Gamla kungens mask

Kapitel 1

- Ha! Jag slog dig idag med.
- Ja, men det var jämnare idag.
- Inte mycket, svara den första överlägset.
- Men i morgon, då ska jag allt visa dig.
- Tja du kan ju alltid försöka.

- Hej! Mitt namn är David Strasser, det var föresten jag som vann (han får ett slag på nerven av sin kompis).
- Och jag är Cody McGire, svarar kompisen.
Vi har varit kompisar i hm… 16 år nu, ända sedan födseln med andra ord.
- Och jag har alltid vunnit, vinner och kommer alltid att vinna, lägger David till lika överlägset som förut. Han hinner precis att akta sig för Cody’s hand som än en gång kommer flygande genom luften.
- Vi bor i Dublin på Irland, fortsätter Cody.
Jag ska läsa naturvetenskap på gymnasiet efter sommarlovet.
- Och jag ska gå samhällsprogrammet, svarar David. Men han låter inte lika överlägsen nu som innan.
Precis när han sa det kommer en lång rätt välbyggd man och går förbi. Han har svart rock, svarta stövlar, en vanlig svart hatt och svarta solglasögon. Den svarta färgen ser ut som om den alldeles nyss har blivit färgad igen. För färgen är djup och man skulle kunna tro att det inte finns något svartare. Och det speglas ingenting ur solglasögonen. Man undrar om han kunde se något igenom dem.
Mannen avlägger en mycket underlig replik.
- Det var väl det enda du kom in på.
Sedan gick han bara iväg.
- Vem var det? Undrar David.
Men Cody svarar inte.
David började skrika.
- Hallå! Du där! Vad menar du?
Men mannen bara fortsätter att gå.
David börjar att prata med Cody.
- Vad kan han ha menat med det?
- Ingen aning. Men jag tror inte att han menade något speciellt. Han är säkert bara någon sur gubbe som älskar att jävlas med folk.
- Tror du verkligen det?
- David, du tittar för mycket på TV. Bry dig inte om det nu i alla fall. Gå hem och sov lite så känns det säkert bättre i morgon.
- OK. Du har väl rätt som vanligt. Vi får väl ta och gå hem nu då.

De gick hem. De hade samma väg hem. De kom till Cody’s hus först. När David hade gått ensam en stund tyckte han att han såg mannen i de becksvarta kläderna stiga in i en mossgrön ”hundkoja”. Han började skaka men klarade av att gå hem.

Han kom hem till det nybyggda huset en kilometer från centrum. Tittade de på de vita väggarna, de svarta knutarna och den svarta dörren. Han försökte slå ut tankarna på den svarta mannen men det gick inte.
- Hej mamma, jag vill inte ha någon mat ikväll. Jag går och lägger mig istället.
Hans röst var dyster och lite skakig. Hans mamma heter Patricia.

Tiden gick men jag kunde inte somna. Klockan blev 23.00, 00.00, 01.00. Men jag fick inte en blund i ögonen hur mycket jag än försökte. Till slut somnade jag vid 01.30.

När jag vaknade nästa dag var dagsljuset det första jag såg. Jag vände mig om och såg vad klockan var. 08.30, jag hade försovit mig! Skolan började för en halvtimme sedan. Jag blev stressad. Åt en snabb frukost, rusade snabbt in i badrummet, ut och upp på cykeln. Jag kom fram lagom till att den andra lektionen började. Så det var engelska.
Den lektionen satt jag och Cody längst bak i klassrummet och jag berättade att jag hade sett mannen igen och om min sömnlöshet.

