Förbjuden kärlek

Irja går genom korridoren med böckerna hårt tryckta över bröstet. Irja den grå, Irja den anonyma, Irja-som-inen-lägger-märke-till. Hon gömmer sig delvis självmant, kanske för att det bara finns två tillhörigheter på Benstavalls Högstadium. Antingen är man Häftig, vilket innebär att man dryper av parfym, smackar på sig ännu lite läppstift så fort man får tillfälle och har hela ansiktet gömt bakom lager på lager av terracottapuder. Och Irja har aldrig sett ut eller velat se ut så. Resten är Punkare, och det är hon inte heller. Så Irja är Ingenting. Nej, hon är ingenting! Hon måste sluta tänka med stora bokstäver. Föräldrarna gör det, de pratar med Stora Bokstäver också. Man kan egentligen inte höra om man pratar med stor bokstav framför eller inte, men för Irjas föräldrar är det ett undantag. Föräldrarna, ja. De skulle bli galna om de fick veta. Båda pratar om Homo-Sexualitet (det är så det låter när de säger det) som om det var en sjukdom. Som om Bögar Och Flator var något slags lägre stående väsen. Irja har kommit fram nu, till sofforna, där korridoren tar slut och dörren in till sal 203 tar vid, till stället där Nikki sitter inklämd mellan sina Häftiga kompisar. Nikki, Nicola, Älskade Älskade Älskade Nikki. Men Irja ska inte möta hennes blick. Hon får inte. Hon sätter sig ner och lutar ryggen mot skåpet. Lägger ner böckerna, upp med freestylen. Sätter på den, låter Jocke Bergs ord skölja över henne. Och äntligen blir hon lugn.”Tid… du är dig inte lik Min knutna hand i fickan Sömn… jag kräver ingen sömn Jag vrider mig på nålar…”

Hon har alltid kunnat känna igen sig i orden, det känns som om han sjunger direkt från hjärtat. Precis som hon skulle vilja göra, men som hon inte kan, för att det finns för många krav, och för många måsten, och annan skit. Dörren öppnas plötsligt och hon stänger av freestylen, stoppar ner den i väskan. Ramlar in med de andra, och ut, och in, och lunch, och in igen… dagen rullar på. Inget händer. Så är det slut. Irja går snabbt, för att slippa alla andra. Förbi Bänken Med De Många Fimparna, där de Häftiga hänger. Visst, lärarna säger varje år att du skola inte röka och i alla fall inte här, men vem bryr sig. Inte de Häftiga i alla fall. Men lärarna ser inte, märker inte, eller så kanske de bara intalar sig att sånt inträffar inte på vår fina skola. Hon går till torget, för att träffa Yohanna, den enda som någotsånär bryr sig om henne. Benstavalls torg är om möjligt ännu fulare än den sönderklottrade skolan. En skitig Ica-butik där de säljer bruna bananer för halva priset, en tantaffär fylld med skrikiga scarves och gigantiska baddräkter, en liten presentaffär som luktar mormorsparfym och sådären hundra cafén och sunkhak. Irja har aldrig fattat varför de är så många, och varför de är så lika varandra, någon kan väl sticka ut från mängden och fräscha upp sitt café lite? Men det är samtidigt bra, för det café som hon och Yohanna brukar träffas på är oftast inte så trafikerat av skolans Häftiga. När Irja kommer in sitter Yohanna redan där med en latte framför sig, Irja går fram och häller upp lite vatten, vatten är gratis, och så sätter hon sig ner. Yohanna snackar lite, Irja nickar och säger ja verkligen! och nej precis när det passar. Kommer plötsligt på att Yohanna inte vet. Som om hon har läst hennes tankar säger Yohanna:
”Ja, men du då? Har du träffat nån än?” Irja håller på att tappa vattenglaset, men å andra sidan… Yohanna skulle aldrig berätta det för någon. Men är det här verkligen rätt tillfälle? Kanske. Caféet är tomt så när som på en kvinna som skriver något i ett block och ser väldigt upptagen ut, och hon sitter i andra änden av rummet. Hjärtat dunkar och hon harklar sig.
”Um, ja.” Mer får hon inte ur sig. Yohannas mungipor dras uppåt i ett stort smajl och manar på henne.
”Okej, men då år du hålla helt tyst. Lova det!” säger Irja och håller upp ett varnande finger. Yohanna nickar. Irja ser sig om en sista gång innan hon viskar:
”Nikki”. Yohanna stirrar. Sedan säger hon:
”Vem är han?”
”Hon” rättar Irja.
”Nikki… Nicola, i min klass. Du vet, hon den svarthåriga.” Yohanna stirrar ännu lite mer. Sedan drar hon ut stolen och reser sig upp, råkar svänga med armen så att hennes latte åker ut och färgar duken vitbrun.
”Skojar du?” säger hon halvhögt.
”Nej, det gör jag inte” säger Irja envist.
”Sätt dig ner!” Yohanna svarar med att se upprörd ut en stund, innan hon lämnat caféet. Först nu märker Irja att den skrivande kvinnan har stannat upp och betraktar brottsplatsen med vidgade ögon.
”Ha ett bra liv” snäser Irja innan hon också går ut.

