade tidigare varit på platsen, så jag visste vart jag skulle ställa bilen.
Närmaste lyktstolpe var minst hundra meter bort.
Jag parkerade så nära kajkanten jag vågade.
Det mörka vattnet blänkte därnere.
-Otäckt område sa mannen, och ruskade på sig.
Och läskigare kunde det bli.
Jag tände lampan i taket.
-Dricker du whisky, sa jag?
Jag öppnade handsfacket.
Därinne lå en liten oöppnad flaska av ett mycket fint märke, det finaste till och med.
Men jag hade råd att slösa.
Men jag fick den obehagligaste känslan jag någonsin fått nu.
-Dricker du sprit när du kör, sa mannen?
-Jag fick den istället för betalning tidigare ikväll, sa jag (och det var sant).
Och jag dricker när jag vill.
Jag hällde upp den dyra drycken i två små vita plastmuggar.
-Tack sa mannen när han tog emot muggen!
-Det är lugnt, sa jag!
-Så här snälla borde alla taxichaufförer vara, sa han!
Jag stirrade på honom.
-Kom vi går ut ur bilen och får lite frisk amerikansk luft, sa jag! Han hängde med.
-Vad jobbar du med, sa jag trevligt tillbaka?
-Jag är VD på ett fiskeföretag, och du fiskade upp mig med taxin, sa han och skrattade åt sitt eget skämt.
Ett skitdåligt skämt. Nu hade jag lust att döda mannen.
Varför, jo för att jag hatade alla som hade högre jobb än mig.
Livet är och kommer att förbli, orättvist.
Jag hade en pistol i jackans högerficka för att försvara mig med. Och nu tänkte jag använda den mot honom.
-Jag är inte trevlig, och jag kommer att sluta som taxichaufför från den här dagen och framöver.
Mannen drack upp whiskyn och torkade sig om munnen med handen.
-Okej, då, sa han. Han försökte spela med.
-Vad ska du bli då, sa han?
Jag sa precis hela sanningen.
-Jag tänkte bli torped och gangster, sa jag iskallt!
Och sen avslutade jag med:
-Och nu ska jag ha din plånbok! Nu såg han allvarlig ut.
-Vem fan tror du att du är, sa mannen?
Och så sa jag mitt hela namn.
Mikey ,N Fletchwood.
Han såg helt omedvetande ut.
Snabbt drog jag upp pistolen ur fickan och siktade den mot mannen. Rätt emot hans bröstkorg.
-Ingen kommer att sakna dig, sa jag och gav mannen ett stort leende!
Innan han ens han säga någonting så hade jag sättit fem kulor i hans bröstkorg.
Han stod kvar och tittade på såren.
Sedan hörde jag ett dån mot marken.
Där låg han. Mördad.
Och på den vägen fortsatte det.
Sen fick jag veta att han var en f.d gangsterboss.
Men det gjorde inget han var ju en f.d.
Jag träffade några (inte helt rena) gangsters.
Men jag tröttnade på att ta order så jag startade eget.
Hade någon en sten i skon (det innebar att de hade ett problem) så tog jag bort den.
Ville någon att jag skulle städa (mörda) så städade jag.
Men allt här i världen är inte gratis.
Jag behövde pengar, jag behövde respekt, jag behövde moral.
Så för eller senare så fick jag bådadera. Jag lärde mig något för varje dag. Och det var okej för mig.Hundra dollar här, hundra dollar där.
Jag var 24 år och hade mördat en människa.
Jag var unte så vit som snö numera. Jag var ung och radikal.
Jag tjänade mer än vad politiker gjorde tillsammans.
Men jag hatade gangstrar som trodde de var bättre än vissa andra. Men dom flesta av den sorten städade jag upp.
Äntligen hade jag någonting att leva för, äntligen hade jag en familj. Vi tjallade aldrig (och då menar jag aldrig) på varandra. Jag låg på grunden och var på väg upp mot toppen!
Året blev 1968.
Detta var året då jag skulle möta min närmaste kompanjon Joe (jag vet inte vad hans efternamn var, han bara kallades Joe, ja han var Joe helt enkelt).
Han var två-tre år äldre än mig och redan en legend.
När han gick in på vår favoritpub ”the U-turn” så kunde han ge portvakten 100 dollar bara för att han bara öppnade dörren. Han kunde ge bartendern 100 dollar bara för att han höll isen kall. När jag för första gången mötte Joe så var det Johnny som presenterade mig för honom.
Johnny var en schyst kille, men Joe var en ännu tuffare kille.
Joe och jag blev kompanjoner och vi gjorde jobb som att inkassera pengar som de flesta inte hunnit betala tillbaka.
Och vi fick alltid pengarna på en gång.
Tjejer lånade aldrig några pengar. De var de enda förnuftiga människorna inom maffian på det sättet.
