Julia och Johannes

Djupa ärr på handlederna, det var det första jag la märke till hos Julia. Vi gick i nionde klass på Bladlusskolan. Julia skulle börja i vår klass och vår lärare hade berättat att hon hade det svårt hemma och att hon hade varit med om mycket, men han talade aldrig om vad hon hade varit med om. Min nyfikenhet växte allt mer när jag såg henne stå framme vid tavlan iklädd svarta kängor, svart t-shirt med ett pentagram och texten ”Gud har inget, djävulen har allt” tryckt i blodrött, ett par svarta manchester byxor och sen de där ärren på handlederna, min första tanke var att hon måste vara en mycket udda tjej. Själv var jag en helt vanlig kille, jag var duktig i skolan, skolkade aldrig, hade många vänner, älskade min familj och dessutom var jag djupt troende, jag hade alltid funnit min trygghet hos Gud. Denna första skoldag i nian fick mig att förstå mycket om andra människor, att respektera och uppskatta dem mer.Min lärare sa till Julia att sätta sig bredvid Johannes, alltså mig, det var så allt började. När hon först satte sig blev jag nervös, alla hennes ärr, hon verkade dessutom vara antikrist och sen var hon så söt. Vår första uppgift blev att fråga vår bänkkamrat vad hon hade för intressen. Jag frågade Julia vad hon tyckte om att göra och hon berättade att hon älskade att skriva poesi, åka skateboard och spela Nintendo. Jag sa att vi hade exakt samma intressen förutom att jag också tyckte om att vara i kyrkan. Vi började diskutera olika spel, trick vi kunde göra på skateboarden, åsikter om kristendomen och sen lovade vi varandra att vi skulle ta med en dikt som vi hade skrivit. När vi hade pratat i ungefär 20 minuter bröt vår lärare och sa att vi kunde ta en rast på 10 minuter för hon var tvungen att ringa ett samtal. Julia och jag fortsatte att prata. Hon berättade att hon hade åkt skateboard i fem år och att hon hade vunnit en tävling när hon gick i sjunde klass. Hon berättade också att skateboard rampen gav henne lugn och att det var där hon fick inspiration till sin poesi. Precis innan vi skulle gå tillbaka till lektionen frågade jag henne varför hon hade djupa ärr på handlederna, hon svarade inte muttrade bara och gick in och satte sig i klassrummet. Jag gick in efter henne men ville fortfarande veta. Jag kände mig dock väldigt illa till mods efter att ha hoppat på Julia på det sättet, jag menade inget illa, jag var bara väldigt nyfiken. På lektionerna innan lunch kändes det som om Julia tog avstånd, hon verkade kylig mot mig. Fast sen förstod jag henne också, vem hade givit mig rätten att hoppa på henne så? Det kändes som om timmar flöt fram, men till slut blev det lunch och jag skyndade mig ut från klassrummet så jag kunde fånga henne på hennes väg ut. När hon kom ut sade jag förlåt, hon sade att allt var okej. När vi gick till matsalen verkade allt som bortblåst, vi pratade vilt om poesi, skolan, kristendomen och skateboarden. Jag sa inte ett ljud om ärren, men jag ville veta. Men samtidigt fanns det en känsla i mig som växte, den sade att jag inte skulle tycka om sanningen, hennes sanning. När lektionen väl började igen, kunde jag inte koncentrera mig på vad läraren sade. Alla mina tankar var på Julia, inte bara ärren utan hennes leende, hennes kläder och speciellt hennes ögon. Det var som om dem talade till mig fast jag förstod inte vad dem sa, och jag ville veta vad dem sa. Jag ville veta vad hon ville. Jag ville veta vem hon var.

Vi slutade tidigt första skoldagen, det var ganska skönt men samtidigt ville jag inte sluta. Jag vill vara i skolan för där var jag nära Julia hela tiden. När jag kom hem frågade mamma vad jag hade tyckt om första skoldagen och som alltid svarade jag att det var hade varit kul, men jag la till att detta år skulle bli annorlunda, jag skulle bli annorlunda. Sen försvann jag in på mitt rum för att göra något jag inte hade gjort på jättelänge. Jag skrev i min dagbok, jag hade inte gjort det på flera år. Men nu kände jag att det var dags, jag var tvungen att få skriva ner allt jag kände.
Kära dagbok!
Datumet är den 22 augusti. Jag har precis kommit hem från min första skoldag och som vanligt var den underbar. Men idag har det varit lite mer speciell. Jag träffade en massa nya människor, speciellt en fick mitt hjärta att slå extra volter. Jag vill få henna att lita på mig, men hur? Hon bär på en hemlighet, en djup hemlighet, något inom säger att den kommer få mig att förstå väldigt mycket om andra människor och framför allt mycket om henne, men samtidigt säger känslan att det inte är en bra hemlighet. Min undran kommer att göra mig galen, men jag ska stå ut. Jag ska få henne att kunna lita på mig och då ska jag inom sinom tid få reda på hennes hemlighet, vad som händer sedan får tiden utvisa. Julia, jag tycker om att säga hennes namn, det få mig att le, åh gud vad jag längtar tills imorgon, ännu en dag med Julia. Mamma kallar, ska visst iväg till kyrkan och hjälpa till. Kanske skriver mer sen.

