Kampen om Enudarf

Detta är den sanna berättelsen om vad som hände mig, Michael Grambig, för många år sedan:Jag minns det som igår. Mina föräldrar skulle åka på semester till Wien i Österrike. Under tiden skulle jag få bo hos min faster. Hon bodde ensam i en villa. Min farbror var bortrest. Han kallade sig för ”upptäcktsresande” och var bortrest för det mesta. Jag blev väl omhändertagen av min faster, men det var också under den här tiden som jag upplevde mitt livs äventyr. En dag bad jag nämligen faster om att jag skulle få titta lite på vinden.

- Ja, det kan du gärna göra. Min man har tagit hem så mycket bråte från världens alla hörn, så det finns säkert något du kan ha kul med. Ta det bara försiktigt, käre du, svarade hon.

Så jag gick upp till vinden. Det var väldigt dammigt där, och jag gissade att det inte hade städats på en lång, lång tid. Jag började att rota bland alla de lådor som fanns där. Det fanns alla möjliga saker i lådorna, smycken, kläder, växter, tavlor – listan skulle kunna göras hur lång som helst. I en av lådorna hittade jag en matta. Jag vecklade ut mattan och tyckte den såg väldigt fin ut, så jag kunde inte förstå varför de inte hade den framme. Jag tänkte precis stoppa tillbaka mattan när jag såg en lapp som låg i lådan. Jag satte mig ner på mattan och läste på lappen. ”Iga-iga-mir-ta-gar” läste jag tyst för mig själv. ”Iga-iga-mir-ta-gar” upprepade jag, men denna gång högt. Och plötsligt kändes det som ett sug från mattan. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände, men allt blev suddigt och innan jag visste ordet av så låg jag ner i ett buskage.

Jag befann mig i det vackraste landskap jag någonsin skådat. Aldrig tidigare hade jag sett sådan blomsterprakt. Solen sken och inte ett moln syntes på den klarblå himlen. Fåglar kvittrade på det mest ljuvliga sätt.

Jag stod och gladde mig åt det underbara landskapet – men hur jag hade kommit dit förstod jag inte. Och var jag befann mig visste jag inte. Var jag i ett annat land, i en annan världsdel eller på en annan planet?

Jag kände mig törstig och tittade mig omkring. Det fanns en liten bäck som rann precis bredvid. Jag fyllde handen med vatten och tittade. Vattnet var alldeles rent och klarblått. Jag lät vattnet rinna genom handen och kände den kyliga temperaturen på vattnet mot handen. Jag smakade på vattnet. Det smakade rent och färskt, godare än något annat vatten jag druckit. Jag baddade ansiktet med vatten och satte mig i skuggan under ett träd för att svalka mig. Då hörde jag plötsligt ett ljud, som när en gren bryts av. Jag vände mig snabbt om men såg ingenting. Jag reste mig upp för att se bättre. Jag tittade åt alla håll. Men jag såg ingenting. Inget annat än den vackra naturen. Inget annat än växter och djur. Jag såg ingen människa. Men hur kunde jag vara säker på att det fanns människor i denna värld? Hur kunde jag vara säker på att jag inte var ensam i denna värld? Hur kunde jag vara säker på att jag någonsin skulle kunna återvända till ”min” värld? Och ville jag tillbaka till min värld? Jag hade inte svar på någon av frågorna. Kanske ville jag inte heller ha svar på frågorna, kanske ville jag leva i ovisshet. För det man inte vet, mår man inte illa av.

Jag började gå framåt. Men jag såg fortfarande ingenting annat än det landskap jag sett från början. Jag gick in i skogen, med träd som var grönare än den grönaste färg. Jag tittade mig omkring. Jag lyssnade. Jag luktade. Men inget av mina sinnen kunde uppfatta något som tydde på att någon annan fanns i närheten. Jag satte mig åter ner och började tänka. Det var lönlöst att bara gå på måfå. Då skulle jag bara trötta ut mig, för så långt som ögat nådde såg jag ingenting annat än denna underbara natur. Jag blev alldeles utmattad av att tänka så mycket. Jag lade mig ner under en gran, och somnade…
När jag vaknade upp kände jag inte igen mig. Jag låg i en träsäng, inuti i en slags hydda. Ett fönster och en liten öppning släppte in lite ljus. Jag gnuggade mina ögon och mumlade. ”Var är jag?”, mumlade jag. Till min förvåning fick jag svar.

- Du är i tryggt förvar, nu. Vi hittade dig i skogen, och tog dig hit.

