Karvade leenden

”Hej… Jag heter Sofia.”"Hej Sofia”, kom det från spridda ställen runt i rummet.

Jag skruvade lite på mig och visste inte riktigt om jag skulle säga något mer eller om jag skulle sätta mig.

Vårdmänniskan Maj-Britt kände som tur var av min förvirring och ställde sig bredvid mig.

”Ja, nu är det väl inget mer än att visa dig runt lite här på hemmet”, sa hon glatt.

Hemmet. Det kändes mer som ett äldreboende för dementa än ett psykhem för ungdomar. Varför inte bara säga psyk? Vad är det för något i det ordet som får alla att tänka på någon sorts CP skada? Jag är inte CP skadad, jag har bara mist mitt fäste om världen. Precis som alla andra här har gjort.

”Och här har vi ditt nya rum”, sa vårdmänniskan Maj-Britt med sin hyperliknande röst. Så som om det här var en bra sak! Jag vill inte bo här! Jag vill ha mitt gamla rum, mitt gamla liv… och jag vill vara normal.

Efter att vårdmänniskan Maj-Britt visat mig rummet gick hon tillbaka ut och stängde dörren, men lämnade den lite på glänt.

”Så här vill jag att du stänger dörren från och med nu”, sa hon lite nonchalant innan hon gick iväg.

Jag slängde mig på sängen och grimaserade när min kropp stötte emot den hårda sängbotten. Som jag låg där började minnen av mitt liv komma tillbaka till mig; minnen som jag helst inte vill minnas. Minnen av mörka tider som jag har förträngt alltför länge och av en smärta som får mig att rysa i hela kroppen.

Så detta är historien om mitt liv, om världen bortom blåa himlar och ljusa nätter…

Sofia?”

”Sofia!”

Ett huvud med brunblondt hårsvall hoppade förvånat upp. Bruna stora ögon möttes av lärarens kalla blå.

”Förlåt fröken, jag hörde dig inte”, sa den brunblonda blygt medan hon tittade ner i bänken.

”Mm-mm” , sa läraren misstroget och skulle precis fortsätta, men flickan blev räddad av den gällt ringande klockan från andra sidan korridoren.

Sofia Laouden, flickan med de stora bruna ögonen, pustade lättat ut. Hon öppnade bänken och samlade snabbt ihop sina läxböcker och stoppade ner dem i sin väska. Ingen pratade. Ingen vågade prata.

Så som eleverna strömmade ut genom dörren började samtalen gradvis öka och när alla samlats vid kapphängarna var ljudnivån hög och fylld med prat om den kommande helgen och aktiviteter. Anledningen till den tillfälliga uppehållet i de hormonspäckade ungdomarnas prat var för Anna-Karin, läraren med de kalla blå ögonen, den mest hatade läraren i hela skolan. Just Sofia och hennes klass var tvungna att få henne.

Ja, klassen… Den var väl inte vad man skulle kunna kalla en klass direkt. Man kunde inte umgås utanför sitt lilla ”gäng” och så fort man tog upp en diskussions i klassrummet var alltid som om ett krig hade brutit ut.

För mig var det helt ok. Jag hade min lilla grupp; men min lilla grupp försökte alltid att överklassa den andra gruppen tjejer i klassen, de ”populära” tjejerna, fjortistjejerna som alltid var i ljusets centrum. Jag misstänkte att mitt gäng vill vara med dem egentligen, men eftersom de inte är smala nog eller hade det perfekta håret att passa in så skyllde de på att de inte gillar dem alls.

Det här förundrade mig på vägen hem från helvetet den dagen. Shit vad patetiskt! Att inte kunna stå upp för vad man vill eller tror på. Ibland undrade jag om de verkligen vill vara med mig eller om de bara stod vid min sida för att ha en ursäkt att inte verka ytliga. Men Emily då, min bästa vän? Var det så för henne också? Ville hon vara med fjortisgänget? Ville hon verkligen vara min vän?

När jag några antal minuter senare svängde in på gatan där jag bodde möttes jag av en polisbil. Bilen stod parkerad utanför min port och såg misstänkt ut. Jag tänkte på Gamla Greta och om det var henne det var om, men varför skulle polisen vara här då? Jag klev in i porten med en sista blick på bilen och gick upp för den enda trappan och ledde till min dörr.

