Fakiren

Hon med den randiga tröjan, hon som alltid sprang gata upp och ner i samma folkrika park. Hon som ingen lade märke till annat än att hon alltid fanns där, randig-tröja-flickan. Ibland gjorde hon små utsprång som gav henne en stunds uppmärksamhet, en stund i rampljuset. Som att dra upp tröjan och blotta de brända cigarettmärkena strax under naveln. Eller att veckla upp tröjärmen och visa ränderna av levrat blod, för att sedan dra ner den snabbt igen och skynda vidare. Kanske hon gjorde det som ett rop på hjälp, men ingen hjälpte. Ingen stannade henne och drog upp henne ur sorgebrunnen, för vad kunde de göra? Vad kunde de veta?
Så flickan med randig tröja sjönk undan i mängden och märktes inte annat än på sin randiga tröja, alltid samma vilken dag det än var.En gång. En gång hade hon inte behövt skada sig själv för att göra smärtan konkret. Det var längesedan, visst, men tiden hade funnits. Innan tvångstankarna, innan ångesten, innan hon föll ner i brunnen.
Och nu kunde hon inte komma upp.

Hemma fanns det ju alla möjliga vassa redskap bara man öppnade en kökslåda. Häftstift, degskrapor, glassplitter, rakhyvlar. Tändstickor, kunde man bränna hål på sig själv? Ibland önskade hon att man kunde det. Sticka ett tomtebloss genom naveln och in i kroppen, elda bort inälvorna och tvätta skalet i hundraåttio grader. Slänga resterna till någon hungrig kråka.
Det kanske blev så om man fimpade tillräckligt många cigaretter i huden, intalade hon sig själv.

Av någon anledning kände hon en sorts triumf när hon satt där med tändstickan eller häftstiftet. Hon förkroppsligade smärtan och lät den inte bara gå på inuti, sluka henne inifrån. När den dagen kom skulle hon kanske redan ha gått så långt att det inte fanns något att sluka. Den tanken skrämde henne, på samma gång som den gjorde henne lugn.

Parken. I parken fick hon visa sig, parken var hennes revir. Hon ville att folk skulle bli berörda, skrämda. Ägna henne en tanke. För även en flicka med brännmärken och randiga handleder behöver någon som bryr sig.

Psykolog, tänkte hon ibland. Om någon får reda på det här så kommer de skicka mig till en psykolog. Men psykologer vet väl ingenting om att vänta, vänta på att tömmas och fyllas igen. Känna sig så urblekt som hon. Som en tröja som någon har tvättat en gång för mycket. Flickan med den randiga tröjan hade blivit tvättad alldeles för många gånger.

Det fanns en räddning, dock en kortvarig sådan. Musik. Att få låta ord och melodier strömma över en, göra en lugn. Men ibland trampade musiken över. Ibland kände hon igen sig. Och så blev hon påmind om vart hon befann sig; på bottnen av brunnen. Och då hände det att hon började tänka. Tills tankarna fyllde henne, som om hon öppnat munnen där på bottnen och tagit in så mycket vatten att lungorna blev överfulla. Kallsupar. Kanske var det kallsuparna som fick henne att agera som hon gjorde.
Kanske skulle det vara allra bäst att skänka bort sig själv till ett mentalsjukhus och låta någon hispig läkare lobotomera en, befria en från kallsuparna.

Men var en fakir som hon ens välkommen på ett mentalsjukhus?

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.