Gången

Dick smög sig fram genom den fuktiga gången, nu började han faktiskt känna sig lite rädd. Han minns vad han sade i skolan igår:
- Jag kan gå in dit! Jag lovar er, jag är inte så feg som vissa andra här!
Och allt för att Philip sa att han inte vågade. Men han hade sagt det, och om han inte vågade så skulle han bli till åtlöje för hela skolan. Han kröp längre och längre in i gången. Han var tvungen att stanna och ta ett djupt andetag innan han fortsatte. Han tänkte på kompisarna som väntade utanför. Dick kom ihåg den gamla sagan som berättade att det hade försvunnit folk i närheten av skogen och att det hade hörts bottenlösa skrik inifrån grottan. En man som skulle plocka blåbär alldeles i närheten av grottan hade försvunnit förra veckan, och de hade inte hittat honom än. Det hade stått om det i tidningarna hela veckan och de hade hittat korgen och när de som upptäckte det skulle gå hade det hörts ett ekande vrål inifrån grottan, och de hade flytt hals över huvud därifrån. Nu kände Dick att benen började skaka och de vägrade gå längre, men han måste fortsätta annars skulle han få ett helsike i skolan om han överhuvudtaget kom ut ifrån detta myller av gångar och det som kanske fanns här. Plötsligt kände han hur han föll in i väggen på höger sida. Han föll ner ca två meter och landade på armen. Han gned den en stund innan han smög vidare. Eftersom han inte kunde komma upp fanns det nu bara en väg… framåt. Han gick vidare på samma smygande sätt i några minuter, då och då stötte han emot en sten eller ramlade men han reste sig upp och fortsatte framåt. Nu kunde han inte komma längre, det var stopp. Han kände på väggen framför sig, den var hård och kall. Han frös. Han började sakta smyga tillbaka igen och kände efter hål och gångar i väggen. Bara efter några meter kände han att det gick in en gång på vänster sida. Han började följa den istället. Det droppade och plaskade omkring honom och Dick huttrade till igen. Nu gjorde det ont i ögonen på honom och han trillade omkull och skrapade sina knän på den kalla marken. Det var ljus där framme! Han trevade sig fram emot det bländande skenet, han kröp sakta framåt. När han kom fram hade ögonen vant sig och han såg ett litet rum, bara ca 3 kvadratmeter. Men väggarna dignade av ben och köttslamsor ifrån människor och djur, och det stank av ruttet kött och gammalt blod. Alla skallarna hade stora hål i sig och vissa verkade urgamla medan andra verkade helt färska. Väggarna skimrade av någon konstig kristall. Han kände att han ville springa hem. Han vände sig om och skulle just till att springa när han hörde steg och ljudet av något som släpades fram över golvet. Han sprang snabbt in och ställde sig i början till en annan gång som ledde ut ifrån rummet. Han kikade in i rummet igen och hörde att ljudet kom närmare. Och nu såg han hur någonting som liknade en stor ödla kom in i rummet, den hade grått skinn och balanserade på bakbenen med svansen. Den såg ut och ha något som liknade en vass näbb och den hade små framben som släpade på något. Dick tittade efter igen och det var….. Philip!!! Jätteödlan hade tagit hans bästa vän! Dick smög bort medan varelsen knäckte skallen på hans vän. Efter ett tag sprang han, han sprang bort från rummet med ödlan och Philip.Dick sprang genom de mörka gångarna, det var ett under att han inte trillade omkull på de stenar som låg lösa på marken. Han hade fått med sig en glänsande sten från det första rummet. Men nu kom det oundvikliga, han snubblade på en sten och i den fart han hade flög han en bit framåt innan han landade på marken. Med en duns föll han ner och låg så en stund innan han orkade resa sig upp från det hårda berget under honom. Han såg att stenen han tog med sig hade rullat ut ifrån hans ficka, han gick fram och plockade upp den. Med ens mindes han det hemska i rummet där borta och med stenen framför sig gick han snabbt framåt, den gjorde att han såg framför sig och han snubblade inte på stenar och ojämnheter i marken. Så småningom kom han in i ytterligare en sal som glänste av det konstiga materialet. Den här gången var det en väldigt stor sal.
- utan ett jävla lik!
Sa han för sig själv. I ett hörn var det väldigt mörkt, Dick sprang dit bort i halvmörkret där satte han sig och vilade en stund. Sen såg han att ur gången han kom ifrån kom ödlevarelsen smygande. Den gick ut på golvet i salen och stod där och tittade en stund. Dick stoppade hastigt ner stenen i fickan och stod helt stilla. Han vågade knappt andas. Nu kom det en till ödla ifrån en annan gång. Jack flämtade till och tittade noga på de båda djuren. De ställde sig mittemot varandra och sköt upp svansen över huvudet. Dick tyckte det såg lustigt ut men han kände inte det minsta behov av att skratta. Odjuren började långsamt vifta på svanstipparna ungefär som Månsan gjorde när hon började bli sur. De stod där och gjorde olika rörelser med svansen, stora och små cirklar och flera andra konstiga krumelurer. Det hördes inga ljud utom hans egna tunga andetag som han önskade inte fanns. Men så kom han på en sak, om de här varelserna kommunicerar med rörelser så kunde de inte ha särskilt bra hörsel. Dick smög sig ut genom en ny gång i väggen han tog fram stenen och började gå framåt medan han tänkte att han aldrig skulle ha försökt vara så modig. Men han hann inte tänka så mycket mer för han hörde lätta snabba steg i hans riktning. Dick sprang snabbt in i en mörk inbuktning i väggen som han kunde gömma sig i. Ytterligare två varelser kom springande genom gången. Nu var dom alltså fyra. Hur många fanns det egentligen? Det kanske bara var dessa, eller så fanns det flera hundra.
Dick rös vid den hemska tanken, det var en plåga att inte veta om man skulle komma ut eller bli hittad och få skallen spräckt. Mittemot honom på andra sidan väggen gick ett schakt. Han såg inte hur djupt det var men det var rätt smalt. Han smög över till andra sidan och klättrade långsamt ner i det. Han spjärnade emot men händer och fötter och var noga med att inte tappa taget. Han tittade ner, det var mörkt och djupt. Men plötsligt slant han på en lös sten med foten och trillade neråt. Han försökte grabba tag igen men slet bara upp fingertopparna. Det sved men han kände inte någonting längre, han hade svimmat.