Så fort jag kom in genom dörren fylldes jag av obehag, något var fel. Jag visste inte vad det var, men något stämde inte.

Plötsligt hörde jag en röst i köket, en främmande röst som pratade i en sån där ton som bara skrek fejk. Då…då visste jag. Polisen var där, hos mig.

Jag kunde inte röra mig, jag klistrades fast vid golvet. Hela min kropp kändes som om den svävade runt på grå åskmoln och virvlade runt alla tankar som fanns i mitt huvud. Jag ville inte veta vad som hade hänt, jag ville bara att allt skulle försvinna. Jag ville inte stå där och känna mig så där!

Det var som om en knapp trycktes av någonstans och mina ben började som i en dröm röra sig framåt mot köksdörren. Så som jag närmade mig avtog den fejkande rösten och jag tyckte mig höra ett tyst snyft. Det ekade kallt runt i mitt huvud.

”Mamma?” , sa en röst så olik min, men jag visste att det kom från mig.

Jag klev in i köket och verkligheten kom dundrande som en flod över mig, eller rättare sagt, mina kinder.

Det behövs inget geni för att förstå hur jag känner mig just nu, men mamma verkar inte fatta ett dugg.

Hon låtsas som inget har hänt, men jag hör hur hon gråter på nätterna. Hon försöker väl vara stark så att inte jag ska känna mig mera ledsen. Men hon gör det bara värre.

Som när hon en dag, ungefär två veckor efter ”det”, berättade att vi skulle flytta. Jag var så arg. Hur kunde hon! Efter allt, så tvingar hon mig att lämna stället där jag växte upp. Där jag har en identitet. Där jag finns.

Nu kanske ni undrar vad ”det” är och vi kallar det så för att vi vill inte nämna det, vill egentligen inte minnas. Men vi gör det i alla fall, det finns inget sätt att undvika det.

Pappa är död.

Han finns inte längre; har ingen identitet. Ett minne glömt…

Just det, flytten. Den inträffade tre dagar efter mamma hade tagit upp ämnet. Jag hade absolut inget att säga om saken, vi skulle bort där ifrån.

Det var där som det började. Jag sa inget till mitt ”gäng’, jag ville inte. Så när vi i vår Volvo XC90 körde ut genom garaget var det bara rektorn och mammas arbetsledare som visste att vi inte skulle vara där imorgon.

”Där”, som jag har kallat hem så länge och nu helt plötsligt måste lämna. Jag har aldrig riktigt tyckt om vår lägenhet, jag tycke den var alldeles för stor för bara oss tre och på tok för dyr. Men nu när jag tittar ut genom bilfönstret så fylls jag av längtan. Jag vill inte lämna allt, jag vill inte börja om på nytt. Jag bara vill inte och så är det.

Bilresan tog lång tid men jag har en känsla att mamma ville det; att komma så långt bort som möjligt. Till ett helt nytt liv, hon skulle till och med sätta sig på arslet på ett annat företag. Så som om det skulle hjälpa…

När vi efter så där fem McDonald’s stopp till slut körde upp på den lilla grusvägen till huset upptäckte jag att det var en villa. Mamma hatar villor.

Men jag frågade inte, utan uppförde mig som en bra dotter och började packa ur bagageluckan.

”Gå du, välj rum först”, sa hon och tog resväskan ur händerna på mig.

Jag gick med måttlig entusiasm in genom garagedörren. Det första jag möttes av var en tvättstuga som ledde in i ett relativt stort kök.

Allt var väldigt fint och fräscht men jag kunde se att allt var budget. Pappa var den som drog in mest pengar.

Jag gick upp för trappan och registrerade att den knarrade avsevärt. När jag kommit upp på trappavsatsen såg jag tre dörrar, en stod lite på glänt och jag kunde skymta en toalett, så jag antog att de andra två dörrarna på varsin sida om toan var min och mammas respektive sovrum.

Jag chansade och tog den till vänster.

Mitt rum.

Det innehåller mycket, inte saker menar jag, utan känslor och tankar. Min egen dagbok. Den enda jag kan lita på och ha förtroende för.

