Familjehemligheter

Kvinnan andades snabbt och ökade takten. Stilett klackarna smattrade som pistolskott mot asfalten. En telefonsignal ljöd och hon stannade tvärt. Hon såg sig snabbt omkring och fiskade upp mobilen. Handen skakade lätt av kylan. Hon sa ingenting, bara lyssnade och andades snabbare. Hon tryckte av mobilen och började gå igen. Hon ökade takten ytterligare. Hon luktade dyr parfym och trots vintermörkret kunde man känna att detta var en kvinna med makt. Hon var inte någon som man behandlade hur som helst. Hon började småspringa längs sjön bort mot Hammarbyhamnen. Farten avtog och hon såg sig omkring. Det var kallt och hon drog den bruna skinnkappan tätare omkring sig. Det var ganska sent och hon var irriterad, hon hade inte tid med sådant här.
- Vem är du och vad vill du mig? fräste hon till skuggan vid parkbänken. Skuggan rörde sig närmre. En alltför välbekant hand höjdes och kvinnan bleknade.
- Herregud, viskade kvinnan. Hon kände hur något fuktigt och hårt träffade hennes huvud.
Ljudet när skallen spräcktes tycktes förvåna mördaren som rös till.
Ett svagt krasande hördes då den tunna isen i hamnen bröts av tyngden från kvinnans kropp. En övergiven mobiltelefonsignal ljöd över hamnen.Lena Koriander satt vid frukostbordet och läppjade på teet. Hon försökte äta lite av ostmackan men den bara växte i munnen på henne och det var omöjligt att svälja. Hon spottade ut det i slasken och stönade. Det var samma sak varje morgon, hon kunde bara inte äta, det gick inte ner. Om hennes mamma varit hemma hade det börjat tjatas om att hon minsann måste äta. Men det var hon inte,
hon hade åkt tidigt i morse. Lenas mamma- Maude Koriander jobbade på kriminalavdelningen hos polisen och var ibland tvungen att rycka ut mitt i natten om något hade hänt. Det var förmodligen därför hon hade åkt så tidigt i morse.
Lena satte sig ner för att dricka upp resten av teet. Klockan på radion visade 08:13 och man började spela ”A womans worth” med Alicia Keys Hon skruvade upp volymen, men nästan genast bröts låten för en extra nyhetssändning. Lena böjde sig irriterat fram för att sänka volymen men hejdades av rösten från radion.
- Vi bryter för en extra nyhetssändning. I morse klockan 06.38 hittades en kvinnokropp i
Hammarbyhamnen. En anställd från KM- Elteknik var på väg till sitt jobb i Luma- huset när han tog vägen förbi Hammarbyhamnen. Vi har fått en kommentar.
- Jag gick längs hamnen när jag såg en väska ligga på marken. Jag tittade ut över isen och såg en liten vak. Jag såg något brunt skymta under vattnet. Det såg ut som en jacka eller något och jag ringde 112 från mobilen.
Nyhetsuppläsaren berättade att det skulle hållas ett pressmedelande klockan 09.00 då identifieringen förhoppningsvis skulle vara klar.
Lena kände hur håret reste sig i nacken. Hon bodde bara femhundra meter från Hammarbyhamnen. Hon kände hur känslan av obehag och nyfikenhet växte.

Lena fumlade med nyckeln till ytterdörren och började sedan springa nerför trapporna.
Ute föll snö och regn i en enda röra. Hon rös till av den fuktiga luften och småsprang mot busshållplatsen. Hon tittade på klockan som visade 08.45, men behövde inte vänta särskilt länge på att bussen skulle komma. Hon sjönk ner på ett säte långt bak i bussen och tittade på klockan. Hon började klockan 09.00. Hon skulle bli lite sen men det gjorde inte så mycket.
Lena fasade alltid för att gå till skolan när något sådant här hade hänt, många försökte att pumpa henne på information, eftersom de flesta visste att hennes mamma var polis. Det var något som hon störde sig otroligt mycket på. Hade de ingen respekt? Det enda de tänkte på var att ha något att berätta som ingen annan visste om. Hon rös vid tanken på hur långt människor kan gå bara för att få lite uppmärksamhet.