När han vaknade låg han på berget med utsträckta armar. Han hade landat i en underjordisk sjö men undervattensströmmar hade spolat upp honom på land. Han kröp in i ett mörkt hörn och blev liggande. När han vaknade efter några timmar hade han återhämtat sig så pass att han kunde gå ner till sjön och tvätta såren på fingrarna. Det sved för jävligt men skulle han klara det här måste han hålla ut. han gick ut i vattnet så pass att han kom till hålet, han fick simma den sista vägen. Han såg upp, det var långt dit upp. Hur kunde han ha klarat sig. Han hade haft en väldig tur och hamnat på precis rätt sätt i vattnet. Han gick upp igen och tog av sej tröjan och lindade t-shirten runt den värsta handen och vred ur kläderna. Han kände något hårt i fickan på jeansen. Det var hans fällkniv! Den kunde nog komma till användning tids nog. Han stoppade ner den i fickan och tog på sig kläderna. Här var något runt också, vilken tur! Ett av äpplena de pallade från Fru Wahlgren på vägen till grottan! Det hade förstås lite bruna stötmärken här och var, men vad gjorde det. Han luktade på vattnet. Det luktade inte äckligt, han drack lite grann. Det var ju färskt rent vatten på väg ut från berget. Han drack i stora klunkar innan han började gå längs med stranden. Han gick en bit med den glänsande stenen i handen innan han tvärstannade och hukade sig ner. Där framme stod två ödlor och drack vatten. Han lade sig ner orörlig som en sten och iakttog de två silhuetterna längst bort i hans synfält. Det glänste där borta. Det var ett nytt ställe med den fantastiska stenarten som lyste så starkt. Nu gick en av varelserna iväg, medan den andra stannade kvar och drack. Dick tänkte en stund innan han kom på vad han skulle göra! Han smög fram bakom varelsen, han var noga med att den inta skulle upptäcka hans rörelser. När han var ca fem meter ifrån ödlan tog han fram kniven. Han tog i bladet och siktade noga. Han hade sett att de gjorde så på cirkus. Men nu var det allvar. Han kastade iväg kniven med kraft. Men på kniven, som snurrade i luften hade bakre delen större vikt så att den träffade ödlan med bakdelen.
- Nu är jag död, tänkte Dick.
Men varelsen nosade på kniven och åt sedan upp den. Så efter några sekunder av smärta så dog den. Dick smög fram och kände på djuret, det var stilla och kallt. Han tvekade inte med att direkt slita upp bröstkorgen och lyfta ur lungorna. Han kom och tänka på i tisdags då de var tvungna att disikera grodor. Det var ingenting mot det här. Han hittade efter ett tag kniven inne i djurets kropp. Han tog ut den och tittade samtidigt på hjärtat, han tänkte eftersom han inte hade någon mat och måste spara äpplet till senare så låt gå för den här gången. Eftersom han sett de där typerna på Discovery Channel igår om ”Hur du överlever i vildmarken” där de sa att hjärtat var den mest energirika delen i kroppen… så… han tog ut hjärtat och tog en tugga, han rös i hela kroppen när han kände hjärtats ena halva glida ner i strupen på honom. Han var tvungen, annars skulle han svälta ihjäl här nere. Han tog den andra halvan också, det slemmiga och blodiga hjärtat hade glidit ner i hans mage. Dick släpade ut liket i vattnet och började gå därifrån. Han hade knappt gått några meter förrän det kom ut en till varelse till drickstället som nu var rött av blodet från ödlan. Dick iakttog den nya varelsen från några meters avstånd bakom ett stenblock. Den nosade på marken och började slicka på blodfläckarna som låg kvar. Den gick sedan ut för att dricka och upptäckte då kadavret som låg och flöt ute på vattnet. Den hoppade genast i och simmade med en väldig fart ut mot det. Då den kom fram högg den tag i resterna med näbben och simmade in igen. Den öppnade skallen, åt upp hjärnan på det döda djuret och nöjde sig sedan med det. Dick smög iväg ifrån platsen tyst som en mus.