Skolan gick långsamt den dagen.
De satt hemma hos Cody och diskuterade.
- Jag tycker du ska ta och glömma gubben. Han kanske får dig att rysa men det är bara för att du tänker att han är någonting som han inte är.
- Men tänk om han är någon skummis som man har sett i filmer då.
- I så fall så tycker jag att vi tar reda på vem han är.
- Vadå? Ska vi leka deckare som några 10 åringar eller?
- Ja. Varför inte?
- För att det är det är så jävla löjligt.
- Kom igen. Om vi gör det lite mer professionellt än vad en 10 åring gör det så kan det nog bli rätt kul.
- Och hur har du tänkt att vi ska göra det då?
- Det vet jag inte men på något sätt måste det gå.
- Ja, vi kan ju ta reda på vart han bor, göra inbrott och gömma oss i en liten garderob.
- Skärp dig nu. Jag försöker vara allvarlig men du verkar vara så rädd för gubben så du inte ens vågar ta reda på vem han är.
- Jag är inte rädd!
- Inte? Varför vågar du inte då?
- Därför att… därför att… äh, jag vet inte. Men ändå.
- Vadå ”ändå”?
- Det är ju ändå löjligt.
- Men kom igen va. Det blir nog kul i alla fall. Fast…
- Fast vadå?
- Om du inte vill leka deckare så kan vi ju bara skita i allt. Låtsas bara inte om att vi har sett gubben.
- Äntligen en idé som jag gillar.
- Ha! Så du var lite rädd i alla fall.
- Nej! Jag bara…
- Skojade. Jag fick dig.
Nu var det Cody’s tur att akta sig för en flygande hand som kommer vinande genom luften.
- Hallå! Tål du inte skämt längre eller?
- Det där var inte roligt.
- Jodå, det var väldigt roligt.
- Ja, jag vet. Lika roligt som att städa skolans toaletter.
- Och det vet du?
- …
- OK! Jag tror det är dags att börja träna nu. Eller vad tycker du?
- Nja, jag vet inte riktigt. Tänk om den där gubben är där idag igen.
- I så fall så fortsätter vi bara och springer ett varv till. OK?
- OK då.

Senare hemma hos Cody.
- Alltså den där gubben. Han var lika konstig idag som igår
- Jag håller med. Och vad menade han med ”akta er så att ni inte snubblar”?
- Börjar du bli orolig igen eller?
- Tur för dig att jag är så trött nu, pustar David.
- OK. Men allvarligt talat så tror jag fortfarande bara att han är en sån där gammal gubbe som bara älskar att jävlas med andra.
- Hmm.

Kapitel 2

Veckan fortsatte som vanligt. Förutom att David och Cody fick syn på gubben en gång till. Det hände på torsdagen. De var ute och sprang som vanligt när de fick syn på honom. Det var David som såg honom först. Han kom gående likadant som förut och med en märkligt perfekt timing. Han hade huvudet vänt bort mot det gamla rucklet uppe på kullen, men båda killarna visste att han stirrade på dem. David började springa lite fortare. Cody sa inget utan sprang bara vidare. 30 meter senare kunde de höra att han stod och skrattade. Men det var inget glatt skratt, det var ett skratt som påminde om en galnings skratt. Det lät högt och hemskt. David rös till när han hörde det, men fortsatte springa på det torra spåret.

I skolan dagen därpå berättade David att han skulle ut till sin farmor och farfar som bodde på landet, och han undrade om Cody ville följa med. Det ville han gärna. De hoppades att de skulle få slippa gubben och ha det lite lugnt och skönt. Hans farmor hette Anne och hans farfar Geoff.

