Jävla brud, jävla snut!

Greger kände igen känslan sedan tidigare. Det var med avsmak och självförakt han kände det, men han kunde inget göra, nervtrådarnas skrikande till en kropp som lyssnade men av någon anledning vägrade lyda. Panikkänslan spreds som en löpeld genom kroppen och den enda fysiska reaktionen han kände var värmen från den klibbiga golfklubban. Två gånger tidigare hade han varit med om det fasansfulla känslotillståndet. Första gången när hans pappa inte, som han brukade, slutat att sparka på henne där hon låg på den svartvit-rutiga linoleummattan på köksgolvet. Han hade inte uppfattat sin egen kropps förvandling från krampande stenstaty till en agerande precisionsmaskin, inte styrd av känslor utan mera en självbevarelsedrift. Då kunde han inte förmå sig att sluta trots ljudet från järnsjuans hårda klubblad, som för varje slag som träffade faderns huvud ändrade ljud likt en stämgaffel. Han mindes hur de första slagen lät mera som ett snärtigt krossande ljud med bestraffningens och dödens budskap, medan de sista slagen hade ett knappt tillfredställande ljud, mera likt en blodig grisslakt. Därför hade han helt enkelt slutat att slå och istället satt sig bredvid sin döde far och en mor, som aldrig skulle andas utan hjälp från en respirator. Han tittat klart på reprisen av Lilla Sportspegeln innan han ringde polisen och angav sig själv.

Andra gången i ett flygplan mellan Luleå och Stockholm, han hade precis somnat till, men vaknade av att planet plötsligt kastades i sidled med en fruktansvärd kraft samtidigt som planet verkade dyka i en lodrätt störtdykning med rusande motorer. Känslan var en blandning av rädsla och maktlöshet!

Trots att han frusit i båda situationerna hade han intalat sig att om det verkligen skulle gälla, om det skulle bli en ”skarp situation” som de kallade det på officersutbildningen i Södertälje, så skulle han helt klart vara en av dem som höll huvudet kallt och agerande. Någonstans hade han läst om de som i sådana situationer stängde av sitt känslocentra i hjärnan och gjorde vad som krävdes, klättrade på kvinnor och barn för att ta sig ut ur brinnande båtar. Även om han hade svårt att erkänna det, så hade han alltid inför sig själv satt en stolthet i att vara en ÖVERLEVARE.

Så nu när den silverfärgade bilen närmade sig trottoaren med en överdrivet rytande motor, alldeles för fort, så var hans första reaktion att han lätt skulle hinna kasta sig undan. Men i samma ögonblick som bilens högra däck först slog i trottoaren, konstaterade han för tredje gången i sitt liv, att reagera snabbt vid fara inte var det som stod överst på hans kropps ”att göra” lista!

Barbro Hoch vaknade upp av ljudet ifrån radiojingeln från hennes favorit station. Hennes långa blonda hår låg vackert utspritt på kudden. Om någon hade sett henne ligga där hade beskådaren trott att allt var arrangerat för en fotoshoot, men sanningen var att hon alltid såg lika vacker ut som när hon vaknade på morgonen.
Men det enda sällskapet i Barbros säng, med ett undantaget av rösten som varje morgon klockan åtta började skråla ur den lilla högtalaren på klockradion. ”Radio hit number One Energy 108.8.” Diskjockeyns pigga stämma förkunnade att det var 22 grader varmt ute, men såg ut att kunna bli en av årets varmaste dagar framåt eftermiddagen.
Synen av Gregers fortfarande bäddade sida av sängen fick henne att känna sig både övergiven och lättad. Hon kunde inte låta bli att känna saknaden av de heta kärlesstunderna då hon underkastat sig hans begär. ”Men det är hans brutala sätt och hans humörsvängningar jag
aldrig kommer att sakna” tänkte hon. Tanken halshöggs av att ytterdörren åkte upp och slog in i väggen bakom med en öronbedövande smäll. Josefin var inte ensam längre.