Stranden var väldigt lång, överallt hängde och stod stalagmiter och stalaktiter. Stenarna på väggen blänkte på de blöta hällarna och de såg väldigt hala ut. Han smög försiktigt för att inte falla i vattnet. Det rasslade bakom honom, han vände sig om. Varelsen hade upptäckt honom! Han sprang iväg, nu om någonsin måste han ge allt. Han sprang snabbt, men han kände att ödlan kom upp tätt bakom honom. Plötsligt tappade han fästet på de hala klipporna och gled ner på knä. Han försökte greppa klipporna men de var så hala att han bara tappade taget om och om igen. Nu hade ödlan kommit fram till kanten där han trillade. Den viftade ilsket med svansen över axeln och väste kallt. Dick kände kalla kårar längs ryggen. Den försvann längre och längre bort medan han gled ner för de branta klipporna. Nu landade han i vattnet med ett plask, han såg varelsen springa bort längs klipporna med lätta steg. Det kändes som om han hade kommit tillbaka till reptilernas tid. Han simmade bortåt, det var en strand där borta som han kunde ta sig upp på. Vattnet var kallt och mörkt och han kunde inte avgöra hur djupt det var. Det var nog väldigt djupt, var det något som rörde sig därnere? Jo det var något som kom upp ur vattnet. Något stort som sakta steg uppåt precis under honom. Han simmade allt vad han kunde men strömmarna drog honom neråt. Han virvlade ner bland bubblor och….mossa! eller vad det nu var, han tog tag i den gröna geggan. Det var alger. Alger med luft i, nu började han få ont i huvudet. Han måste ha luft. Han tog tag i algmassan och följde med den upp till ytan. Det där som kom uppåt drog på nytt ner Dick i strömmarna. Han fick tag i något som liknade ett spröt. Hängde han vid sprötet till ett sjöodjur? Nu var han över ytan, och han fortsatte att stiga. Han blundade och väntade på att allt skulle stanna. Efter ett tag slutade han att stiga och öppnade sakta ögonen. Han tittade ner och vad han såg förvånade honom så att han nästan tappade taget om… masten. För det var en mast. En mast på ett stort skepp som flöt på ytan. Han var högt upp i stormasten på ett gammaldags fartyg som hade flutit upp på en kudde av alger. Det var bara ett par meter till grottans tak. Han halade sig ner till utkiken och klättrade ner på en stege resten av vägen. Nu stod han på däcket till en urgammal tremastare. Den måste ha kommit hit i enorma gångar utifrån havet. han kände efter med foten att träet inte var murket innan han gick. Han bröt den översta brädan men den här skorven hade två eller flera lager så han gick vidare medan det sjönk under fötterna på honom. Där var dörren till kaptenshytten, han vände sig om och såg på fotspåren i träet. Han skrattade litet åt vad de som byggde båten skulle säga om de såg det här medan han öppnade eller snarare välte dörren till kaptenshytten.