En av dem som inte gjorde så var hennes bästa vän, Karin Ek. Hon var en jordnära person som alltid fanns där när hon behövde henne. Hon bodde med sin mamma Susanne och sin pappa Mats. Susanne var departementschef och tjänade en rejäl hacka. Många trodde att Karin var bortskämd och snobbig, men hon var raka motsatsen. Hon inget stiga henne åt huvudet. Men för ca sex månader sedan inträffade något som Karin tog mycket hårt. Mats fick diagnosen Parkinson. Hur kunde en sådan underbar människa som Mats råka ut för något sådant? Karin och hennes pappa hade alltid stått varandra väldigt nära. När hon var liten klättrade hennes mamma mot toppen av sin karriär och var sällan hemma. På så sätt tillbringade Karin största delen av sin uppväxt med Mats. Lena kände Mats ganska bra, mer än vad hon kände Susanne. Livet var så orättvist.

Lena rycktes ut ur sina tankar när hon upptäckte att hon snart skulle av. Hon tryckte på stopp knappen och klev av bussen. I ett moln av avgaser försvann bussen utom synhåll.
Hon försökte skjuta tankarna åt sidan och koncentrerade sig istället på att undvika vattenpölarna.

När hon klev in i klassrummet slogs hon av en obehaglig känsla. Det var tyst. Hon kände att hon missat något och tittade förvånat på sin lärare- Marie Karlsson. Marie Karlsson gick fram till henne och viskade.
- Lena jag skulle vilja tala med dig. Utanför om det går bra?
Lena nickade och gick ut ur klassrummet med Marie strax bakom sig.
Marie samlade sig och sa:
- Lena som du säkert märkt är inte Karin här idag. Hon såg ner på sina fötter och tog ett
Djupt andetag.
- Lena, Karins mamma har dött, hon hittades i Hammarbyhamnen.
Lena förstod ingenting. Var Susanne död? Kanske till och med mördad? Tankarna rusade genom hennes huvud och plötsligt blev allt svart. Långt borta hörde hon en röst.
- Lena, Lena vakna!
Hon kisade och det kändes som ögonlocken vägde ton. Hon såg en dimmig bild av sin lärare. Bilden blev klarnade och Marie suckade lättat.
- Lena, du verkar inte må så bra, det kanske är bäst om du går hem?
Lena nickade. Hon reste sig upp och gick till toaletten. Hon mådde illa och hade en fruktansvärd huvudvärk. Hon drack lite vatten, klädde på sig och började att promenera hemåt. Det snöblandade regnet hade över gått till lätt ett snöfall. Det började faktiskt likna vinter.
En promenad var precis vad som behövdes. När hon var hemma hade huvudvärken och illamåendet släppt. Hon bestämde sig för att ringa till Karin. Signalerna gick fram men ingen svarade. Hon lade på luren och gick ut för att läsa tidningen. På köksbordet låg gårdagens tidning. Hon satte sig ner och bläddrade igenom hela tidningen. Hon stannade till vid serierna och log för sig själv när hon läste dom fyra små rutorna om katten Gustaf. På radion hördes den välbekanta melodin för ekot.
- Vi fortsätter nu att följa incidenten i Hammarbyhamnen. Personen som hittats har identifierats och polisen har berättat att Susanne Ek blev mördad. Mer än så säger inte polisen för tillfället. Nyhetsuppläsaren fortsatte med dom övriga händelserna men dom blev bara ett enda mummel när Lena gled in i sina tankar. Det var alltså inte olyckshändelse, Susanne blev mördad.. Men vem kunde vilja önska livet ur Susanne Ek? Förmodligen många, hon var ganska hänsynslös när det var något som hon verkligen ville ha. Hon hade sågat ganska många människor som inte föll henne i smaken. Men vem hatade henne tillräckligt för att mörda henne? Lena skämdes lite över sin nyfikenhet, hon borde prata med Karin. Hon gick fram till telefonen och slog numret till Karin. Signalerna gick fram men ingen svarade. Hon visste att Karin behövde en axel att gråta ut mot. Hon visste att det verkade hänsynslöst att gå hem till någon vars mamma just blivit mördad, men hon visste också att hon och Karin var mer som syskon än kompisar. Lena slängde på sig jackan och smällde igen dörren.