Johannes försvann till kyrkan med Julia i tankarna, men hos Julia hände något annat. Hon låg bara i sin säng och tittade upp i taket, precis som så många andra dagar. Hon orkade inte längre gå upp, koka te, gå ut eller göra sina läxor hon orkade inte ens tänka. Hon slöt sina ögon med hoppet att få sova. Nästa gång hon vaknade var klockan sju på morgonen och det var dags att gå upp och göra i ordning sig för om en halvtimma började skolan. Hemma hos Johannes var det redan fullt upp. Han hade gått upp halv sju, för att hinna göra sig lite extra fin. När klockan var runt tio över sju gick han. Han gick en runda runt hela skolan för han hoppades att han skulle hinna se Julia innan lektionen började. Men det gjorde han inte, klockan hann bli tjugo i åttan innan Julia kom. Den första lektionen hade dem engelska, engelska var Julias starka sida. Hon älskade att få prata och gestikulera, hon tyckte det var kul men det var inte bara hon som gjorde det. Alla andra flickor gjorde också det, så Julia hon spelade som om hon inte alls tyckte om engelska trots att det var det enda ämne hon faktiskt tyckte om. Förmiddagen gick ganska fort, snart var det lunch. Det var bara en lektion kvar, vi skulle ha idrotts teori. Det var ett nytt ämne detta år. Eftersom att det var vår första lektion sa vår lärare att vi skulle ha något avslappnande. Vi skulle ha massage, jag blev helt förstenad när hon sa ordet massage. Hon parade ihop oss som vi satt och jag hamnade med Julia. Jag frågade Julia om hon ville bli masserad först eller om hon ville massera först, hon valde att massera mig först. Jag satte mig tillrätta i stolen och lät Julias händer sköta resten. Våran lärare gav oss tydliga instruktioner och sen började Julia. När hon först rörde mig rös jag till och hon frågade om det var obekvämt, jag svarade med en blyg min att det var mycket bekvämt hon skrattade åt mig och sa:
- Johannes, du gör mig generad och sen skrattade hon.
Jag tyckte om hennes skratt, det var ärligt och sött. Precis det skrattet ville jag alltid höra. När jag hade blivit masserad kände mig alldeles avkopplad, och jag fasade inför att massera Julia. Jag kunde massera, jag hade alltid varit dålig på det och nu skulle massera en tjej dessutom. Usch, detta var inte min dag. Men jag bad Julia att sätta sig till rätta i stolen och säga till om det var något fel. Hon sade att det skulle bli bra, jag älskar att få massage. När jag först la händerna på hennes axlar kunde jag inte låta bli att bara låta dem ligga där i några sekunder. Sen började jag massera, det gick ju nästan bra tänkte jag. Julia sa i alla fall inget, hon var alldeles tyst, nästan för tyst. Men jag njöt av tystnaden och lät den sluka upp mig. Jag hörde inte ens när läraren bröt lektionen, hon fick komma och säga till mig själv. Jag skrattade till , men Julia sa:
- Oj, det var så bekvämt så jag kopplade bort allting. Förlåt för att jag inte hörde.
När hon sa det blev jag alldeles varm i kroppen, jag kunde trots allt massera. Klockan slog tolv och det var dags för att äta lunch, jag och Julia tog tid på oss, vi hade trots allt en och halvtimmes lunch idag. Innan vi gick och åt satte vi oss ute på skolgården och pratade, jag frågade inte något om hennes förflutna eller hennes familj, jag hoppades att hon självmant skulle berätta. Efter att ha suttit där ute i en halvtimme valde vi att gå in och äta. När vi kom in till matsalen märkte vi att det inte så många elever där, vi kunde sätta oss själva vid ett bord och det gjorde vi. När vi satt dä och ät våran hamburgare med massvis av dressing sade Julia plötsligt:
- Johannes, du är min enda riktiga vän, du tjatar inte på mig om min hemlighet och du accepterar mig för den jag är. Tack.
Jag svarade:
- Julia, jag förnekar inte att jag vill veta din hemlighet men jag kan inte tvinga dig att säga den. Du är min vän med, en riktig vän. Du och jag.
När jag hade sagt det blev det alldeles tyst hos oss, vi åt upp vår mat satte brickorna i stället där dem hörde hemma sen gick vi ut på skolgården för att spendera våra sista 45 minuter där. Det var en skrämmande men ändå en härlig tystand där ute, det tyckte både jag och Julia. När vi satt där ute sa Julia plötsligt:
- Mina ärr symboliserar alla de gånger jag har fallit, alla de gånger jag inte velat leva och alla de gånger jag försökt ta mitt liv men aldrig vågat.
- Men Julia varför?, Sa jag
- Ibland blir livet en tung börda att bära, ibland har det anledningar och ibland inte, sa hon
Jag märkte på henne att hon inte berättade allt för mig, hon vek liksom undan blicken, hon undvek att titta på mig.
- Julia vad är det som har hänt?
Hon berättade att hennes pojkvän hade dött i en bilolycka när han skulle köra till henne i sin bil. Han hade varit full, men ville så gärna träffa sin flickvän så han hade gett sig ut på vägen. Det beslutet hade tagit hans liv, ett beslut som hans familj och Julia skulle få betala dyrt för. Hon sa även att det var efter det som hon hade börjat skada och skära sig själv, till en början tog hon tabletter sen började hon skära sig själv, mer effektivt sa hon. Hennes ord skrämde mig, precis som känslan hade förvarnat mig men nu visste jag hennes hemlighet.