Hon står på balkongen med en halvbrunnen cigg i handen. Allt är fruset, träden, det frostiga räcket, men mest av allt fryser hon själv, Nikki. Inuti och utanpå. Hon hör någon fumla med låset därute, fimpar snabbt mot räcket så att det gråa singlar ner på marken. Hon slinker in genom balkongdörren, stänger den snabbt, rusar iväg mot rummet och skruvar på stereon. Den vrålar så ursinnigt att lite damm faller ner från taket.

”Och då kommer känslan den stigande känslan, den enda jag inte rår på… då stänger jag själen, klämmer ihjäl en, hittar en himmelsk drog…”

Men Jockes röst överröstas av morsans.
”Dra ner ljudet!” Ölstanken känns redan innan hon kommit in i rummet. Morsan stormar in, stänger av stereon, men hon springer inte därifrån sen så att Nikki får sköta sig själv i några minuter, utan hon stannar kvar. Håret är klibbigt och fett, uppdelat i avdelningar, det var ett bra tag sen hon tvättade det. Hon stinker öl och cigaretter; utekväll. Sminket har runnit lite och ögonen är blodsprängda.
”Nikki, du luktar rök! Har du rökt?” Rösten låter psykotisk, den skär sig, morsan vinglar till och måste stödja sig mot väggen.
”Och titta hur det se-er ut här inne, nån gång måste du ju s-städa…” Plötsligt börjar morsan hosta. Hon hostar slem, stödjer sig ännu mer mot väggen.
”Subba” säger Nikki lågt.
”Vad sa du?” undrar morsan när hon har hostat färdigt.
”Subba” säger Nikki högt. Hon är rädd, rädd som fan, för hon vet inte vad det där psychot framför henne kan göra med henne, men det hjälper inte att vara rädd. Det hjälper inte att skrika. Morsan rusar fram till henne, säter klorna i hennes axlar och skakar om medan spottet yr om den målade munnen.
”Säg inte så!” vrålar hon i falsett, argt, ilsket. Nikki stänger av sig själv.
”Bitch!” Hon skriker ordet, det är sant, det är exakt vad hon tycker om sin förbannade morsa. Hon får en örfil till svar, några sekunder smärtar det och sedan är det över, morsan har lämnat. Hon sjunker ner på sängen, vill egentligen gråta, men kan inte. Får inte. För då blir det bara värre. Hon tar fram skolkatalogen. Bläddrar fram till sin egen klass, sin egen bild. Nicola Liljeqvist i tredje raden, sjua från vänster. Ååh, hon hatar den bilden. Nikki tar fram en rulle tejp, den med dödskallarna som hon fick av Matilda, och tejpar för sig själv. Sådärja. Utplånad. Hon tittar vidare på de häftiga. Vet inte riktigt om hon gillar någon av dom. Matilda är rolig men glappkäftad, Ida är trist, Natta är bara jobbig. Kollar vidare, skrattar nästan åt sig själv, det är verkligen nördigt att spana in folk i skolkatalogen. Men ändå. Nu kommer hon till Irjas plats, Irja Den Seriösa. Det är i alla fall så hon ser ut på kortet. Tittar rätt in i kameran, spexar inte, ler inte ens. Ser bara fullständigt rak och ärlig ut. Nikki blir tvungen att stänga igen katalogen direkt.

Irja förstår det redan innan hon går till skolan. De hade inte behövt skriva Irja=flata på hennes skåp, hon märker det ändå. Att de vet. Att Yohanna inte kunde hålla tyst. Hon känner deras blickar när hon går genom korridoren, hon kan höra hur de viskar med varandra. Men blodet håller sig på plats; hon rodnar inte, hon håller sig kall. Blir det lättare då? Nej, det blir det inte. Alla vet, inget kan göras ogjort. Kanske till och med någon lärare har snappat upp det, och tänker berätta det för föräldrarna. men det är inte det värsta. nej, det som gör henne illamående av nervositet är vetskapen om att Nikki måste veta om det. Hur kommer hon att reagera? Kommer hon sitta i soffan med sina Häftiga Kompisar, viska? Hon har skämt ut sig rejält. Att hon någonsin litade på Yohanna. Hon har kommit fram till översta våningen, fysiksalen, i Den Långa Korridoren som slutar i en balkong. Hon sätter sig på golvet och ska ta upp freestylen, då hon ser blickarna. Hon ser dem och känner dem och nej nej nej, hon står inte ut nåt mera! Hon kan inte låta dem sitrra på henne, hon vill inte vara grå och utstirrad, det är värre än att vara grå och osynlig! Sluta stirra! Men det slutar inte. Fysiklektionen börjar, den slutar, de har fler lektioner som följs av en lunchrast, gympa, lektioner, stirr, stirr, stirr, stirr! Och det fortsätter. Det fortsätter i flera dagar, dagarna blir till en vecka, till två veckor. Men de slutar inte.