Mannens svettiga ansikte blänkte i lampskenet. Kommissarien började bli irriterad och slog en hårt knuten näve i bordet.
- Kom igen, vi vet alla att du avskyr Susanne Ek! Efter att hon drog dig ner från toppen och tog din plats som departementschef placerade du brevbomber i hennes brevlåda. Du har gått ut i tidningarna och sagt att hon är en ond människa, bara för en vecka sedan. Vad var det som hände för en vecka sedan kan du berätta det för oss, Sten?
- Hon avskedade mig från departementet, mumlade Sten Gunnarsson.
- Ja och varför gjorde hon det? Jo för du hotade henne att ge dig på hennes dotter om du inte fick tillbaka ditt gamla jobb som chef.
- Kan du då säga mig Sten Gunnarsson, varför vi inte ska misstänka dig skyldig för mordet på Susanne Ek?
Med ett desperat uttryck i ansiktet reser sig Sten Gunnarsson upp och skriker:
- JAG ÄR OSKYLDIG!
- Efter det hörs ett slag och en dov duns i golvet. Polismännen lämnar förhörsrummet och kommissarien säger:
- Kontakta mig när han är klar att erkänna.
Den tunga dörren slås igen och stegen från poliserna avlägsnar sig sakta.

Lena rycker upp dörren och små springer uppför trappan mot Karins Lägenhet. Hon ringer en lång ringsignal och sedan tre korta. Det är hennes och Karins sätt att berätta vem det var som stod bakom dörren. Karin öppnade dörren och tittade på Lena med lätt irritation i ögonen.
- Vad gör du här? Nästan fräste hon
- Men, stammade Lena.
- Men jag trodde att du kanske inte ville vara ensam. Får jag komma in eller tänker du köra bort mig?
- Förlåt, sa Karin.
- Jag är inte mig själv direkt. Hm… såg någon dig när du hit? Frågade Karin och tittade nervöst på Lena.
Lena var förbryllad.
- Varför frågar du det?
- Jag, jag… jag vet inte…
Lena såg på långa väg att det var något mer än Karins mamma som bekymrade henne.
- Lena det är något jag måste berätta för dig, sa Karin och stirrade ut genom fönstret.
Hon vände sig om och satte sig ner vid bordet. Lena gjorde detsamma.
- Mamma…Började Karin men kom av sig. Hon samlade sig och tittade Lena rakt in i ögonen.
- Lena, mamma hade en kärleksaffär. En man som hon träffade på sidan om. För ca två veckor sedan kom jag hem lite tidigare och jag såg hur det låg kläder överallt. Mammas BH låg alldeles utanför sovrummet. Dörren stod på glänt och jag såg hur hon låg och sov bredvid en annan man. Jag hade aldrig sett honom förut. Jag gick smög därifrån och så fort jag kunde och hoppades att hon inte märke något. När jag berättade för henne att jag viste om vad hon höll på med sa hon att hon tänkt berätta för pappa och mig. Men jag sade åt henne att låta bli. Men hon skulle absolut berätta. Men jag fick henne att ändra sig. Sade Karin och log nervöst.
- Så nu kanske du förstår varför jag inte varit mig själv på sistone. Jag ville bara berätta att det inte hade något med dig att göra Lena. Jag har ju inte direkt varit som jag brukar mot dig dom två senaste veckorna.
Men det var inte det som oroade Lena. Hade Susanne haft en affär? Kanske hade det något med mordet att göra? Hon måste hem och prata med sin mamma.
- Det är helt okej, jag har inte tagit illa upp Karin. Men nu måste jag hem och äta. Ska jag ringa dig sendan?
Karin nickade och Lena reste sig upp och började gå mot ytterdörren.. Hon vände sig om och tog Karins hand.
- Det kommer nog att ordna sig ska du se.
Karin log blekt mot Lena och nickade. Lena tittade Karin i ögonen och kunde inte undgå att se en blick som hade något att mer att berätta. Hon greps av en obehaglig känsla och släppte handen.