Axel Rättrådig parkerade sin blå-vita Saab 9-3 på parkeringen vid Harry´s och skred över gatan med självsäkra steg, för att beställa sin frukost bestående av en bagel med extra ost och en dubbel svart kaffe. Han var som alltid noga med att låsa dörren på bilen, innan han gick in i det lilla caféet under den stora rödblåa-Jackvegas skylten. Kylaggregatets dova ljud inne i caféet gav honom det enda välkomnande han behövde. Trots att han hade handlat här nästan varje morgon i snart tre år så hade han inte lärt känna någon i personalen närmare, förutom Barbro.
”Det måste bli rekordvärme idag”, tänkte han samtidigt som han av gammal vana stod och låtsades läsa menyskylten. Han kunde rabbla menyn och sin beställning i sömnen.
En röst konstaterade att platsen att vara på var Energy 108.8, varpå en stereotyp radioröst upplyste om att det var 22 grader varmt ute, men det såg ut att kunna bli en av årets varmaste dagar framåt eftermiddagen.
”Uniformen kommer att vara outhärdlig idag” tänkte han samtidigt som det blev hans tur att beställa.

Gregers överaktiva hjärna verkade vilja kompensera för hans orörliga kropp genom att tänka
tre olika tankar samtidigt. Hur fan hade han hamnat i den här soppan? Bara två veckor tidigare hade livet varit precis som han hade fantiserat om, vad som absolut skulle bli ”den sista svängen på kåken” för hans del. Han hade träffat Barbro på Pizzeria Napoli, bara tre dagar efter att han hade muckat från Kumla. Det första han hade lagt märke till var hennes långa blonda hår som hängde ner över hennes mjölkvita vänstra axel när hon lutade sig framåt för att stöta i ”nineball in the corner” .Han kunde inte minnas om hon hade klarat stöten, men han mindes tydligt hennes lite skeptiska blick när hon, utan att resa sig upp, granskade honom för att ta reda på vem det var som ville bjuda henne på en drink. Redan samma natt hade han följt henne hem och sedan dess hade de varit ett par.
Allt hade sett så lovande ut, ända tills den dagen när han hade bestämt sig för att strunta i att leta jobb, och istället gå hem tidigare och väcka Barbro som hade jobbat natt, genom att ta med henne till parken som bara låg två kvarter ifrån huset där de bodde.

Polisbilen som stod på uppfarten fick honom först att reagera med att vilja fly. Först efter att han hade konstaterat för sig själv att han inte hade någon anledning att reagera så, kom oron. Vad fan hade hänt? Barbro!? Han hejdade sin lust att springa fram till dörren men tänkte nu, där han stod och såg den blå-vita bilen närma sig i slowmotion, att han nog ändå måste ha tagit några löpsteg. Synen som mötte honom i vardagsrummet hade framkallat ett omedelbart känslomässigt kaos. Det första han la märke till var hur hennes blonda hår på ett bekant sätt hängde ner över hennes mjölkvita vänstra axel där hon stod på knä i soffan med brösten rytmiskt, nästan dansande till Tarkans senaste storsäljande singel Kiss-Kiss. Men synen av polisen stående bakom henne med sitt svettiga ansikte och kåta grin, juckande i takt med musiken gjorde att Greger bara slängde igen dörren och gick därifrån.

Sen, när han återigen stod där utanför hennes dörr men denna gång med sin järnsjua i handen, kände han sig mer säker på sin sak än sist. ”Den slynan ska nog fan få stå på knä idag med, bara det att idag ska hon få be för sitt liv! ”Ytterdörren som var så pass tunn, släppte igenom ljudet från radion så pass tydligt att Greger kunde konstatera att Barbro lyssnade på”Energy108.8″, och att det var 22 grader varmt ute, men såg ut att kunna bli en av årets varmaste dagar framåt eftermiddagen. 3 sekunder senare hade hans högerfot nästan kluvit den tunna dörren som flög upp och in i väggen bakom med ett brak.