Vi skulle alltid ha pengarna utav killen/killarna oavsett vad som hade hänt.
Hade det brunnit-än sen-betala!
Hade frugan dött-än sen-betala!
Hade du fått cancer-än sen-betala!
Det rullade på inom det sättet.
Jag, Joe och Johnny gick en dag och skulle inkassera pengar från en bilmekaniker.
Det var då visste att man aldrig skulle lita på någon.
Joe och jag fick veta att Johnny hade planerat en stöt utan, oss två (alla ville vara med i själva stötarna på den tiden).
Det gällde runt 600-650.000$ dollar.
Och den jäveln hade inte stake att frågat oss om vi ville vara med. Idag skulle vi fixa den jäveln.
Nu var vi på väg till verstaden. Och Johnny drog sina urkassa skämt. Den jäveln stog och skrattade och vi skulle döda honom. Han hade inte en blekaste aning.
Det var som om han skrattade åt döden, ja det gjorde han.
-Hur ska vi göra, sa Johnny fnittrande?
-Göra vadå, sa jag?!
-Ja, du vet inkassera honom, sa Johnny!
-Jag gör väl på det vanliga sättet, jag frågar efter pengar jag får jag tar!
-Du ska inte lägga i dig så mycket, sa Joe!
-Du jobbar egentligen inte med oss, du skulle bara få hänga med och kolla hur vi gör, sa Joe! Nu var Joe uppretat så det räckte. Johnny teg.
När vi väl kom fram så fick vi pengarna direkt utav bilmekanikern.
-Kan jag få en kofot, bad jag till mekanikern?
Han kom tillbaka med den lite smygande, han trodde nog att vi skulle döda honom.
-Ta det lugnt, sa Joe! Mekanikern nickade. Joe gick till Johnny med kofoten. Johnny hade vänt ryggen till Joe.
-Johnny din jävla fitta, gormade Joe!
Johnny vände sig om och fick sitt livs överraskning.
En kofot i pannan. Det såg väldigt otrevligt ut för Johnny, det måste jag erkänna.
-Tror du att din stöt skulle gå utan oss, tror du det din jävla mes, din jävla förädare, skrek Joe!
Jag tror nog inte att Johnny hörde så mycket, han var nog så gott som stendöd innan kofoten ens nuddat pannan.
Joe fortsatte att mata med slag på ryggen, tills jag sprang dit och hejdade Joe.
-Ta det lugnt nu, Joe han är död, den jäveln är död!
Ja det roliga med mordet var att Johnny inte kunde ligga uppåt i likkistan. Jag tror nog inte att hans familj skulle vilja se Johnnys ansikte format som tomatpure´.
Jag gick numera i kostym, annars gick jag i såna där kragiga, tenniströjor, med jeans.
Tre veckor senare.
Jag och Joe gick till ”Little Sweetheart” en mysig liten krog, där dom spelade gammal italiensk musik.
När vi satt där så kom en tjej fram och dansade för oss,(ingen strippdansös utan en full ung anorexi tjej).
Hon var så smal så det inte var sant.
Och självklart så skulle hon börja kleta på Joe, men inte på mig. De anpassade sig med varandra.
Hela natten satt de och pratade, det var som om jag fan inte ens existerade.
Senare på kvällen när vi drog iväg så pratade Joe bara om tjejen, hon hette Margaret eller nånting, jag skulle inte vilja komma ihåg namnet.
-Vilken vacker kvinna, sa Joe. Jag mummlade tillbaka.
-Mmm. Joe glodde inte ens på mig.
Han bara glodde på stjärnorna, brydde sig inte om mig.
Jag kanske var förälskad i hon, men det var jag inte.
Han brydde sig inte om nånting. Vilken jävel.
Nu var det dags att ta saken i egna händer.
-Hon var så fin, sa Joe.
-Jaså det tycker du, sa jag.
Äntligen gav han mig en levande blick.
-Tycker inte du att hon var fin, sa Joe!
-Nej, hon var ett jävla fnask.
Joes ögan spärrades upp.
-Säg ingenting fult om Mary. Ja det var så hon hette.
-Jag säger väl vad fan jag vill om den slynan, det är min rättighet, det här är ett fritt land, sa jag!
Joe kollade på klockan.
-Men det är inte mitt problem om du muckar med mig om den kvinnan.
-Nähä, men vems problem är det då.
-Det är 64 magnums problem!
Jag trodde han skämtade. Men nej.
Den jäveln drog upp sin jävla magnumpistol, han sköt mig till och med. Sen mindes jag inte ett skit mer.
Jag hade en privatläkare Patrick, som hjälpte mig.
Han sa att Joe hade sprutat i mig sex kulor.
Kan ni fatta sex kulor. Jag hade en punkterad lunga. En trasig axel. Och jävligt ont i magen.
Det var bara av en slump att jag levde.