Efter skolan gick de hem för att packa. Davids mamma hjälpte honom. Hon hade plockat fram Davids mörkröda och svarta bag och packat i lite kläder, bland annat en gammal sliten träningsoverall. När David såg detta tog han upp den.
- ¬¬¬¬¬Men mamma. Den här är ju för liten, suckade han.
- Men oj vad du har vuxit då. Du kunde ju ha den förra året.
- Ja, men det var förra året det. Jag växer faktiskt.
- OK, men du behöver inte vara tykig bara för det. Jag försökte bara vara lite snäll.
- … Kan du hjälpa mig att leta reda på min nya istället?
- Vilken nya?
- Den jag köpte när utomhusträningen började i våras.
- Du menar den där blåvita. Den är i tvätten nu. Du skulle ha känt hur den luktade. Hon gjorde en grimas.
- Åh. Vad ska jag då ha på mig? Han såg hopplöst på henne.
- Har du inget annat?
- Jo, fast det är så jobbigt att träna i jeans, han skrattade lite.
- Skulle vi leta reda på nåt åt dig eller ska du fortsätta att vara tykig? Han hörde på rösten att hon bara skojade.
Det slutade med att han fick ta sin storebrors gamla träningsoverall. Den var lite liten men den passade i alla fall bättre än hans egen gamla. Fast den var ju så ful med de gula och svarta färgerna, men det fick duga.
Sedan åt de lite innan de åkte iväg för att hämta Cody och sedan iväg till Anne och Geoff. Det var en lång bit att åka. De bodde ju ute på landet och det var 15 mil dit.
När de kom fram till den lilla vita stugan satt det gamla paret ute i trädgården och fikade. Den gröna mattan såg härligt mjuk ut. De tre satte sig ner och pratade en stund. Sedan gick David och Cody in och packade upp sina saker. De sov i ett uthus som byggdes där för tre år sedan. Uthuset var mycket fint med två våningar och i källaren fanns det dusch och bastu.
När de var färdiga med uppackningen gick de ut och spelade fotboll. De hade byggt ett mål där för några år sedan men det var fortfarande helt. Nätet hade de byggt av fisknät.
När de spelat i fem minuter åkte Patricia hem. De sa hejdå sedan fortsatte de spela.
De spelade tills klockan var 20.00, då gick de in för att äta kvällsmat. När de ätit färdigt satte sig alla fyra framför TV:n och tittade på filmen som gick. Filmen handlade om en man som var galen. Han var som besatt av en tavla som han sa hans farfar hade målat, fast så var inte fallet. Tavlan var målad av Michelangelo och så vitt man visste så var de inte släkt på något sätt, inte ens ingift. Den slutade med att mannen sköts av polisen när han misstänktes ha kidnappat två kvinnor och hållit de fångna i sitt hem.
När killarna var på väg in till uthuset såg de ett annat hus genom trädens grenar.
- Vem är det som bor i det där huset som man ser mellan träden? Frågade David.
- Det är en man vid namn Heinrich Schmidt, svarade Anne. En konstig tysk som alltid går runt i sina nattsvarta kläder och sina hemska solglasögon. Han tar inte ens av dem när det regnar. Och ibland ser man grönaktig rök stiga upp ur skorstenen. Jag undrar verkligen vad han håller på med där inne.
Killarna stelnade till.
- God natt med er pojkar, vi syns i morgon. Och sov inte för länge, sa hon med glimten i ögat.
Killarna staplade iväg till uthuset, skrämda och besvikna.
- H… hö… hörde du vad hon sa? Fick David fram.
- Om Heinrich Schmidt menar du?
- Ja, mumlade han fram.
- Jag håller med om att det låter lite kusligt men det är ju inte säkert att det är samma man som vi har träffat.
De gick in i uthuset och kröp ner i sina sängar.
- Som om det skulle kunna finnas två kusliga män som han.
- Du är så himla lättskrämd. Bara för att en konstig man har kommenterat oss när vi har varit ute och sprungit så tror du att han vill döda dig.
- Jag är inte lätt skrämd! Det är bara en känsla som jag har.
- Visst, men nu sover vi.
- OK!

De vaknade av att Anne kom in och väckte dem.
- God morgon pojkar. Jag hoppas att ni har sovit gott.
- Va? Är det redan morgon? Mumlade en röst. Det var Codys.
Han tittade på klockan. Halv nio.
- Zzz, sade han och vände på sig.
- Men hallå! Ska ni sova bort hela dagen eller? Skrattade Anne.
Men det kom inget svar. Båda sov som stockar.
Jaha, tänkte hon. De får väl vakna när de vill då.
När klockan var kvart över elva kom två yrvakna killar ut från uthuset.
- God morgon pojkar, sade Anne igen.
- God morgon, mumlade båda två.
- Så ni har äntligen vaknat. Era sömntutor.
- Nej, mumlade David.
Anne och Geoff skrattade.
- Gå in och ät lite frukost så kan ni komma ut hit sen.
De gick in i huset och tog varsin macka.
När de satt sig vid bordet sa Cody.
- Har du lyckats sova någonting i natt?
- Inte mycket. Har du?
- Jodå. Jag har inte drömt något i alla fall.
- Hur visste du att jag hade drömt om gubben?
- För att du låg och vred på dig och mumlade något om att en gubbe skulle lägga av.
- …
- Tycker inte du att vi ska gå och hälsa på honom idag. Och se om han är så konstig som han verkar vara.
David tittade ut genom fönstret och såg den ruttna kåken som stod där borta. Man såg inte mycket mer än övervåningen och taket eftersom det var så mycket löv på träden mellan husen. Man kunde urskilja att huset hade varit vitt, precis som Annes och Geoffs, men det hade blivit mörkgrått med åren. Det så riktigt ruttet ut.
- Tror du verkligen att han kan vara normal när han bor i ett sådant ruckel som det där?
Cody vände sig om och tittade på det gamla huset.
- Vem vet? Han kanske gillar att bo där.
- Det tror jag inte. Men för att visa att jag inte är feg så säger jag at jag tycker att vi ska gå dit i eftermiddag.
Cody sken upp men sa inget.