Barbro Hoch förstod genast vad Gregers silhuett i dörren ville henne. Förra gången hon hade sett honom i dörren hade han bara slängt igen den och försvunnit, men Barbro förstod att denna gång skulle han inte försvinna utan att ha gett utlopp för sitt hat. Det var dags att betala! Betala för att Greger som vanligt inte orkade fullfölja vad han hade lovat, och istället för att fixa det där jävla jobbet som hon hade tjatat om i flera veckor, hade bestämt sig för att komma hem. Och råkade komma in just som Axel Rättrådig frustande trängde in i henne bakifrån där hon stod på knä, framåtlutad över ryggstödet på bäddsoffan med brösten vilt gungande i takt till musiken.

Vrålet som snabbt närmade sig hennes säng fick henne att instinktivt lyfta upp en fot i riktning mot ljudet. Känslan av när smalbenets Fibia och Tibia bröts itu av det första slaget av järnsjuan, skickade strålar av chocker upp till hjärnan, som var fullt upptagen med att skicka adrenalin ut i musklerna för att göra hennes kropp redo för försvar. En hand fick tag i hennes hår. Känslan av klibbighet och värme som spred sig runt hennes mun fick henne att inse att det andra slaget hade krossat hennes näsben. Det enda Barbro kunde se i Gregers ögon, under bråkdelen av den sekund som de fick ögonkontakt, var samma kalla uttryck som hajögon på Discovery Channel. Det hade hon sett bara några dagar tidigare på kanalen, ögonblicket innan dom rullade bakåt och blottade vitan, för att slutas när de anföll sitt byte.

Hennes hand trevade efter något, vad som helst, på bordet. Samtidigt som hon konstaterade att järnsjuan var på väg ifrån henne, bara för att göra en ny ansats att släcka hennes liv, kände hon hur hennes fingrar fick tag i någonting på bordet. ”Sladden till klockradion” tänkte hon samtidigt som hon drog den åt sig. Hon hörde hur ljudet ifrån radiorösten, som konstaterade att man nu kunde leasa den senaste modellen av Saab 9-5 till ”vrakpris”, skiftade från vänsterörat till högerörat i takt med hennes desperata handrörelse. Den tystnade tvärt när klockradion träffade Gregers struphuvud.

Väsandet ifrån Gregers strupe, där han låg bredvid soffan, var det som fick henne att inse att detta var hennes enda chans att fly. Inte ens chocken över den onaturliga vinkeln på hennes vänstra underben kunde stoppa henne nu, HON MÅSTE UT! Hon hade fullständigt klart för sig hur hon skulle rycka bilnyckeln ifrån kroken bredvid dörren på vägen ut. Långt innan hon hade nått fram till den hörde hon grannfruns upphetsade röst bakom henne när hon kastade sig in i bilen som kändes betryggande i sig. Orden som sade att hon hade ringt polisen kunde kvitta nu! Bara bilen startade!

Axel Rättrådig grubblade på adressen som han hörde läsas upp i polisradion, som satt i hans sele över axeln, samtidigt som han förbannade den som hade uppfunnit de idiotiska plastlocken till kaffemuggarna, som inte gick att låsa i öppet läge. ”Möjlig 121 på Rudbecksgatan 22.” Precis som locket snäppte till och fliken föll på plats gick det upp för han.
”HELVETE!”

Hamncafépersonalen kikade nyfiket ut genom skyltfönstret när polisbilen drog iväg med en rivstart och sirenen började varna övriga trafikanter för att vara i vägen.
” Den jäveln kom tillbaks! Hur i helvete kunde jag låta henne övertyga mig om att det inte var någon fara att lämna henne där ensam? Jag skjuter den jäveln på fläcken om han har rört henne!”

Greger hade svimmat av smärtan i halsen, det var den som först hade fått det att svartna för ögonen på Greger och fått honom att ramla baklänges, just som han skulle slå sin hole-in-one i Barbro före detta så vackra ansikte. Trots det så var den sekundär just nu, han kunde inte ens bry sig om att försöka stoppa Barbro när hon sprang precis bredvid honom i riktning mot ytterdörren. Allt hans kropp var inställd på nu var att få luft. Samtidigt som han kunde höra grannfrun ropa att hon hade ringt polisen, lyckades han med en ansträngning dra i sig tillräckligt med luft för att den värsta paniken skulle släppa. ”Snuten, jag måste härifrån! Bara den där jävla kärringen för en gångs skull kunde ge fan i att stoppa näsan i andras affärer och skaffa sig ett eget jävla liv!”
Han kunde inte låta bli att tänka på att polisen inte skulle ha några problem med att hitta hit eftersom de verkade tillbringa en jävla massa tid i både hans hus och i hans flickvän.