Ibland tycks jag se, när jag ligger i min säng, hur sanningarna vibrerar runt dammet på hyllorna och hur väggarna jämrar sig av ekon av mina skrik.

Kudden som jag vilat mitt huvud på känns stel av tårar och om jag ställer mig upp så kan jag känna en liknade stelhet på mattan. Fast där inte av salt, utan av blod. Det känns som om jag är blind ibland, som om ingenting runt mig existerar utan bara smärtan finns. Det var den blindheten som gjorde mig ärrad.

Jag var rädd första gången, men jag hade hört att det skulle lindra. Och just då var jag desperat. Ingenting verkade bli bättre och jag hade just fått höra att kuratorn hade ringt. Mamma hade skrikit något om att hennes dotter minsann inte skulle söka hjälp och att det var hon, kuratorn, som var instabil. Jag hade länge fruktat att hon skulle ringa. Hon hade dragit in mig på en rast och haft ett samtal. Hon sa att jag inte verkade må bra eftersom jag var ensam hela tiden och frågade om jag ville ta kontakt med någon. Men jag hade sagt att jag mådde bra och gått därifrån innan hon kunde säga något mer.

Jag ville inte ha hjälp just då, jag trodde jag kunde klara av det själv. Jag trodde jag var stark.

Jag hade fel.

Jag upptäckte för första gången hur dåligt det verkligen var när jag insåg att såren inte läkte. De försvann inte längre, de stannade kvar som hånande leenden och påminde mig om hur svag jag var.

Men det tog mig i alla fall två veckor innan jag tog mod till mig och gick och besökte kuratorn. På ett sätt så trodde jag att det skulle bli bättre, att det skulle lösa sig. Men en annan sida av mig hade redan givit upp, ville inte längre, ville trycka hårdare, ville skära längre.

Kuratorn då? Det första hon sa var att jag skulle prata med mamma, men jag sa direkt att det inte gick. Mamma är upptagen, har inte tid med mig. Men hon hade tid, hon bara ville inte

Kuratorn bad mig ringa ett numer, jag hade aldrig vågat förut, men nu brydde jag mig faktiskt inte.

Så jag ringde.

Det tog fyra signaler innan en alert kvinnoröst svarade på andra sidan linjen. Jag sa mitt namn och slängde även in att min kurator på skolan hade givit mig numret. Kvinnorösten svarade och frågade mig några frågor så som hur jag mådde och om jag hade några problem hemma eller om det hade hänt något inom familjen.

Jag svarade ärligt och sa att mamma hade börjat dricka och att pappa var död. Kvinnorösten sa ”mmm” och sa några datum och jag fick välja vilket som passade bäst. Vilket var helt onödigt att säga eftersom jag inte hade gjort något efterskolan sen flytten.

Hon sa ”hejdå” och jag sa ”…” och lade på.

Tiden gick och mina clown-leenden blev bara fler, jag hade förlorat all min självkontroll, någon medverkan på mitt liv hade jag inte längre. Allt gick bara nerför.

Så kom mötet. Mamma brydde jag mig inte ens om att säga något till, hon låg ju ändå och sov ruset av sig, med vinflaskan i ett hårt grepp, på soffan.

Jag minns inte mycket mer. Jag vet att minnena finns där, gömda någonstans. Tillfällig minnesförlust, är vad jag intalar mig själv.

När jag ligger här, veckor efter mötet med BUP känns det som en dröm alltihop, men ärren på mina armar bevisar att det är sanning. Så som jag studerar mina leenden upptäcker jag att de nästan ser ut som diktrader; en dikt om min smärta. En dikt för dig pappa, men inte om hur det var när du fanns utan hur det blev när du försvann.

”Mat, flickor!” , lät vårdmänniskan Maj-Britts gälla röst genom korridorerna.

”Suck”

Mat igen då, men jag är inte hungrig. Jag har aldrig riktigt varit det sen ”det” hände. Men jag vet att om jag inte äter så kommer vårdmänniskan Maj-Britt att stirra på mig med sina genomborrande ögon tills man tvingar i sig slaffset på tallriken.

Jag släpar mig upp från den hårda sängen och drar mig sakta ut till matsalen. Vad som kommer hända nu vet jag inte. Jag vet inte om jag kommer ut härifrån, jag vet inte om jag kommer bli okej.