- Duns lät det när han landade på golvet.
Det första intryck han fick var en stark unken lukt som kom ifrån bortre änden av rummet. När han såg upp möte honom en hemsk syn. Han såg ihoptorkade och ruttna lik sitta vid ett långbord med slitna klädesplagg och guldarmband och diverse andra smycken. En del platser var dock tomma. Han gick fram till den person som satt vid bordets kortsida medan fötterna sjönk i träet. Framför honom stod ett skrin. Det var låst, men i det skicket räckte det med ett knytnävsslag för att öppna det. Vattnet forsade ut ur den lilla lådan. I den fanns ett mindre skrin av järn som Dick inte kunde få upp, han såg att runt halsen på den grinande skalle som hade tappat överkäken hängde en liten nyckel som var alldeles rostig. Dick skulle ta nyckeln men hejdade sig plötsligt, han tyckte att skallen hade lett åt honom. Efter ett tag sansade han sej och tog nyckeln från likets hals. Ett litet ”klick” hördes ifrån låset när han vred om. Han fick ta i för att få runt nyckeln helt. Inuti skrinet låg en liten lapp. Han tog tag i den med sina våta fingrar och lästepå gammaldagssvenska:
” nu sitter vi här och väntar på vårt öde, Erik har just slagit hål i bottnen och vi hör hur han skriker nere i lastrummet. Vi kan också höra vattnet forsa i kölen och känner fartyget luta. För ungefär en vecka sedan så blev vi plundrade av pirater och tvingades kapitulera. De tog all mat och vår last som skulle till England. Men vi lyckades gömma en del privata smycken och pengar för piraterna. Så de försvann snabbt igen. En del av manskapet försökte göra motstånd men blev dödade. Om alla hade följt deras råd hade vi kanske klarat oss, men vi var för fega. Alla tyckte det var bäst att dö snabbt istället för att svälta. Du som läser detta beder vi att föra våra själar till ro. Tag amuletten som ligger här och begrav den i helig jord. Den symboliserar våra själar och kommer att ge dig tur på vägen.”
Dick lyfte på papperet och där låg det en amulett fastsatt i en silverkedja med en blå sten i. Han tog den och stoppade i fickan medan han kände äpplet. Han tog upp det och åt snabbt upp hela i en hast medan han tänkte på den stackars besättningen. Plötsligt kom han ihåg Erik därnere i lastrummet och kände en otrolig lust för att gå ner och se honom med egna ögon. Han slängde ifrån sig äppelskrutten och skyndade ner i lastrummet. Där såg han en gestalt ligga framför ett stort hål i ett tomt lastrum. Han gick lite närmre och såg att Erik var mycket mer välbevarad än de andra. Dick skulle just vända sig om och gå när han såg kroppen dras ner i vattnet. Han stod blickstilla och stirrade mot hålet när en ödlevarelse drog algerna åt sidan och kröp upp ur hålet. Dick grabbade snabbt tag i en planka och slog till ödlan med den. Men brädan bara sprack och han sprang iväg med ödlan efter sig. De sprang åter upp i kaptenshytten och han gömde sig bakom stolen som kaptenen satt i och tänkte så att han blev alldeles varm i skallen. Hur skulle han göra nu? Nu kom han ihåg skrinet som meddelandet låg i. Han rusade upp tog tag i skrinet och observerade snabbt ödlan. Den märkte honom också och kastade sig emot honom, men Dick hade redan slungat iväg skrinet och ödlan och järnskrinet möttes i luften och skallen på djuret spräcktes mitt över bordet. Dick sprang ut på däck och såg mot stranden. Där hade flera ödlor samlats och redan börjat äta på kadavret. Han slängde sig i vattnet på andra sidan och simmade in till stranden. Nu var han verkligen rädd! Det kunde ha varit flera i vattnet när den där ödlan kom upp. Och isåfall måste han snabbt iväg! Han tog upp den skinande stenen och letade efter gångar i väggen.