Det har gått en lång tid nu. Irja har stått ut, länge, men nu går det inte mer. Hon kan ju inte! Stirret har gått över i elaka kommentarer, knuffar, skrik i korridoren. Tissel, viskningar, ännu mer klotter på skåpet. Hon klarar det inte mer. Hon står på balkongen, den som avslutar fysikkorridoren. Det är högt upp, den fjärde våningen, om man vill komma ännu högre upp måste man klättra upp på taket och det har hon ingen lust med. Det blåser svagt, det är kyligt, men vem bryr sig? Hon går fram till det frusna räcket, tar tag i det, känner hur det sticker av kylan i fingrarna. Hon klättrar upp en bit. Gör hon det? är det verkligen värt det? Går det bra att hoppa ut från fjärde våningen bara på grund av en olycklig kärlek, stirr i korridoren, knuffar? Får jag det, Gud eller Allah eller vem som nu sitter där uppe? Hon vill inte tveka. Det är hennes liv, eller snarare hennes död, som hon får bestämma över. Hon lägger benet över stängslet, sitter grensle över det, lägger över andra benet. Nu har foten fått fäste, om hon släpper nu kommer hon bara leva i några sekunder till. Hon håller ett fastare grepp, det påminner lite om Titanic när Kate Winslet klamrar sig fast vid räcket på båten och Leo kommer och informerar henne om hur kallt det är i vattnet. Men Irja har ingen som hoppar om hon hoppar. Det blir inte farligt, hon kommer att flyga i luften några hundradels sekunder och sedan kommer hon landa på marken. Krasch. Och sedan är hon slut, det kommer inte finnas något att minnas efter det. Hon tar tag i räcket, hårdare, tvivlar. Tittar ner. Små elever rör sig där nere. En av dem tittar upp. Yohanna. Yohanna skriker till, pekar, de andra tittar också. Hon tänker hoppa, ropar de, titta där, vi måste få ner henne, är det någon som hör oss? Irja står kvar. Det här förstärker känslan av att hon gör rätt, hon njuter av att se dem där nere som är så rädda. Nu har fler personer kommit dit, de skriker och pekar. En lärare kommer dit. Men ingen gör något. Nu händer det något mer. Hela skolan väller ut genom porten, skriker och pekar, pekar och skriker, någon har slagit larm. Hon kan se någon ta upp sin mobiltelefon och ringa ett nummer. Hons tår kvar, det går flera minuter.

Nikki springer, hon skuffar undan elever som fortfarande är kvar i skolan. Rusar tills fjärde våningen, tills hon får blodsmak i munnen. Springer mot dörren ut till balkongen. Hon kan redan höra skriken utanför.

Irja kan höra brandbilssignaler någonstans i fjärran. Det måste ha varit den de ringde. Vi har en liten kattunge här som har klättrat upp i ett träd. Vi har en liten Irja här som tänker slänga sig på en balkong. Och ja, det är exakt vad hon tänker göra. Hon har bestämt sig nu, inget mer velande. Hon ska just släppa…
”Gör det inte!” Irja vänder sig om, snabbt. Hon skulle ju just till att dö. Det är Nikki som säger det.
”Varför inte då?” frågar Irja.
”Därför att…” Nikki biter sig i läppen, tittar ner. Irja tittar också ner, ner på folkmassan där under. Men hon känner sig inte så säker längre. Ska hon verkligen hoppa? Nikki drar ett djupt andetag, tittar upp, Irja tittar också upp, på henne. Älskade Nikki.
”Dö inte” säger Nikki.
”För jag… jag älskar dig.” Irja blir perplex. Jag älskar dig. Irja, dö inte, för jag älskar dig.
”Snälla, klättra över” ber Nikki.
”Då blir vi i alla fall två om allt det där stirrandet.” Irja ler, brett, kan inte sluta le. Och hon klättrar över. Nikki skriker till, kanske av glädje. Hon far i famnen på Irja, de är nästan exakt lika långa. Irja skrattar också, lättat, frisläppt. Hon behöver inte dö längre. Brandbilarna har kommit. En av dem kör in och börjar fälla ut en stege, eller något sådant, folk skriker, mamma och pappa har kommit till skolgården helt plötsligt. Men irja märker ingenting, bara Nikki. Hon ser rakt i ansiktet på henne. I ögonen. Ögonen är inte ljusgröna som hon trott. De är grå. De vackraste ögonen som någonsin har existerat. Nikki lutar sig mot henne, hon kysser henne. Brandbilar tjuter, elever och lärare skriker, mamma och pappa gormar mitt i alltihopa. Men för Irja existerar inte tumultet. För henne finns just nu bara mun, tunga, tänder, och så Nikki. Älskade Nikki.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (5 röster)
Förbjuden kärlek, 3.4 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.