Senare samma eftermiddag när de skulle iväg till Mr Schmidt.
- Jag ska bara in på toa först, sa Cody.
- Jaja, men skynda dig lite. Det var ju du som ville att vi skulle gå.
Efter fem minuter kom han ut igen.
- Ska vi gå då eller?
- Visst.
De gick iväg mot huset.
När de kom fram såg David den mossgröna ”hundkojan” och han petade till Cody i sidan.
- Titta, där står hans bil.
Cody tänkte säga att det kunde finnas fler sådana bilar men han trodde inte på det själv så han höll tyst.
De knackade de på dörren. Det hördes ingenting. De knackade igen, lite hårdare den här gången. Det knakade i listerna men ingenting annat hördes.
Cody öppnade försiktigt dörren. Den stora ekdörren knakade som om den inte varit använd på 10 år. De smög försiktigt in. Det låg ett tjockt lager av damm på den beiga heltäckningsmattan. David fick kalla kårar på ryggen. ”Varför gick vi hit?” Tänkte han. De smög vidare in i nästa rum. Det var ett stort vardagsrum med ekgolv och bruna, fult mönstrade tapeter. Vid den ena väggen stod ett bord som såg ut att ha varit ett matbord. Men det var det inte nu. Nu var det fullt av gamla papper. De förundrades av att varken bordet eller papperna var dammiga. Det stod fyra dammiga stolar runt bordet. De tittade sig om i rummet. Det fanns en stor soffgrupp med två stycken tvåmanna soffor och en fåtölj. Ett ljust träfärgat bord stod i mitten av soffgruppen. Den beigebruna mattan i rummet passade på något sätt in. Det fanns bara en tavla på väggen, den föreställde någon man som levt på 1800-talet. Det fanns två dubbelfönster i rummet och två dörrar.
Plötsligt hörde de en dörr öppnas. Det knakade fast inte lika mycket som när de hade gått in. Men det var heller inte samma dörr som de hade gått in igenom. Det vände sig mot den andra dörren i rummet. De hörde fotsteg som kom närmare. De tittade på varandra, sedan smög de ner bakom en av sofforna. Den andra dörren till rummet öppnades. Tunga fotsteg gick över till den andra dörren. Mannen öppnade den. ”Nej, nu ser han våra fotsteg.” Tänkte Cody. De kröp ihop ännu mer. Mannen gick tillbaka in i rummet och började leta bakom möblerna i rummet. De hörde hur han närmade sig. När han tittade fram bakom soffan kände de hur blöta de blev på ryggen.