Någon som kände igen mig hade plockat upp mig och tagit mig till Patrick. Jag visste inte ens det var.
Joe hade lämnat staden och hörde aldrig av sig nåmer.
Det var nu jag slutade att ha en kompanjon eller kompanjoner.
Men det fanns några jag litade på men endå.
De onda i skräck och action filmerna springer inte runt med en kniv och jagar offer.
Det är dom man känt i hela sitt liv, ja ialla fall över fyra år, det är dom som är de onda.
Lita aldrig på någon man får till slut en kniv i ryggen, inte en klapp på ryggen utan en jävla kniv.
Året blev 1970.
Det blev bättre för mig.
Jag hade börjat att sälja ”koks” (knark), och hade fått i mig några dagsportioner.
Ja rätt så mycket dagsportion. Skulle inte förvåna mig om jag hade fått i mig över två kilo.
Många sa att jag såg allt tröttare ut. Ja, jag såg väldigt sliten ut. Men det enda jag brydde mig om var affärerna.
Jag träffade en ny polare Frank som man kunde lita på.
Han var fött i Denver. Och hade gått den kriminella vägen genom fjäskning (tror jag).
Han gillade att mörda människor, men han älskade att stjäla.
Han verkligen njöt av att stjäla från folk.
Truckbilar, penningleveeanser, knark, ja i princip allt som gick att stjäla. Till och med godis, fast han hade pengar till det.
Han var inte lång, men han var tuff i attityden.
Jag, Frank, Tommy ”the mean machine”, Nicky ”double” och Kirk Macelhood satt en dag och spelade poker vid den gamla kommunsgatan, mitt i slummen……
-Jag dubblar, sa Kirk!
-Jaså du, jag synar, sa Frank kaxigt tillbaka!
Alla, hade beställt drinkar från deras egna privata bar.
Där fanns en springpojke som hette Henry som serverade drinkar. Han var en utläning. En bra grabb.
Vi drack allt möjligt.
Kvällen kunde starta med en öl och avrundas med en snustorr martini och sedan därefter whisky.
Det var så många mängder sprit vi drack på en kväll så vi kände knappt igen varandra.
Jag kunde sno Franks plånbok och han kunde säga någonting som ”behåll växeln”. Ja ibland var vi helt packade.
-Jadå, ska du inte ta och skaffa dig en riktig kvinna någon gång, sa Frank till Kirk?
-Jo, jag har en fru redan, sa Kirk! Vi var helt borta den här kvällen. Ialla fall dom två.
-Å fan, är det sant!
-Ja, ta henne, ta min fru, sa Kirk!
-Vart jag än tar henne så hittar hon hem, sa Kirk och gav Frank, ett hånfullt leende.
Frank gav en grimas tillbaks.
-Ha, ha dagens bästa, sa han!
Då sa Kirk ingen mer på minst 10 minuter.
Det var så det var på den tiden. Alla hade respekt för varandra.
Efetåt så blev Frank lite sur över att Henry inte kom med drinken som han hade beställt, det var nog whisky med 7-up.
Hursomhelst så började Frank skjuta vilt omkring sig och skrek, ”Var är min drink, var är min drink din jävla blatte!”.
Sedan när vi hade lugnat ner Frank så kom Henry smygande fram. Kan ni gissa vad frank gjorde.
Han sköt Henry. Ett skott i magen sedan var han borta, borta för alltid.
-Va fan Frank varför sköt du honom, sa jag!
-Ta det lite lugnt Mikey, han klarar sig, sa Frank!
Då sprang Tommy fram och kollade hur det var med Henry.
Tommy kollade upp mot Frank och mig och sa sedan lite lugnt.
-Han är död Frank, du dödade honom allt!
Frank försökte muntra upp oss med en usel ursäkt snarare en kommentar.
-Jag är en bra skytt, sa han!
Vi grävde ner Henry på en öde kulle, ingen skulle sakna honom, för han hade ingen familj.
Och vid den stunden då när vi grävde ner Henry, så kom jag att tänka på passageraren som jag körde i taxibilen och, som jag sedan dödade.
Efteråt så sa vi inte ett ord till varandra, på flera timmar.
Året blev 1980 (det sista året).
Alla mina kompisar hade åkt fast efter en knarksmuggling och jag hade ingenting mer att leva för.
Så nu står jag här med repet runt halsen och har skuldkänslor igen. Repet dras åt.
Skål och välkomna.
Farväl min vän.
Ett uppgång och fall.
Ett uppgång och fall.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

2 kommentarer

  1. Eugen Skriver:

    Jag hoppas ni gillar min novell :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Victor Skriver:

    Den bästa novell

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.