Jag sa till henne att allt skulle ordna sig, att hon snart skulle må bra igen sedan gick jag och Julia in i vår gamla gymnastiksal där kunde vi vara ensamma. Hon fortsatte att berätta sin livshistoria och jag lyssnade med både hjärta och hjärna. Hon berättade att efter sin pojkväns död hade hon flyttat från ena skolan till den andra, hon trivdes inte längre någonstans. Sen slutade hon upp på vår skola och här hoppades hon att hon skulle få stanna. Hon berättade också att hon hade flyttat från staden, bränt alla minnen, förutom dem som fanns i hjärtat. Jag sa at jag led med henne men att självmord inte löste något och att hon borde tänka på alla hon älskade, sin mamma, sin pappa, syskon och vänner. Hon vek undan blicken från mig och tittade i stället ner på marken.
- Julia, Julia, vad är det?, sa jag
- Det är inget, det finns många som har det som jag, sa hon
- Hur menar du?, sa jag
- Jag lever i en fosterfamilj, min mor knarkar och super, min far är pedofil. Han våldtog min syster och det slutade med att hon tog sitt liv. Jag har ingen familj!, skrek Julia.
Sedan sprang hon in till toaletterna. Jag lät henne vara och gick förvirrad in till lektionen som skulle börja om 5 minuter.

När Julia inte dök upp på lektionen sprang jag utan att förvarna läraren ut från klassrummet för att nå flickornas toalett. Jag knackade på dörren och sa: – Kille på ingång! Sen rusade jag in och slog på alla toalettdörrar så dem öppnades. Det var bara en som var upptagen. Jag knackade lätt och frågade om det var Julia sen väntade med andan i halsen på ett svar. Det var inte Julia det var Josefine i min parallellklass. Utan att tänka på vad som kunde hända mig sprang jag ut från skolan och satte fart mot skateboard rampen. Två tankar flög igenom huvudet: bara hon inte har gjort det och vad göt jag om hon har gjort det? Allt är mitt fel. Det kändes som en evighet innan jag slutligen nådde rampen. Jag tittade överallt och borta vid kanten av skate stället såg jag någon ligga på marken. Medans tårarna sakta vällde fram sprang jag dit. Väl där slutade jag att andas för ett ögonblick, liggande på marken framför mig låg en uteliggare och sov, inte Julia.

Än fanns det hopp! Men var kunde hon vara? Jag skyndade mig ner till havet och bad om att hon skulle vara där. Vid strandkanten hittade jag henne, hon satt gråtande med ett rakblad i handen. Jag frågade om hon verkligen tänkte göra det, hon sa att hon ville att allt skulle vara över men hon ville inte försvinna för gott. Jag satte mig intill henne, lade armen om henne och sa:
- Jag vet att det kanske inte är rätt tillfälle att säga det just nu men jag måste få säga det. Snälla försvinn inte, jag tror jag gillar dig och jag vill verkligen få lära känna dig.
När Julia inte svarade tog jag bort armen och sa:
- Lova mig bara att aldrig skada dig själv igen, snälla lova mig
Julia reste sig bara upp och gick med bestämda steg bort mot papperskorgen och slängde rakbladet sen gick till mig och lovade mig att aldrig skada sig själv igen. Tillsammans gick vi sen tillbaka mot skolan för att fortsätta våran skoldag. När vi kom till skolan igen var klockan runt två på eftermiddagen, innan vi gick tillbaka till våran lektion, gick vi till rektorn för att låta han veta vad som hade hänt. Sedan återvände vi till lektionen med en lapp från rektorn som vi gav till läraren. När vi satte oss ner och tittade på läraren log hon åt oss och nickade uppmuntrande till mig. Den sista timmen skulle vi läsa i våra svenska böcker, jag tyckte om att läsa det var avkopplande och det var precis vad jag behövde. Medans vi satt där och läste kände jag något i min hand, jag tittade ner och möttes av en underbar blick. Julias hand letade sig sakta in i min. Jag fick min Julia, nu kunde det inte bli bättre.

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (3 röster)
Julia och Johannes, 2.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.