Han gick ett bra tag längs med väggen och sökte efter en utgång. Efter ett tag satte han sig ner och vilade. Den här sjön verkade aldrig ta slut, han undrade var han befann sig just nu och hur långt ned. Han kanske var mitt under en skog, eller så låg en stad precis ovanför! Han lät blicken svepa över den andra stranden, det var något som rörde sig på andra sidan. Han tittade nogrannare och upptäckte att det var en grupp av ödlor som flockades på ett ställe på andra stranden. De minskade i antal. Han tänkte efter och förstod att de hoppade i vattnet och simmade över. Det skulle ta ett tag innan de kom över så han reste sig upp och halvsprang iväg. Efter ett tag stannade han och vände sig om för att se hur långt de hade hunnit. Det rörde sig en massa svarta prickar på båten men det hände något annat också. Båten sjönk tillbaka ner i vattnet, den extra tyngden av varelserna gjorde den för tung för algkudden så att den sakta sjönk neråt. Aktern sjönk fortast så att alla som hunnit på trillade eller gled ner i kaptenshytten och han tänkte på liken som satt där. Plötsligt sprack väggen och hela bordet flög ut och ner i vattnet tillsammans med varelserna och sjömännen plus en massa stolar. Efter ett tag syntes bara masten av skeppet, många varelser drogs ner i djupet tillsammans med skeppet. Dick tänkte: tur var det som stod på lappen, jo nog hade Erik och resten av besättningen gjort honom en tjänst alltid! Då såg Dick en liten passage högt upp på väggen. Den var väl ungefär en meter bred och en meter hög. Men hur skulle han komma upp? Det var redan några överlevande ödlor som kom simmande fram mot honom. De var väl bara ca 200 meter bort, han försökte hoppa och nå den lilla gången, men den var för högt upp. Då fick han panik, de tre varelserna var redan på väg mot honom. Han såg deras skuggor stryka längs med den grönaktiga väggen. Han slängde sig i vattnet för att försöka komma undan, men det var för sent. De var redan framme och försökte nå honom. Nu gled de ner i vattnet igen. Han drog in så mycket luft han kunde och dök. Ner ner och ner. Han dök ner längs med väggen och kände den skrovliga ytan mot sin hand. Plötsligt kände han en liten håla i väggen, ungefär lika stor som passagen på land. Han simmade in i den med kraftiga bentag. Nu kände han ett stort behov av luft, han måste orka lite till, lite, bara några tag till…. Han orkade inte längre simma, men istället flöt han uppåt. Han kände hur han knuffades uppåt i den numera lodräta gången av undervattensströmmar. Nu kände han luft, han kunde andas. Nu gick den lilla gången snett uppåt och han kravlade upp på land. Där låg han, Dick och andades den kvava luften i en liten gång i berget. Han hade överlevt! Han hade lurat bort varelserna. Nu önskade han mer än nånsin att han aldrig hade gett sig in här.