Jag vände mig om och tittade på personen som hade svarat på min fråga. Han var ungefär lika gammal som jag. Han hade långt brunt hår som hängde ner till axlarna.

- Vem är du? frågade han.

- Jag heter Michael, svarade jag. Vem är du?

- Michael? Vilket konstigt namn. Jag heter Hatinus. Var kommer du ifrån?

Jag tänkte ett tag. Vad skulle jag svara? Till slut klämde jag fram något i stil med:

- Jag kommer inte ihåg.

- Stackars du! Du har visst drabbats av minnesförlust. Men var inte orolig, vi kommer att ta hand om dig tills du får ditt minne tillbaka.

- Var är jag? frågade jag ännu en gång.

- Du är i Kermachs land. Just nu är vi i byn Isajatar.

Jag skulle precis öppna munnen för att ställa ytterligare en fråga, men blev avbruten av en högljudd signal, som om någon blåste i ett valthorn. Hatinus tog tag i mig och sade:

- Kom, skynda dig.
Vi sprang ut från hyddan. Jag såg att hela byn var i rörelse. Folk fullkomligt utrymde byn. Hatinus visade mig vägen, och medan vi sprang tyckte jag att jag hörde hovslag från hästar. Vi sprang uppför sluttningen. Till slut var vi så långt inne i skogen att vi varken såg eller hörde någon annan. Men vi fortsatte att springa, och minskade inte på farten. Plötsligt stannade Hatinus.

- Stanna, vi är i säkerhet nu, förklarade han.

- Säker från vad? undrade jag.

- Jag förklarar sedan, svarade han och pekade mot himlen.

Himlen var alldeles full av rök. Jag kände lukten av bränt hö, och satte handen för näsan för att slippa stanken.

- De bränner våra hyddor. Vi hade tur som hann undan.

Hatinus visade sedan åt vilket håll vi skulle gå.

- Det finns en glänta där framme. Det är vår mötesplats vid sådana här situationer.

I gläntan var det fullt med folk. Hatinus och jag satte oss ner i gräset. I utkanten av gläntan stod några hästar och betade.

- Det var Enudarfs män som var efter oss, sade Hatinus till mig.

- Enudarf? frågade jag.

- Ja, det sägs att när guden Kermach skapade vårt land så gav han Enudarf uppgiften att styra landet. Kermach skapade en sjö, och mitt i sjön lät han en ö uppstå. På den ön byggde han en borg åt Enudarf. Enudarf styr fortfarande från den ön. Enudarf bär alltid en oigenomtränglig rustning, så att döda honom är inte det lättaste. En gång i månaden låter han sina män åka ut bland byarna här omkring för att hämta slavar och proviant. Vi har satt ut vakter som blåser i valthorn när de kommer, men de brukar ändå få tag i oss. För att skydda oss har vi byggt flera byar, och bor bara någon vecka i varje by. Allt för att vara svåra att hitta.

- Är det bara ni som bor i hela detta land? frågade jag.

- Ja, nu för tiden. Enudarf har tillfångatagit alla andra stammar. Han har enorma fängelsekammare i sin borg. Enudarf tänker försöka ta makten över hela landet.

Jag blev fundersam. Vad var det jag hade blivit indragen i? Jag hade färdats till ett sagosamhälle, utan bekvämligheter som TV, telefon och rinnande vatten. Ett sagosamhälle – men verkligare än ett sådant.

Jag avbröts i mina tankar av en man som ställde sig på en sten och började tala.

- Det är vår ledare, Puritaman, viskade Hatinus.

- Enudarfs män tog fem från vår stam till fånga. Vi måste börja kämpa emot, sade Puritaman.

- Men hur? Vi har inte en chans mot Enudarfs hejdukar. Och hans borg är välbevakad, det går inte att åka dit ut med båt, hördes en röst från folkmassan.

Hatinus tittade på mig och viskade en sak i mitt öra. Jag nickade.

- Vi är tillräckligt små. Vi skulle kunna gömma oss på någon av Enudarfs båtar, skrek Hatinus.

Alla tittade på oss.

- Vi kan väl inte utsätta barn för en sådan fara? hördes det från folkmassan.

- Det är vår enda chans. Gör vi ingenting nu så sitter alla vi snart som fångar hos Enudarf, sade Hatinus.

Jag hade ingenting att förlora. Jag visste inte om jag någongång skulle kunna återvända till min normala värld. Och om jag skulle få återvända, så skulle jag inte kunna leva med att jag kunde ha räddat dem, men inte gjorde det.