Jag har slutat att skriva på min dikt, men bara för att det inte finns något att fortsätta den med. Jag skulle vilja, bara för att se hur den blir när det är klar.

Ibland har jag tänkt på om jag skulle skriva en riktig, söka efter mina glömda minnen. Men det gör för om för att ens tänka på glimtarna jag får ibland, för ont för att riktiga ord någonsin ska kunna formas. Så mina hånande rader, även om de är tomma, får bli den saknande biten av mitt liv, en bit som jag aldrig vill komma ihåg, men som för alltid kommer att existera genom karvade leenden.

Idag är det julafton, 62 dagar sedan pappa försvann. Första julen utan honom men jag ler trots allt, i alla fall lite.

Mamma ringde för två dagar sedan. Hon lät faktiskt nykter, vilket hon inte gjort på länge. Efter några få hälsnings fraser frågade hon om jag ville komma hem till jul, sa att hon hade planerat något speciellt.

Jag blev så till mig av glädje, jag ska få komma hem! Det känns även bra att le.

Jag går över grusgången mot bussen, bussen som ska ta mig hem till mamma. Det är en rätt så lång resa men glädjen jag känner ebbar aldrig ut. Jag fattar inte riktigt varför jag är så exalterad, det är ju inte så länge sedan jag var hemma. Kanske är det känslan av att det ska bli bättre nu, att jag ska få en riktig jul, som en när pappa fanns. Jag slänger en blick på den digitala klockan längst fram i bussen och upptäcker att det bara är en kvart kvar till min hållplats.

Jag gräver lite i fickan och får fram mobilen. Jag slår numret hem, eller rättare sagt väljer ”hem” knappen i telefonboken, jag har inte lärt mig nummret än.

Det går runt sju signaler innan jag lägger på, mamma måste redan vara på väg att hämta mig, som vi kom överäns om på telefon.

Bussen saktar försiktigt in och jag stiger/voltar ut genom den smala öppningen. Den hårda vinden tar tag i mitt, i alla fall någolunda fina hår och kastar det runt mitt huvud som en tornado. Den lilla frisyren jag hade är nu en kase bak i nacken. Jag tittar mig omkring men ser inte mamma så jag ställer mig och väntar.

När 30 minuter har passerat så vet jag att mamma inte kommer, det är inte så långt hit från villan. Men jag tänker att hon bara glömt tiden.

Efter en hård och snoret-i-näsan-fryser-till-is-kall väg når jag mitt mål. Jag är äntligen hemma! Med Martin Timell…

Jag frustskrattar åt min löjliga humor och öppnar den fula ekdörren. Där fryser jag, som i fryser på stället. Det tunga spritlukten vältrar sig emot mig.

Jag bryr mig inte om att jag fortfarande har både ytterkläder och skor på mig, utan föser mig igenom bergen av kläder och ölburkar in till vardagsrummet, där stanken är som värst. Det här får inte hända! Hon lovade ju! Runt omkring mig finns inga tomtar i fönstren, ingen julgran i hörnet och ingen knäck doftar i köket. Den ”speciella” julen finns inte, om man inte räknar utspillda rödvinsflaskor som dekoration.

En stor klädhög i soffan rör på sig och min blick fastnar på en hand på armstödet. Det är mamma!

Eller är det mamma? Hon är så benig, hennes kinder är som utblåsta ballonger. Hennes hud är rynkig, så som om hon är minst dubbelt så gammal.

Rödsprängda ögon slår plötsligt upp, men det finns ingen känsla i dem, de är bara tomma. Hon tittar på mig med glans över näthinnan och frågar osammanhängande vem jag är.

Men jag kunde inte svara henne, jag bara kunde inte. Smärtan slår ner på mig som en bomb, jag kan inte andas.

Jag vänder mig tvärt om. Jag måste bort från rummet, bort från de där tomma ögonen. Jag snubblar mig fram över ölburkshögar och vinpavor innan jag når trappan. Jag slänger mig upp för de knarrande stegen och in i mitt rum, mitt rum som ännu en gång får höra skriken eka och se blodet torka.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Karvade leenden, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.