Han hade precis hunnit ner för garageuppfarten, och efter att ha upplyst grannkärringen om vad han skulle göra med henne och hennes satans pudeljävel, så stod han nu på trottoaren och försökte avgöra vilket håll som vore bäst att springa, när han hörde smällen.

Barbro Hoch hade hunnit förbi köpcentret och stod nu vid rödljuset bredvid parken där hon och Greger hade tillbringat så många eftermiddagar tillsammans. Det var först nu, när hon började känna sig lite lugnare, som det gick upp för henne vad det var för känsla som hade börjat bara för någon minut sedan. Ett avlägset surr längst in i hennes huvud, men som nu hade ökat till ett högt larm. Ångest!
Vad hade hon gjort? Hade hon slagit ihjäl honom? Av ljudet från Gregers strupe att döma, när hon sprang därifrån, så kunde han lika gärna hålla på att dö nu. Det var ju faktiskt trots allt så att det var hon som hade haft en affär med den där tragiska polisen, som hade verkat så spännande i början, men sedan visat sig vara helt fel för henne. Tutan från bilen bakom fick henne att hoppa till av rädsla. Nej! Det fick fan i mig räcka med att hon hade varit otrogen! Hon tänkte inte bli en mördare också!
Det högra bakdäcket gav ifrån sig ett långt tjut när hon gjorde u-svängen mitt i korsningen och pinade den gamla V6an på den en gång i tiden så vackert silverblänkande Forden på väg tillbaka till huset.
Hennes försök att komma ihåg ”första hjälpen”-kursen, och hur de hade fått lära sig att blåsa luft i lungorna på en docka i skolan avbröts tvärt av däckskriket som kom ifrån höger. Polisbilen träffade hennes bil i framskärmen, som gav ifrån sig ett kompakt brak, varpå hennes bil kraftigt kastades in i en sladd åt vänster, rakt emot mannen med golfklubban, som stod på trottoaren och tittade åt deras håll.

Axel Rättrådig hade fått lära sig att i sådana här situationer ska man slå av sirenen när man börjar närma sig brottsplatsen för att inte skrämma förövaren till att skada offret i ren panik på grund av att polisen närmar sig. Därför nöjde han sig med att ha saftblandarna på de sista tre kvarteren innan han kom fram till korsningen där Barbro bodde.

I samma ögonblick som han konstaterade att han var tvungen att köra mot rött i den sista korsningen fick han syn på Greger ståendes på den andra sidan korsningen med en golfklubba i handen. I nästa sekund var allt ett kaos. Smällen när Airbagen utlöstes överröstade ljudet ifrån själva kollisionen med den silverfärgade Forden som kom ifrån vänster. Axels bil stannade efter att ha gjort en piruett åt höger, och han kunde höra hur däcktjuten ifrån den andra bilen slutade tvärt med en hög smäll blandat med ljudet ifrån krossat glas som slog i backen. Om det inte hade varit för hunden som skällde hysteriskt ifrån grannens tomt så hade det varit helt tyst.

Så där stod han nu. Den silverfärgade bilen hade hunnit upp en bit på trottoaren, och han insåg att det inte tjänade någonting till att ens fundera på varför den satans kroppen bara stod där. Det är möjligt att om nu Greger hade haft vad normala människor kallar för ett liv, så kanske revyn av det hade spelats upp i hans huvud nu. Men det enda han kunde tänka på var vem fan det var av bilarna som hade kört mot rött i korsningen, och på hur jävla typiskt det var att en av dem som skulle avsluta hans liv var en polis.

Precis i samma ögonblick som hans hjärna skulle tolka ögonens förmedlande av det blonda håret och det blodiga ansiktet tillhörandes föraren av den silverfärgade Forden, fångade fronten på bilen upp hans paralyserade kropp och slogs in i betongpelaren bakom.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Jävla brud, jävla snut!, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.