Kapitel 3

- Jaså. Där sitter ni och gömmer er. Så ni trodde alltså att ni skulle kunna gömma er i mitt eget hus. Men det går inte
- Det trodde vi inte alls. David skakade när han sa det.
- Inte? Vad gjorde ni här inne om ni inte försökte gömma er.
- Vi… vi… vi…
- Tyckte att du har verkat lite skum och bestämde oss för att ta reda på vad du höll på med. Cody blev själv lite chockad över vad han just sa.
Mr Schmidt tog av sig solglasögonen.
- Jaså. Ni tyckte att jag verkar ”lite skum”. Exakt vad menar ni med det?
- Du har sagt så konstiga saker till oss och sen bara gott iväg. Och min farmor tycker också att du är konstig som alltid går runt i dina nattsvarta kläder.
- Den gamla kärringen. Hon ska inte säga något. Hon är själv rätt konstig. För det kan väl ändå inte vara normalt att gå ut och hänga upp tvätt mitt på dagen när det ösregnar ute.
- Hon är gammal! Och hon är inte psykiskt sjuk som du är.
- Som jag är? Jag har inte någon psykisk sjukdom. Allt jag vill ha är den här reliken.
Herr Schmidt tar upp ett mycket gammalt papper lika stort som honom själv.
- det här är den, inom forskarnas värld, berömda ”Mask of The Ancient King”. Det är en helig och mycket gammal relik som ger bäraren omänsklig styrka. Både fysiskt och psykiskt.
- Du är ju helt sinnessjuk! Skrek David.
- Det är möjligt, svarade Mr Schmidt. Men inatt så kommer hela världen att få reda på det.
- Det kommer den inte alls. För huset är omringat av poliser.
- Vad håller du på med? Viskade David.
Han fick en armbåge i sidan av Cody.
- Varför skulle jag tro på det då?
- Därför att jag berättade för min farmor att vi skulle hit. Och om vi inte var tillbaks efter en timme skulle hon ringa till polisen. Vi har varit här i en timme och en kvart nu.
- Jag kan bevisa att du har fel genom att gå ut och titta genom fönstret.
- Akta krypskyttarna bara.
Dunk! Mr Schmidt kastade sig ner på golvet.
- Krypskyttar!
- Självklart. Har du aldrig sett på TV eller?
- Jaså. Så du tror att det här är någon TV-serie.
Han reste sig upp. Schvisch! En kula visslade förbi hans huvud.
Dunk! Lät det igen.
- Scheisse! Det är krypskyttar.
- Jag sa ju det.
- Hur visste du det? Viskade David.
- Jag berättar sedan.
- Ni kommer inte undan med det här.
- Varför skulle vi inte kunna göra det då?
- Ni kommer aldrig undan med det här.
- Vi får väl se.
Mr Schmidt tog upp en stol och kastade den mot platsen där David och Cody stod.
De kastade sig åt varsitt håll och lyckades med nöd och näppe undvika den gamla stolen som kom flygande. Stolen flög in i den gamla, bruna väggen bakom dem och spräcktes. Den verkade vara helt rutten.
De tittade på varandra. När de tittade upp såg de att Mr Schmidt hade tagit upp ännu en stol och skulle kasta iväg den mot Cody.
- Akta! Skrek David.
En annan stol kom flygande. Cody hann precis ducka och stolen flög in i väggen bakom och spräcktes lika enkelt som den första. När han skulle ta upp den tredje stolen visslade det till igen. Men den här gången visslade det inte precis bredvid honom. Det visslade heller inte över honom. Nu träffade den honom rakt i bakhuvet. Det enda man han se var hur hela hans ansikte slets ut och det blev ett stort hål genom hela huvudet. I nästa sekund stormades huset av en specialstyrka från polisen.

Dagen efter satt de båda killarna hemma hos Cody. De hade suttit där i en halvtimme men ingen hade sagt något. De hade bara suttit där helt chockade över vad de hade varit med om. Till slut sa David.
- Vad tänker du på?
- Hur djävla nära det var att vi blev dödade igår. Du då?
- Jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag satt och tänkte på ögonblicket då skottet träffade. Och hela ansiktet slets upp. Jag trodde jag skulle spy.
- Jag håller med dig, det var äckligt. Fast jag har inte ens velat tänka på det efter det hände. Jag måste fråga en sak. Hur visste du att poliserna skulle komma?
- Jag visste att du skulle fråga.
- Det är ju klart, man är ju nyfiken.
- Kommer du ihåg att jag gick på toa precis innan vi gick bort till Mr Schmidt?
- Ja, när jag sa att du skulle skynda dig.
- Precis, men jag gick aldrig på toa.
- Va?!
- Det är säkert. Jag har, precis som du, trott illa om Mr Schmidt ända sedan vi såg honom. Så därför så gick jag in till din farmor och bad henne att ringa polisen och be dem bevaka huset.
- Varför sa du inget om det? Säger David lite småtjurigt.
- Jag ville inte skrämma upp dig ännu mer, sa Cody småskrattande.
- Vadå ännu mer? Svarar David och börjar bli ännu tjurigare.
- Du är så lättretad, skrattar Cody. Jag skojar bara.
- …
- Förresten, jag har tänkt på en sak. Hela den har historien från den dagen när vi såg
Heinrich Schmidt för första gången till idag har varit rätt spännande. Man kanske skulle ta och skriva ner händelsen.
- …
- Eller vad tycker du?
- Tycker du, du som hatar att skriva, att vi ska skriva en berättelse utan att vi behöver?
- Varför inte?
- För att du hatar att skriva. Och du har sagt att du aldrig i hela ditt liv ska skriva någonting utöver de uppgifter vi får i skolan.
- Saker förändras.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Gamla kungens mask, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.