På vägen hem såg Lena Karins blick framför sig och det ilade längs ryggraden. Det var en blick fylld av hat, tomhet, nervositet och en vädjan. När hon lade till Karins beteende när hon kom dit, blev hon ännu mer fundersam. Hon slog bort tankarna på Karin. De berättade alltid allt för varandra. Det kurrade högt från hennes mage och Lena hoppades att maten skulle vara klar när hon kom hem.

Dörren till lägenheten var öppen och kände doften av mat.
- Hallå? ropade Lena.
- Hej gumman!. Är du hungrig? Maten är klar om fem minuter.
- Bra, jag svälter snart ihjäl! Förresten mamma du har inte hört något mer om mordet på Susanne?
- Jo, men du vet att jag inte får säga något.
- Det har inte hindrat dig förut, flinade Lena.
- Okej, vi tar det efter maten.
Telefonen ringde och Lena lyfte luren.
- Koriander.
- Hej Lena det är Karin. Du kan du göra mig en tjänst?
- Visst, vad ska jag göra?
- Jag har lite att göra i skolan, du tror inte att du skulle kunna ta med dig min matte bok hem i morgon?
- Visst, jag kommer med den efter skolan.
- Toppen , tack så mycket Lena, vad skulle jag göra utan dig?
- Äh, det var inget. Jag ska äta nu så jag måste sluta. Hej!
Lena lade på luren och satte sig vid bordet.
- Vem var det som ringde? Undrar Maude med munnen full av mat.
- Det var Karin. Hon vill att jag ska ta med hennes matte bok till henne i morgon. Jag förstår inte hur hon kan tänka på matte och skolan nu. Sa Lena eftertänksamt och lade på ett berg av spagetti och köttbullar på sin tallrik.
- Nej inte jag heller, hur tar hon det? frågade Maude fundersamt.
- Jag tycker att hon tar det bra. För bra.
- Vad då för bra? Frågade Maude och lade ner besticken på tallriken.
- Jo, hon verkar inte ledsen utan mer nervös. Lena berättade att Susanne hade haft en kärleksaffär och att Karin hade kommit på dem.
- Vad säger du? Säger Maude med uppspärrade ögon.
- Jo det är sant. Karin sa att Susanne tänkte berätta det för Mats och henne. Tror du att det har något med mordet att göra??
- Jo det skulle det kunna vara ett bra skäl. Men vem skulle vilja döda Susanne för att hon hade en kärleks affär? Vår misstänkte just nu har hotat henne ett antal gånger, knappast haft en kärleksaffär. Mats är knappast väl knappast heller den som skulle kunna döda någon. Fick han förresten reda på att Susanne hade en affär?
- Nej Karin sade att Susanne aldrig berättade när hon bad henne att låta bli..
- . Hur vet du att hon talar sanning? Hon kanske ljuger för att skydda Mats?
- Va, mamma hur kan du säga så?! Karin är min bästa vän, hon skulle aldrig ljuga för mig!
- Förlåt gumman, det var inte meningen att vara okänslig.
- Nej men det var du!
Lena gick med bestämda steg mot sitt rum och smällde igen dörren.

Nästa dag gick inte Lena till skolan annat än för att hämta några böcker, bl .a Karins matte bok. När hon öppnade skåpet med hjälp av sifferkoden ramlade några böcker och papper ut. Lena böjde sig irriterat ner för att plocka upp dem. När hon tog upp fysikboken ramlade en annan bok ut. Lena böjde sig ner och plockade upp den. Det var Karins dagbok. Lena tvekade först men bestämde sig för att läsa vad som stod i den. Nu skulle kunna bevisa för sin mamma att Karin talade sanning.
Hon bläddrade fram till den 15 november, två veckor innan Susanne mördades.
Hon skummade igenom sidorna och kände hur håret i nacken började att resa sig när hon läste sista sidan som var skriven den 29 november.