Dick kravlade upp i sprickan (eller var det en spricka?) tills han kom upp i en lika liten vågrät gång. Han började krypa åt ena hållet för att han såg en öppning där. När han tittade ut så märkte han att han befann sig i den lilla passagen, och han såg varelserna som febrilt sökte och letade i vattnet. Det hade kommit flera nu, de var runt nio stycken. Långt borta där skeppet hade legat flöt nu upp ett antal kroppar. Sjömännen tycktes i alla fall ha sjunkit, för de hade ju inte så mycket att flyta med, men det var väl runt femton ödlekroppar, och en del hade nog sjunkit också! Dick vände snabbt och kröp åt andra hållet. Nu kände han sig mycket trött, han var tvungen att sova. Han somnade på en kall stenhäll i den smala gången som utgjorde litet skydd. Det gick många timmar tills han vaknade och kände att han var helt utvilad.
Först när han hade hämtat sig från den värsta chocken att det inte var en mardröm så kunde han fortsätta. Det var mörkt och han höll den lilla stenen i handen och kröp framåt. Det dröjde länge och väl tills han slutligen kom ut, han kom ut i en sal som påminde den stora han först kom in i. Men det stod fyra eller fem ödlor i ett annat hörn med svansarna över huvudet, de viftade på de svartgråa svanstipparna. De hade antagligen inte nytta av färgrika kroppar här nere. Han lade sig på mage en bit bak i gången för att inte bli upptäckt. Det kom in flera ödlor nu och det strömmade till hela tiden. Ur de olika sidogångarna kom det massor av varelser. Det påminde om ett sånt där sammanträde som han såg på teven där hemma ibland. Alla politiker gnabbades om vem som skulle bygga vägar eller skolor, eller investera pengarna i nåt annat. ”De tar ändå så mycket själva” tänkte han. Ödlorna ställde sig längs väggarna och han kröp ännu längre in i sin lilla gång. Det stank ohyggligt från alla de här varelserna. Bra, tänkte Dick. För då kanske de inte märker mig. Det var väl runt trehundra stycken som stod runt omkring i rummet. Det såg ut som om de hade delat på sig i två grupper. En på vardera sidan väggen. En del hade rester av djurkadaver i klorna, andra hade lagt sig ner. Men de flesta tittade spänt omkring sig som om någonting skulle hända. Då kom det in en större varelse ur en annan gång. Följd av två mindre, som påminde om livvakterna som följde efter kändisarna på TV. Alla svansar sänktes, inga slafsanden hördes och alla stod upp med svansen som stöd och tittade förväntansfullt på den stora varelsen som var runt två decimeter högre än de andra, och kraftigare byggd. Ur en annan gång kom nu ännu en hög varelse som inte såg lika kraftig ut men hade runt tio följeslagare tätt i hälarna. De två smög sakta fram till varandra. Och med de hotfulla gester och rörelser som utbyttes förstod Dick att de inte direkt var vänner. Den mindre varelsen gjorde ett utfall mot den stora och rev upp ett sår i armen på den. Den större slängde sig då med det benhårda huvudet i magen på den andra, så att den mindre trillade omkull. Nu förflyttade sig många över till den starkare varelsens sida. Men en del stannade kvar. Dick förstod snabbt att det var en uppgörelse för ledarskapet i flocken, och att den gamla ledaren mött sin överman. För nu fick den svaga varelsen slag på slag av den större. Och tillslut föll han och låg stilla. Den starkare drog sig därifrån med sina två vakter medan den döda varelsens undersåtar och följeslagare kallblodigt mördades av de andra tvåhundrafemtio ödlorna. Det hördes tugganden och slafsanden och Dick blundade för att slippa se.