Sakta började vi få medhåll av de andra.

- Ni är vår sista chans, sade Puritaman.

Och jag visste att det var ”vinna eller försvinna”.

Puritaman tog med oss, och hans närmaste män till en avlägsen plats.

- Ni kommer att få med er en flöjt. Genom att vissla i den flöjten somnar alla som hör den. Därför måste ni ha bomull i öronen. Använd den flöjten för att söva vakterna.

Hatinus sade adjö till alla sina vänner i byn. Jag kände mig lite utanför, jag hade ju ingen att säga adjö till.

Sedan bar det iväg. Jag fick sitta bak på Puritamans häst. Vi stannade vid en sluttning. Härifrån såg man tydligt sjön och borgen. Borgen var mycket större än vad jag hade tänkt mig. Det fanns vakter som höll utkik från alla sidor av borgen.

Enudarfs män höll på att lasta sina båtar med proviant. Vi smög fram i skogsbrynet.

- Nu hänger det på er. Smyg fram och försök att gömma er i höbalen.

Hatinus sprang först. Han gömde sig i höet. Sedan tittade jag mig omkring för att kontrollera att jag inte var observerad.

- Nu! sade Puritam.

Jag var lite tveksam, men jag sprang. Jag lade mig intill Hatinus i höet. Vi kröp så långt in som möjligt i den stor höbalen.

- Har du flöjten? viskade jag till Hatinus.

Men Hatinus kunde inte svara. Nu var nämligen Enudarfs män här, och vi kunde bli avslöjade på minsta lilla andetag. Jag blundade för att lättare kunna koncentrera mig.

- Har vi med allt? hörde jag hur en av dem sade.

- Ja, sade en annan. Vi kan åka nu.

Sedan kände jag hur vi började att röra oss. Jag hörde roddarnas årtag.
Jag kände lukten av höet. Jag nöp mig i armen. Men jag vaknade inte. Det var ingen dröm, det var verklighet.

Jag hörde ljudet som uppstod när båtarna stötte i mot östranden. Vi var framme. Enudarfs män började att lasta av. Då hörde jag Hatinus viskning:

- Stoppa i bomullen i dina öron, nu!

Det gjorde jag. Hatinus började att spela på flöjten. Och det dröjde inte mer än någon minut innan alla vakter somnat. Vi kröp fram från höbalen. Hatinus spelade allt högre. Alla vakter på borggården somnade. Jag tog en sovande vakts nyckelknippa. Hatinus tog en pilbåge. Han granskade en av pilarna. De var doppade i gift.

Jag öppnade porten till borggården. Den gnisslade. Borgen såg ännu större ut nu, på nära håll. Vi gick in på borggården, som var full av sovande vakter. Det verkade inte som om borgens inre bevakningsstyrka märkt vår framfart.

Hatinus pekade mot ingången till köket. Det luktade mat lång väg.
Inne i köket stod det en kittel med kokande soppa. Jag pekade på en av Hatinus pilar och soppan. Hatinus förstod vad jag menade. Han doppade en av pilarna med gift i soppan. Sedan sprang vi det snabbast vi kunde ner till stranden.

Vi hade lyckats med vårt uppdrag. Enudarf skulle dö, och hans rustning kunde inte försvara honom den här gången.

Resten var en barnlek. Vi befriade fångarna. Det var underbart att se deras glada miner. Några av dem hade hört flöjtens melodi, så vi fick väcka dem. Vi åkte sedan tillbaka till fastlandet. Jag vände mig om för att titta tillbaka på den gamla borgen. Men plötsligt suddades den bort. Jag var tillbaka i min normala värld. Jag satt på mattan, precis som när jag förflyttades till Kermachs land.

Kanske skulle folket i Kermachs land nu kunna få leva sitt eget liv. Kanske skulle de kunna få leva i fred och utan fruktan. Kanske skulle de äntligen få möjlighet att njuta av sin underbara natur. Vem vet, kanske skulle de även få vara lyckliga.

Jag har nu mattan hängande i mitt rum. Lappen med det magiska ordet för att komma till Karmachs land har jag bränt upp. Jag vill inte att mina barnbarn ska behöva gå igenom liknande äventyr som jag fick. Jag pratade förresten med min farbror. Mattan kommer ursprungligen från en pyramid i Egypten. Kanske döljer pyramiderna mer än vi tror…

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (5 röster)
Kampen om Enudarf, 3.0 out of 5 based on 5 ratings

1 kommentar

  1. Malin Skriver:

    Jättebra!!! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.