Kära Dagbok.
Mamma har haft en kärleks affär och nu säger hon att hon ska berätta för pappa. Vad ska jag ta mig till? Hon har redan orsakat tillräckligt med problem. Hon är aldrig hemma och nu när pappa blivit sämre vill hon dessutom berätta att hon träffat en annan! Jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt övertala henne att inte säga något, men hon bara ler och säger att allt ska nog ordna sig. Men jag vet att det skulle knäcka pappa! Åh kära dagbok du är den enda jag kan berätta detta för. Klockan är 24. 03 och jag ska göra något jag kommer att ångra resten av mitt liv. Men jag gör det för pappas skull. Jag vet att du förstår.

Lena skakade. Blek i ansiktet rafsade hon ihop sakerna och sprang ut till bussen. När hon satt på bussen ringde hon till Maude
- Mamma, kom till Karins lägenhet om tjugo minuter.
- Varför då?
- Lita på mig. Du förstår när du kommer dit. Svarade Lena kort.
Maude muttrade irriterat i telefonen.
- Bäst för dig att du har en bra andledning.
Lena hörde hur det klickade till i luren och förstod att Maude hade lagt på. Efter tio minuter såg hon hållplatsen och hon tryckte på stopp knappen. Men hjärtat dunkande i bröstet tittade hon mot Karins lägenhet. Med bestämda steg gick hon fram till porten och tryckte portkoden. Efter några trappor stod hon framför dörren. Hon ringde tre gånger på dörrklockan och hon hörde steg komma mot dörren. Karin öppnade dörren och hälsade glatt.
- Hej Lena! Vad snällt att du kommer med min matte bok.
- Det är inte därför jag kommer. Säger Lena och kliver in genom dörren. Hon slänger dagboken framför fötterna på Karin.
- Varför ljög du för mig. Frågar Lena och tittar Karin djupt in i ögonen.
- Jag, jag…jag vet inte. snyftar Karin. Det bara blev så, jag ville inte att pappa skulle få veta, det hade knäckt honom, det förstår du väl, visst gör du Lena? Säger Karin och tårarna rinner nerför kinderna.
Lena känner hur den tjocka klumpen i halsen börjar samlas och hon blinkar bort tårarna.
- Jag vill förstå, det vill jag. Men jag vet inte om jag kan. Du mördade din egen mamma Karin! Jag vill inte att du ska bli satt i fängelse, men jag vill att du ska få hjälp. Din pappa är mycket sjuk och du kom på din mor med sin älskare. Du förtjänar hjälp med att förstå och gå vidare i det som hänt. Jag är också helt säker på att det som står i dagboken kan hjälpa dig.
- Vadå hjälpa mig? När då? Lena du har väl inte sagt till någon att det var jag? Jag menar jag är ju din bäste vän, eller?
Lena började att gråta och samtidigt kliver en förvånad Maude in genom dörren.
- Lena, vad är det som har hänt? Frågar Maude och tittar på de båda flickorna.
- Du, du har berättat. stammar Karin. Och nu kommer dom för att hämta mig! Hur kunde du?! Hur ska det nu gå för pappa?
- Vad är det som har hänt? Frågar Maude igen.
- Mamma, det var Karin som mördade Susanne, för att Mats inte skulle knäckas när han fick veta att hon träffat en annan.
- Är det sant? frågar Maude Karin, som med röda och uppspärrade ögon nickar.
- Tänker du ta mig nu och sätta mig i fängelse?
- Du måste följa med till polisstationen, hur lite jag än vill.
- Men, men stammar Karin Då spärrar de in mig, de kommer tro att jag är galen! Hellre dör jag, pappa ska inte behöva se mig i fängelse! Karin kramar Lenas hand.
- Förlåt Lena…
Karin vänder sin om och kastar sig ut genom fönstret. Tillsammans med glasskärvorna och snöflingorna faller hon mot trottoaren.

Ett år senare sitter Lena på bussen på väg till skolan. Hon tittar ut genom fönstret och blicken fastnar på fönstren till Karins gamla lägenhet. Lena känner hur det hugger till i hjärtat, det gör det alltid när hon tänker på Karin.
De sa att allt gick mycket fort och att Karin aldrig hann känna något, men det tröstade inte särskilt mycket. Lena vänder bort blicken och trycker på stoppknappen.
Ute faller snöflingorna tätt och det är snart jul.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Familjehemligheter, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.