Plötsligt kom det ut tre upphetsade och stirrande ödlor ur en gång. Slakten slutade och alla tittade på en av varelserna som signalerade till dem. Några viftade tillbaks, varav de tre genast rusade in i gången där den nya ledaren hade försvunnit. Då passade Dick på att följa efter när de andra återvände till sin måltid. Han hörde skallar som knäcktes när han rusade efter de ödlorna som försvunnit. Han hoppade snabbt in i en sidogång när en ödla sakta vandrade förbi. Han kikade ut när den gått förbi och såg att den haltade, och sakta hasade sig fram. Han hoppade ut och smög sig efter ödlan som såg ut att ha en väldig smärta. Den gick väldigt sakta och gav ifrån sig mycket ansträngda stön, allt eftersom den letade efter någonting med blicken. Dick smög kanske femtio meter efter den, och tänkte på var han egentligen var någonstans. Han hade ju ingen aning om var han var, förutom att han var fast under marken i en enorm labyrint av stengångar. Han tänkte på vad som hänt, den första varelsen han såg, den han var tvungen att döda och ”urk!” längre kom han inte förrän han såg att ödlan vek av i en sidogång och ökade takten. Han stod en stund och övervägde om han skulle riskera att följa efter för att stilla sin nyfikenhet eller gå vidare. Medan han stod där fick han syn på några tecken inristade i väggen. De såg ut att vara gjorda med en sten eller liknande. Det var en linje med ett kryss över, han funderade på vad det kunde betyda. Men efter en stund så gick han i alla fall in i tunneln. Det var en lång och bred tunnel, fast det var inte högt till tak. Det låg lysande stenar i jämna rader på båda sidor. Långt borta såg han den haltande ödlan halvt hoppa halvt springa framåt. I den här gången fanns det ingen möjlighet att gömma sig i skuggorna om det kom någon varelse, men han gick på ändå. Han kom på att han inte längre var rädd, utan snarare nyfiken. Nyfiken på denna myrstack som han trillat rätt på. För det slog honom att det påminde om myror i en stack av gångar och tunnlar. Men att de inte hade någon drottning som lade massa ägg utan snarare en kung, en ledare, som bestämde över arbetarna. Arbetarna som gick upp ovan jord och jagade. Och arbetarna som skyddade honom eller henne. Var det en han eller hon, eller hur fortplantade sig egentligen de här varelserna? Såna tankar hade han medan han vandrade framåt. Efter att ha följt den ouppmärksamma varelsen ett litet tag så såg han ett starkt ljus, han hade återigen kommit fram till en stor grotta. Han kröp snabbt in i skuggan bakom en stor sten och kikade försiktigt fram. Det han såg slog honom med häpnad… en stor sal fylld med varelser kanske ca femton till tjugo ödlor, liggande på bäddar av gräs och torkade löv. Färskt gräs! Tänkte han. Hur får de dit det? De måste ju ända upp ovanför marken för att hämta hela tiden. Var det någon slags sjuksal för skadade individer? Han kikade lite till runt hörnet medan han tänkte, att om det nu var det så fanns det inte många som kunde göra honom någonting utan att kalla på hjälp. Det var ju bra. Där stod två av varelserna och viftade till varandra. Det var den skadade och en frisk, som kanske skötte de skadade och sjuka. Den skadade fick en plats på marken och den friska ödlan viftade åt två andra. De sprang iväg med långa kliv.

Efter en lång stund där han iakttog den flitiga varelsen som med full fart sprang mellan de sjuka ödlorna, kom de två andra tillbaka med stora tussar av mossa och gräs. Den nyast intagna ”patienten” fick en bädd av mossa att lägga sig på. Strax försvann de två bärarna, och kom tillbaka med skallar klädda med något som såg ut som skinn eller tätt vävt gräs i flera lager. Skallarna var fulla av rått kött, som antagligen hade kommit från… blä! Alla ”patienterna” åt med glupsk aptit upp innehållet i sin skål. Han stack handen i fickan och kände amuletten, han tog upp den och tittade på den. Den luktade saltvatten. Plötsligt såg han en liten knapp i sidan på den, han tryckte på den för att se vad som hände. En lucka flög upp på baksidan och i det lilla utrymmet låg det ett litet mynt. Ett gammalt Engelskt mynt. Dick stoppade amuletten i fickan och höll myntet i handen. Det var kanske det sjömännen menade med tur, det var nog kaptenens turmynt som han höll i handen trehundra år senare. Han stoppade myntet i den andra fickan, den med kniven. Han måste ut härifrån, men det fanns bara en väg ut! Han såg sig omkring och plötsligt såg han ett litet hål, som måste vara en naturlig spricka. Det var i precis rätt ögonblick, för han såg en varelse utan högerben som låg precis bakom honom. Den sov, kanske var den medvetslös. Och precis då kom det en av bärarna med en ranson av ”maten” till den sjuke, men när den såg Dick så sprang den snabbt tillbaka och viftade ivrigt på svansen till de andra. Alla som hade båda benen kvar sprang snabbt upp och rusade mot honom. Han kände kniven i fickan, tog upp den och sprang mot sitt mål, hålet. Han kände hjärtat slå snabba slag, med kniven i ena handen kunde han inte använda stenen för att han behövde den andra handen till att klättra med. Sprickan gick brant uppåt med småsten lite här och var. Alltmedan han klättrade slängde han ner litet sådana i huvudet på varelserna som var honom hack i häl. Det fortsatte så ett tag, tills då han försökte ta tag i en sten men istället för att kännas kall och hård smulades den bara sönder i hans händer. Han hade klättrat upp i ett sand lager. Istället för att kasta ner småsten bytte han till att riva ner väggarna så att de föll rätt i ansiktet på de allt tröttare varelserna. Han kom upp i en litet mer utvidgad del av sprickan, han tog i och vräkte ner ett riktigt stort sandblock på dem. De föll utan ett skrik långt långt ner i sprickan. Han tittade upp och fann till sin enorma lycka att han blev bländad av ett starkt ljus. Hålet där uppe rasade in litet och blev större och han såg två ansikten i hålet i det cirka tio meter höga taket. Han ropade högt till dem där uppe:
- ta upp mig snabbt!
- vad fan gör du därnere pojk! Ropade en av männen.
- ta upp mig snabbt, så berättar jag sen! Jag vill upp i dagsljuset. Svarade Dick.
- det är inte dag, det är natt! Sade den ene.
- ja, och du är rätt under en byggplats och leker. Det är våra strålkastare du ser!
- men ta upp mig nu, ni tror mig inte men jag har massa galna ödlor efter mig!
- Äh! Han babblar någon smörja! Få hit kranen så att vi kan få upp ungen!

Precis då grävde sig en varelse upp ur hålet och högg efter Dick, Dick som blev förskräckt hoppade undan och kastade kniven efter den. Kniven snurrade i luften och handtaget träffade den i huvudet. Ödlevarelsen snurrade hotfullt runt svansspetsen och försökte kravla upp ur hålet. Den ene mannen såg det här och ropade till den andre:
- skynda dig, det är två ungar här nere! Det här blir jobbigt att förklara för deras föräldrar.

Dick såg hur den ene mannen råkade putta ner en sten i hålet när han vände sig om. Han tog snabbt upp den och kastade på den ursinniga varelsen. Varelsen krängde sig upp ur hålet och hoppade mot Dick, som hoppade och tog tag i kroken på kranen de sänkte ner. Den hungriga ödlan tog tag med klorna om Dicks ena ben. Han skrek:
- Hjälp! Dra upp mig snabbt!
- De kommer båda två på samma gång! Ropade den ene mannen.

Dick kände hur klorna trängde in i köttet på hans lår, han kände varelsens tyngd och blodet som rann nerför benet. Det verkade som år innan han var över markytan.

- vad i helvete är det där! Skrek den ene mannen med en darrande röst.
- Strunta i vad det är se till att få bort den istället! Svarade Dick med gråten i halsen.

Den andre mannen tog ett järnspett och stötte det genom varelsen som släppte taget och föll nedåt. Den drog med sig jord och sand som begravde den helt, långt därnere. Dick fick skjuts till sjukhuset där han berättade om sina upplevelser medan han fick såren omskötta. Efter att hans föräldrar hade kommit och besökt honom, så somnade han direkt!

Dagen efter gick han till kyrkogården och grävde ner medaljongen nära sin morfars grav. Myntet behöll han som sin lyckoamulett . Stenen däremot fick han undersökt av en geolog på högskolan, och fick beskedet att han upptäckt ett nytt grundämne. Han fick stenen formad till det han ville i en juvelerarbutik, där han också satte en kedja i myntet, och när han kom hem så ställde han sin kristallödla på skrivbordet och tänkte:

- Imorgon ska militären undersöka grottan och den avstängda byggplatsen, och imorgon ska jag tillbaka till skolan. Jag undrar vad som hände med de andra som väntade utanför grottan, halva klassen var ju där plus några till. Vad som hände får jag svar på imorgon…

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.